Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag hade inte blivit "kränkt" av att du förbjöd mig att dela saker - glassar, köttbitar - med dina barn.

Men jag hade nog blivit lite kränkt av det här:

hur det känns i dig när någon tackar nej, o s v.

Och jag hade heller inte börjat fördjupa mig i vilka tabun och kontrollbehov kring maten och barnen som din idé om att hela familjen är vegetarianer är kopplat till, av samma skäl. Det verkar rätt nedlåtande/kränkande att lägga upp samtal på det viset.

Jag tycker att det intressantaste i den här diskussionen är just sådant som "mitt barn, jag bestämmer" och vad det innebär i praktiken och vilka möjligheter det alls finns för "utomstående" att ha egna relationer till de barnen som står under sådan regim, och för barnen att ha relationer till "utomstående" för den delen.

Det jag funderar över är just de här idéerna om regler, bestämmande och föräldraskap som är rätt främmande för mig själv även om jag ju kommit i kontakt med det i olika former, förstås.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Detta var ju ungefär vad som hände, enligt TS. Föräldrarna (chefen) fattade beslutet att ge bebisen glass. Dottern (TS) opponerade sig. Föräldrarna (chefen) sa visserligen inte "vi bestämmer", men i handling uttryckte de samma sak.

Jag vet inte, men jag undrar om föräldrarna uppfattade saken på samma sätt. De kan ju ha en annan distans till detta.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Livsnjutning för mig i födoväg är en tallrik tomatsoppa. Inte glass.

Måste rejält onyttiga sötsaker vara = livsnjutning? Det resonemanget är farligt. Godis för mig är inte livsnjutning, för jag tycker inte om godis. Men jag älskar tomatsoppa, och kan äta det som andra äter godis.

Jag vägrar erkänna sötsaker som livsnjutning. Jag vill inte att det skall ses som en självklarhet, vilket det verkar göra i dagens läge innanför många dörrar.

Det handlar om genetisk läggning i hög utsträckning. Vissa personer uppfattar mer beska smaker än andra, och vill därför ha mer socker för att tycka att maten är smaklig. Jag uppskattar därför inte 100 % kakao i mörk choklad, utan mer 70 %. Varför skulle det vara farligt?

Den enda faran jag kan se i det här är att skapa värderingar och skuld kring mat! Jämför med användaren som kände skam kring sitt sockersug och någon annan som ansåg sig ha dålig karaktär. Har man den synen på vissa råvaror/livsmedel borgar det för samma problem hos framtida barn.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Jag vet vad det innebär att vara föräldrar med ansvar och skyldigheter.

Men för mig har mina barn varit mer som egna människor än något jag helt kan bestämma över efter mig eget huvud.
Många diskussioner har slutat med att den med bäst argument vinner - många gånger har jag fått ändra på mina beslut.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Men det är ändå något fascinerande i att föräldraskap uppfattas som en fråga om regler i så hög grad. (Jag ser just det som en marginell punkt.)

Det tycker jag också är intressant. Jag tror det bottnar i osäkerhet - är man osäker på föräldrarollen är man mer benägen att hålla sig till regler, för säkerhets skull.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Detta med egna relationer är intressant.

Ett absurt exempel ur verkliga livet.

En frånskild mamma (med ny man) med två barn, en pappa som träffat en ny kvinna. Mamman anser sig vara Mamman med stort M, ingen annan än hon är MAMMAN. Pappans nya kvinna är en hejare på att sy, så hon syr lite dockkläder till dottern varvid mamman går i taket - hon blir så kränkt över detta, för det är en Mammas uppgift att sy dockkläder...

En parallell ävenom den haltar en smula, men för m ig ger det ungefär samma känsla...
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

En parallell ävenom den haltar en smula, men för m ig ger det ungefär samma känsla...

Jag tycker att det finns klara likheter mellan detta och andra diskuterade exempel, inte minst på känslo- och associationsplanet.

För att koppla till resonemanget om relationer, så är ju den Mamma (med stort M) du beskriver ett lysande exempel på en som inte låter relationerna kring och med barnet vara det de blir, det de har förutsättningar för att bli utifrån personernas egenskaper, utan något för henne att styra och ställa med - utifrån hennes idéer om familj och föräldraskap. Som inte verkar motsvaras av verkligheten.

