Min farmor ligger för döden och jag är inte där

Min farmor fyllde 97 förra fredagen. Vi samlades i min fasters trädgård och åt tårta och pratade gamla minnen, precis som vi brukar göra i slutet av augusti varje år. Farmor skrattade, skålade i sherry och konstaterade nöjt att hon minsann lyckats få med sig båda hörapparaterna idag. Hon blev så glad för korsordstidningen och krukväxten hon fick i present.

Två dagar senare åkte farmor in på sjukhus med andningssvårigheter och hjärtsvikt. Jag ställde in mig på att avboka min flygbiljett tillbaka till Skottland, men farmor piggnade till riktigt bra efter ett par dagar och jag bestämde mig för att flyga tillbaka som planerat i onsdags. Det såg ut som att hon lyckats lura döden ännu en gång.

Vid lunchtid idag fick jag besked om att hon blivit sämre. Hon har vatten i lungorna, men de kan inte ge henne mer vätskedrivande medicin eftersom att blodtrycket är för lågt. Först när den blodtryckshöjande medicinen börjat verka kan de åtgärda vattnet i lungorna.

I eftermiddags skrev pappa och berättade att farmor nu fått enskilt rum på sjukhuset, och att han och hans systrar fått lov att komma och hälsa på henne (vilket inte gått tidigare p.g.a corona).

För 1 timme sedan skrev han och sa att farmor nu får morfin, att det går mot slutet och att han blir kvar hos henne på sjukhuset under natten. De tillåter nu besök från samtliga anhöriga, så min bror är på väg ner från Göteborg för att träffa henne en sista gång.

Och jag känner liksom att jag går sönder lite. Min älskade, fina farmor som har spelat en så stor roll under min uppväxt. Jag har sådan ångest över att jag åkte hem medan hon fortfarande låg på sjukhus, även om det då såg ut att ordna sig och även om jag vet att det inte fanns något jag kunnat göra. Jag har sådan ångest över tanken på hur ledsen världens bästa pappa måste vara, och vad de går igenom där borta nu. Jag har sådan ångest över allt jag önskar att jag hade frågat henne, pratat med henne om, men aldrig gjorde.

Vi har ju naturligtvis varit väldigt lyckligt lottade som har fått ha farmor med oss såhär länge, och jag vet att hon verkligen levt på övertid de senaste åren. Varje gång jag träffat henne det senaste året har jag på sätt och vis hanterat det som om det vore sista gången, just för att jag vet hur fort det kan gå utför när man är så gammal som hon är. Jag gör detsamma med mormor, som är 98 och om möjligt ännu skröpligare än farmor.

På flera sätt är det nog skönt för henne att det kanske är över nu, att kroppen kanske kan få sluta kämpa efter ett långt liv med x antal fysiska åkommor men där hon ändå kunnat bo hemma i sin egen lägenhet hela tiden. Och det var ju väntat, på sätt och vis. Men när hon blev bättre där i onsdags trodde jag verkligen att hon skulle ta sig igenom det här också. Det ser det inte ut som att hon kommer att göra.

Det är så väldigt sorgligt alltihop, och jag behöver skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, eller var jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att bara gråta och att känna mig helt tom. Tanken på att min älskade farmor kan ligga och dö i just exakt denna minut, utan att jag vet om det, är outhärdlig.

Ska jag försöka flyga tillbaka till Sverige genast för att kanske hinna träffa henne en sista gång? Kommer jag att hinna? Blir jag ens bli insläppt på sjukhuset?

Ska jag sitta kvar här i Skottland och bara vänta på att få det där samtalet där pappa berättar att hon gått bort? Är det där "sista mötet" kanske överskattat, vore det bättre för oss båda om mitt sista minne av farmor var sittandes i solen med ett sherryglas i högsta hugg?

Jag vet inte vad jag vill, eller borde, eller ska. Men kanske kan det hjälpa att ha fått ner tankarna i skrift här på Buke, som stöttat mig genom så mycket redan.
 

Dagen har gått över förväntan och jag har hittills bara gråtit två gånger vilket är en förbättring jämfört med hur det var lördag-tisdag. Jag är lite småledig från jobbet resten av veckan, chefen har bara sagt "take as long as you need", men småjobbar ändå lite utspritt över dagen för att få något att fokusera tankarna på.

Värst är det på morgnarna och som nu på kvällen, då ger sig den där stora värkande klumpen i halsen/bröstet till känna på riktigt och ångesten knackar på. Jag försöker bota det med vin, choklad och Gilmore Girls 🤷‍♀️

Kan för övrigt inte rekommendera att gå igenom något sådant här medan man sitter i karantän (vilket jag gör i en vecka till p.g.a Sverigeresan) och inte får lämna hemmet, det suger att inte ens kunna ta en promenad för att skingra tankarna! Det brukar annars vara min bästa "coping mechanism" när jag mår dåligt, men nu går inte det. Har i alla fall suttit på en stol i trädgården med min bok en stund idag, men den handlade så mycket om sjukhus att jag fick lägga bort den.
Ibland kommer tårarna åter med mer styrka, fast man tror det "är över". Det är helt normalt det med.

