Någon mer med asperger/autism?

[Tonto]

Hur fungerar det här med hunger och mättnad för er? Jag tycker att det är obehagliga känslor båda två och vill liksom vara neutral hela tiden, vill varken känna mig hungrig eller mätt men det är så svårt att liksom ligga så där exakt hela tiden, speciellt med anorexin.

Jag vill inte att min kropp ska få bestämma något, att känna att jag inte har kontroll är alltid jätte svårt och signaler från kroppen kan jag inte styra och det gör mig obehaglig till mods och lite rädd. Därför väljer jag ofta att visa kroppen vem som "bestämmer", dvs jag. Är jag hungrig väntar jag extra länge med att äta, är jag trött kan jag gå en längre promenad bara för att känna att jag inte ger efter osv.

Jag hatar att dricka. Oavsett vad det är jag dricker. Har nog vant mig så pass vid att vara konstant uttorkad/törstig att jag inte känner av om jag är törstig längre.

Maten kan jag glömma bort en hel dag om jag inte tänker på det. Men då mår jag ganska dåligt istället.

 

[gul_zebra]

Sandaler önskade jag att jag kunde ha, men jag kan inte hantera det här med remmarna. Har dock köpt ett par som jag ska försöka vänja mig vid till december då vi åker till Vietnam. Tänker att om jag börjar nu så har jag ett halvår på mig, hoppas det ska gå

Heja! Hoppas att det ska gå bra!
Det jobbiga med sandaler tycker jag mest är grus i skorna. KAN bero på att jag alltid köper för långa skor dock.

Hur fungerar det här med hunger och mättnad för er? Jag tycker att det är obehagliga känslor båda två och vill liksom vara neutral hela tiden, vill varken känna mig hungrig eller mätt men det är så svårt att liksom ligga så där exakt hela tiden, speciellt med anorexin.

Jag vill inte att min kropp ska få bestämma något, att känna att jag inte har kontroll är alltid jätte svårt och signaler från kroppen kan jag inte styra och det gör mig obehaglig till mods och lite rädd. Därför väljer jag ofta att visa kroppen vem som "bestämmer", dvs jag. Är jag hungrig väntar jag extra länge med att äta, är jag trött kan jag gå en längre promenad bara för att känna att jag inte ger efter osv.

Jag har år ut och år in helt enkelt inte känt hunger. Har kunnat äta en gång om dagen och stått mig bra på det. Kunde få upp hungerskänslor genom att äta oftare men jag var verkligen tvungen att vara noga med att äta ofta för att bibehålla hungerskänslorna. Så fort jag slarvade så slutade jag känna mig hungrig, vilket ledde till att jag inte åt och så hade jag en ond cirkel.
Det jobbiga tycker jag var att äta utan att vara hungrig, det gav lätt illamående och mat var mest motbjudande. Är glad över min operation så sett, den har gjort hela den där biten mycket bättre

 

[Qelina]

Heja! Hoppas att det ska gå bra!
Det jobbiga med sandaler tycker jag mest är grus i skorna. KAN bero på att jag alltid köper för långa skor dock.


Jag har år ut och år in helt enkelt inte känt hunger. Har kunnat äta en gång om dagen och stått mig bra på det. Kunde få upp hungerskänslor genom att äta oftare men jag var verkligen tvungen att vara noga med att äta ofta för att bibehålla hungerskänslorna. Så fort jag slarvade så slutade jag känna mig hungrig, vilket ledde till att jag inte åt och så hade jag en ond cirkel.
Det jobbiga tycker jag var att äta utan att vara hungrig, det gav lätt illamående och mat var mest motbjudande. Är glad över min operation så sett, den har gjort hela den där biten mycket bättre

Vad är det för operation du gjort?

Min kropp är skum, i perioder känner jag hunger men om jag ignorerar dom känslorna försvinner dom. Fast jag har fått höra att när jag väl känner av hungern har det gått på tok för långt, jag känner hunger när jag känner att jag kommer svimma, när jag är så illamående att det känns som att jag ska kräkas, att det svartnar för ögonen eller att jag helt enkelt bara mår skit. Jag borde ha ätit tidigare innan det gått så långt så jag måste skriva upp när jag ska äta, har ett matschema på kylskåpet med tider och vad jag ska äta.

Angående sandalerna är dom en billig typ från Skopunkten men om jag inte klarar dom får jag gå till någon sådan där dyr affär som typ Echo och köpa lite bättre, det är det värt. Har bara haft mycket utgifter nu.

Har haft ett hypomant skov och tror jag köpt kläder för 4000 kr och en hel massa andra saker, jag har ju köpstopp egentligen men när jag blir hypoman finns inga gränser, jag har varit så otroligt uppe i varv så det inte är klokt, den inre stressen, rastlösheten och att allt går i 100, får sjukt mycket gjort och känner mig liksom glad och stark och energisk, blir beskriven som bubblande, unik, magisk, att det bara lyser om mig osv. Och ja så är det väl, men det slår också över till extrem rastlöshet och stress som bara är negativ. Och sen faller jag ofta in i depressioner som är jätte djupa så jag hoppas det inte blir så, pappa sa igår att det ju liksom är mitt problem, antingen är jag nere på 0 eller så är jag på 100, inga mellanting. Vi pratade om Lithium igen men sist jag hade det så blev det farligt pga min vikt för det var svårt med doserna.