Jag kopplar det också på något diffust känslomässigt sätt till ett föräldraskap som tolkar väldigt mycket som uppfostran, snarare än som ett liv med nära relationer där alla formas ömsesidigt av varandra.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Det tycker jag också är intressant. Jag tror det bottnar i osäkerhet - är man osäker på föräldrarollen är man mer benägen att hålla sig till regler, för säkerhets skull.

Och en förståelse av föräldraskapet som en maktarena: "mitt barn, jag bestämmer". Som jag tolkar det. Beslut som uppenbarligen inte får påverkas vare sig av barnets eller andra personers önskemål och synpunkter.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Och en förståelse av föräldraskapet som en maktarena: "mitt barn, jag bestämmer". Som jag tolkar det. Beslut som uppenbarligen inte får påverkas vare sig av barnets eller andra personers önskemål och synpunkter.

Då tolkar vi det hela väldigt annorlunda. Jag har inte, i denna tråd, känt av den attityden utan det jag har läst ut är att TS är en förälder som blivit överkörd, totalt. Det var inte så att TS mamma (var det mamman?) ville diskutera det rimliga i att barnet inte skulle få glass, hon var öht. inte intresserad av en diskussion utan struntade helt sonika i vad mamman sade.

Är det alltså OK att köra över föräldrar på det sättet? Inte ifrågasätta, utan helt enkelt bara strunta i dem helt och hållet.

Ska folk få göra precis som de vill med barn, bara för att skapa en egen relation till barnet? Vad föräldrarna tycker och tänker kan man strunta i?
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Först - ja, jag håller med om att det är urdåligt att din önskan om ingen glass inte respekteras.
Däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att sätta mig till bords och äta utan att det lilla barnet också fick något lämpligt att tugga på.

Absolut. Föredrar dock som svärmor gjorde i helgen.
Vi fikade och sonen fick mosad banan istället för att smaka på fikabröd.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Är det alltså OK att köra över föräldrar på det sättet? Inte ifrågasätta, utan helt enkelt bara strunta i dem helt och hållet.

Ska folk få göra precis som de vill med barn, bara för att skapa en egen relation till barnet? Vad föräldrarna tycker och tänker kan man strunta i?

Så svartvitt behöver det ju inte vara.

Om du ser mitt exempel ovan (mamman och dockkläderna) så för henne var de helt oacceptabelt att någon annan än mamman syr dockkläder - och hon kände sig oerhört överkörd i sin mammaroll. Tycker du att hon reagerar sunt ? Eller skall man bara rakt av respektera henne bara för att honn är mamman ? (dvs förälder - med rätt att bestämma ?)
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Så svartvitt behöver det ju inte vara.

Om du ser mitt exempel ovan (mamman och dockkläderna) så för henne var de helt oacceptabelt att någon annan än mamman syr dockkläder - och hon kände sig oerhört överkörd i sin mammaroll. Tycker du att hon reagerar sunt ? Eller skall man bara rakt av respektera henne bara för att honn är mamman ? (dvs förälder - med rätt att bestämma ?)

Sund och sund reaktion, det är så hon känner och då får man diskutera det hela. Ifrågasätta det rimliga i att hon vill förbjuda någon annan att sy dockkläder till hennes barn. Däremot tycker jag inte att man ska strunta i hennes känslor och bara tuta och köra utan som sagt, diskutera saken med henne.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Sund och sund reaktion, det är så hon känner och då får man diskutera det hela. Ifrågasätta det rimliga i att hon vill förbjuda någon annan att sy dockkläder till hennes barn. Däremot tycker jag inte att man ska strunta i hennes känslor och bara tuta och köra utan som sagt, diskutera saken med henne.

Där håller jag dock inte med dig. Alla känslor behöver inte respekteras och ges legitimitet. I det beskrivna fallet hade jag inte gjort det. Det måste finnas någon rimlighet i det hela.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Där håller jag dock inte med dig. Alla känslor behöver inte respekteras och ges legitimitet. I det beskrivna fallet hade jag inte gjort det. Det måste finnas någon rimlighet i det hela.

Men vem avgör vilka känslor som är rimliga och inte? Det är väl bättre att faktiskt prata med varandra och försöka reda ut varför dessa känslor uppstår. Kanske inser mamman det orimliga i sina känslor och kan lägga band på sig bara man sätter sig ner och pratar med varandra. Det är ju inte omöjligt att det faktiskt är någonting annat än dockkläderna som sådana som ligger bakom känslorna.