Jobbigt att inte ens få ta en promenad :(.
 
Min bästa kompis smsade just och skrev att hon lämnat något utanför vår dörr. Öppnade och hittade det här:

20200910_121318 (1).jpg


😭

Undrar vad jag gjort för att förtjäna så fina vänner som hon? :heart
 
@Mineur hur mår du nu när det gått några dagar?
Vad gulligt av dig att fråga! Det är helt okej. Det går lite upp och ner, för det mesta känns det okej men sen kan jag helt plötsligt bli jätteledsen sådär från ingenstans. Låg och grät till Coldplay i nån timme i eftermiddags till exempel, bara för att låten Everglow med sin sorgliga text råkade börja spelas 🤷‍♀️ Är sjukt trött på att gråta!

Datum för begravning bestämdes igår och då blev det som att det kom en ny våg av sorg liksom, det blev ännu mer definitivt på något vis. Jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig igenom begravningen (som dessutom är dagen efter min födelsedag), men det går väl det också på något vis. Samtidigt ser jag fram emot att liksom få ett avslut vilket jag har hört att många upplever att de får, just nu känns det bara som att jag går runt och väntar på det där jättejobbiga som ska hända. Det ska också bli skönt att träffa min familj igen och krama pappa lite extra hårt.

Men större delen av tiden kan jag leva som vanligt och skratta och ha kul, så det är ändå bra. Det känns bara otänkbart att det nånsin kommer att bli 100% bra igen, att den där smärtan i bröstet nånsin kommer att försvinna helt, men det har ju trots allt bara gått några dagar. Jag tror att jag har lite bråttom ibland och tycker att jag får "skärpa mig", men där har jag som tur är en klok sambo som påminner mig om att det är okej att vara hur ledsen man vill.

Oj, det här blev långt! :angel:
 
Vad gulligt av dig att fråga! Det är helt okej. Det går lite upp och ner, för det mesta känns det okej men sen kan jag helt plötsligt bli jätteledsen sådär från ingenstans. Låg och grät till Coldplay i nån timme i eftermiddags till exempel, bara för att låten Everglow med sin sorgliga text råkade börja spelas 🤷‍♀️ Är sjukt trött på att gråta!

Datum för begravning bestämdes igår och då blev det som att det kom en ny våg av sorg liksom, det blev ännu mer definitivt på något vis. Jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig igenom begravningen (som dessutom är dagen efter min födelsedag), men det går väl det också på något vis. Samtidigt ser jag fram emot att liksom få ett avslut vilket jag har hört att många upplever att de får, just nu känns det bara som att jag går runt och väntar på det där jättejobbiga som ska hända. Det ska också bli skönt att träffa min familj igen och krama pappa lite extra hårt.

Men större delen av tiden kan jag leva som vanligt och skratta och ha kul, så det är ändå bra. Det känns bara otänkbart att det nånsin kommer att bli 100% bra igen, att den där smärtan i bröstet nånsin kommer att försvinna helt, men det har ju trots allt bara gått några dagar. Jag tror att jag har lite bråttom ibland och tycker att jag får "skärpa mig", men där har jag som tur är en klok sambo som påminner mig om att det är okej att vara hur ledsen man vill.

Oj, det här blev långt! :angel:

Jag tycker begravningar helt klart fyller sin funktion. Det är en ceremoni med en ritual som hjälper en igenom sorgen. Du följer liksom bara med i det hela och behöver inte tänka så mycket.

Vissa begravningar är dock värre än andra... jag har varit på två begravningar där de avlidne gått bort långt innan det var tid för det och det är vidrigt (jag kan fortfarande inte få bort minnesbilderna av två små barn som sitter längst fram på sin fars begravning :cry:).

När det gäller äldre människor som levt sitt liv (som i min fars fall tex) anser jag att begravningen ska vara ett firande av personens liv. Jag var väldigt tydlig med det till prästen innan pappas begravning, jag sa att även om jag är väldigt ledsen så hade min far levt ett bra och långt liv. Begravningen skulle inte vara för mörk. På mottagningen efteråt pratade vi minnen och skrattade genom tårarna, det fanns så enormt mycket bra att komma ihåg från min fars liv. Döden var en så enormt liten del av det.
 
Vad gulligt av dig att fråga! Det är helt okej. Det går lite upp och ner, för det mesta känns det okej men sen kan jag helt plötsligt bli jätteledsen sådär från ingenstans. Låg och grät till Coldplay i nån timme i eftermiddags till exempel, bara för att låten Everglow med sin sorgliga text råkade börja spelas 🤷‍♀️ Är sjukt trött på att gråta!

