Hur överlever man utan hund? När är det ok att ge upp en hund och se sig besegrad?

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag förstår verkligen inte vad som driver en del bukefalister att fortsätta upprepa sig i tråden och verkligen gnugga in det i hjärterötterna på @Enya vad det är för hund hon har. Hon VET redan vad hon har för hund, hon är en erfaren hundägare som sannolikt lägger mer tid och energi på att försöka skapa ett bra liv till sig och sin hund än vad många på det här forumet gör. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att försöka ha ett fungerande liv som dövblind och ständigt vara utsatt för idioter IRL.

Jag har sagt det i tråden tidigare, vad gör ni för nytta och hur kan ni anse det vara att hjälpa när @Enya gång på gång försöker förklara hur smärtsamt det här är för henne och att hon redan försöker omplacera spionen istället för att tvingas avliva en fullt frisk hund på 4,5 år?

Nä, jag håller med. Lägg era sk goda råd i en egen tråd och lägg den här på ignore om ni ändå inte har något som kan hjälpa. :mad:
 
Om jag fattar det rätt, så behöver du egentligen en ”hjälphund” eller vad man ska kalla det, dels för att försvara dig mot grannarna så att de inte gör illa dig när du går ut, dels för att kompensera för dövblindhet. Alltså en kombinerad skydds- och ledhund.

Därför behöver hunden vara tillräckligt stor för att både avskräcka och leda, men problemet är dels ekonomin, dels att ens hitta en ras som funkar som ledhund och samtidigt ser tillräckligt stor och farlig ut för att avskräcka grannarna.

Dövblindheten är ju som det är, men det är inte normalt att man ska behöva ha en skyddshund med sig när man går ut för att inte råka illa ut. Oavsett om statistiken säger att ditt område är trevligt - din levda erfarenhet är ju att området är så farligt att man inte kan gå ut obeväpnad, så att säga. Du bor ju inte i statistiken, du bor där grannarna attackerar dig.
Jag förstår hur du menar. :) Farligt är det ju inte, det är ungdomar och barn som jävlas, det är ju inte skjutningar eller inbrott eller våldtäkter osv. Men jag förstår hur du menar. Ville bara poängtera det så det inte förstoras upp.

Jag vill ha en hund eftersom den hjälper mig. Jag har inte rätt till ledarhund i "lagens" mening eftersom jag inte är blind och jag har inte råd att köpa mig en medicinsk assistanshund, som kan hjälpa mig dels med dövblindheten men också med min epilepsi tex.

Ras som funkar är inte så svårt egentligen. Hade en dobbis som reagerade på min epilepsi och fungerade fint i samhället för övrigt och en rottweilervalp som var fenomenal på att vara mina öron och ögon. Hon dog tyvärr, annars var "alla" överens om att hon tog uppdraget till sig på ett otroligt sätt, som om hon kände på sig vem hon hade i kopplet. Så himla märkligt. Hon hade hjärtfel och skulle inte tränas speciellt hårt heller så det var ett lämpligt uppdrag för henne, men tyvärr blev det inget. Det är inte skyddshund per se jag vill ha, bara inte en liten hund, av flera orsaker. En är att de är så små att de är svåra att se, en annan att de är svåra att "känna av" för någon med dålig syn och en anledning är just att det inte är mycket att ha i kopplet när man är ute. Rent krasst. Men mest de andra.
 
Alltså, jag har bott i många av Göteborgs mest utsatta områden med och utan hund och jag har ALDRIG stött på det du beskriver mer än enstaka puckon när man åkte nattrafik med rottweilern som var idiotmagnet. Det är INTE på något vis normalt! Jag har några unga vuxna som hänger här vid mitt hus, (att de säkerligen dealar är min professionella gissning) - men de öppnar porten eller hissdörren år en när man har händerna fulla...
Så den blinda med ledarhunden som fick fyrverkerier på sig känner samma som du? Den funktionsnedsatta nu senast i Malmö? Jag är ledsen att ... eller nej, jag är GLAD över att du har sluppit detta, men ledsen över att behöva påtala att detta är vad jag har fått uppleva och jag vet om att jag inte är ensam, inte heller är det första gången. Det har skett saker som det här i Malmö också när jag jobbade där, av ungdomar.
 
