Qelina
Trådstartare
Var förvånad jag blev när det blev ett sånt himla liv kring npf-diagnoser när vi bara var en grupp som delade med oss av våra liv och hur vi upplever det. Kände att jag inte vågad skriva mer här, kände mig rädd och som att jag gjort fel, skämdes.
Men nu när jag landat lite inser jag att jag inte vill stoppas av några som jag tycker är helt fel ute, som uppenbarligen inte vet eller förstår vad tråden handlar om. Det är klart jag och säkert varenda en här önskar att man skulle få hjälp i skola och samhället med eller utan diagnos men det fungerar inte så nu och jag vill inte skämmas för delar av vem jag är, som formar mig. Autismen är en del av mig, men jag har massor av andra delar. Men en diagnos är inte bara för andra, man förstår sig själv, man blir mindre ensam, anpassar livet och blir snällare mot sig själv när man förstår mer. Men det är också en svår del som jag vill prata om och få stöd av andra. Därför ber jag er diagnosförnekare att inte läsa här och hålla er till er egen tråd och lämna oss här ifred så jag och andra vågar skriva.
Mina föräldrar var dock såna hela min uppväxt, det tog lång tid för dom att acceptera att deras dotter har flera psykiska sjukdomar, så till den grad att dom kunde bli arga på mig för att jag inte passade in, att jag överdrev, att jag var larvig, att jag bara skulle sluta tänka så mycket och att precis som diagnosförnekarna så ansåg han att diagnoser var larvigt och att alla har svårigheter i vissa delar. Enligt dom var man bara sjuk om man hade feber eller kräktes, det krävdes en läkare som tog in dom på samtal och sa att jag inte fick gå till skolan på flera månader för att jag var så utmattad av allt.
Det tog lång tid för pappa att acceptera autismen, mamma gick det snabbare med för hon jobbar med npf-diagnoser som specialpedagog. Hon säger att det hon lärt sig av mig har gjort henne till en bättre pedagog, att hon förstår oss tysta flickor, vi som vänder oss inåt men har lika mycket problem som dom utagerande killarna och vissa av tjejerna mer nu. Att hon vet mer om autism tack vare våra samtal, alla föreläsningar vi varit på tillsammans och genom sitt jobb.
Jag vet hur ledsen jag blev när vi skulle gå på en föreläsning med Lina Liman om autism hos flickor och kvinnor och vi fick i princip tvinga med pappa. När vi kom dit sa han att vi måste sitta längst ut på kanten så att han kunde gå när han ville för han ville inte missa en fotbollsmatch ifall det drog ut på tiden. Snacka om att jag kände mig förminskad, oviktig, ledsen, var jag mindre viktig är en fotbollsmatch som han ser på varje dag? Det gjorde ont.
När föreläsningen började var jag nära att börja gråta, det var som att Lina pratade om mig och där tror jag också en pollett föll ner hos pappa, han började acceptera och förstå och nu har mamma fått med honom i autism och asperger förbundet precis som hon och jag är, han har en pin för det förbundet också. När mamma och kompisar och min fysioterapeut läst boken har dom börjat gråta för att dom insett hur mycket jag lidit.
Jag är glad nu att ha familj och vänner som förstår och stöttar. Ingen tvivlar längre, ingen.
Dessutom tror jag folk inte förstår att man inte bara slänger iväg en autism diagnos, först var det en terapeut som misstänkte det efter alla år inom psykiatrin och sen barntiden, sen var det ytterligare terapeuter samt en forskare och författare som utan vetskap av varandra såg samma sak. Sen gjordes en utredning med 2 psykologer och en läkare som känt mig i 5-6 år och som jag i perioder träffat 3 ggr i veckan.
Blev det flera andra här som blev ledsna av den utbrutna tråden?
Men nu när jag landat lite inser jag att jag inte vill stoppas av några som jag tycker är helt fel ute, som uppenbarligen inte vet eller förstår vad tråden handlar om. Det är klart jag och säkert varenda en här önskar att man skulle få hjälp i skola och samhället med eller utan diagnos men det fungerar inte så nu och jag vill inte skämmas för delar av vem jag är, som formar mig. Autismen är en del av mig, men jag har massor av andra delar. Men en diagnos är inte bara för andra, man förstår sig själv, man blir mindre ensam, anpassar livet och blir snällare mot sig själv när man förstår mer. Men det är också en svår del som jag vill prata om och få stöd av andra. Därför ber jag er diagnosförnekare att inte läsa här och hålla er till er egen tråd och lämna oss här ifred så jag och andra vågar skriva.
Mina föräldrar var dock såna hela min uppväxt, det tog lång tid för dom att acceptera att deras dotter har flera psykiska sjukdomar, så till den grad att dom kunde bli arga på mig för att jag inte passade in, att jag överdrev, att jag var larvig, att jag bara skulle sluta tänka så mycket och att precis som diagnosförnekarna så ansåg han att diagnoser var larvigt och att alla har svårigheter i vissa delar. Enligt dom var man bara sjuk om man hade feber eller kräktes, det krävdes en läkare som tog in dom på samtal och sa att jag inte fick gå till skolan på flera månader för att jag var så utmattad av allt.
Det tog lång tid för pappa att acceptera autismen, mamma gick det snabbare med för hon jobbar med npf-diagnoser som specialpedagog. Hon säger att det hon lärt sig av mig har gjort henne till en bättre pedagog, att hon förstår oss tysta flickor, vi som vänder oss inåt men har lika mycket problem som dom utagerande killarna och vissa av tjejerna mer nu. Att hon vet mer om autism tack vare våra samtal, alla föreläsningar vi varit på tillsammans och genom sitt jobb.
Jag vet hur ledsen jag blev när vi skulle gå på en föreläsning med Lina Liman om autism hos flickor och kvinnor och vi fick i princip tvinga med pappa. När vi kom dit sa han att vi måste sitta längst ut på kanten så att han kunde gå när han ville för han ville inte missa en fotbollsmatch ifall det drog ut på tiden. Snacka om att jag kände mig förminskad, oviktig, ledsen, var jag mindre viktig är en fotbollsmatch som han ser på varje dag? Det gjorde ont.
När föreläsningen började var jag nära att börja gråta, det var som att Lina pratade om mig och där tror jag också en pollett föll ner hos pappa, han började acceptera och förstå och nu har mamma fått med honom i autism och asperger förbundet precis som hon och jag är, han har en pin för det förbundet också. När mamma och kompisar och min fysioterapeut läst boken har dom börjat gråta för att dom insett hur mycket jag lidit.
Jag är glad nu att ha familj och vänner som förstår och stöttar. Ingen tvivlar längre, ingen.
Dessutom tror jag folk inte förstår att man inte bara slänger iväg en autism diagnos, först var det en terapeut som misstänkte det efter alla år inom psykiatrin och sen barntiden, sen var det ytterligare terapeuter samt en forskare och författare som utan vetskap av varandra såg samma sak. Sen gjordes en utredning med 2 psykologer och en läkare som känt mig i 5-6 år och som jag i perioder träffat 3 ggr i veckan.
Blev det flera andra här som blev ledsna av den utbrutna tråden?
Senast ändrad:
