Någon mer med asperger/autism?

Här är en till som känner igen sig i att halka efter medan alla andra uppnår viktiga milstolpar i livet...
Själv känns det som att det enda jag lär åstadkomma är att bli kvarterets crazy cat lady. Jag verkar inte vara den typen av person som andra vill vara med, varken som vän eller partner, och jag vet inte vad det är som "felar".

Jag säger samma sak om mig själv, att jag kommer bli en riktig crazy cat lady fast istället crazy dog lady med ett harem av hundar som jag broderar små tavlor av och sätter vid små bord iklädda tyllklänningar och kavajer och har tebjudningar med finporslinet. Kanske börjar prata med babyröst med dom och ägnar dagarna åt att virka och sticka kläder till dom istället för att köpa och enda gången jag träffar folk är när jag är ute med hundarna eller handlar och då kommer jag ändå ha lurarna på och lyssna på en pod/ljudbok istället för att interagera med människorna jag möter där.
 
Känner igen det där med att halka efter så jäkla väl. Inte riktigt av samma orsaker (jag verkar mest vara omöjlig att falla för om man inte är en obehaglig stalker typ, och har inte kommit nånstans alls i livet), men själva grejen. Det är jobbigt, helt klart. Jag är jävligt ensam redan som det är och har inte kommit nånstans, så kollar jag typ insta eller fb och ser gamla klasskamrater som gifter sig, går på sina barns skolavslutningar eller skaffar fler, köper hus, renoverar, köper sommarstuga, reser kors och tvärs och gud vet allt. Och så sitter jag här, har inte gått ut gymnasiet, har aldrig haft ett förhållande, har aldrig haft en normal inkomst som tillåtit resande (hade öht inte varit utomlands förrän jag spenderade två nätter i Norge i februari. Har inte ens åkt på en jäkla kryssning), lägger upp bilder på katter och råttor typ och har liksom inget liv riktigt. Utöver det blir jag så jäkla stressad just över barn, jag blir ju 33 om drygt en månad liksom. Klockan tickar och snart är det försent.

Har du provat dejta aspergare? Känns som att det kanske kan passa pga en ökad chans till förståelse, kanske rentav likartat behov socialt. Det kan såklart ställa till det också dock om man har svårigheter som krockar eller om partnern brister i lyhördhet, för det känns som att lyhördhet borde vara viktigt i ditt fall (det är det iofs alltid, men du fattar nog vad jag menar).
Har dejtat aspergare själv och kan väl mest konstatera att det är sjuuukt olika hur det fungerat. Träffade en som efter att ha tafsat letade buske för en avsugning jag inte ville ge honom - han var helt enkelt så jäkla fokuserad på sin buskjakt att han inte la märke till när jag sa att jag inte ville. Andra aspergare har fungerat desto bättre. Mer lyhörda och mindre benägna att tafsa och vara allmänt dumma i huvudet :p

Hittade du dom aspergarna på aspergerforum eller var "fick du tag" i dom? Jag behöver någon väldigt mjuk och lyhörd eftersom jag har svårt att ens höja rösten, är sjukt rädd för arga människor för då låser jag mig totalt och är rädd för dom som pratar högt även om dom inte är arga fram till att jag kanske vet varför men då gör det istället bara ont i mig för att det är för höga ljud. Jag vill ju ha lite beröring, som när jag ser min bror klappa sin sambo mjukt på armen, pussa hennes panna eller lägga armen om henne om vi sitter i köket eller soffan. Det är deras förhållande som gjort att jag börjar inse att jag kanske inte vill vara singel hela livet som jag trott.

Är så rädd för att bli den ensamma fastern till barnen min bror kommer få som man hälsar på för att vara snäll, jag är ju liksom inte ens bra med barn så jag vet inte hur jag ska få dom att tycka om mig, sånt oroar jag mig för nu fast det inte alls är aktuellt med barn för dom just nu.
 