Datum för begravning bestämdes igår och då blev det som att det kom en ny våg av sorg liksom, det blev ännu mer definitivt på något vis. Jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig igenom begravningen (som dessutom är dagen efter min födelsedag), men det går väl det också på något vis. Samtidigt ser jag fram emot att liksom få ett avslut vilket jag har hört att många upplever att de får, just nu känns det bara som att jag går runt och väntar på det där jättejobbiga som ska hända. Det ska också bli skönt att träffa min familj igen och krama pappa lite extra hårt.

Men större delen av tiden kan jag leva som vanligt och skratta och ha kul, så det är ändå bra. Det känns bara otänkbart att det nånsin kommer att bli 100% bra igen, att den där smärtan i bröstet nånsin kommer att försvinna helt, men det har ju trots allt bara gått några dagar. Jag tror att jag har lite bråttom ibland och tycker att jag får "skärpa mig", men där har jag som tur är en klok sambo som påminner mig om att det är okej att vara hur ledsen man vill.

Oj, det här blev långt! :angel:
Jag håller med det @athena_arabians skriver om begravningens funktion i sorgeprocessen. Även om minnena av exempelvis min mammas och farfars begravningar är ledsamma, så är de också fina minnen.

Med det sagt så får jag ha i åtanke att jag var i samma rum som mamma när hon dog (jag hade väldigt svårt att greppa att hon var borta, förutom när jag tänkte inom de fyra väggarna i sjukhusrummet). Jag hade mitt "avslut" där, begravningen blev något annat där otippat många slöt upp och delade sorgen. Så förstår att det kanske blir lite mer laddat för din del, men hoppas att du kanske ska kunna ta med dig ett fint minne. Även om det kanske tar ett tag innan du kommer att uppskatta begravningen som ett sådant. :heart
 
Jag tycker begravningar helt klart fyller sin funktion. Det är en ceremoni med en ritual som hjälper en igenom sorgen. Du följer liksom bara med i det hela och behöver inte tänka så mycket.

Vissa begravningar är dock värre än andra... jag har varit på två begravningar där de avlidne gått bort långt innan det var tid för det och det är vidrigt (jag kan fortfarande inte få bort minnesbilderna av två små barn som sitter längst fram på sin fars begravning :cry:).

När det gäller äldre människor som levt sitt liv (som i min fars fall tex) anser jag att begravningen ska vara ett firande av personens liv. Jag var väldigt tydlig med det till prästen innan pappas begravning, jag sa att även om jag är väldigt ledsen så hade min far levt ett bra och långt liv. Begravningen skulle inte vara för mörk. På mottagningen efteråt pratade vi minnen och skrattade genom tårarna, det fanns så enormt mycket bra att komma ihåg från min fars liv. Döden var en så enormt liten del av det.
Jag håller med det @athena_arabians skriver om begravningens funktion i sorgeprocessen. Även om minnena av exempelvis min mammas och farfars begravningar är ledsamma, så är de också fina minnen.

Med det sagt så får jag ha i åtanke att jag var i samma rum som mamma när hon dog (jag hade väldigt svårt att greppa att hon var borta, förutom när jag tänkte inom de fyra väggarna i sjukhusrummet). Jag hade mitt "avslut" där, begravningen blev något annat där otippat många slöt upp och delade sorgen. Så förstår att det kanske blir lite mer laddat för din del, men hoppas att du kanske ska kunna ta med dig ett fint minne. Även om det kanske tar ett tag innan du kommer att uppskatta begravningen som ett sådant. :heart
Usch, jag vill inte ens tänka på hur det måste vara att begrava en förälder :heart

Men ja, jag hoppas att begravningen blir bra ändå. Jag har bara varit på begravning en gång tidigare i mitt liv, och då för en släkting som förvisso stod mig nära men som jag inte hade så starka band till som farmor. Så jag har liksom inte så mycket erfarenhet att jämföra med.

Jag är nog mest orolig över att jag ska sitta och stortjuta från början till slut (jag vet t.ex. att ceremonin kommer att inledas med att min bror spelar Tröstevisa av Benny Andersson så redan där kommer jag garantera att hulkgråta 😭) och störa andra, men jag vet att det är en fånig tanke. Känns typ som om det vore bäst att jag satt i mitt egna lilla hörn längst bak där jag kunde gråta för kung och fosterland, men samtidigt vill jag finnas där för min familj...
 
Vad gulligt av dig att fråga! Det är helt okej. Det går lite upp och ner, för det mesta känns det okej men sen kan jag helt plötsligt bli jätteledsen sådär från ingenstans. Låg och grät till Coldplay i nån timme i eftermiddags till exempel, bara för att låten Everglow med sin sorgliga text råkade börja spelas 🤷‍♀️ Är sjukt trött på att gråta!

