Men han ska inte äta socker! *irriterad*

[doglover]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Därmed är vi tillbaka på resonemanget som Petruska förde, makten över reglerna.

Vilket måste bottna i någon form av starkt kontrollbehov.

Det är vad du tror ja. Ingenting är vad det verkar vara.

 

[doglover]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

ahhaa, nu är jag med.

 

[Hoppla10]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det är den paniken som jag vänder mig emot. Vad är konsekvensen av att ett litet barn smakar glass? Med största sannolikhet ingen alls, över huvud taget. Så varför låta en sådan sak vända upp och ner på humöret? Det är väl bättre att i så fall agera mot sådant som faktiskt HAR konsekvenser!

Vad är konsekvensen av att han INTE smakar lite glass?? Med största sannolikhet ingen alls, över huvud taget. Så varför tjata emot föräldern som inte vill att han ska ha, och låta det påverka humöret?!

 

[oz_joj]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Den sitter i att våga utforska saker och ting. Det första små barn gör i världen är att smaka på den - smaker lär oss massor av saker. Smaker framkallar känslor och erfarenheter och associationer.

Att gå sin egen väg och upptäcka ting är alltid förenat med risker. Men i vår skyddade värld är de små.

Så om man aldrig blivit erbjuden sötsaker hemma och inte fått smaka dem blir man hämmad?

 

[oz_joj]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det hade precis lika gärna inträffat om du inte hade fått smaka godis, någonsin. Varför skyller du på din uppväxt för att du är sockerberoende? Det sitter i så fall i dina gener - och du kan lägga om dina matvanor när du vill!

Jag skulle inte kalla mig sockerberoende men dålig karaktär har jag definitivt. Sen tror jag visst uppväxtens förhållande till godsaker kan påverka. Om kutymen hemma var att vräka i sig lördagsgodis ser man inget fel och konstigt i det. Om kutymen är att man äter en mindre mängd är det nog normen man håller på åtminstone lite längre.

Tex min mamma bjuder vår 3-åring på fika. Det kan bli 2 dammsugare, en chokladboll och kakor. För mycket anser jag men bråkar sällen om det. Andra mormödrar hade kanske ansett att en av de sakerna räcker. När jag växte upp åt vi inte sådana enorma mängder fika men var det godis så var det massor. Alltså är massor av godis Ok för mig men jag häpnas över mängden fika hon bjuder vås son på, den var jag inte van hemifrån. Vet inte varför hon ändrat sig så, kanske bara svårt stå emot barnbarnets glädje över alla godsaker han får, kanske var det lättare med egna barnen?

 

[Hoppla10]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

KL
Problemet är väl egentligen inte glassen utan åldern på barnet ifråga. Mamman tycker att han är för liten för att äta glass. Jag håller helt med henne. Hade barnet varit 2år och det hade varit barnkalas hade saken varit en annan, men i detta fall finns det absolut igen anledning att ge barnet glassen.

 

[Jessica1987]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Quote på massor av det som oz-joj sagt.

Nu är jag inte förälder, men jag är en av de drabbade av "sockergödningen" eller vad tusan man ska kalla det.
Så länge jag kan minnas, och troligen längre har jag blivit bjuden godis, kakor, bullar, saft you name it, oberoende av veckodag.
Jag är uppväxt med "elva-kaffe"/fika. Varje förmiddag skulle det då drickas kaffe (eller saft till barnen) och ätas minst 3-4 sorters fikabröd. Dessutom fick jag massor med godis, främst av min ena moster.

Så vitt jag vet har mina föräldrar aldrig protesterat något större emot det (eftersom dom levt på samma sätt hela tiden), så jag har växt upp med vetskapen om att det är helt normalt att äta kakor och bullar varje dag, och att äta godis lite som man vill.

Resultatet: Jag är överviktig, har väldigt dåligt förhållande till godis och kakor, och sockerberoende. Jag skäms och mår dåligt över det, men har väldigt svårt att ändra på mig eftersom det varit en så självklar sak så länge.
Jag skulle vara överlycklig som jag var som den sunda killen tidigare i tråden!
Om jag hade förstått, i mellanstadiet eller högstadiet vad som hände, då kanske jag skulle mått bättre nu?!

Jag vet, att när jag blir förälder. Då vill jag undanhålla godis och sånt från mina barn. Jag vill inte att mina barn ska må som jag gör nu.
Okej att bröstmjölk inte är sockerfri, men det betyder väl inte att man måste ge barnen en massa socker eller?
Enligt min åsik är socker allt utom nödvändigt.
Kolhydrater i viss mån, men inte rent socker.
Och frukt ÄR bättre än godis, för det innehåller så mycket mer än bara socker, även om själva sockerhalten kanske är jämförbar!!