Hittade du dom aspergarna på aspergerforum eller var "fick du tag" i dom? Jag behöver någon väldigt mjuk och lyhörd eftersom jag har svårt att ens höja rösten, är sjukt rädd för arga människor för då låser jag mig totalt och är rädd för dom som pratar högt även om dom inte är arga fram till att jag kanske vet varför men då gör det istället bara ont i mig för att det är för höga ljud. Jag vill ju ha lite beröring, som när jag ser min bror klappa sin sambo mjukt på armen, pussa hennes panna eller lägga armen om henne om vi sitter i köket eller soffan. Det är deras förhållande som gjort att jag börjar inse att jag kanske inte vill vara singel hela livet som jag trott.

Är så rädd för att bli den ensamma fastern till barnen min bror kommer få som man hälsar på för att vara snäll, jag är ju liksom inte ens bra med barn så jag vet inte hur jag ska få dom att tycka om mig, sånt oroar jag mig för nu fast det inte alls är aktuellt med barn för dom just nu.
Nej jag hänger inte på aspergerforum utan har hittat de på vanliga dejtingsidor, typ happy pancake. Men det skadar ju inte att testa aspergerforum också - om inte annat kan man gå in för att socialisera och så blir det som det blir :)
Finns en dejtinggrupp för folk med npf på facebook som kanske kan vara värd en titt iaf, "Dejtinggrupp för oss med Asperger & andra NPF" heter den. Googlade lite och hittade https://hdate.se/ också. Och så finns ju föreningar med forum, Attention tex, om de har forumet kvar. Minns att det var väldigt trevligt folk där förr iaf.

Sen finns ju inget som säger att du MÅSTE ha just en annan aspergare heller. Det finns NT som är lyhörda och har förmåga att förstå också. För att inte tala om alla aspergare som helt enkelt saknar diagnos :)
 
Av er som har AST, har ni andra diagnoser också? Jag är som ett vandrande exemplar av DSM V känns det som, jag har blivit överöst med diagnoser och sådana genom åren som jag fått dom att ta bort för att det inte stämmer på något sätt. Jag har flera psykiatriska diagnoser och en mängd olika somatiska, som att jag dragit till mig allt. Sen äter jag så mycket medicin som en människa kan hantera och nu vill läkaren trappa ut dom och det gör mig rädd för jag är så rädd för att falla in i djupa depressioner igen så jag hamnar på sjukhuset eller ångest jag inte kan hantera för att jag inte kan den på egen hand utan faktiskt måste ta medicinen.

Har ni kontakt med vården? Jag kan känna att jag nästan har för mycket med dom att göra, jag skulle inte klara mig utan dom och dom är alla underbara (förutom läkaren) men jag gillar inte att vara så beroende av dom och önskar att jag inte skulle behöva det. Jag funderar på om jag skulle klara mig utan dom, för att jag vill det för att dom styr hela mitt liv trots att jag är i öppenvård och jag kan inte säga nej till en del av behandlingen för allt hänger ihop och jag skulle inte få det för då skulle jag behöva bryta helt med psykiatrin och då får jag ju inte mina mediciner. Och ja, jag behöver ju hjälpen och jag ser för första gången i livet fram tills jag får träffa min terapeut utan minsta ångest innan vilket jag alltid fått innan även när det gällt terapeuter/psykologer som jag verkligen tyckt om och fått fantastisk hjälp av.