Jag ska till boendestödet i augusti för utredning för att kanske få hjälp från dom igen. Perioder som den här känner jag inget behov av den men större delen av min tid tar jag mig ju inte för något, klarar knappt att lämna lägenheten, allt känns oöverstigligt och ångestfyllt och jag oroar mig flera dagar i förväg och måste ha 7 olika planeringstavlor men ändå känner jag mig rädd och vet inte hur jag ska hantera vardagen. Så det kan kanske vara bra. Fast det känns som att jag inte har tillräckliga problem för den hjälpen, att jag överdriver fast det ju inte är mitt förslag om boendestöd nu utan att vården ser behovet, men ja, det känns som att jag är svag och jag skäms för att jag inte får ihop mitt liv

 

[Qelina]

Igår var jag på utflykt med mina två nya vänner, vi åkte vid tio och sen var vi igång hela dagen, stannade inte ens för att äta. Det var så sjukt mycket intryck överallt att jag fick kortslutning i huvudet, vi var där bland annat för att fotografera till vår fotogrupp men jag orkade inte mer än vid dom första stoppen vi gjorde, dom fortsatte hela tiden. Sen följde jag bara efter dom och det var liksom som att hela systemet stängde av, jag kände det som att jag gick i en bubbla och ville mest hem reda efter 2 timmar men vi hade åkt en bit, det kostade 500 kr att gå in plus nästan 100 kr för bussen så det kändes fel att åka hem så tidigt och jag insåg att det ju var lite konstigt att åka så tidigt.

Men när klockan närmande sig två kände jag att det fick vara nog men pressade mig lite till, tog bussen vid fyra men dom andra stannade kvar. Vi pratade på messenger efteråt och dom hade stannat i flera timmar till.

Jag blir så ledsen när jag inte orkar som "alla" andra, att inte kunna njuta av saker för att jag får så mycket intryck att jag blir så trött att det känns som jag sprungit maraton och bara längtar hem.

Är det fler som liksom stänger ner hela systemet när det blir för mycket?

Några som i träffade där pratade med mig men ärligt talade fattade jag inte ett ord av vad han sa, jag frågade flera gånger men fattade ändå inte så till slut gav jag upp, kanske otrevligt men det gick bara inte. Jag hängde inte heller med om vad mina kompisar pratade om, först försökte jag förstå men gav upp även där och gick omkring i min tysta bubbla.

 

[MiaMia]

Igår var jag på utflykt med mina två nya vänner, vi åkte vid tio och sen var vi igång hela dagen, stannade inte ens för att äta. Det var så sjukt mycket intryck överallt att jag fick kortslutning i huvudet, vi var där bland annat för att fotografera till vår fotogrupp men jag orkade inte mer än vid dom första stoppen vi gjorde, dom fortsatte hela tiden. Sen följde jag bara efter dom och det var liksom som att hela systemet stängde av, jag kände det som att jag gick i en bubbla och ville mest hem reda efter 2 timmar men vi hade åkt en bit, det kostade 500 kr att gå in plus nästan 100 kr för bussen så det kändes fel att åka hem så tidigt och jag insåg att det ju var lite konstigt att åka så tidigt.

Men när klockan närmande sig två kände jag att det fick vara nog men pressade mig lite till, tog bussen vid fyra men dom andra stannade kvar. Vi pratade på messenger efteråt och dom hade stannat i flera timmar till.

Jag blir så ledsen när jag inte orkar som "alla" andra, att inte kunna njuta av saker för att jag får så mycket intryck att jag blir så trött att det känns som jag sprungit maraton och bara längtar hem.

Är det fler som liksom stänger ner hela systemet när det blir för mycket?

Några som i träffade där pratade med mig men ärligt talade fattade jag inte ett ord av vad han sa, jag frågade flera gånger men fattade ändå inte så till slut gav jag upp, kanske otrevligt men det gick bara inte. Jag hängde inte heller med om vad mina kompisar pratade om, först försökte jag förstå men gav upp även där och gick omkring i min tysta bubbla.

Jag tror att det är generellt för alla hjärnor som når sin gräns för överbelastning att göra så för att få återhämtningsutrymme.

Har du provat med att ta en ordentlig paus, istället för att kämpa emot nedstängningen och fortsätta hänga med? Om du istället hjälper hjärnan att få den återhämtning som den behöver så kan du få tillbaka funktionskapaciteten snabbare. Och kanske kunna vara med en stund igen. Det blir totalt mindre tid, men det kan bli högre kvalitet på den tid som är.

Hurpass klarar du att avskärma dig om du går undan och sätter dig på någon lämplig plats? Om du tar hjälp av lurar som stänger ute omgivningsljud eller kläder som skärmar av synfältet?

 

[Qelina]

Jag tror att det är generellt för alla hjärnor som når sin gräns för överbelastning att göra så för att få återhämtningsutrymme.

Har du provat med att ta en ordentlig paus, istället för att kämpa emot nedstängningen och fortsätta hänga med? Om du istället hjälper hjärnan att få den återhämtning som den behöver så kan du få tillbaka funktionskapaciteten snabbare. Och kanske kunna vara med en stund igen. Det blir totalt mindre tid, men det kan bli högre kvalitet på den tid som är.

Hurpass klarar du att avskärma dig om du går undan och sätter dig på någon lämplig plats? Om du tar hjälp av lurar som stänger ute omgivningsljud eller kläder som skärmar av synfältet?

Det brukar bli antingen eller för mig, vill jag vila hjärnan så går jag iväg helt och kommer inte tillbaka. Men kanske går det att ta en paus och sen komma tillbaka, det ska jag prova, jag gör ju så när hunden är med att jag går ut med honom och då blir det liksom naturligt att jag går ifrån, annars är det svårare. Men mina föräldrar vet att jag behöver egentid men det är som att dom ändå inte förstår hur pass lång den där vilotiden är och hur pass kort tid jag verkligen klarar innan det faktiskt övergår till en kamp att orka med och inte stänga av.

Min terapeut och en av läkarna som gjorde min utredning har konstaterat att jag mer och mer tappar orken från det att samtalen börjar och att jag vid 45 minuters samtal är så utmattad att jag inte orkar med någon ögonkontakt, halvsitter/halvligger i fåtöljen, pratar sakta och tyst, att det tar lång tid från att frågan ställs tills jag bearbetat den och svarar fast jag knappt inte vet vad jag säger och inte hänger med alls i samtalet.

Ibland kan man ju rent fysiskt inte gå iväg heller som om man sitter i en bil, buss, tåg eller är iväg. I bilen om jag varit iväg med mina föräldrar brukar jag inte klara att prata även om vi kanske bara varit på ICA eller gått en promenad eller lite längre. Då zoomar jag ut men avbryts alltid av pappa som frågar om jag är kvar där bak, om jag sover, vad jag gör osv.