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte var annars jag ska flytta. Jag vill ju inte flytta till ett statistiskt sämre område där det är mer brott och skit och där ungarna ränner runt vind för våg på ett sätt som inte sker här. Här är det ju sanslöst lugnt på allt sådant i jämförelse. Så jag vet inte vad jag ens ska svara.
Jag menade inte att kräva något svasr av dig men ville belysa att det du beskriver inte är en norm, ska inte vara, någonstans. Oavsett hur det går med hunden (och jag hoppas du hittar det bästa hemmet eller ännu bättre, hjälpen, till honom) tycker jag att det här är något som ska anmälas och diskuteras med polisen.
 
Jag menade inte att kräva något svasr av dig men ville belysa att det du beskriver inte är en norm, ska inte vara, någonstans. Oavsett hur det går med hunden (och jag hoppas du hittar det bästa hemmet eller ännu bättre, hjälpen, till honom) tycker jag att det här är något som ska anmälas och diskuteras med polisen.
Jo jag förstår att det inte är norm, och jag håller med att det inte ska vara det, men det är inte heller ovanligt, det märks bara inte så ofta för "normala" människor (om du ursäktar att jag använder den förklaringen).

Jag ska ringa både hyresvärd och polis nästa gång det händer tänker jag. Då har jag något konkret att säga, alltså dag, tid och plats på ett bättre sätt.
 
Jag ser inte det så.
Jag ser det som att "så här ska du göra, varför har du inte gjort så innan, klart det inte fungerar när du inte gör så, gör så så löser det sig" i en tråd där jag beskriver att allt har fungerat men nu inte gör det, jag beskriver förändringar som skett och vad som utlöst det, jag har beskrivit vad jag kan och inte kan göra för att lösa situationen och varför jag inte kan tex motionera honom föreslaget. Att då hävda att det är så här för att han inte får typ dra för att han är en husky, för att han är på fel plats osv är inte precis en förklaring som behövs, speciellt inte när han alltid fungerat men inte gör med ensamheten nu, speciellt inte när jag kan peka på vad som är fel, speciellt inte när jag förklarar varför jag inte kan åtgärda vissa saker så där "enkelt", speciellt inte när jag satt ut annons och beslutat mig för att sälja.

Då ber jag om ursäkt ♥️
 
Han skriker för att han är en husky som inte är van vid att åka buss men som tycker att det är Kul, som draghundar som ska dra och tjuter hål i huvudet på allt runt om sig... Där kvittar det hur mycket de dragit dagen före, de skriker ändå. Hur mycket man tränar en husky går det inte helt att skölja huskyn ur dem.
Nja jag tycker det till stor del verkar vara en träningsfråga bland draghundar faktiskt, det går att få relativt tysta och tålmodiga spann. Det finns de som medvetet lägger ned ganska mycket tid just på att få ett lugnt team som klarar av både kontrollerade starter och sådant som att stanna längs vägen utan att bränna onödigt med energi.

Men jag tror det kanske är särskilt viktigt om man kör längre sträckor över flera dagar eller i besvärlig terräng, då kan man inte ha ett spann som blir hysteriskt bara för att man stannar och måste problemlösa i en svår passage eller när något oväntat dyker upp. Kör man bara dagslånga turer kan man nog tvärtom ibland strunta i sådant och låta hundarna slösa sin energi hur mycket de vill i pauser, eftersom man befinner sig i en mer förutsägbar rutin där det inte spelar så stor roll. Med det sagt finns det förstås individuella skillnader också, en del lugnar kanske aldrig ned sig ens när de är i ett spann där de förväntas göra det, men de flesta kan nog lära sig med rätt förutsättningar. Huskyn jag hade var som sagt väldigt lugn och tyst, även om hon förstås var livlig ute och gillade att springa så blev hon aldrig hetsig (utom om hon fick upp spår på något intressant) eller överdrivet verbal eller uppe i varv, så det finns ju den varianten av husky också.