Men som det är nu går jag på äs-enheten och har en dietist jag pratar med varje vecka, en fysioterapeut som jag träffar 1,5 timme varje vecka, vi jobbar med att känna känslor och tyda dom och veta vad man känner och hur det känns och hur man hanterar dom, vilka situationer känslor kommer i och massage och en massa prat om allt i mitt liv och om henne också. Om vi inte hade en terapeut/patient relation skulle vi kunna bli jätte goda vänner för hon är underbar och vi delar så många åsikter och livssyn och är en väldigt intressant person med ett hjärta av guld. Dietisten fattar det här med autismen och att jag inte klarar att följa det matschemat alla "ska" göra utan vi utgår från mig, vi gör små förändringar i taget eftersom hon vet att jag inte kam hantera stora. Sköterskan som sköter vikt och puls/blodtryck är också jätte bra, lärde känna henne i dagvård 2007 (jösses, det är ju 12 år sedan:eek:), vi pratar också en del, typ 15 minuter eller lite mer varje gång det är vägning. Det är just biten med vägning jag vill ha bort, hatar, hatar, hatar det. Har sen 2007 vägt mig i behandling regelbundet och känner prestationsångest, extrem ångest innan, skäms om jag gått upp i vikt och trots att det pågått i 12 år känns processen att dra av sig alla kläder utom strumpor, trosor och linne jätte jobbig. Så utlämnande. Vill inte visa upp kroppen på det viset och det känns lite som att jag är en strippa när jag drar av jeansen eller vad jag nu har på mig.
 
Nej jag hänger inte på aspergerforum utan har hittat de på vanliga dejtingsidor, typ happy pancake. Men det skadar ju inte att testa aspergerforum också - om inte annat kan man gå in för att socialisera och så blir det som det blir :)
Finns en dejtinggrupp för folk med npf på facebook som kanske kan vara värd en titt iaf, "Dejtinggrupp för oss med Asperger & andra NPF" heter den. Googlade lite och hittade https://hdate.se/ också. Och så finns ju föreningar med forum, Attention tex, om de har forumet kvar. Minns att det var väldigt trevligt folk där förr iaf.

Sen finns ju inget som säger att du MÅSTE ha just en annan aspergare heller. Det finns NT som är lyhörda och har förmåga att förstå också. För att inte tala om alla aspergare som helt enkelt saknar diagnos :)
Ah, jag träffade en tjej på aspergerforum som jag gick promenader med ett tag, hon hade också hund så det blev liksom under avslappnade former. Tack för tipsen! Ska kolla på dom sidorna, men jag vet inte om jag är redo för ett förhållande även om jag å andra sidan längtar massor till att bli kär för jag kommer knappt ihåg hur det känns, förutom kärleken till min hund och min familj och närmsta vänner.
 
Jösses vilken tid det ska ta att få sin utredning.

Började i höstas med internetpsykolog. Hon tipsade om neuropsykiatrisk utredning. Tog kontakt med vårdcentral för att få remiss i början av året. Efter en månad fick jag tid hos läkare som gjorde fysiska undersökningar. Fick sedan vänta någon månad till för att få träffa psykolog som ska skriva remissen. Fick träffa samma psykolog två gånger innan hon skrev remiss. Fick remissen för ca en månad sen och har nu börjat förundersökningen hos psykiatrin, ska på mitt andra besök i början av juli. Sen när väl det bestämts att utredningen blir av så är väl väntekön inte den kortaste.

Ganska jobbigt och ångestfyllt känns det med alla dessa träffar och all väntan. Sköterskan på psykiatrin sa att hon märkte att jag var stressad av situationen. Inte konstigt, det här är liksom inte några omständigheter man trivs riktigt bra med.

I remisser och anteckningar tar man fokus på asperger (AST) och ADD. Får väl se vad det blir. Jag vill bara att allt ska vara över.

Kan nu återkoppla, fick min diagnos i fredags. Står Aspergers syndrom i journalen nu för tiden. Så inte särskilt överraskande, utan det enda som var lite av ett frågetecken var huruvida jag skulle få ADD också eller inte. Det fick jag inte, så det är väl som det är. Tycker inget. Nu är det över med utredningen i alla fall och det är så himla skönt. Allt har känns så jobbigt senaste tiden och jag har bara viljat ha det ur vägen.
 
Ah, jag träffade en tjej på aspergerforum som jag gick promenader med ett tag, hon hade också hund så det blev liksom under avslappnade former. Tack för tipsen! Ska kolla på dom sidorna, men jag vet inte om jag är redo för ett förhållande även om jag å andra sidan längtar massor till att bli kär för jag kommer knappt ihåg hur det känns, förutom kärleken till min hund och min familj och närmsta vänner.
 