Hemma drar jag ofta en filt över huvudet eller har persiennerna nere fast alla andra tycker det ser deppigt ut med nerfällda persienner dygnet runt men det är lugnande för mig. Ute kan jag gå iväg en stund om det finns möjlighet men oftast blir det som igår att jag kämpar på och bara hänger med tills det tar total stopp.

Jag måste alltid lyssna på något ute, lyssnar på massor av poddar och har precis börjat lyssna på ljudböcker och gud vad skönt det är! Bara jag och hunden och boken. Jag går också promenader oftast där inga människor vill vara, som i industriområden och tråkiga gator som typ aldrig används förutom av dom som ska just till ett specifikt ställe.

 

[gul_zebra]

Vad är det för operation du gjort?

Min kropp är skum, i perioder känner jag hunger men om jag ignorerar dom känslorna försvinner dom. Fast jag har fått höra att när jag väl känner av hungern har det gått på tok för långt, jag känner hunger när jag känner att jag kommer svimma, när jag är så illamående att det känns som att jag ska kräkas, att det svartnar för ögonen eller att jag helt enkelt bara mår skit. Jag borde ha ätit tidigare innan det gått så långt så jag måste skriva upp när jag ska äta, har ett matschema på kylskåpet med tider och vad jag ska äta.

Angående sandalerna är dom en billig typ från Skopunkten men om jag inte klarar dom får jag gå till någon sådan där dyr affär som typ Echo och köpa lite bättre, det är det värt. Har bara haft mycket utgifter nu.

Har haft ett hypomant skov och tror jag köpt kläder för 4000 kr och en hel massa andra saker, jag har ju köpstopp egentligen men när jag blir hypoman finns inga gränser, jag har varit så otroligt uppe i varv så det inte är klokt, den inre stressen, rastlösheten och att allt går i 100, får sjukt mycket gjort och känner mig liksom glad och stark och energisk, blir beskriven som bubblande, unik, magisk, att det bara lyser om mig osv. Och ja så är det väl, men det slår också över till extrem rastlöshet och stress som bara är negativ. Och sen faller jag ofta in i depressioner som är jätte djupa så jag hoppas det inte blir så, pappa sa igår att det ju liksom är mitt problem, antingen är jag nere på 0 eller så är jag på 100, inga mellanting. Vi pratade om Lithium igen men sist jag hade det så blev det farligt pga min vikt för det var svårt med doserna.

Jag ska till boendestödet i augusti för utredning för att kanske få hjälp från dom igen. Perioder som den här känner jag inget behov av den men större delen av min tid tar jag mig ju inte för något, klarar knappt att lämna lägenheten, allt känns oöverstigligt och ångestfyllt och jag oroar mig flera dagar i förväg och måste ha 7 olika planeringstavlor men ändå känner jag mig rädd och vet inte hur jag ska hantera vardagen. Så det kan kanske vara bra. Fast det känns som att jag inte har tillräckliga problem för den hjälpen, att jag överdriver fast det ju inte är mitt förslag om boendestöd nu utan att vården ser behovet, men ja, det känns som att jag är svag och jag skäms för att jag inte får ihop mitt liv

Åh, jag har helt missat det här. Jag gjorde en gastric bypass för 8 månader sen. Har efter den varit tvungen att lära mig min kropps signaler på nytt - hungerskänslorna känns inte alltid likadana, ibland är jag "normalt" hungrig men oftast är jag bara tom liksom. Det är som att kroppen liksom "ja, dags att äta, men jag tänker inte signalera utan vi får väl se när hon märker att det är dags att fylla på". Den biten är svår men det går lättare och lättare att känna igen det. Blir jag sen frusen så jag sitter och skakar så har det gått för lång tid sen senaste måltiden, men det tog ett bra tag innan jag kopplade och började äta i det läget istället för att bara bädda ner mig. I det läget hjälper inte typ en bar eller så heller annat än en kort stund, då är det riktig mat som gäller, annars sitter jag med frossa igen inom en timme, och så håller det på sådär tills jag ätit riktig mat.
Och så har jag börjat få hypoglykemi på det, om jag inte uppfattat fel. Sjukt obehagligt men jag är ändå rätt glad över att åka på det, för trots operation så har jag väldigt lätt för att slarva och äta för sällan. Om hypoglykemi är vad som krävs för att jag ska äta ordentligt så tackar jag och tar emot bara.

Boendestöd kan säkert vara till stor hjälp. Bra att du är öppen för det trots egna tveksamheter. Om inte annat så bör du väl se skillnad efter ett tag som i sig kan visa att du inte alls överdrivit utan faktiskt behöver hjälpen. Det är inget att skämmas för, en del av oss behöver hjälp helt enkelt.
Jag har ju boendestöd själv också. Igår städade jag självmant undan efter en del bakande. Det betyder inte att jag är svag men inte heller att hjälpen inte behövs. Det liksom... Bara är så. Och det är okej att det är så, även för dig.

 

[Raderad medlem 120709]

Är det fler som liksom stänger ner hela systemet när det blir för mycket?

Jag...
Min tröskel för när det blir för mycket är väldigt låg, så jag måste alltid vara uppmärksam och se till så att jag inte överanstränger mig av bara farten. När det väl börjar gå utför så går det fort, och har jag inte hunnit bromsa mig och avlägsnat mig från det jobbiga så kommer paniken som på beställning, och hinner jag gå ända in i panikläge så är jag totalt körd i flera dagar efteråt...
En stor del av problemet är att "det jobbiga" är mer eller mindre allt som inte innebär att jag har 100% kontroll över situationen. Jag undviker även saker som på det stora hela är positiva för att det är för stressande att lämna hemmet och utsätta mig för nya situationer. Skitjobbigt, verkligen.