Så visst det är väl få som är helt tysta men jag kan tycka att en del av generaliseringarna man ofta hör kring husky (men det är egentligen inte unikt för husky utan ser ibland något liknande med spetsar i allmänhet och skall) verkar mer som en normalisering av stressbeteenden, men att en del av det antagligen också är att vissa helt enkelt struntar i att träna sina spann särskilt mycket för att de tycker att de inte behöver det.
 
Har du undersökt möjligheterna att disponera en ledarhund, eller står du i ledarhundskön?
Jag har inte tillräckligt dålig syn. Man ska bara ha ledsyn, jag har ju mer än så. Tyvärr i det här fallet, tänker ofta att jag märker hur det hjälper med hund. på samma vis som när jag går med människa, följer den andra.

Jag har fått veta att anledningen till att man inte får ledarhund när man har mer syn kvar, som tex jag, är för att man kan störa hunden i sitt arbete. Jag tänker själv om det att, om man som jag har flera funktionsnedsättningar (dövblind och epilepsi tex) så kan man ju träna vissa hundar till att vara stödhundar och inte rakt av 100% ledarhundar för blinda. Men tränar dem i att reagera på anfall, på att leda på ett visst sätt, på att höra på en viss nivå och att vara ett stöd när man rör sig i samhället, inget av det till 100 % eftersom föraren ju har vissa funktioner själv. Jag har inte sett att mina egna hundar verkar må dåligt över "ansvaret" de fått/tagit på sig över mig, Det jag upplevde med rottweilervalpen har jag aldrig sätt förut, hon verkade på något vis stolt, liksom tog det som ett ärofyllt uppdrag, något roligt liksom. Den känslan oss emellan trots den korta tiden hos mig, det bandet vi fick, det är oerhört svårt att beskriva. Jag har haft många hundar och har nog aldrig så snabbt och så hårt fått kontakt med en hund, vanligt vis går det väldigt fort men här var det genast. Det var något speciellt med henne! När man inte hör och ser fullt ut så är det som att gå i en bubbla där samhället pågår utanför och man själv bara delvis är delaktig. Med henne blev jag mycket mer delaktig eftersom hon var mina ögon och öron.
 
Nja jag tycker det till stor del verkar vara en träningsfråga bland draghundar faktiskt, det går att få relativt tysta och tålmodiga spann. Det finns de som medvetet lägger ned ganska mycket tid just på att få ett lugnt team som klarar av både kontrollerade starter och sådant som att stanna längs vägen utan att bränna onödigt med energi.

Men jag tror det kanske är särskilt viktigt om man kör längre sträckor över flera dagar eller i besvärlig terräng, då kan man inte ha ett spann som blir hysteriskt bara för att man stannar och måste problemlösa i en svår passage eller när något oväntat dyker upp. Kör man bara dagslånga turer kan man nog tvärtom ibland strunta i sådant och låta hundarna slösa sin energi hur mycket de vill i pauser, eftersom man befinner sig i en mer förutsägbar rutin där det inte spelar så stor roll. Med det sagt finns det förstås individuella skillnader också, en del lugnar kanske aldrig ned sig ens när de är i ett spann där de förväntas göra det, men de flesta kan nog lära sig med rätt förutsättningar. Huskyn jag hade var som sagt väldigt lugn och tyst, även om hon förstås var livlig ute och gillade att springa så blev hon aldrig hetsig (utom om hon fick upp spår på något intressant) eller överdrivet verbal eller uppe i varv, så det finns ju den varianten av husky också.

Så visst det är väl få som är helt tysta men jag kan tycka att en del av generaliseringarna man ofta hör kring husky (men det är egentligen inte unikt för husky utan ser ibland något liknande med spetsar i allmänhet och skall) verkar mer som en normalisering av stressbeteenden, men att en del av det antagligen också är att vissa helt enkelt struntar i att träna sina spann särskilt mycket för att de tycker att de inte behöver det.
Och ändå har flera i tråden reagerat när jag skrivit att min husky inte låter lika mycket som andra huskys.... eftersom det är en husky och huskysar LÅTER. Massor. Alltid. Inget man vill ha i en lägenhet skrev någon pga oljuden... Och det kan ju verkligen inte stämma att min är en tystare variant som fungerar i en lägenhet liksom...