Min systerson fick asbergerdiagnos då han var ca 15 år och hade en tonårskris. Han hade alltid varit lite annorlunda. Redan som bebis sov han lite men mådde bra ändå. Som barn lekte han med sånt han gillade och ville någon leka med samma så ok, annars fortsatte han ensam. Men han har två äldre syskon och storebror brukade leka som pojkar gör med honom, jaga runt, brottas.... Han blev tidigt intresserad av politik och ekonomi. Han läste in gymnasiet på två år och sen bestämde han sig för att studera ekonomi på ett universitet på Irland. Till sist doktorerade han i beteendeekonomi. Nu bor han i Bryssel och är en av EU-parlaments ledamöternas närmsta man. Han gifte sig ifjol och nu har dom fått en son. Så han klarar sig bra ändå. Men min syster och svåger är kärleksfulla föräldrar som stöttat sina barn på alla sätt. Killen jag skriver här hade det nog inte blivit något av om han bott i en strulig, otrygg familj.
 
Jag har AS, blev utredd i 20årsåldern (är 45 nu).
Har även haft en lindrig CP-skada som jag har arbetat bort. Den märks det inget av nu.
Har sjukpension på 50%. Jobbar 50% som lokalvårdare på Samhall.
Har LSS-beslut om både Boendestöd och Kontaktperson, men det funkar tyvärr dåligt.
Har även andra sjukdomar som IBS, depression, ångest och trasigt knä
 
Jag är i träsket med att prova mediciner... Elvanse sattes ut efter 10 dagar pga förhöjda tvångstankar, katastroftankar, ångest och oro. Tydligen var det nästan förväntat eftersom jag redan har tvångstankar och centralstimulantia förhöjer det... Men det är synd för jag blev piggare och hade nog funkat bra annars.

Var hos läkaren igår för att diskutera behandling av tvånget(centralstimulantia är uteslutet just nu), jag föreslog KBT el annan terapi då jag läst att det är väldigt effektivt vid ångest och tvång men han kommenterade bara att det är svårt. Så nu är det medicin som gäller och får hålla tummen jag blir piggare av att lugna ner hjärnan typ... Jag är lite tveksam till medicinen dock, den har mycket biverkningar och är enligt läkaren stark, Anafranil. Jag ska dessutom upp i rätt hög dos, 150 mg. Uppföljningen består av att sköterskan "ringer om några veckor"... Men jag hoppas den funkar så tänker jag se det som en temporär lösning och sedan be att få byta läkare och hoppas det är nån som tror mer på terapi och kanske till o med mer villig skriva ut intyg för ersättning. Min nuvarande läkare vill inte för han tror jag kanske blir pigg på medicin. Men jag har inte fungerat på heltid någon gång överhuvudtaget och jag är snart 29, jag har väldigt svårt tro att en tablett gör jag helt plötsligt orkar både heltid och ha ett liv utöver nu när jag jobbar på att få ordning på livet utöver jobbet på 75%...

Jag hoppas verkligen nya medicinen funkar mot tvånget dock, det hämmar mig mycket så vore helt fantastiskt om det försvann. I somras ville mamma fara till nåt fint ställe där vi kunde vandra lite dagsturer och jag ville så gärna men stressade upp mig så över bristen på toa, skulle det finnas lite skog att gå om det inte fanns o allt möjligt att det inte blev något vilket egentligen är tokigt för jag mår riktigt bra av att gå i skog och mark, också saknar jag det från när jag bodde ute i Höga kusten. Gå utanför dörren så hade man direkt flera fina vägar! Dåliga dagar blir jag sen till jobbet(tack och lov att det är flex-system och förstående chef) för jag stressar upp mig över spisen trots den är kollad flera ggr, och jag går inte till friluftsområdet en halvtimme bort trots jag älskar området för ibland är deras toa låst... Jäkligt mycket som ställer till det.
 