Att avfärda mammans känslor och bara tuta och köra kan förvärra det hela och man kan skapa fullständigt onödiga konflikter genom att strunta i henne på det viset.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Att avfärda mammans känslor och bara tuta och köra kan förvärra det hela och man kan skapa fullständigt onödiga konflikter genom att strunta i henne på det viset.

man kan absolut diskutera det, men jag skulle inte ge känslorna legitimitet, dvs acceptera dem och försöka gå runt dem. Säkert ligger det något annat bakom, men jag tycker att det ansvaret - att reda ut problemen och ta itu med den - i första hand ligger på mamman själv. Om inte hon med egen matematik inser att hennes agerande är destruktivt för barnet och barnsligt i största allmänhet är chanserna små att man ska kunna samarbeta - känner jag spontant. Glad att jag inte är i den sistsen!
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

man kan absolut diskutera det, men jag skulle inte ge känslorna legitimitet, dvs acceptera dem och försöka gå runt dem. Säkert ligger det något annat bakom, men jag tycker att det ansvaret - att reda ut problemen och ta itu med den - i första hand ligger på mamman själv. Om inte hon med egen matematik inser att hennes agerande är destruktivt för barnet och barnsligt i största allmänhet är chanserna små att man ska kunna samarbeta - känner jag spontant. Glad att jag inte är i den sistsen!

Man behöver asbolut inte ge känslorna legitimitet, men man bör kunna diskutera varför de uppstår. Erkänna att de finns och förklara vad man själv känner, tycker och tänker. Givetvis ligger ansvaret på att reda ut känslorna på mamman, men ibland krävs det att man uppmärksammas på det orimliga för att man själv ska inse att man har problem.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Summan av kardemumman är väl kommunikation och det gäller inte bara en lätt absurd grej som dockkläderna.

För övrigt så var hennes resonemang precis som så många andras i denna tråd: Mitt barn - jag bestämmer. Hon kände sig kränkt och tog illa vid sig att någon gjorde dessa dockkläder. För henne var det en väldigt viktig fråga faktiskt. I min värld fullkomligt absurd.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Summan av kardemumman är väl kommunikation och det gäller inte bara en lätt absurd grej som dockkläderna.

För övrigt så var hennes resonemang precis som så många andras i denna tråd: Mitt barn - jag bestämmer. Hon kände sig kränkt och tog illa vid sig att någon gjorde dessa dockkläder. För henne var det en väldigt viktig fråga faktiskt. I min värld fullkomligt absurd.

Precis, kommunikation. Man gör inte som TS mor gjorde, fortsätter stoppa i barnet glass. Då kommunicerar man inte, då kör man över och det är respektlöst.
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Summan av kardemumman är väl kommunikation och det gäller inte bara en lätt absurd grej som dockkläderna.

För övrigt så var hennes resonemang precis som så många andras i denna tråd: Mitt barn - jag bestämmer. Hon kände sig kränkt och tog illa vid sig att någon gjorde dessa dockkläder. För henne var det en väldigt viktig fråga faktiskt. I min värld fullkomligt absurd.

Men om vi nu tar TS problem.

Hennes mamma ger den 6 månader gamla bebisen, som faktiskt inte är kapabel att göra ett val själv än, glass. TS vill inte detta. Hur skulle hon gå till väga då?
Vem av mormorn och mamman har "rätten" att bestämma i detta fall. För hur vi än vrider och vänder på det så måste någon vara den som får sin vilja igenom...
 
Sv: Men han ska inte äta socker! *irriterad*

Vadå absurd. Varför skulle frågan om vem som har bestämmanderätten angående barnet vara absurd, menar du. Vem anser du ska bestämma om ett barn i så fall? Var drar du då gränsen för vem som har bestämmanderätt? I min värld är det föräldern som bestämmer och jag skulle aldrig drömma om att kränka denna rätt. Det skulle i så fall vara om jag såg att föräldern på något sätt gjorde barnet illa. Men vad att vid sex månaders ålder inte få äta glass skulle göra i så fall kan jag inte räkna ut.
 

Liknande trådar

Småbarn Över våran son över huvudena på oss. Många av er läste säkert min tråd om att dem gett honom glass. Nu har alltså samma sak hänt... 2
Svar
21
· Visningar
2 452

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • WE-tråden
  • Dressyrsnack nummer 18
  • Få skimmel vit
Tillbaka
Upp