 

[Qelina]

Jag har väldigt svårt för ljud och har alltid varit, extremt alltså. Kan inte räkna alla bråk som blivit mellan mig och min bror (när vi bodde hemma med mamma och pappa) som spelade TV spel hela kvällarna och nätterna. Han påstod att inte ens han hörde ljudet i hans eget rum medan jag höll på att bli tokig över oväsendet och alla ljud i rummet bredvid. Och alla gånger jag bett mina föräldrar sänka ljudet på TV´n. Oftast flera gånger per dag/kväll även där bråk bråk bruk varje kväll...

Kunde inte sova när jag hade akvarium i rummet om pumpen var på så fick stänga av den varje kväll. Var också tvungen att dra ut sladden till t.ex. dvd spelaren och andra apparater för att jag hörde ett surr av dom fast dom var avstängda. Brukar lyssna på ljudbok om jag har ångest och inte kan sova, då ställer jag in ljudet så tyst att man inte hör att den är på om man flyttar ett ben eller drar i täcket för att dom ljuden överröstar boken.

Folk som tuggar är bland det värsta jag vet, pappa trycker in 6 tuggummin i taget och smaskar som bara den, mamma tar ett men smaskar då med. Något av det värsta ljudet är när mamma äter frukt, då blir jag så distraherad att jag själv inte kan äta förrän hon är klar. Och jag har en samling tuggummin här som jag vill ge till min pappa men måste ge honom dom när han går så han inte ska tugga i min närvaro om det går att undvikas om han inte själv frågar.

Resten av familjen kan sitta i köket och äta medan Tv´n står på i vardagsrummet men det kan inte jag, dom fattar inte hur det kan vara så jobbigt och dom tycker det är onödigt att stänga av eller så vill dom lyssna samtidigt som vi äter eller så bryr dom sig inte bara eftersom det inte är något problem för dom. Men för mig är det ett stort problem, då ska jag hålla koll på ångesten som anorexin ger, jag ska lyckas äta rent praktiskt, försöka vara social och hantera ljudet från Tv´n. Jag kan inte äta då, jag kan inte delta i samtal.

 

[Qelina]

Jag...
Min tröskel för när det blir för mycket är väldigt låg, så jag måste alltid vara uppmärksam och se till så att jag inte överanstränger mig av bara farten. När det väl börjar gå utför så går det fort, och har jag inte hunnit bromsa mig och avlägsnat mig från det jobbiga så kommer paniken som på beställning, och hinner jag gå ända in i panikläge så är jag totalt körd i flera dagar efteråt...
En stor del av problemet är att "det jobbiga" är mer eller mindre allt som inte innebär att jag har 100% kontroll över situationen. Jag undviker även saker som på det stora hela är positiva för att det är för stressande att lämna hemmet och utsätta mig för nya situationer. Skitjobbigt, verkligen.

Känner så väl igen mig, så sorgligt med allt man missar som faktiskt skulle vara bra för en bara för att det gör att rutiner bryts och för att det är så stort projekt för mig att byta kläder, fixa lite smink och så. Och att bara planera in exakt när jag måste förbereda varje sak innan jag ska göra det och vetskapen om att jag antagligen inte kommer orka vara med så länge gör mig trött redan långt innan jag ens gör det jag tänkt.

 

[Elo]

En stor del av problemet är att "det jobbiga" är mer eller mindre allt som inte innebär att jag har 100% kontroll över situationen. Jag undviker även saker som på det stora hela är positiva för att det är för stressande att lämna hemmet och utsätta mig för nya situationer. Skitjobbigt, verkligen.

Hoppas du ursäktar att jag klippte lite I ditt inlägg.

Jag har precis samma problem. Allt jag gör kräver att jag har 100% koll på vad som skall hända, när, hur, varför, med vem osv. Och det gör mig SKITTRÖTT. Speciellt om något nytt skall hända på ny plats.

Vi hade tex konferans med jobbet på nytt ställe. Konferans har jag varit på förut, det var samma människor som vanligt, men nytt ställe. Överlevde dagen men sov 12h/ dygn i tre dagar efter det. Helt utmattad var jag. Tack o lov har jag en mycket förstående chef som lät mig slippa konferansen dagen efter. Men samma problem dyker upp även för att göra roliga eller enkla saker. Tex bli inbjuden för att äta middag hos pappa. Eller gå på konsert och se ett band jag verkligen vill se (jag har egentligen problem med ljud men blir det så högt att jag inte kan höra något annat alls är det ok).

Dock har jag en räddare i nöden, typ. Om det jag skall göra skall göras med folk jag verkligen litar på kan hantera överaskningar så kan jag slappna av lite grann. Tillräckligt för att inte ta helt slut. Därför gick det tex att åka på bröllop (aldrig varit på bröllop) i Nederländerna (aldrig varit i Nederländerna + defentitivt aldrig varit på bröllop i utlandet), äta ute på restaurang (jag inte scoutat innan) och bo på hotell (som jag inte heller scoutat innan) utan att typ gå in i koma.

 

[Qelina]

Jag har väldigt svårt för ljud och har alltid varit så, extremt alltså. Kan inte räkna alla bråk som blivit mellan mig och min bror (när vi bodde hemma med mamma och pappa) som spelade TV spel hela kvällarna och nätterna. Han påstod att inte ens han hörde ljudet i hans eget rum medan jag höll på att bli tokig över oväsendet och alla ljud i rummet bredvid. Och alla gånger jag bett mina föräldrar sänka ljudet på TV´n. Oftast flera gånger per dag/kväll även där bråk bråk bråk varje kväll...

Kunde inte sova när jag hade akvarium i rummet om pumpen var på så fick stänga av den varje kväll. Var också tvungen att dra ut sladden till t.ex. dvd spelaren och andra apparater för att jag hörde ett surr av dom fast dom var avstängda. Brukar lyssna på ljudbok om jag har ångest och inte kan sova, då ställer jag in ljudet så tyst att man inte hör att den är på om man flyttar ett ben eller drar i täcket för att dom ljuden överröstar boken.

Folk som tuggar är bland det värsta jag vet, pappa trycker in 6 tuggummin i taget och smaskar som bara den, mamma tar ett men smaskar då med. Något av det värsta ljudet är när mamma äter frukt, då blir jag så distraherad att jag själv inte kan äta förrän hon är klar. Och jag har en samling tuggummin här som jag vill ge till min pappa men måste ge honom dom när han går så han inte ska tugga i min närvaro om det går att undvikas om han inte själv frågar.

Resten av familjen kan sitta i köket och äta medan Tv´n står på i vardagsrummet men det kan inte jag, dom fattar inte hur det kan vara så jobbigt och dom tycker det är onödigt att stänga av eller så vill dom lyssna samtidigt som vi äter eller så bryr dom sig inte bara eftersom det inte är något problem för dom, det blir tjafs om det också så klart fast jag förklarat tusen gånger. För mig är det ett stort problem, då ska jag hålla koll på ångesten som anorexin ger, jag ska lyckas äta rent praktiskt, försöka vara social och hantera ljudet från Tv´n. Allt på samma gång. Jag kan inte äta då, jag kan inte delta i samtal. Paniken skriker inom mig och det känns nästan som jag mår illa och ska kräkas av alla ljud. Äter därför aldrig på andra ställen än hemma om det inte är absolut nödvändigt för att det inte är som det "ska" med allt omkring mig.

 

[Qelina]

Hej hej igen,
Jag måste skriva av mig. Det är så jäkla frustrerande och jobbigt just nu, jag har inte känt behov av ett förhållande på många år och jag har jätte svårt för dom fysiska beröringarna, livrädd när någon tar i mig men har lärt mig att krama andra än mamma och pappa. Min första pojkvän gjorde jag slut med för paniken när han la handen på mitt lår. Pojkvän innebar lång tid av att han fick lägga handen på olika ställen för att jag skulle vänja mig men ändå var jag rädd varje gång jag skulle träffa honom pga det. Pojkvän nummer tre var snäll i vanliga fall men inte i förhållandet och han utnyttjade mig och skadade mig så nu är jag ännu mer rädd.

Nu har det gått ca 8 år sen dess och jag vet inte vad jag vill. Jag ser kärleken mellan min bror och hans sambo och önskar att någon kunde se på mig med den kärleksblickarna som dom ger varandra och närheten.

Jag känner att alla jämnåriga och yngre (som jag hör om genom min bror) springer ifrån mig mer och mer och jag är inte ens med samma race som dom. Dom gifter sig, skaffar barn, bygger eget hus, jobbar, studerar, gör karriär, åker på husvagnssemester eller Mallorca och Smögen och sånt jag kopplat till äldre personer typ föräldraversionen men inser att vi är i den åldern nu, det pratas barn och jag drar paralleller till min hund och vissa fattar det och andra inte. Jag har inte känt behov av barn, är inte så förtjust i dom men jag vet att jag skulle känna annorlunda för mitt eget barn. Det kanske inte är just familj jag vill ha men tänk om alla andra är trygga och säkra i sina familjer och jag blir gammal, ensam, bitter, deprimerad och dör utan att någon kommer till mig om jag ligger på sjukhuset inför döden. Men samtidigt så kan nog nära vänner också fylla den funktionen, det gör dom få jag har nu.

Men jag kan inte se den framtiden som andra lever i, ingen framtid där jag klarar att leva det livet som samhället är uppbyggt för (ja jag vet att alla kan ha det svårt men nu menar jag utifrån AST perspektiv).

Jag försöker umgås med andra, klarar typ 1-2 timmar i sträck, sist jag hade besök stannade hen i 3 timmar och jag var totalt utmattad efter 2 timmar och försökte verkligen få personen att fatta att jag inte klarade mer, jag tyckte jag var tydlig men mamma sa att det jag sa kunde tolkas på olika sätt och att jag kanske måste vara ännu tydligare med vad jag känner eftersom det kan vara svårt att läsa av mig.

När jag träffade familjen i fredags så var jag också där i 2 timmar, min bror och hans sambo stannade längre men jag behövde hem och äta och det gick inte hos mamma och pappa för att då skulle deras röster eller rörelser i lägenheten eller en TV osv distrahera mig och ge mig massor av ångest så jag inte skulle kunna få i mig maten. Jag har ju inte heller rätt kläder på mig, inte rätt skål eller rätt bestick (funderade på att ta med det och ska försöka med det nästa gång och se om det hjälper). En sak som dock hjälper är att jag har en bestämd plats hos mamma och pappa, något dom förstår är viktigt, men ändå kan jag inte.

Hur tusan ska man kunna leva om man som det i min utredning står att jag redan efter 45 minuter är så trött att jag knappt går att prata med, att det går längre och längre tid mellan orden och innan jag överhuvudtaget svarar. Att jag knappt klarar att sitta upp.

Jag vill så mycket mer men ändå inte för jag vet inte vad det där mer skulle vara. Leva mer helt enkelt. Inte ha ångest en vecka för att jag ska träffa någon eller ta mig ut. Inte vilja avboka allt och bara vara med mig själv och hunden för att det känns så svårt och ångestfyllt att träffa någon att jag önskar att dom ska skicka sms att dom inte kan så att jag slipper ställa in.

Snälla, finns det någon mer som mig? Som känner att livet rusar förbi medan ni inte kan hantera det eller leva det liv ni skulle velat? Som inte förstår hur du ska klara ett "vanligt" liv? Som inte orkar vara social som på det sättet nt-personer gör? När jag pratar med någon är det alltid ord som går genom tankarna först, jag analyserar allt och det tar enormt mycket energi att klara av det men ingen märker det, ingen fattar hur 45 minuters samtal får mig att krokna när allt måste ske medvetet men jag ser "normal" ut.

 

[monster1]

Hej hej igen,
Jag måste skriva av mig. Det är så jäkla frustrerande och jobbigt just nu, jag har inte känt behov av ett förhållande på många år och jag har jätte svårt för dom fysiska beröringarna, livrädd när någon tar i mig men har lärt mig att krama andra än mamma och pappa. Min första pojkvän gjorde jag slut med för paniken när han la handen på mitt lår. Pojkvän innebar lång tid av att han fick lägga handen på olika ställen för att jag skulle vänja mig men ändå var jag rädd varje gång jag skulle träffa honom pga det. Pojkvän nummer tre var snäll i vanliga fall men inte i förhållandet och han utnyttjade mig och skadade mig så nu är jag ännu mer rädd.