Kan nu återkoppla, fick min diagnos i fredags. Står Aspergers syndrom i journalen nu för tiden. Så inte särskilt överraskande, utan det enda som var lite av ett frågetecken var huruvida jag skulle få ADD också eller inte. Det fick jag inte, så det är väl som det är. Tycker inget. Nu är det över med utredningen i alla fall och det är så himla skönt. Allt har känns så jobbigt senaste tiden och jag har bara viljat ha det ur vägen.
Sökte på asperger och kom in i den här tråden. Det var ett tag sen du skrev men jag förstår verkligen att det är skönt när allt är klart med utredningen.
 
Jag är i träsket med att prova mediciner... Elvanse sattes ut efter 10 dagar pga förhöjda tvångstankar, katastroftankar, ångest och oro. Tydligen var det nästan förväntat eftersom jag redan har tvångstankar och centralstimulantia förhöjer det... Men det är synd för jag blev piggare och hade nog funkat bra annars.

Var hos läkaren igår för att diskutera behandling av tvånget(centralstimulantia är uteslutet just nu), jag föreslog KBT el annan terapi då jag läst att det är väldigt effektivt vid ångest och tvång men han kommenterade bara att det är svårt. Så nu är det medicin som gäller och får hålla tummen jag blir piggare av att lugna ner hjärnan typ... Jag är lite tveksam till medicinen dock, den har mycket biverkningar och är enligt läkaren stark, Anafranil. Jag ska dessutom upp i rätt hög dos, 150 mg. Uppföljningen består av att sköterskan "ringer om några veckor"... Men jag hoppas den funkar så tänker jag se det som en temporär lösning och sedan be att få byta läkare och hoppas det är nån som tror mer på terapi och kanske till o med mer villig skriva ut intyg för ersättning. Min nuvarande läkare vill inte för han tror jag kanske blir pigg på medicin. Men jag har inte fungerat på heltid någon gång överhuvudtaget och jag är snart 29, jag har väldigt svårt tro att en tablett gör jag helt plötsligt orkar både heltid och ha ett liv utöver nu när jag jobbar på att få ordning på livet utöver jobbet på 75%...

Jag hoppas verkligen nya medicinen funkar mot tvånget dock, det hämmar mig mycket så vore helt fantastiskt om det försvann. I somras ville mamma fara till nåt fint ställe där vi kunde vandra lite dagsturer och jag ville så gärna men stressade upp mig så över bristen på toa, skulle det finnas lite skog att gå om det inte fanns o allt möjligt att det inte blev något vilket egentligen är tokigt för jag mår riktigt bra av att gå i skog och mark, också saknar jag det från när jag bodde ute i Höga kusten. Gå utanför dörren så hade man direkt flera fina vägar! Dåliga dagar blir jag sen till jobbet(tack och lov att det är flex-system och förstående chef) för jag stressar upp mig över spisen trots den är kollad flera ggr, och jag går inte till friluftsområdet en halvtimme bort trots jag älskar området för ibland är deras toa låst... Jäkligt mycket som ställer till det.
Hur har det gått med Anafranil? Jag fick den i droppform när jag var djupt deprimerad och blev inlagd på sjukhus. Jag blev jätte dålig av den, slutade äta, blev förvirrad och glömsk och svag så jag ramlade ihop bara av att gå korta sträckor. Fick som sagt i dropp så det var hög dos och gick rakt ut i blodet. Anafranilen trätte sönder blodådrorna så dom såg gula ut och varje dag i mer än två veckor fick dom leta nya ställen att sticka mig på för att ha hela blodkärl.

Min mormor däremot äter en tablett Anafranil per dag och har gjort så i många år och hon är nu helt symtom fri, ingen depression sen hon började med Anafranil så det är så olika.
 
