Något ni saknar så det fortfarande gör ont

[Wingates]

Min Guldprins. Sörjer fortfarande såhär mer än 10 år senare. Min once in a lifetime häst.
Saknar både pappa och Ammo som båda dog tidigare i år - men ja. Ragyogo var något extra.

 

[McFlurry]

Min pappa. Han dog i cancer 52 år gammal, 7 månader efter cancerbeskedet. Han fick lungcancer efter att ha arbetat med asbest som ung. Läkarna avfärdade länge hans ryggont som en förslitningsskada efter ett liv som byggarbetare, så när väl cancern upptäcktes hade den redan spridits till skelettet och var obotbar.

Jag hade precis börjat i gymnasiet när han gick bort. Nu i höst har jag levt halva mitt liv utan honom vilket är så svårt att ta in. Han var en så himla fin och omtyckt person. Sorgen och saknaden finns alltid där. Sörjer att jag aldrig fick ha en relation till honom som vuxen, att han aldrig fick se gården jag idag bor på (och alla gånger jag hade behövt hans hjälp med bygg- och renoveringsfrågor), att min man aldrig fick träffa pappa. Och den stora sorgen i att han aldrig får träffa min lilla dotter som nu är två månader gammal, och att hon aldrig får ha en morfar. Han hade varit den bästa morfarn

 

[tuaphua]

Jag sörjer min morfar och min farmor som jag haft så speciell relation till. Men de levde långa liv och det är ju naturens gång. Så det gör inte så ont mer.

Det är värre med en vän som kändes som en syster efter allt vi gick igenom ihop och att hon bodde hos mig ett par år. Hon orkade inte riktigt med livet och valde att avsluta det. Jag lyckades stoppa det en gång när jag hittade henne. Jag sörjer att jag inte kunde göra det igen och att hon är borta. Och hur hon måste mått innan hon gjorde slut på det.

Jag sörjer så klart alla fantastiska djur jag haft som gått bort. Men jag har främst ljusa minnen av dem och de har fått bli gamla och haft fina liv. Det gör inte lika ont längre. Förutom min förra hund som blev akut dålig och dog i min famn på väg ut till bilen till veterinären. Hon var inte gammal eller sjuk. Och sambo brukade skoja att hon inte var en hund utan en av mina kroppsdelar för att vi var så tajta. Så det blev en så enorm chock och sorg IOM att det liksom inte kändes som naturens gång bara. Det har inte jag kunnat släppa.

 

[nullo-modo]

Även om det är 21 år sedan snart så är det min mamma som gick bort alldeles för tidigt men femte cancern orkade inte kroppen med. Hon var en verkligen en genomsnäll på alla sätt.

Du fattas mig

 

[Modest]

Min katt sedan nästan tjugo år som fick somna in för ganska exakt ett år sedan. Saknar honom oändligt.

 

[Tarnin]

Min förre katt Snuffe, han var min "once in a lifetime"

Jag har hans yngre bror Molle nu.

 

[Pinus]

Min lillebror som dog i en olycka för fem år sen. Vi har inte haft jättemycket kontakt på grund av hans mamma som satte stopp. Jag har gått och väntat på att han ska växa upp och revoltera och söka kontakt (för det vet jag att han ville), men nu blir det aldrig så. Han hade precis flyttat hemifrån och skulle börja sitt nya liv.

Jag kan knappt tänka på det, har nog inte hanterat hans död på riktigt än.

 

[Red_Chili]

Två av mina tidigare salukis
Min Wahidah, en så otroligt fantastisk liten dam som jag tyvärr var tvungen att låta somna in många år för tidigt...

Och min Aysu... En riktig once in a lifetime-hund. Det skulle alltid ha varit för tidigt att skiljas åt, oavsett hur många år vi fick ihop. Jag vill inte vara utan henne en enda sekund av mitt liv.

 

[vemsomhelst123]

Finns det någonting i ert liv som ni fortfarande saknar och sörjer över så det hugger i hjärta och själ? Något man inte kan tänka på utan att få det där sticket och måste snabbt tänka på något annat för att det inte ska göra otroligt ont? Det kan vara ett ställe, en person, en resa, ja vad som helst.

För mig är det huset jag bodde i (och livet jag levde) från jag var 13 till 16. Jag saknar det så otroligt att när jag tänker på det så kommer, om inte tårar så en stor klump i halsen. Jag kan inte ens höra namnet utan att det gör ont långt inne i mig.

En av mina hästar som hastigt blev sjuk och behövde avlivas. En sån där hjärtehäst som jag aldrig hade kunnat göra mig av med. Varje år (trots att det nu är 13 år sen) får jag en olustig känsla den dagen utan att riktigt förstå varför tills jag kommer på det. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut om han hade fått leva tror jag. Han hade t.o.m. fortfarande kunna ha levt och varit en vit farbror vid det här laget.