Nu har det gått ca 8 år sen dess och jag vet inte vad jag vill. Jag ser kärleken mellan min bror och hans sambo och önskar att någon kunde se på mig med den kärleksblickarna som dom ger varandra och närheten.

Jag känner att alla jämnåriga och yngre (som jag hör om genom min bror) springer ifrån mig mer och mer och jag är inte ens med samma race som dom. Dom gifter sig, skaffar barn, bygger eget hus, jobbar, studerar, gör karriär, åker på husvagnssemester eller Mallorca och Smögen och sånt jag kopplat till äldre personer typ föräldraversionen men inser att vi är i den åldern nu, det pratas barn och jag drar paralleller till min hund och vissa fattar det och andra inte. Jag har inte känt behov av barn, är inte så förtjust i dom men jag vet att jag skulle känna annorlunda för mitt eget barn. Det kanske inte är just familj jag vill ha men tänk om alla andra är trygga och säkra i sina familjer och jag blir gammal, ensam, bitter, deprimerad och dör utan att någon kommer till mig om jag ligger på sjukhuset inför döden. Men samtidigt så kan nog nära vänner också fylla den funktionen, det gör dom få jag har nu.

Men jag kan inte se den framtiden som andra lever i, ingen framtid där jag klarar att leva det livet som samhället är uppbyggt för (ja jag vet att alla kan ha det svårt men nu menar jag utifrån AST perspektiv).

Jag försöker umgås med andra, klarar typ 1-2 timmar i sträck, sist jag hade besök stannade hen i 3 timmar och jag var totalt utmattad efter 2 timmar och försökte verkligen få personen att fatta att jag inte klarade mer, jag tyckte jag var tydlig men mamma sa att det jag sa kunde tolkas på olika sätt och att jag kanske måste vara ännu tydligare med vad jag känner eftersom det kan vara svårt att läsa av mig.

När jag träffade familjen i fredags så var jag också där i 2 timmar, min bror och hans sambo stannade längre men jag behövde hem och äta och det gick inte hos mamma och pappa för att då skulle deras röster eller rörelser i lägenheten eller en TV osv distrahera mig och ge mig massor av ångest så jag inte skulle kunna få i mig maten. Jag har ju inte heller rätt kläder på mig, inte rätt skål eller rätt bestick (funderade på att ta med det och ska försöka med det nästa gång och se om det hjälper). En sak som dock hjälper är att jag har en bestämd plats hos mamma och pappa, något dom förstår är viktigt, men ändå kan jag inte.

Hur tusan ska man kunna leva om man som det i min utredning står att jag redan efter 45 minuter är så trött att jag knappt går att prata med, att det går längre och längre tid mellan orden och innan jag överhuvudtaget svarar. Att jag knappt klarar att sitta upp.

Jag vill så mycket mer men ändå inte för jag vet inte vad det där mer skulle vara. Leva mer helt enkelt. Inte ha ångest en vecka för att jag ska träffa någon eller ta mig ut. Inte vilja avboka allt och bara vara med mig själv och hunden för att det känns så svårt och ångestfyllt att träffa någon att jag önskar att dom ska skicka sms att dom inte kan så att jag slipper ställa in.

Snälla, finns det någon mer som mig? Som känner att livet rusar förbi medan ni inte kan hantera det eller leva det liv ni skulle velat? Som inte förstår hur du ska klara ett "vanligt" liv? Som inte orkar vara social som på det sättet nt-personer gör? När jag pratar med någon är det alltid ord som går genom tankarna först, jag analyserar allt och det tar enormt mycket energi att klara av det men ingen märker det, ingen fattar hur 45 minuters samtal får mig att krokna när allt måste ske medvetet men jag ser "normal" ut.

Jag har inte autism eller aspergers, men ångest och utmattning.
Jag tror att alla med någon form av hjärntrötthet känner igen sig i att inte orka med mer än kanske 45 minuters konversationer. Jag kan förstå att det känns problematiskt med maten en period när jag hade mycket ångest kopplat till ätande så insåg jag att nästan alla sociala aktiviteter har mat som en komponent i sig. Jag tror att det som är bäst i längden är att vara tydlig med att det är så här för dig, det har inget med omgivningen att göra att du inte kan äta med dom eller att du inte vill/klarar att umgås längre perioder.

Min bonus son som ännu är ung men som har aspergers/autism har som metod att gå in i sina spel. Han har med sig sin iPad och stoppar i hörlurarna och går och sätter sig och spelar någonstans ett tag. Sedan dyker han upp igen och umgås. Han är också så att han säger direkt att nu vill jag gå och spela/dra mig undan och alla vet ju att han behöver det så ingen ifrågasätter det (varför man nu skulle göra det annars heller men, men). Kanske går det för dig att hitta ett sätt att ta paus medan du är social så du inte behöver gå hela vägen hem för att få vila.
För mig som är nt så är jag ju inte aktiv hela tiden när jag är social utan min hjärna slår på den mentala skärmsläckaren lite nu och då, efter min tredje utmattning upptäckte jag att jag har svårare att sålla bort, ljud och andra störningar. Det gör att jag måste gå ifrån eller liksom aktivt skapa en egen paus, hjärnan klarar inte av att skärma av själv. Man kan även använda hörselskydd för att få bort "bruset" från andras ljud ett tag eller hela tiden, finns olika nivåer på hörselskydd (https://earstore.se/horselskydd/ateranvandbara-horselskydd/) som skulle kunna vara en hjälp. Jag har själv funderat på det eftersom jag bor ihop med ett gäng tonåringar som emellanåt kan låta rätt mycket och jag har blivit ljudkänslig, speciellt om jag är trött och/eller stressad.