Jag fick min Aspergerdiagnos för några år sedan, i vuxen ålder. Jag ser inget negativt med min Asperger eftersom det faktiskt inte påverkar mig så mycket. Att jag har Asperger är inget man märker om jag inte talar om det. Jag har dock väldigt lätt att bli ”besatt” av saker, har svårt för förändringar och ogillar fysisk kontakt. Det är väl de mest framträdande Aspergerdragen hos mig. Den sociala biten och att kommunicera har jag dock inga problem med, förutom att jag ibland inte riktigt vet vad som är lämpligt i en viss situation. Typ vad som är lämpligt att säga/göra/ha på sig. Jag kan ofta älta efteråt och undra om jag gjorde eller sa något opassande, eftersom jag inte alltid kan avgöra det själv. Men just att läsa av kroppsspråk och andra sociala signaler är inget problem för mig.

Jag berättar aldrig för folk att jag har Asperger eftersom jag inte vill att de ska få förutfattade meningar om mig eller sätta en stämpel på mig. Iom att det inte märks så väl så behöver jag ju inte förklara mig :angel:
 
Jag undrar om det finns någon med autism som kan känna igen sig i det här eller vet hur man ska underlätta.

Jag ser alla detaljer men kan inte ta in en helhet. Som exempel nu när vi skulle resa. Jag började skriva en lista två veckor innan resan. Sen började jag packa ett par dagar innan. Men det tog bara stopp. Jag satt på golvet och bara stirrade på väskan och listan och visste inte var jag skulle börja. Hämtade alla saker och la på golvet och blev sittande i ytterligare en timme, sen tog jag alla lösa saker som deo, solkräm, linser, hårborste, rakhyvlar, tandborste, schampo, böcker osv och la helt sonika ner allt i två påsar som jag tryckte ner i väskan, jag saknar nämligen förmågan att organisera och sortera saker trots att många verkar tro att alla med autism är som robotar och gör allt mekaniskt. Jag har rutiner, tvång och ritualer. Men jag kan inte skapa ordning. Min garderob och min byrå och mina lådor i köket är kaos, jag lägger bara ner allt. T.ex. har jag köksapparater och blomjord och Frolic i en låda och i strumplådan samlas trasiga och udda sockar med hela par fast jag bara använder 20% av dom för att jag inte klarar av sömmarna på dom flesta strumporna för att det gör för ont i mig av sömmar. Mamma hjälpte mig att organisera mitt förråd på 60 minuter som jag inte hade klarat på 9 år. Hon gav mig lådor att gå igenom och sa vad jag skulle göra, jag blev stressad och bad henne att bara säga en sak i taget så då gjorde hon det, bad mig titta på sockarna och sa inget mer förrän jag sa att jag var klar och då visade hon på vantarna osv osv så det blev begripligt för mig. Hon kunde liksom placera in lådorna i förrådet så att det gick att komma in, men nu har jag förstör allt igen :crazy:

Men tillbaka till packandet. När jag hade öst i alla lösa prylar la jag ner kläderna och insåg att det aldrig skulle gå att stänga väskan och jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta vad jag ville i röran. Insåg att jag var tvungen att börja om helt, tog flera små påsar och organiserade lite mer i kategorier men det tog mig ytterligare två timmar att göra detta, och då handlade det om typ 5 klänningar, en kjol, några linnen, underkläder, badkläder och hygienartiklar.

Samma när jag ska städa, jag blir bara stående här oh stirrar och har skrivit en lista med 30 punkter som jag ska fixa när jag städar för det går liksom inte att bara skriva på planeringen att jag ska städa, jag måste få detaljerna och ändå vet jag knappt hur jag ska börja. Eller som idag när jag behövde både vika tvätt och plocka ur diskmaskinen, jag visste inte hur jag skulle börja och med vad och kände paniken stiga och undrade om jag skulle klara av att göra allt annat jag ska idag för att hjärnan redan vid sju gick på högvarv och gjorde mig galen.

Är det bara jag som har det så här?
 
@Lillefrun har du någon kontakt med vården? Det här är ju något en arbetsterapeut borde kunna hjälpa till med. Om du får hjälp med att skriva tydliga steg för steg scheman för var sak du vill kunna göra blir det ju lite liknande som när din mamma hjälpte dig.
 
Har en son med autism, tics och tourettes. Han har väldiga problem i skolan, särskilt när det inte klickar med ämnesläraren. Han är väldigt ojämn i sin begåvning. Matte funkar knappt. Historia och geografi kan han allt i.
Dataspel och datorer är han också väldigt intresserad av och duktig i.
Problemet är att han vänder på dygnet och spelar långt in på nätterna och sover på dagarna.
Han är 13 år gammal.

Hade en kompis med familj hemma igår Där vi fick en massa ”tips” och ”råd” om hur vi skulle hantera den biten. Det var hyggligt påfrestande eftersom vi redan försökt det mesta. Dessutom har han melatonin som han tar, men han somna men det han gör det i alla fall Inte.,
Alla dom råden fungerar utmärkt på ett ”normalt” barn. Vi har ett sånt också men där är det inga problem att få honom att förstå eller sätta upp regler.
Då sitter hon med en ytterst välartad gosse i samma ålder och jag antar att hon utgår från det.
Min son vägra dessutom klippa sig och har bara vissa slags kläder på sig, vilket gör att skillnaden mellan de båda barnen blir lätt horribel.
Hennes son tar dessutom hand om sin syster som är yngre och anpassar sig efter henne,
i vårat fall är det vår sons bror, som är tre år yngre som måste anpassa sig hela tiden.

Orkade inte ens säga att soc är involverad, han har korttidsboende, vi har familjeresurs och så vidare.

Med detta vill jag bara säga att folk som inte förstår sig på npf-diagnoser och jämför dom med ”normala” i vissa situationer är väldigt okunniga eller ointresserade, eller så menar dom väl genom att säga det märks ju inte. Allt blir vansinnigt fel. Det blir så otroligt skuldbeläggande. Jag som förälder blir ledsen och känner mig misslyckad.

Tack @gul_zebra för att du påpekat detta flera gånger i tråden. :bow: Det finns uppenbarligen ett stort behov av det.
 
Har en son med autism, tics och tourettes. Han har väldiga problem i skolan, särskilt när det inte klickar med ämnesläraren. Han är väldigt ojämn i sin begåvning. Matte funkar knappt. Historia och geografi kan han allt i.
Dataspel och datorer är han också väldigt intresserad av och duktig i.
Problemet är att han vänder på dygnet och spelar långt in på nätterna och sover på dagarna.
Han är 13 år gammal.

Hade en kompis med familj hemma igår Där vi fick en massa ”tips” och ”råd” om hur vi skulle hantera den biten. Det var hyggligt påfrestande eftersom vi redan försökt det mesta. Dessutom har han melatonin som han tar, men han somna men det han gör det i alla fall Inte.,
Alla dom råden fungerar utmärkt på ett ”normalt” barn. Vi har ett sånt också men där är det inga problem att få honom att förstå eller sätta upp regler.
Då sitter hon med en ytterst välartad gosse i samma ålder och jag antar att hon utgår från det.
Min son vägra dessutom klippa sig och har bara vissa slags kläder på sig, vilket gör att skillnaden mellan de båda barnen blir lätt horribel.
Hennes son tar dessutom hand om sin syster som är yngre och anpassar sig efter henne,
i vårat fall är det vår sons bror, som är tre år yngre som måste anpassa sig hela tiden.

Orkade inte ens säga att soc är involverad, han har korttidsboende, vi har familjeresurs och så vidare.

Med detta vill jag bara säga att folk som inte förstår sig på npf-diagnoser och jämför dom med ”normala” i vissa situationer är väldigt okunniga eller ointresserade, eller så menar dom väl genom att säga det märks ju inte. Allt blir vansinnigt fel. Det blir så otroligt skuldbeläggande. Jag som förälder blir ledsen och känner mig misslyckad.

Tack @gul_zebra för att du påpekat detta flera gånger i tråden. :bow: Det finns uppenbarligen ett stort behov av det.

Känner igen så mycket i min son. Och i maktlösheten som förälder när folk tror att det är min (icke)uppfostran som gjort honom sådan. Sen tycker jag också att det är jobbigt att allt alltid bara ska handla om hans brister. Det är aldrig någon som påtalar hur fantastisk han är i andra aspekter av livet.