Datum för begravning bestämdes igår och då blev det som att det kom en ny våg av sorg liksom, det blev ännu mer definitivt på något vis. Jag har ingen aning om hur jag ska orka ta mig igenom begravningen (som dessutom är dagen efter min födelsedag), men det går väl det också på något vis. Samtidigt ser jag fram emot att liksom få ett avslut vilket jag har hört att många upplever att de får, just nu känns det bara som att jag går runt och väntar på det där jättejobbiga som ska hända. Det ska också bli skönt att träffa min familj igen och krama pappa lite extra hårt.

Men större delen av tiden kan jag leva som vanligt och skratta och ha kul, så det är ändå bra. Det känns bara otänkbart att det nånsin kommer att bli 100% bra igen, att den där smärtan i bröstet nånsin kommer att försvinna helt, men det har ju trots allt bara gått några dagar. Jag tror att jag har lite bråttom ibland och tycker att jag får "skärpa mig", men där har jag som tur är en klok sambo som påminner mig om att det är okej att vara hur ledsen man vill.

Oj, det här blev långt! :angel:


Skönt att det ändå känns ok det mesta av tiden. Men inte så konstigt att gråten kommer då och då. Min pappa gick bort för ganska många år sen och såklart sitter jag inte och gråter ofta längre men nån gång om året kan det finnas något som påminner mig om honom eller begravningen eller hans sjukdomstid. Då kan jag gråta lite för då kan jag bli lite ledsen. Han gick bort redan när han var i 60-årsåldern så ibland kan jag känna att jag hade velat ha honom där när det har hänt stora saker i livet. Men den mesta tiden minns jag honom med glädje och alla fina stunder vi hade numera.

Tryck inte bort några känslor på begravningen och tänk inte att du ska vara stark för någon annan. Alla är individer och alla reagerar olika. Låt också sorgen få ta den plats och tid den behöver det är inget man kan styra över känslorna kommer när de kommer. :heart Jag tror det bara förlänger sorgeprocessen om man inte låter känslorna komma ut.
 
Skönt att det ändå känns ok det mesta av tiden. Men inte så konstigt att gråten kommer då och då. Min pappa gick bort för ganska många år sen och såklart sitter jag inte och gråter ofta längre men nån gång om året kan det finnas något som påminner mig om honom eller begravningen eller hans sjukdomstid. Då kan jag gråta lite för då kan jag bli lite ledsen. Han gick bort redan när han var i 60-årsåldern så ibland kan jag känna att jag hade velat ha honom där när det har hänt stora saker i livet. Men den mesta tiden minns jag honom med glädje och alla fina stunder vi hade numera.

Tryck inte bort några känslor på begravningen och tänk inte att du ska vara stark för någon annan. Alla är individer och alla reagerar olika. Låt också sorgen få ta den plats och tid den behöver det är inget man kan styra över känslorna kommer när de kommer. :heart Jag tror det bara förlänger sorgeprocessen om man inte låter känslorna komma ut.
Tack för att du delar med dig :heart Just det där sista, att det förmodligen bara förlänger processen att mota bort känslorna, ska jag bära med mig. Jag tror att det ligger mycket i det.
 
Du fick ett fantastiskt fint sista minne av din farmor tillsammans med släkten, i solen, med farmors sherry o hörapparater. Glöm aldrig det, spara det långt inne i ditt hjärta tillsammans med alla era andra fantastiskt fina minnen. :heart

Kram
 
Tack för att du delar med dig :heart Just det där sista, att det förmodligen bara förlänger processen att mota bort känslorna, ska jag bära med mig. Jag tror att det ligger mycket i det.

Det här är så sant. Givetvis ska man inte älta men när känslorna kommer ska man absolut släppa fram dem. Bla tack vare Buke visste jag mycket hur sorg kunde yttra sig så jag var inte rädd under sorgeprocessen efter min fars bortgång. Det i kombination med ritualerna kring någons bortgång var ett enormt stöd för mig.

Jag blev så oerhört glad när mina grannar berättade att de hade gått över hit och hissat min flagga på halv stång och tagit en whisky för far samma dag han gick bort. Just flaggan på halv stång är en enormt viktig ritual för mig så jag hoppas någon gör det för mig när den dagen kommer.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jätte konstig rubrik jag vet. För någon vecka sedan sa jag upp kontakten med min storebror efter ett jätte bråk via telefon. Jag...
Svar
6
· Visningar
1 125
Senast: et_flickan
·
L
  • Artikel
Dagbok Idag var det ett år sen min hund Bella dog 💔 Och jag kommer nästan inte håg det 💔 Förlåt förlåt förlåt älskade Bella för att jag har...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 336
Senast: LiviaFilippa
·
  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 506
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
7 662

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp