När kom ni på att ni ville ha barn?

[lil-sis]

Känner igen det där till viss del - samt det som @Myrten skriver.
Jag fyller 30 och det känns som att jag "borde vilja". Jag har velat, kanske en halv dag typ två gånger på många, många år. Troligen framkallat av att jag försöker hitta den där "vill"-känslan utan att lyckas!
Jag har många "giltiga orsaker" till att välja bort barn. Jag skulle aldrig orka med det, varken att vara gravid (vilket jag absolut inte vill, för den delen) eller att uppfostra ett barn.

Ändå känns det otroligt jobbigt, det där med att jag känner stor sorg över att jag inte vill (tror jag!).

Sorg för min skull, för sambons skull (som till fullo accepterar mina beslut, men jag tänker så ändå), för "alla andras" skull, för normen..?
Jag vet inte!

Jag vrider och jag vänder i det oändliga, VARFÖR vill jag inte, varför kan jag inte vara "normal" och se det som livets största gåva som "alla andra" verkar göra?

Du är normal

Vill man inte så vill man inte. Livet är ju fint ändå!

 

[Yrja]

Jag har iof alltid vetat att jag vill ha barn nån gång. Har blivit gravid 2 ggr vid väldigt fel tillfällen och dessa gånger valt abort. Under den tiden var jag ung och även om jag kunde längta tills jag fick barn när jag läste om allt det där mysiga, så hade jag ingen lust då. Efter andra aborten sa jag till min sambo att nu gör jag inte om det igen för det är inte rätt sätt att skydda sig på. Så när jag några år senare blev gravid igen oplanerat så blev det ingen abort. Jag kan väl säga att det var först när jag pratat med min man och han sa att han också ville behålla som jag gladdes över det och verkligen kände att jag ville ha barn. Så ja, jag visste att jag ville ha barn när min man sa att han var det kan man väl säga.

Båda barnen blev till på första missen/försöket. Hur lätt det är att bli gravid, hur fort det går, är nog helt omöjligt att säga. Det är individuellt och kan bero på dagsform, inställning, hur kompatibel man är, andra förutsättningar och slumpen. En vän försökte över ett år med andra barnet, första barnet och de två sista (hon har 4) blev till direkt. Så man får nog helt enkelt vänta och se hur det funkar för en själv just denna gången.

 

[Yrja]

Känner igen det där till viss del - samt det som @Myrten skriver.
Jag fyller 30 och det känns som att jag "borde vilja". Jag har velat, kanske en halv dag typ två gånger på många, många år. Troligen framkallat av att jag försöker hitta den där "vill"-känslan utan att lyckas!
Jag har många "giltiga orsaker" till att välja bort barn. Jag skulle aldrig orka med det, varken att vara gravid (vilket jag absolut inte vill, för den delen) eller att uppfostra ett barn.

Ändå känns det otroligt jobbigt, det där med att jag känner stor sorg över att jag inte vill (tror jag!).

Sorg för min skull, för sambons skull (som till fullo accepterar mina beslut, men jag tänker så ändå), för "alla andras" skull, för normen..?
Jag vet inte!

Jag vrider och jag vänder i det oändliga, VARFÖR vill jag inte, varför kan jag inte vara "normal" och se det som livets största gåva som "alla andra" verkar göra?

Jag såg det inte som "livets största gåva" förrän jag väntade barn och hade bestämt att behålla det. Så det är nog helt normalt. Sen är det så att alla vill inte ha barn, varför skulle det vara fel? Det är det inte.

 

[MiniLi]

Ät det någon av er där det snarare har vänt, alltså från att verkligen vilja ha barn till att inte alls känna att det känns rätt/rimligt?

Jag visste så himla säkert att jag buke ha barn när jag var 25 typ, men nu sisådär 5 år senare känner jag mig ytterst tveksam och jag blir bara mindre och mindre säker på om jag någonsin vill försöka bli gravid (jag tycker dessutom att det är skitjobbigt och mår till och från rätt dåligt av alla tvivel )

Kanske inte vänt, men iallafall kraftigt avtagit..
När jag var yngre (18-20) hade jag ett ganska stort sug efter barn. Sen allt eftersom åren har gått så har det minskat mer och mer. Jag tänker fortfarande att jag vill ha barn, men det känns liksom inte lika bråttom längre. För varje år som går så inser jag att jag ju faktiskt fortfarande har gott om tid.