 

[Malibu_Stacy]

Har tagit bort två hundar och omplacerat en, det var jättejobbigt alla gånger. Men jag har kommit över den första hunden, som ändå fick ett långt liv, och omplaceringen, som fått det så himla bra i sitt hem. Dock hugger det fortfarande till när tänker på min älskade Lola som bara fick bli 2 år. Det var fruktansvärt jobbigt att behöva ta bort en hund alldeles för tidigt, det smärtar på ett annat sätt än när gamlingen fick somna in. Så orättvist att hon inte fick vara frisk och leva med oss. Jag känner mig hemsk som behövde ta beslut om att avsluta hennes liv, förlåt min älskade vän.

 

[Seabaz]

Dillchips. Och svenska kräfter...

Varje dag!

 

[Fetaost]

Har tagit bort två hundar och omplacerat en, det var jättejobbigt alla gånger. Men jag har kommit över den första hunden, som ändå fick ett långt liv, och omplaceringen, som fått det så himla bra i sitt hem. Dock hugger det fortfarande till när tänker på min älskade Lola som bara fick bli 2 år. Det var fruktansvärt jobbigt att behöva ta bort en hund alldeles för tidigt, det smärtar på ett annat sätt än när gamlingen fick somna in. Så orättvist att hon inte fick vara frisk och leva med oss. Jag känner mig hemsk som behövde ta beslut om att avsluta hennes liv, förlåt min älskade vän.

Men åh, jag viste inte att hon hade gått bort!
Söta lilla Lola. Beklagar så mycket

 

[AbCdE]

Min man som gick bort i cancer, min ena hund som blev ihjälbiten när han var 3år och min ena katt som blev överkörd när hon var 1år. Jag kan inte förlika mig med framtiden som rycktes ifrån oss.

 

[Ramona]

Finns det någonting i ert liv som ni fortfarande saknar och sörjer över så det hugger i hjärta och själ?

Jag får sålla mig till @Voeux skara och säga att jag inte har det. Såklart jag varit med om massor med död i mitt liv och andra tragedier, men någonstans minns jag det goda och sörjer eller saknar inte så det gör ont.

Jag är en känslomänniska med känslorna på utsidan, men jag har en positiv syn på livet som den värmlänningen jag är. Tror att det gör mycket för att inte gräva ner mig.

Liv kommer och liv tas, är min grundsyn. Vi får vara tacksamma för den tid man får ihop och för den tid man själv får på jorden.

 

[Malibu_Stacy]

Men åh, jag viste inte att hon hade gått bort!
Söta lilla Lola. Beklagar så mycket

Ja usch det var i maj i år. Hennes njurar var dåliga från start men förutom att hon kissade och drack mycket hela livet hade hon inga andra symtom. Hon fick medicin och njurfoder och värdena var stabila i 2 år, men så började de stiga i början på maj och matlusten försämrades så då var det dags. Vi hade en underbar sista dag med bad, bus med hennes favoritkampleksak och picknick. Mycket gos i soffan och tuggben och godis. Sen nästa dag fick hon somna in i mina armar i soffan hemma

 

[hastflicka]

Min Mormor. Det var lange sedan hon gick bort utav alderdom ... men hon saknas mig varje dag. Det ar sa ofta jag skulle vilja fraga henne om nagot, bade historiskt om familjen och vardagliga saker. Hon var mitt "led ljus" genom hela uppvaxten till hon gick bort nar jag var 35.
Dock ar jag mer som @Ramona och forsoker att alltid se det possitiva i livet och forundras ofta hur jag har varit sa "fortunate" att jag fick vaxa upp och ha en sadan fantastisk person som min Mormor i familjen.

Mormor och en av mina soner.

 

[Brie]

Jag har inget jag saknar som gör ont hela tiden. Men jag kan fortfarande gråta då jag pratar om när dobermannen fick somna in, han var förvisso 11 år men beslutet behövde tas snabbt och trots många år med djur är han den enda jag varit med när det hände. Fy fasiken, när han pussade mig i ansiktet medan han fick sprutan (tja, på med kranarna — kan inte ens skriva om det tydligen!).

 

[zinnia]

Min pappa dog 2010 och fram tills för ett år sedan var sorgen och saknaden så djup att jag grät när jag tänkte på honom, vilket var ofta. Jag tänkte själv att det är något osunt att känna så starkt efter 12 år, så jag gick och pratade med en psykolog om bland annat detta. Hon hjälpte mig att förstå vad det var jag saknade och varför, många sessioner gick åt till det, med resultatet att jag kunnat släppa. Nu tänker jag på pappa med stor ömhet och gläds åt de år han fanns och var min pappa. Visst känner jag sorg och saknad men inte på det akuta viset jag gjorde förut.

 

[Marita73]

Mitt liv som det var för 15 år sen. Jag hade inte mycket pengar och hyrde ett litet kallt torp. Men jag älskade mitt jobb, hade världens bästa häst, hund o katter och många vänner att umgås med. Min kropp fungerade.

Nu vantrivs jag på jobbet och, inte i huset i sig, men med grannar som beter sig illa vilket skadar mina djur och har flyttat långt ifrån mina gamla vänner.
Just nu känns livet som något jag måste fake-le mig igenom till jag äntligen får dö och slippa skiten.

 

[raggsock]

Min mamma och någon som bryr sig.