Min son har också ojämn begåvningskurva och ett väldigt annorlunda sätt att tänka som många inte förstår. Han spelar datorspel som kräver att man använder åtta(!!) fingrar samtidigt på tangentbordet, men han kan inte borsta tänderna. Som exempel. Han har en fantastisk talang när det kommer till teckning, hans teckningar är otroliga, men han har F i bild. Han kan inte måla sådant som han inte vill måla, och han kan verkligen inte beskriva en bild med ord. En bild är ju en bild liksom. ”Men kan du inte skriva vad du känner när du ser den?” ”Det är en bild, jag känner inget” å så skriver han ”inget” på pappret.

Det där med kläder och hår som du skriver om, sådan var min son också. Det var omöjligt att klippa honom. Jag brukade toppa så gott det gick när han låg och sov. Alla sätt är bra utom de dåliga. När vi skulle åka till Dubai när han var 13 år så följde han med till frisören. Vi gick dit två gånger i förväg för att titta och sitta i stolen osv, och jag bokade dubbelt så lång klipptid. Håret försvann och han var sååå modig. Efter det har han klippt sig regelbundet och nu håller han på att färga håret blått, lila, svart osv var och varannan vecka och klipper sig själv framför spegeln. Sen att alla handdukar är förstörda av hårfärg som han inte riktigt sköljt ur ordentligt, det kan jag ta. Han är 15 år nu.
 
Hur har det gått med Anafranil? Jag fick den i droppform när jag var djupt deprimerad och blev inlagd på sjukhus. Jag blev jätte dålig av den, slutade äta, blev förvirrad och glömsk och svag så jag ramlade ihop bara av att gå korta sträckor. Fick som sagt i dropp så det var hög dos och gick rakt ut i blodet. Anafranilen trätte sönder blodådrorna så dom såg gula ut och varje dag i mer än två veckor fick dom leta nya ställen att sticka mig på för att ha hela blodkärl.

Min mormor däremot äter en tablett Anafranil per dag och har gjort så i många år och hon är nu helt symtom fri, ingen depression sen hon började med Anafranil så det är så olika.

Anafranil gick överlag bra, väldigt bra effekt men jag fick rejäla, konstiga svettningar i ansiktet och under ögonen vid minsta lilla ansträngning så det sattes ut. Fick illamående vid mat också men det är ju enklare hantera.
Men jisses vilka hemska biverkningar du fick! Rent otroligt egentligen man reagerar så olika. O_o Jag gissar du fick det utsatt när du blev utskriven så du slapp det?

Jag blev insatt på Sertralin istället. Haft det 2 veckor på låg dos och frånsett illamående första dagarna så verkar det funka riktigt bra. Men är ju mildare än Anafranil så. Läkaren sa att jag är tydligen väldigt känslig för mediciner, det är låga doser jag reagerat på. Men så skönt med medicin och känna att hjärnan helt plötsligt kan använda logik igen istället för att stressa upp sig konstant :D
 
@Vallmo och @Bapelsin vad jag önskar att alla de här "det är ju bara" människorna kunde ta och hålla käften. Tänk om alla bara kunde sluta ge råd som ingen frågar efter och inte vill ha. Det är så nedvärderande mot den de drabbar när folk slänger ur sig vad man själva anser är goda råd och det lägger bara ytterligare sten på bördan.

(Med detta sagt hoppas jag att du @Lillefrun inte tog illa upp av mitt råd. Jag utgick ifrån att det var råd du ville ha och ber om ursäkt om så inte var fallet.)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har en fundering angående diagnos och feldiagnosticering. När jag var runt 12 blev fick jag diagnosen autism samt en ovanlig och...
Svar
15
· Visningar
1 522
Senast: kolblakkur
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
14 703
Senast: Badger
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
3 981
Senast: Fazeem
·
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 583
Senast: Roheryn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp