Raven_
Trådstartare
Nu är jag hur lycklig som helst. Vid mina fötter ligger världens klokaste, vackraste och mest underbara schäfer som finns. Kan berätta lite från början.
När jag var 12 år så fick jag börja gå ut med en liten liten schäfertik på 5 månader. Det var den första schäfern jag verkligen lärde känna på riktigt. Vi växte snabbt ihop och blev bästa kompisar
Vi gick på promenader flera timmar så gott som varje dag, vi lekte och tränade. Hon har alltid varit en hals att gråta mot, och en kompis att skratta med. Hon har förgyllt mååånga stunder i mitt liv, och förmodligen jag i hennes.
När jag var 16, och hon 4, så flyttade dom låångt ut på landet... Och vi träffades knappt längre. Jag hade några kort på henne, och jag pratade med ägarna på telefon lite smått. Efter något år när jag började i gymnasiet så skulle jag börja praktisera på ett åkeri, och gissa vem jag skulle åka med.. Hennes husse som kör lastbil! Jag blev jätteglad, och han lovade att han skulle ta med henne i lastbilen. Nästa morgon kom han o hämtade mig hemma, jag öppnade passagerar dörren, och gissa vem som hängde över mina axlar och skrek rakt ut av lycka. Tårarna sprutade av lycka.
Efter det så dröjde det ett tag till innan vi träffades, ca 2 år.. Sen åkte jag o hälsade på dom ute på landet, o jösses villken lycklig hund jag hade i knät hela dagen. Hon vägrade gå från min sida och satt o pep när jag skulle åka hem.
Sen dröjde det ännu ett tag... Och sen så blev jag och hennes husse arbetskollegor, så vi har setts nån gång ibland det senaste året.
MEN, igår ringde min telefon, det var husse som undrade om jag ville vara hundvakt! Självklart! Så nu har jag henne över helgen, schäfern som gjorde mig frälst. Världens bästa hund.
Dessy som nu är 11 år gammal, gråhårig och har diverse problem, blir fortfarande lite till sig av lycka när vi ses! Jag kommer så väl ihåg när det jagades flugor, och när hon drog iväg efter en hare.
Min allraste allraste bästa kompis i hela världen... Uppdaterar med bilder i morgon när det är ljust ute, så ska ni få se på ett vackert ansikte
När jag var 12 år så fick jag börja gå ut med en liten liten schäfertik på 5 månader. Det var den första schäfern jag verkligen lärde känna på riktigt. Vi växte snabbt ihop och blev bästa kompisar
Vi gick på promenader flera timmar så gott som varje dag, vi lekte och tränade. Hon har alltid varit en hals att gråta mot, och en kompis att skratta med. Hon har förgyllt mååånga stunder i mitt liv, och förmodligen jag i hennes.När jag var 16, och hon 4, så flyttade dom låångt ut på landet... Och vi träffades knappt längre. Jag hade några kort på henne, och jag pratade med ägarna på telefon lite smått. Efter något år när jag började i gymnasiet så skulle jag börja praktisera på ett åkeri, och gissa vem jag skulle åka med.. Hennes husse som kör lastbil! Jag blev jätteglad, och han lovade att han skulle ta med henne i lastbilen. Nästa morgon kom han o hämtade mig hemma, jag öppnade passagerar dörren, och gissa vem som hängde över mina axlar och skrek rakt ut av lycka.
Tårarna sprutade av lycka.Efter det så dröjde det ett tag till innan vi träffades, ca 2 år.. Sen åkte jag o hälsade på dom ute på landet, o jösses villken lycklig hund jag hade i knät hela dagen. Hon vägrade gå från min sida och satt o pep när jag skulle åka hem.
Sen dröjde det ännu ett tag... Och sen så blev jag och hennes husse arbetskollegor, så vi har setts nån gång ibland det senaste året.
MEN, igår ringde min telefon, det var husse som undrade om jag ville vara hundvakt! Självklart! Så nu har jag henne över helgen, schäfern som gjorde mig frälst. Världens bästa hund.
Dessy som nu är 11 år gammal, gråhårig och har diverse problem, blir fortfarande lite till sig av lycka när vi ses! Jag kommer så väl ihåg när det jagades flugor, och när hon drog iväg efter en hare.
Min allraste allraste bästa kompis i hela världen... Uppdaterar med bilder i morgon när det är ljust ute, så ska ni få se på ett vackert ansikte