Och de gånger han faktiskt låter som en husky... så är det pga att han inte får motion heter det nu. Jisses.
 
Nja jag tycker det till stor del verkar vara en träningsfråga bland draghundar faktiskt, det går att få relativt tysta och tålmodiga spann. Det finns de som medvetet lägger ned ganska mycket tid just på att få ett lugnt team som klarar av både kontrollerade starter och sådant som att stanna längs vägen utan att bränna onödigt med energi.

Men jag tror det kanske är särskilt viktigt om man kör längre sträckor över flera dagar eller i besvärlig terräng, då kan man inte ha ett spann som blir hysteriskt bara för att man stannar och måste problemlösa i en svår passage eller när något oväntat dyker upp. Kör man bara dagslånga turer kan man nog tvärtom ibland strunta i sådant och låta hundarna slösa sin energi hur mycket de vill i pauser, eftersom man befinner sig i en mer förutsägbar rutin där det inte spelar så stor roll. Med det sagt finns det förstås individuella skillnader också, en del lugnar kanske aldrig ned sig ens när de är i ett spann där de förväntas göra det, men de flesta kan nog lära sig med rätt förutsättningar. Huskyn jag hade var som sagt väldigt lugn och tyst, även om hon förstås var livlig ute och gillade att springa så blev hon aldrig hetsig (utom om hon fick upp spår på något intressant) eller överdrivet verbal eller uppe i varv, så det finns ju den varianten av husky också.

Så visst det är väl få som är helt tysta men jag kan tycka att en del av generaliseringarna man ofta hör kring husky (men det är egentligen inte unikt för husky utan ser ibland något liknande med spetsar i allmänhet och skall) verkar mer som en normalisering av stressbeteenden, men att en del av det antagligen också är att vissa helt enkelt struntar i att träna sina spann särskilt mycket för att de tycker att de inte behöver det.
Tillägg:
Jag vet att man kan träna dem att vara tystare. Det är trots allt det jag har gjort med min. Men att skölja ur huskyn helt ur huskyn tror jag inte på. Skulle det vara en husky då? Går det att göra samma med alla andra raser? Träna på olika saker rätt mycket och vissa individer lyckas klart långt bättre än andra, men går det att omvända olika raser från deras gener och DNA helt?

Jag förstår varför han låter när vi ska åka buss och jag vet att det går att träna bort. Grejen är det att det innefattar andra människor som tvingas höra på det medan vi tränar och det blir då svårt när det anses oacceptabelt. Men hans låtande när vi är ute är borttränat. hans bristande tålamod vid att vänta har förbättrats osv. Så även huskybeteende går att förändra, men jag tror inte på att man kan ta bort beteendena helt och hållet. Han kommer alltid ha nära till hands att vråla av stress och glädje vid situationer som han känner sådant i och där kommer han att behöva hanteras.
 
Jag märker skillnad på honom när jag har tvingats dra ner på promenaderna av en eller annan anledning någon dag, då är det som du skriver. Så visst är det skillnad i motionen. Men jag märker ju att han verkar nöjd med tillvaron när vi har våra rutiner på plats, speciellt när det mest hela tiden är skog vi rör oss i. Detta är alltså en hund som kan ligga i timmar på balkongen och sova, kolla läget, göra ingenting. Som inte bryr sig om en hund går förbi, barn, vuxna, cyklar eller bilar. Eller fyrverkerier.

Men det ÄR en husky, så att det trots allt syns då och då tycker jag inte alls är märkligt, jag är mest glad för att han är en ovanligt tyst och lugn husky...

Självklart är mer fysisk aktivitet bättre för ALLA hundar oavsett ras, men att envist hävda att han mår dåligt och inte klarar vara ensam och är stressad och skriker på bussen pga att han inte för dra och springa dagarna i ände håller jag inte med om. Han skriker för att han är en husky som inte är van vid att åka buss men som tycker att det är Kul, som draghundar som ska dra och tjuter hål i huvudet på allt runt om sig... Där kvittar det hur mycket de dragit dagen före, de skriker ändå. Hur mycket man tränar en husky går det inte helt att skölja huskyn ur dem.