Förra året hade jag någon slags kris när jag fyllde 27, det var liksom att närma sig 30 och genast låg jag och googlade på "barn efter 30" om nätterna. Jag är liksom rädd att tiden ska gå och jag helt plötsligt inte ska kunna.

Sen är jag väldigt övertygad om att jag hade haft barn för länge sen om jag inte hade haft mina hundar. Tror helt säkert att hundarna fyller ett jättestort omvårdnadsbehov och när jag haft bebissug har jag köpt en valp istället

Paradoxalt nog har jag börjat känna ett ökat sug efter barn i samband med att jag separerade nyligen. Troligen har det spelat in att jag inte varit nöjd i livet och då inte heller velat skaffa barn.

 

[Killaloe]

Tack @Egonson_ och @MiniLi för att ni också delar med er av era känslor/upplevelser.

Någonstans fattar jag ju att det inte "bara är jag" som funderar kring livet med/utan barn och varför en vill/inte vill, men det är inte helt enkelt att känna att det är rimliga tankar när de snurrar som mest. Så jag är mycket tacksam för andras input

 

[Badger]

Känner igen det där till viss del - samt det som @Myrten skriver.
Jag fyller 30 och det känns som att jag "borde vilja". Jag har velat, kanske en halv dag typ två gånger på många, många år. Troligen framkallat av att jag försöker hitta den där "vill"-känslan utan att lyckas!
Jag har många "giltiga orsaker" till att välja bort barn. Jag skulle aldrig orka med det, varken att vara gravid (vilket jag absolut inte vill, för den delen) eller att uppfostra ett barn.

Ändå känns det otroligt jobbigt, det där med att jag känner stor sorg över att jag inte vill (tror jag!).

Sorg för min skull, för sambons skull (som till fullo accepterar mina beslut, men jag tänker så ändå), för "alla andras" skull, för normen..?
Jag vet inte!

Jag vrider och jag vänder i det oändliga, VARFÖR vill jag inte, varför kan jag inte vara "normal" och se det som livets största gåva som "alla andra" verkar göra?

Fast det verkar jobbigt att fundera så mycket på en sak? Det gör nog bara eländet infekterat och till slut vet man inte ens vad man vill. Min styvmor fick barn när hon var 34 och hon var 10 år äldre än mig. Jag bestämde där och då (-jag ville inte ha barn, hade aldrig velat och tyckte inte barn var ett dugg söta eller mysiga som tonåring eller liten), att jag kan ignorera saken tills jag är 34 i alla fall och sedan fundera över det då i så fall. Vid 34 ryckte jag på axlarna men vid 36 blev det ett i alla fall. Men det kunde ha inte blivit ett och det hade också varit ok, ödet fick avgöra .

(Dessutom är det lite lustigt att gilla "barn" eller ogilla "barn" det är ju människor och individer, man kan ju tycka om en person och tycka lite mindre om en annan person.)

Det är nog någon slags press från omgivningen som ger ångesten egentligen.

Att sug efter barn avtar är nog helt naturligt, det går ju från att som tonåring ha vissa illusioner om bebisar och sedan allteftersom tiden går inse att det inte stämmer och så blir folk äldre och vissa inser att de vill ha barnet ändå och andra vill inte (och några upptäckte att bebisar inte helt stämmer överens med sitt rykte efteråt.).

 

[Jossan_92]

Jag ville inte ha barn förrän jag träffade min nuvarande sambo. Eftersom vi bägge är 23(fyller 24 iår) och jag bara har tre terminer kvar på universitetet så har vi valt att vänta med barn några år till även om vi till våren har varit tillsammans i 4 år. Speciellt för mig skulle det kännas bra om jag hinner få min examen och hinner jobba ett par år inom mitt område innan vi försöker få barn

Men om jag skulle bli oplanerat gravid nu så skulle vi behålla

 

[Egonson_]

Fast det verkar jobbigt att fundera så mycket på en sak? Det gör nog bara eländet infekterat och till slut vet man inte ens vad man vill. Min styvmor fick barn när hon var 34 och hon var 10 år äldre än mig. Jag bestämde där och då (-jag ville inte ha barn, hade aldrig velat och tyckte inte barn var ett dugg söta eller mysiga som tonåring eller liten), att jag kan ignorera saken tills jag är 34 i alla fall och sedan fundera över det då i så fall. Vid 34 ryckte jag på axlarna men vid 36 blev det ett i alla fall. Men det kunde ha inte blivit ett och det hade också varit ok, ödet fick avgöra .