 

[Trissa]

Jag försöker umgås med andra, klarar typ 1-2 timmar i sträck, sist jag hade besök stannade hen i 3 timmar och jag var totalt utmattad efter 2 timmar och försökte verkligen få personen att fatta att jag inte klarade mer, jag tyckte jag var tydlig men mamma sa att det jag sa kunde tolkas på olika sätt och att jag kanske måste vara ännu tydligare med vad jag känner eftersom det kan vara svårt att läsa av mig.

Du kanske kan vara tydligare redan innan ni träffas? Typ "vi kan umgås mellan kl.13 och 14.30, men sedan är jag upptagen/måste jag vila". (Beroende på hur väl man känner personen, eller känner att man bara inte vill hålla på och förklara).

(Jag har inte någon av diagnoserna som nämns i trådstarten, men jag brukar läsa här för att försöka få en större förståelse och kunskap om dem.)

 

[Mabuse]

Jag har inte autism eller aspergers, men ångest och utmattning.
Jag tror att alla med någon form av hjärntrötthet känner igen sig i att inte orka med mer än kanske 45 minuters konversationer. Jag kan förstå att det känns problematiskt med maten en period när jag hade mycket ångest kopplat till ätande så insåg jag att nästan alla sociala aktiviteter har mat som en komponent i sig. Jag tror att det som är bäst i längden är att vara tydlig med att det är så här för dig, det har inget med omgivningen att göra att du inte kan äta med dom eller att du inte vill/klarar att umgås längre perioder.

Min bonus son som ännu är ung men som har aspergers/autism har som metod att gå in i sina spel. Han har med sig sin iPad och stoppar i hörlurarna och går och sätter sig och spelar någonstans ett tag. Sedan dyker han upp igen och umgås. Han är också så att han säger direkt att nu vill jag gå och spela/dra mig undan och alla vet ju att han behöver det så ingen ifrågasätter det (varför man nu skulle göra det annars heller men, men). Kanske går det för dig att hitta ett sätt att ta paus medan du är social så du inte behöver gå hela vägen hem för att få vila.
För mig som är nt så är jag ju inte aktiv hela tiden när jag är social utan min hjärna slår på den mentala skärmsläckaren lite nu och då, efter min tredje utmattning upptäckte jag att jag har svårare att sålla bort, ljud och andra störningar. Det gör att jag måste gå ifrån eller liksom aktivt skapa en egen paus, hjärnan klarar inte av att skärma av själv. Man kan även använda hörselskydd för att få bort "bruset" från andras ljud ett tag eller hela tiden, finns olika nivåer på hörselskydd (https://earstore.se/horselskydd/ateranvandbara-horselskydd/) som skulle kunna vara en hjälp. Jag har själv funderat på det eftersom jag bor ihop med ett gäng tonåringar som emellanåt kan låta rätt mycket och jag har blivit ljudkänslig, speciellt om jag är trött och/eller stressad.

Ljuddämpande hörlurar är fantastiskt vilsamt om man blir trött av ljud, men gärna vill ha sina egna ljud, typ ljudbok.

 

[Raderad medlem 6459]

Ljuddämpande hörlurar är fantastiskt vilsamt om man blir trött av ljud, men gärna vill ha sina egna ljud, typ ljudbok.

Ja! Eller om man bara vill ha tyst.

Jag använder mina utan ljud när jag bara är ljudtrött. Funkar prima .

 

[gul_zebra]

Hej hej igen,
Jag måste skriva av mig. Det är så jäkla frustrerande och jobbigt just nu, jag har inte känt behov av ett förhållande på många år och jag har jätte svårt för dom fysiska beröringarna, livrädd när någon tar i mig men har lärt mig att krama andra än mamma och pappa. Min första pojkvän gjorde jag slut med för paniken när han la handen på mitt lår. Pojkvän innebar lång tid av att han fick lägga handen på olika ställen för att jag skulle vänja mig men ändå var jag rädd varje gång jag skulle träffa honom pga det. Pojkvän nummer tre var snäll i vanliga fall men inte i förhållandet och han utnyttjade mig och skadade mig så nu är jag ännu mer rädd.

Nu har det gått ca 8 år sen dess och jag vet inte vad jag vill. Jag ser kärleken mellan min bror och hans sambo och önskar att någon kunde se på mig med den kärleksblickarna som dom ger varandra och närheten.

Jag känner att alla jämnåriga och yngre (som jag hör om genom min bror) springer ifrån mig mer och mer och jag är inte ens med samma race som dom. Dom gifter sig, skaffar barn, bygger eget hus, jobbar, studerar, gör karriär, åker på husvagnssemester eller Mallorca och Smögen och sånt jag kopplat till äldre personer typ föräldraversionen men inser att vi är i den åldern nu, det pratas barn och jag drar paralleller till min hund och vissa fattar det och andra inte. Jag har inte känt behov av barn, är inte så förtjust i dom men jag vet att jag skulle känna annorlunda för mitt eget barn. Det kanske inte är just familj jag vill ha men tänk om alla andra är trygga och säkra i sina familjer och jag blir gammal, ensam, bitter, deprimerad och dör utan att någon kommer till mig om jag ligger på sjukhuset inför döden. Men samtidigt så kan nog nära vänner också fylla den funktionen, det gör dom få jag har nu.

Men jag kan inte se den framtiden som andra lever i, ingen framtid där jag klarar att leva det livet som samhället är uppbyggt för (ja jag vet att alla kan ha det svårt men nu menar jag utifrån AST perspektiv).

Jag försöker umgås med andra, klarar typ 1-2 timmar i sträck, sist jag hade besök stannade hen i 3 timmar och jag var totalt utmattad efter 2 timmar och försökte verkligen få personen att fatta att jag inte klarade mer, jag tyckte jag var tydlig men mamma sa att det jag sa kunde tolkas på olika sätt och att jag kanske måste vara ännu tydligare med vad jag känner eftersom det kan vara svårt att läsa av mig.