Jag har tränat massor och lagt ner massor av tid och energi på honom under de här snart 4 åren på att komma dit vi är i dag, mängder. Det har hela tiden gått framåt och han har inte haft problem med att vara ensam tidigare förrän nu i den här situationen. Att öka motionen löser inte ensamhetsproblemet, då hade det uppstått när han var ung, när jag köpte honom. Det är inget som bara poppar upp i en medelålders hund, "Ah, jag är visst en husky, jag får inte dra, jamen dåså, då kan jag inte vara ensam hemma mer".

Jo, min kan också bete sig som en avdankad pensionär i situationer som hon inte har någon förväntan i även när hon haft total vila i en vecka och bara fått korta rastningar. Men det märks om hon hamnar i en situation som är mer intressant/frustrerande/irriterande men som vanligtvis inte ger någon reaktion.

Om hunden haft mer stress i livet, under en längre period så byggs det ju på och lagras i kroppen, vilket bygger mer stress. Något som ofta hjälper då är att jobba fysiskt. Så då kan dom faktiskt behöva mer än vad de vanligtvis är nöjda av. Så även om han vanligtvis är en väldigt lat husky så kanske behovet är något ökat nu och det kanske tom gör att du kan ha kvar honom, vilket jag upplevde att du egentligen ville. Vill du inte det, så är det inte fel heller givetvis. Jag lägger ingen värdering i ditt val men på dig låter det som att du egentligen vill ha kvar honom om han hade funkat i din vardag?

Jag förstår verkligen inte vad som driver en del bukefalister att fortsätta upprepa sig i tråden och verkligen gnugga in det i hjärterötterna på @Enya vad det är för hund hon har. Hon VET redan vad hon har för hund, hon är en erfaren hundägare som sannolikt lägger mer tid och energi på att försöka skapa ett bra liv till sig och sin hund än vad många på det här forumet gör. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att försöka ha ett fungerande liv som dövblind och ständigt vara utsatt för idioter IRL.

Jag har sagt det i tråden tidigare, vad gör ni för nytta och hur kan ni anse det vara att hjälpa när @Enya gång på gång försöker förklara hur smärtsamt det här är för henne och att hon redan försöker omplacera spionen istället för att tvingas avliva en fullt frisk hund på 4,5 år?

Nä, jag håller med. Lägg era sk goda råd i en egen tråd och lägg den här på ignore om ni ändå inte har något som kan hjälpa. :mad:

Jag tolkar nog inte dom flesta inläggen som dig faktiskt utan upplever att folk försöker komma med tips som faktiskt hjälper.
 
Jo, min kan också bete sig som en avdankad pensionär i situationer som hon inte har någon förväntan i även när hon haft total vila i en vecka och bara fått korta rastningar. Men det märks om hon hamnar i en situation som är mer intressant/frustrerande/irriterande men som vanligtvis inte ger någon reaktion.

Om hunden haft mer stress i livet, under en längre period så byggs det ju på och lagras i kroppen, vilket bygger mer stress. Något som ofta hjälper då är att jobba fysiskt. Så då kan dom faktiskt behöva mer än vad de vanligtvis är nöjda av. Så även om han vanligtvis är en väldigt lat husky så kanske behovet är något ökat nu och det kanske tom gör att du kan ha kvar honom, vilket jag upplevde att du egentligen ville. Vill du inte det, så är det inte fel heller givetvis. Jag lägger ingen värdering i ditt val men på dig låter det som att du egentligen vill ha kvar honom om han hade funkat i din vardag?