(Dessutom är det lite lustigt att gilla "barn" eller ogilla "barn" det är ju människor och individer, man kan ju tycka om en person och tycka lite mindre om en annan person.)

Det är nog någon slags press från omgivningen som ger ångesten egentligen.

Att sug efter barn avtar är nog helt naturligt, det går ju från att som tonåring ha vissa illusioner om bebisar och sedan allteftersom tiden går inse att det inte stämmer och så blir folk äldre och vissa inser att de vill ha barnet ändå och andra vill inte (och några upptäckte att bebisar inte helt stämmer överens med sitt rykte efteråt.).

Jo tack det är jobbigt, är tyvärr en sådan person som ältar mycket. Jag arbetar med att släppa det helt och lägga det åt sidan för tillfället. Som tur är går det upp och ner, i bland reflekterar jag inte ens över saken och i bland grubblar jag massor.

Jag tycker som du, de är individer! Vissa ogillar jag, andra gillra jag.

 

[Egonson_]

Varje gång jag ältar igenom saken så känns det lite lugnare, jag blir mer och mer duktig på att släppa det och lägga saken åt sidan. Som tur är har jag en underbar sambo jag kan prata med och som stöttar mig i alla beslut jag tar (så länge de inte är helt uppåt väggarna förstås, men än har det inte hänt .. ). Även om han säger att han inte förstår till 100% varför jag envisas med att älta det om jag tycker det är så jobbigt, jag tror det har något med den biologiska klockan att göra fast min verkar gå lite som den vill, så är han förstående och respekterar mina åsikter helt och hållet.

 

[Badger]

Varje gång jag ältar igenom saken så känns det lite lugnare, jag blir mer och mer duktig på att släppa det och lägga saken åt sidan. Som tur är har jag en underbar sambo jag kan prata med och som stöttar mig i alla beslut jag tar (så länge de inte är helt uppåt väggarna förstås, men än har det inte hänt .. ). Även om han säger att han inte förstår till 100% varför jag envisas med att älta det om jag tycker det är så jobbigt, jag tror det har något med den biologiska klockan att göra fast min verkar gå lite som den vill, så är han förstående och respekterar mina åsikter helt och hållet.

Fast är det fastlagt att det finns en biologisk klocka eller är det någonting som Aftonbladet hittade på för att stressa folk? (Gudarna missade att installera min.)

 

[Teilani]

Varje gång jag ältar igenom saken så känns det lite lugnare, jag blir mer och mer duktig på att släppa det och lägga saken åt sidan. Som tur är har jag en underbar sambo jag kan prata med och som stöttar mig i alla beslut jag tar (så länge de inte är helt uppåt väggarna förstås, men än har det inte hänt .. ). Även om han säger att han inte förstår till 100% varför jag envisas med att älta det om jag tycker det är så jobbigt, jag tror det har något med den biologiska klockan att göra fast min verkar gå lite som den vill, så är han förstående och respekterar mina åsikter helt och hållet.

Jag är också en ältare av stora mått, efter att jag tagit min första examen funderade jag säkert minst en gång i veckan på om jag ville ha barn och hur vi i så fall skulle planera för det. Jag har också ett stort kontrollbehov så jag vill ju veta hur det kommer att bli, var vi ska bo, vem som ska vara ledig osv osv.

Min man förstår oftast inte alls varför jag fastnar i ältandet, men håller god min. För hans del är det liksom bra vilket som.

I alla fall fick jag väl bestämt mig till slut (8 år senare), att vi skulle försöka. Kan inte direkt säga att jag ville ha barn, för jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Men jag ville faktiskt inte missa möjligheten att följa en annan liten människa genom livet.

Nu fyller sonen snart tre år och jag är jätteglad att vi valde barn, för han är underbar! Nu ältar jag istället om vi ska försöka få en till. Jag vill jättegärna ha ett barn till, men nu vet jag ju precis hur mycket tid och ork det tar att ha en mini-människa i huset. Hur ska jag orka med två stycken? Jag har ju så mycket annat jag vill göra också. Jag vet att "alla" säger att man kan göra så mycket trots att man har små barn, resa, rida, renovera och plugga.

Men jag håller faktiskt inte med. Jag upplevde att mycket av det som jag uppskattar i livet fick ställas på hyllan i två år. Nu börjar vi komma igen, sover på nätterna (nästan) snart blöjfria, och barnet är så stort att han inte utsätter sig själv för fara så fort man vänder ryggen till. Att då börja om känns inte självklart kan jag säga, det kanske tar 8 år till att bestämma oss och då lär det vara en ickefråga för då närmar jag mig klimakteriet.

Min man är fortfarande cool, det blir bra vilket som. Skitjobbigt egentligen, hade han haft en stark åsikt åt ena eller andra hållet hade jag nog inte behövt fundera så mycket.

 

[lil-sis]

Jag är också en ältare av stora mått, efter att jag tagit min första examen funderade jag säkert minst en gång i veckan på om jag ville ha barn och hur vi i så fall skulle planera för det. Jag har också ett stort kontrollbehov så jag vill ju veta hur det kommer att bli, var vi ska bo, vem som ska vara ledig osv osv.

Min man förstår oftast inte alls varför jag fastnar i ältandet, men håller god min. För hans del är det liksom bra vilket som.

I alla fall fick jag väl bestämt mig till slut (8 år senare), att vi skulle försöka. Kan inte direkt säga att jag ville ha barn, för jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Men jag ville faktiskt inte missa möjligheten att följa en annan liten människa genom livet.

Nu fyller sonen snart tre år och jag är jätteglad att vi valde barn, för han är underbar! Nu ältar jag istället om vi ska försöka få en till. Jag vill jättegärna ha ett barn till, men nu vet jag ju precis hur mycket tid och ork det tar att ha en mini-människa i huset. Hur ska jag orka med två stycken? Jag har ju så mycket annat jag vill göra också. Jag vet att "alla" säger att man kan göra så mycket trots att man har små barn, resa, rida, renovera och plugga.

Men jag håller faktiskt inte med. Jag upplevde att mycket av det som jag uppskattar i livet fick ställas på hyllan i två år. Nu börjar vi komma igen, sover på nätterna (nästan) snart blöjfria, och barnet är så stort att han inte utsätter sig själv för fara så fort man vänder ryggen till. Att då börja om känns inte självklart kan jag säga, det kanske tar 8 år till att bestämma oss och då lär det vara en ickefråga för då närmar jag mig klimakteriet.

Min man är fortfarande cool, det blir bra vilket som. Skitjobbigt egentligen, hade han haft en stark åsikt åt ena eller andra hållet hade jag nog inte behövt fundera så mycket.

Min säger "du bestämmer" och det gör mig vansinnig

(Men mer än ett blir det inte här om det inte skulle bli två på en gång).

 

[Milosari]

Känner igen det där till viss del - samt det som @Myrten skriver.
Jag fyller 30 och det känns som att jag "borde vilja". Jag har velat, kanske en halv dag typ två gånger på många, många år. Troligen framkallat av att jag försöker hitta den där "vill"-känslan utan att lyckas!
Jag har många "giltiga orsaker" till att välja bort barn. Jag skulle aldrig orka med det, varken att vara gravid (vilket jag absolut inte vill, för den delen) eller att uppfostra ett barn.

Ändå känns det otroligt jobbigt, det där med att jag känner stor sorg över att jag inte vill (tror jag!).

Sorg för min skull, för sambons skull (som till fullo accepterar mina beslut, men jag tänker så ändå), för "alla andras" skull, för normen..?
Jag vet inte!

Jag vrider och jag vänder i det oändliga, VARFÖR vill jag inte, varför kan jag inte vara "normal" och se det som livets största gåva som "alla andra" verkar göra?

Det finns fler saker att göra i livet än att skaffa barn. Om inte jag hade träffat min sambo hade jag förmodligen inte skaffat barn. Slumpen har spelat en väldigt stor roll i om det blev barn eller inte. Jag tror att är man någorlunda normalt funtad så klarar man visst av att ha barn, men det behöver inte betyda att man vill och då ska man ändå låta bli. Så jag råder dig att sluta fundera. Du har gott om tid på dig att ändra dig om det skulle vara så, eller så fyller du ditt liv med annat än ungar. Det viktigaste är att du är lycklig, och att hålla på och älta brukar inte hjälpa ändå

 

[Ray]

Jag är också en ältare av stora mått, efter att jag tagit min första examen funderade jag säkert minst en gång i veckan på om jag ville ha barn och hur vi i så fall skulle planera för det. Jag har också ett stort kontrollbehov så jag vill ju veta hur det kommer att bli, var vi ska bo, vem som ska vara ledig osv osv.

Min man förstår oftast inte alls varför jag fastnar i ältandet, men håller god min. För hans del är det liksom bra vilket som.

I alla fall fick jag väl bestämt mig till slut (8 år senare), att vi skulle försöka. Kan inte direkt säga att jag ville ha barn, för jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Men jag ville faktiskt inte missa möjligheten att följa en annan liten människa genom livet.

Nu fyller sonen snart tre år och jag är jätteglad att vi valde barn, för han är underbar! Nu ältar jag istället om vi ska försöka få en till. Jag vill jättegärna ha ett barn till, men nu vet jag ju precis hur mycket tid och ork det tar att ha en mini-människa i huset. Hur ska jag orka med två stycken? Jag har ju så mycket annat jag vill göra också. Jag vet att "alla" säger att man kan göra så mycket trots att man har små barn, resa, rida, renovera och plugga.

Men jag håller faktiskt inte med. Jag upplevde att mycket av det som jag uppskattar i livet fick ställas på hyllan i två år. Nu börjar vi komma igen, sover på nätterna (nästan) snart blöjfria, och barnet är så stort att han inte utsätter sig själv för fara så fort man vänder ryggen till. Att då börja om känns inte självklart kan jag säga, det kanske tar 8 år till att bestämma oss och då lär det vara en ickefråga för då närmar jag mig klimakteriet.

Min man är fortfarande cool, det blir bra vilket som. Skitjobbigt egentligen, hade han haft en stark åsikt åt ena eller andra hållet hade jag nog inte behövt fundera så mycket.

Jag kände nog likadant.
Kommer ha nästan 7 år mellan barnen. För att jag velat eftersom så mycket annat i livet står på vänt när man är gravid och har små barn. Tillslut var det mitt barn som önskade att få ett syskon. Och på nåt vis kände jag att alla sakerna som är på vänt spelar mindre roll i det långa loppet...
Nu hade hon ju varit stor och lättsam i några år vilket gjorde det lättare. Man fick några år av bra sömn och mycket egen tid! Och sen hitta ett barnsug igen.

 

[Kiwifrukt]

@Killaloe, Jag tänker också som du. Jag sa aldrig i livet till barn ganska länge ("alla" sa väl mer eller mindre "jag ska minsann aldrig skaffa några barn, usch vad jobbigt" när man var tolv, men jag kom liksom aldrig riktigt ur det), och har aldrig någonsin egentligen varit en barnkär människa. Jag har fruktansvärt svårt för riktigt små barn, är de lite större (kan gå själva, prata/göra sig förstådda och framför allt, klarar av sina toalettbesök själva!) går det numera däremot ganska bra. Jag har alltså inget emot barn, bara jag slipper ta hand om dem, typ.

Nu är jag 26, fyller 27 i år, och de flesta i min ålder runt omkring mig har ett, två eller fler barn redan. Jag kanske har kommit till den slutsatsen att någon gång, med rätt man, kanske jag också vill ha barn. Kanske. Mycket beror på om jag träffar rätt man, så klart. Men det är inget jag känner något behov av nu. Dessutom har jag en historik som gör att jag misstänker starkt att jag inte kommer kunna få barn på naturlig väg, och jag vet inte om jag skulle palla resan att försöka få det med hjälp av läkare och IVF. Som det känns nu så kan jag överväga att skaffa barn vid ett senare skede i livet, med rätt man, om det går den naturliga vägen så att säga, men om det inte går så är inte mitt liv mindre komplett för det.

 

[Egonson_]

Fast är det fastlagt att det finns en biologisk klocka eller är det någonting som Aftonbladet hittade på för att stressa folk? (Gudarna missade att installera min.)