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Quote på massor av det som oz-joj sagt.
Nu är jag inte förälder, men jag är en av de drabbade av "sockergödningen" eller vad tusan man ska kalla det.
Så länge jag kan minnas, och troligen längre har jag blivit bjuden godis, kakor, bullar, saft you name it, oberoende av veckodag.
Jag är uppväxt med "elva-kaffe"/fika. Varje förmiddag skulle det då drickas kaffe (eller saft till barnen) och ätas minst 3-4 sorters fikabröd. Dessutom fick jag massor med godis, främst av min ena moster.

Jag vet inte egentligen hur dina erfarenheter är direkt relevanta för tråden. För du håller väl med om att det finns en ganska stor gråskala i mitten mellan att smaka glass och övergöda sina barn med godis varje dag?

Det lite tråkiga för dig, tycker jag, är att du sitter fast i det fortfarande, och att du sas använder din uppväxt för att försvara det. Ta tag i problemet i stället, det finns massor av människor som har samma bekymmer som du utan att ha blivit övergödda som barn! Bitten Jonsson är bra på detta.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag skulle inte kalla mig sockerberoende men dålig karaktär har jag definitivt. Sen tror jag visst uppväxtens förhållande till godsaker kan påverka. Om kutymen hemma var att vräka i sig lördagsgodis ser man inget fel och konstigt i det. Om kutymen är att man äter en mindre mängd är det nog normen man håller på åtminstone lite längre.

ja - men i TS fall handlar det väl knappast om att vräka i sig - och det handlar om glass, inte godis, och en 6 månaders bebis.

Jag har ingen aning om vad du anser vara "dålig karaktär", den diagnosen har jag aldrig sett, men du är väl vuxen nu (?) och borde med viljans makt kunna bryta mönstret om det nu gör att du mår dåligt rent fysiskt. Det finns inte en människa på jorden som är rakt igenom sund, och det är för mig heller inget ideal eller mått på att ha lyckats här i livet!!

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Så om man aldrig blivit erbjuden sötsaker hemma och inte fått smaka dem blir man hämmad?

Ja, man har verkligen fått en fattigare uppväxt!

Sött är en av de starkaste smakupplevelser man kan få (jmfr salt, surt och beskt) och synpunkten att man ska undvika allt som smakar sött är mig fullständigt främmande, om man inte råkar vara diabetiker. Låter fruktansvärt trist, tycker jag, som faktiskt ser oerhörd glädje i mat och att umgås.

 

[oz_joj]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja, man har verkligen fått en fattigare uppväxt!

Sött är en av de starkaste smakupplevelser man kan få (jmfr salt, surt och beskt) och synpunkten att man ska undvika allt som smakar sött är mig fullständigt främmande, om man inte råkar vara diabetiker. Låter fruktansvärt trist, tycker jag, som faktiskt ser oerhörd glädje i mat och att umgås.

Fast som jag minns inlkägget så hade han ätit ca en gång/vecka någon slags sötsak/fika. Eller minns jag helt fel?

 

[oz_joj]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag har ingen aning om vad du anser vara "dålig karaktär", den diagnosen har jag aldrig sett, men du är väl vuxen nu (?) och borde med viljans makt kunna bryta mönstret om det nu gör att du mår dåligt rent fysiskt. Det finns inte en människa på jorden som är rakt igenom sund, och det är för mig heller inget ideal eller mått på att ha lyckats här i livet!!

Ja, jag är vuxen. Dålig karakträ trodde jag att alla hade hört talas om = faller lätt för frestelserna. Jag anser inte riktigt mitt sötsakssug vara ett jätteproblem eller att vi är särskilt sockerberoende i vår familj när jag hört andra berätta om hur de stiger upp mitt i natten för att äta godis. Jag bryter väl mönstret rätt bra för jag äter inte godsaker varje dag och ibland riktigt länge emellan och behöver inte alltid vräka i mig. Men tror vi sätter stopp för mina erfarenheter nu, känns inte så relevanta att diskutera mig i detalj eller ens höra till tråden extremt mycket. Vill bara inflika att jag inte heller anser ett sunt leverne vara den enda måttstocken på att man ha lyckats i livet.

 

[Rina]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Tack för ditt inlägg
Visst finns det en stor gråskala men vanans makt är stor.
Jag har själv inte haft problem med övervikt men fått lov att äta godis och dricka läsk i tid och otid och det har inte gagnat mig på något vis. Smakupplevelser visst men vad är det för smakupplevelse när det är en vana och vatten känns ovant att dricka?

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Fast som jag minns inlkägget så hade han ätit ca en gång/vecka någon slags sötsak/fika. Eller minns jag helt fel?

Det är fortfarande ganska lång från sockermissbruk - till och med Madonna äter sötsaker en gång i veckan!