När jag träffade familjen i fredags så var jag också där i 2 timmar, min bror och hans sambo stannade längre men jag behövde hem och äta och det gick inte hos mamma och pappa för att då skulle deras röster eller rörelser i lägenheten eller en TV osv distrahera mig och ge mig massor av ångest så jag inte skulle kunna få i mig maten. Jag har ju inte heller rätt kläder på mig, inte rätt skål eller rätt bestick (funderade på att ta med det och ska försöka med det nästa gång och se om det hjälper). En sak som dock hjälper är att jag har en bestämd plats hos mamma och pappa, något dom förstår är viktigt, men ändå kan jag inte.

Hur tusan ska man kunna leva om man som det i min utredning står att jag redan efter 45 minuter är så trött att jag knappt går att prata med, att det går längre och längre tid mellan orden och innan jag överhuvudtaget svarar. Att jag knappt klarar att sitta upp.

Jag vill så mycket mer men ändå inte för jag vet inte vad det där mer skulle vara. Leva mer helt enkelt. Inte ha ångest en vecka för att jag ska träffa någon eller ta mig ut. Inte vilja avboka allt och bara vara med mig själv och hunden för att det känns så svårt och ångestfyllt att träffa någon att jag önskar att dom ska skicka sms att dom inte kan så att jag slipper ställa in.

Snälla, finns det någon mer som mig? Som känner att livet rusar förbi medan ni inte kan hantera det eller leva det liv ni skulle velat? Som inte förstår hur du ska klara ett "vanligt" liv? Som inte orkar vara social som på det sättet nt-personer gör? När jag pratar med någon är det alltid ord som går genom tankarna först, jag analyserar allt och det tar enormt mycket energi att klara av det men ingen märker det, ingen fattar hur 45 minuters samtal får mig att krokna när allt måste ske medvetet men jag ser "normal" ut.

Känner igen det där med att halka efter så jäkla väl. Inte riktigt av samma orsaker (jag verkar mest vara omöjlig att falla för om man inte är en obehaglig stalker typ, och har inte kommit nånstans alls i livet), men själva grejen. Det är jobbigt, helt klart. Jag är jävligt ensam redan som det är och har inte kommit nånstans, så kollar jag typ insta eller fb och ser gamla klasskamrater som gifter sig, går på sina barns skolavslutningar eller skaffar fler, köper hus, renoverar, köper sommarstuga, reser kors och tvärs och gud vet allt. Och så sitter jag här, har inte gått ut gymnasiet, har aldrig haft ett förhållande, har aldrig haft en normal inkomst som tillåtit resande (hade öht inte varit utomlands förrän jag spenderade två nätter i Norge i februari. Har inte ens åkt på en jäkla kryssning), lägger upp bilder på katter och råttor typ och har liksom inget liv riktigt. Utöver det blir jag så jäkla stressad just över barn, jag blir ju 33 om drygt en månad liksom. Klockan tickar och snart är det försent.

Har du provat dejta aspergare? Känns som att det kanske kan passa pga en ökad chans till förståelse, kanske rentav likartat behov socialt. Det kan såklart ställa till det också dock om man har svårigheter som krockar eller om partnern brister i lyhördhet, för det känns som att lyhördhet borde vara viktigt i ditt fall (det är det iofs alltid, men du fattar nog vad jag menar).
Har dejtat aspergare själv och kan väl mest konstatera att det är sjuuukt olika hur det fungerat. Träffade en som efter att ha tafsat letade buske för en avsugning jag inte ville ge honom - han var helt enkelt så jäkla fokuserad på sin buskjakt att han inte la märke till när jag sa att jag inte ville. Andra aspergare har fungerat desto bättre. Mer lyhörda och mindre benägna att tafsa och vara allmänt dumma i huvudet

 

[Raderad medlem 120709]

Här är en till som känner igen sig i att halka efter medan alla andra uppnår viktiga milstolpar i livet...
Själv känns det som att det enda jag lär åstadkomma är att bli kvarterets crazy cat lady. Jag verkar inte vara den typen av person som andra vill vara med, varken som vän eller partner, och jag vet inte vad det är som "felar".

Jag känner en oerhörd längtan efter att hitta kärleken, eller en platonisk livskamrat. Men att försöka dejta är inte på kartan eftersom jag är asexuell + knepig med fysisk kontakt även om den inte är sexuell, och inte blir kär förrän jag känner någon ganska väl, så hela det racet känns verkligen hopplöst. En klen tröst är att jag åtminstone inte har någon biologisk klocka att oroa mig för, eftersom jag inte vill skaffa barn.

Kort sagt så upplever jag en enorm ensamhet, och jag oroar mig ofta över hur mycket värre den kommer att bli när jag blir äldre. Mina enda vänner är online-sorten som bor i andra länder, mina syskon är upptagna med sina egna jobb och familjer, och mina föräldrar blir inte yngre. Och här sitter jag, med för stora problem för att ens kunna försöka delta i samhället och leva ett normalt liv...

 

[Qelina]

Jag känner en oerhörd längtan efter att hitta kärleken, eller en platonisk livskamrat. Men att försöka dejta är inte på kartan eftersom jag är asexuell + knepig med fysisk kontakt även om den inte är sexuell, och inte blir kär förrän jag känner någon ganska väl, så hela det racet känns verkligen hopplöst.

Jag tycker också det är så sjukt jobbigt med fysisk kontakt, tränar på det hos fysioterapeuten med massage på axlar och överdelen av ryggen (kläder på) men det blir att jag i princip kvävs till döds för att jag inte kan andas normalt fram till kroppen blir desperat och suger i sig massor av luft på en gång och då skäms jag för att jag andas, känner mig dålig och blir rädd för hur terapeuten uppfattar mig.

Sexuell kontakt är hemsk, jag saknar inget sådant utan vill som du skippa den biten. Var man får tag på den tjejen/killen som känner så eller som accepterar att man klarar vissa saker men att hen måste avstå från andra saker som hen kanske känner behov av. Kanske släpper det när man väl är kär och litar på personen men det kan ju ta en evighet att börja lita på någon och jag vet liksom inte när i ett förhållande man brukar införa sexuell kontakt? Förutom kyssar och kramar som är lättare skrämmer det andra mig oerhört.