Jag vet inte! Det kanske är placebo!

 

[kossankaj]

Jösses !!! Jag är redan gravid !!! Hann inte fundera på detta med barn länge:-D nu är jag helt nervig. !! Jag kan ju ingenting om barn och graviditet har aldrig varit intresserad förr. Folsyra vitaminer osv. Hel djungel !! Jag känner Heller ingenting. Inga symptom. Men strecken jag fick på testat var riktigt feta !!

 

[kossankaj]

Det finns fler saker att göra i livet än att skaffa barn. Om inte jag hade träffat min sambo hade jag förmodligen inte skaffat barn. Slumpen har spelat en väldigt stor roll i om det blev barn eller inte. Jag tror att är man någorlunda normalt funtad så klarar man visst av att ha barn, men det behöver inte betyda att man vill och då ska man ändå låta bli. Så jag råder dig att sluta fundera. Du har gott om tid på dig att ändra dig om det skulle vara så, eller så fyller du ditt liv med annat än ungar. Det viktigaste är att du är lycklig, och att hålla på och älta brukar inte hjälpa ändå

Känner precis samma..har aldrig velat ha barn med någon kille innan denna. Denna känns bara rätt. Han är själv intresserad av barn och jag vet att h an kommer kunna ta hand om det lika bra som jag själv. Så jag kommer kunna bara sticka ut o h rida och trä a med hundarna eller träffa en vän och kunde pausa från barnet.

 

[Bluefish]

Grattis TS, det blev nästan "nu direkt"

Ursprungsfrågan: Var ganska ambivalent till barnfrågan som tonåring och kände att det inte var läge att fundera mer på det så tidigt. Blev sjuk och fick genomgå flera operationer på kort tid vilka kunde påverka min fertilitet. Det trodde vi också att de gjort pga cystor, oskyddad en längre tid och sammanväxningar. Då slog det ner att jag ville ha barn, när jag inte kunde få några och tankarna började snurra. Men med rätt partner gick det vägen ändå så det blev ett. Jag tror att jag förlikat mig med att inte ha några också om det blivit så, är iof inte främmande för adoption om barnlängtan infunnit sig.

 

[Kattennizze]

Jag är också en ältare av stora mått, efter att jag tagit min första examen funderade jag säkert minst en gång i veckan på om jag ville ha barn och hur vi i så fall skulle planera för det. Jag har också ett stort kontrollbehov så jag vill ju veta hur det kommer att bli, var vi ska bo, vem som ska vara ledig osv osv.

Min man förstår oftast inte alls varför jag fastnar i ältandet, men håller god min. För hans del är det liksom bra vilket som.

I alla fall fick jag väl bestämt mig till slut (8 år senare), att vi skulle försöka. Kan inte direkt säga att jag ville ha barn, för jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle bli. Men jag ville faktiskt inte missa möjligheten att följa en annan liten människa genom livet.

Nu fyller sonen snart tre år och jag är jätteglad att vi valde barn, för han är underbar! Nu ältar jag istället om vi ska försöka få en till. Jag vill jättegärna ha ett barn till, men nu vet jag ju precis hur mycket tid och ork det tar att ha en mini-människa i huset. Hur ska jag orka med två stycken? Jag har ju så mycket annat jag vill göra också. Jag vet att "alla" säger att man kan göra så mycket trots att man har små barn, resa, rida, renovera och plugga.

Men jag håller faktiskt inte med. Jag upplevde att mycket av det som jag uppskattar i livet fick ställas på hyllan i två år. Nu börjar vi komma igen, sover på nätterna (nästan) snart blöjfria, och barnet är så stort att han inte utsätter sig själv för fara så fort man vänder ryggen till. Att då börja om känns inte självklart kan jag säga, det kanske tar 8 år till att bestämma oss och då lär det vara en ickefråga för då närmar jag mig klimakteriet.

Min man är fortfarande cool, det blir bra vilket som. Skitjobbigt egentligen, hade han haft en stark åsikt åt ena eller andra hållet hade jag nog inte behövt fundera så mycket.

Oj vad jag gillar din inställning. Fler barn tar mer tid. Det måste man vara beredd på. Jag har i princip lagt det mesta på hyllan och ser ut att göra det många år framåt men då har jag tre barn där de är väldigt krävande.