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

*raderat, dubbelt inlägg*

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Tack för ditt inlägg
Visst finns det en stor gråskala men vanans makt är stor.
Jag har själv inte haft problem med övervikt men fått lov att äta godis och dricka läsk i tid och otid och det har inte gagnat mig på något vis. Smakupplevelser visst men vad är det för smakupplevelse när det är en vana och vatten känns ovant att dricka?

Vatten är också en smakupplevelse. Jag förstår fortfarande inte varför det ena utesluter det andra, att alla "regler" ska vara så svart-vita? Det finns INGA seriösa hälsoexperter inom något område mig veterligen som förbjuder allt sött. Det anses helt enkelt inte rimligt att leva så och är en stor uppoffring för de allra flesta.

 

[Hiddeous]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja, jag är vuxen. Dålig karakträ trodde jag att alla hade hört talas om = faller lätt för frestelserna.

Det är dumt att tillskriva sig själv eller någon annan en sådan värdering när det handlar om tämligen normala processer i kroppen.

Men i övrigt håller jag med dig och jag tycker också att vi knoppar av diskussionen här.

 

[Rina]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja, man har verkligen fått en fattigare uppväxt!

Sött är en av de starkaste smakupplevelser man kan få (jmfr salt, surt och beskt) och synpunkten att man ska undvika allt som smakar sött är mig fullständigt främmande, om man inte råkar vara diabetiker. Låter fruktansvärt trist, tycker jag, som faktiskt ser oerhörd glädje i mat och att umgås.

Jag kan inte se att man har får en fattigare uppväxt. Man har lärt sig att sött inte måste ingå för att det ska vara gott. Jag ser en orerhörd glädje i mat och att umgås, jag tycker det låter trist om sött måste ingå för att maten ska bli en upplevelse. Glädjen i att umgås dämpas när man inte blir respekterad som förälder utan sött nädvändigtvis måste ingå även för ett barn som är förliten för att äta huvudrätten. Hadde det varit en 6 åring så förstår jag ditt resonomang men en 6 månaders bebis finns det ingen anledning att ge glass. Bröstmjölk passar aldeles utmärkt som efterätt.
Jag har undvikit socker tills mina barn blivit 1 år, det innebär inte att jag nitiskt förvägrat dem allt sött men valt bort onödigt sött. Sedan har de gradvis fått smaka mer och mer i takt med att de smakar fler maträtter, kryddor etc. Som sagt det finns en enorm gråskala. En period fick våra barn godis, saft, kakor och glass lite till vardags men sedan vi reducerade godis till enbart lördagar och kalas äter mina barn betydligt mindre sött och upskattar det destu mer. De tjatar inte om godis och glass i tid och otid, sött är något gott ibland, inte ett måste.

 

[Sol]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Ja, man har verkligen fått en fattigare uppväxt!

Sött är en av de starkaste smakupplevelser man kan få (jmfr salt, surt och beskt) och synpunkten att man ska undvika allt som smakar sött är mig fullständigt främmande, om man inte råkar vara diabetiker. Låter fruktansvärt trist, tycker jag, som faktiskt ser oerhörd glädje i mat och att umgås.

Ja, sött är en av de starkaste smakupplevelserna man kan få och barn upplever sötman mycket, mycket kraftigare än vi vuxna (sockerlösning på tungan på ett spädbarn har en bedövande effekt). Därför är de extra känsliga för att fastna i ett sockerberoende. Man kan göra saften hälften så stark som föreskrivet, barnet kommer uppfatta sådan saft som vi upplever normalt blandad saft. Har man berövat barnet något om man därför späder saften lite extra? Det är ett skäl till att det är viktigt att tänka på hur ofta och hur mycket socker man ger, kanske än viktigare... att inte ge sötningsmedel som smakmässigt är ännu sötare än socker.

Jag har dock ingen sockerrädsla, men det är inte heller huvudpoängen i denna diskussion utan det är att föräldrarnas önskan om att barnet inte skulle få glass inte respekterades. Det hade lika gärna kunna varit starkt kryddad mat, lakrits, salt mat eller liknande. Poängen är att mamman sade nej och detta respekterades inte av omgivningen. Det är problemet, inte sockret.

 

[Allimac76]

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men föräldraskap handlar om "regler" till kanske 5% i mina ögon. Varför göra så stor affär av det? Nästan allt annat är ju viktigare.

Varför är makten över regelverket så attraktiv för så många?

Men varför är det så viktigt att bryta mot dem?
Jag håller för övrigt med om att det är en liten fråga, och hade nog låtit glassincidenten passera, kanske tagit den diskussionen med min mamma och verkligen förklarat varför jag inte vill ge mitt barn glass och låtit henne förstå hur det känns då hon kör över mig, för det verkar som om TS känner sig överkörd.
Men varför är det så viktigt för mor och farföräldrar att få bestämma? Varför är glass viktigt i relationen?