Jag tolkar nog inte dom flesta inläggen som dig faktiskt utan upplever att folk försöker komma med tips som faktiskt hjälper.
Jag har alltid sett honom som en hund som på sätt och vis tar saker med ro, mycket mer än vad jag förväntade mig, även om han kan stressskälla och gå helt upp i varv av andra saker. När jag köpte honom tex, har aldrig varit med om maken till hund att bara liksom glatt acceptera det och ... ja, jag vet inte, vara glad och lycklig liksom. Han hängde inte läpp, om jag får uttrycka mig så, över att han nyss fått lämna ytterligare ett hem, följde glatt med mig och så var det som om han alltid känt mig. Samtidigt som han skrek när vi gick till skogen för att han inte gjort det förut och älskade (älskar) skogen, då såg man det liksom, men inne syntes det inte alls på honom. Inte att han bara var 9,5 månader heller. Han var inte valpig eller ung, bara lekfull och glad, precis som i dag, i dag är han mer lugn dock, mer världsvan, men det är svårt att ens kunna beskriva att han betedde sig väldigt annorlunda. Han har alltid varit så glad, positiv och lekfull.

När sonen bråkade så väldigt började han vakta mig och jag märkte på honom att han tog illa vid sig och inte mådde bra av bråket, men han gav ändå inte uttryck för något superstress och vande sig fort vid att sonen flyttade och det blev lugnt. Just flytten med mig hit till Nyköping var stressande de där dagarna, men även efter det fann han sig fort i sin nya miljö och han verkade trivas bättre här än i Skåne, kändes tryggare och gladare. Sedan har ju det här med ungdomarna hänt ute och påringningarna i lägenheten osv. Däremellan har han ändå varit lugn igen. Men du menar att alla dessa situationer har gjort att han nu senast liksom var droppen som fick bägaren att rinna över? För det är lite så jag tänkt, men tänkt mer utifrån flytten, att förlora flocken och att ungdomarna och barnen jävlas.

Grejen är att jag på inget sätt har några svårigheter att förstå resonemanget. Jag ser bara inte att det är en helhetslösning såsom den beskrivs i tråden, "mer motion=kan vara ensam hemma".

Jag vill ha honom kvar, men jag kan inte motionera honom som det föreslås, "det är en husky, han måste dra", jag fysiskt kan inte. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde, vilket är ytterligare en sak som tas ifrån mig, som funktionsnedsatt som andra människor har kvar, men det räcker inte att önska och vilja. Att vara beroende av andra för att han ska kunna fungera känns för riskabelt.

Alltså, om det finns en stuga utanför staden, med möjlighet till inhägnad trädgård, till hundgård, till skog, till vägar/skogsvägar för mig att ändå testa drag på, med goda kommunikationer till mitt jobb, så ja, jag skulle nappa direkt. Att jag har denna lägenheten ens är jag ytterst tacksam för, evigt, att hoppas på en spionvänlig bostad är bara en omöjlig dröm tyvärr.
 
Jag har alltid sett honom som en hund som på sätt och vis tar saker med ro, mycket mer än vad jag förväntade mig, även om han kan stressskälla och gå helt upp i varv av andra saker. När jag köpte honom tex, har aldrig varit med om maken till hund att bara liksom glatt acceptera det och ... ja, jag vet inte, vara glad och lycklig liksom. Han hängde inte läpp, om jag får uttrycka mig så, över att han nyss fått lämna ytterligare ett hem, följde glatt med mig och så var det som om han alltid känt mig. Samtidigt som han skrek när vi gick till skogen för att han inte gjort det förut och älskade (älskar) skogen, då såg man det liksom, men inne syntes det inte alls på honom. Inte att han bara var 9,5 månader heller. Han var inte valpig eller ung, bara lekfull och glad, precis som i dag, i dag är han mer lugn dock, mer världsvan, men det är svårt att ens kunna beskriva att han betedde sig väldigt annorlunda. Han har alltid varit så glad, positiv och lekfull.

När sonen bråkade så väldigt började han vakta mig och jag märkte på honom att han tog illa vid sig och inte mådde bra av bråket, men han gav ändå inte uttryck för något superstress och vande sig fort vid att sonen flyttade och det blev lugnt. Just flytten med mig hit till Nyköping var stressande de där dagarna, men även efter det fann han sig fort i sin nya miljö och han verkade trivas bättre här än i Skåne, kändes tryggare och gladare. Sedan har ju det här med ungdomarna hänt ute och påringningarna i lägenheten osv. Däremellan har han ändå varit lugn igen. Men du menar att alla dessa situationer har gjort att han nu senast liksom var droppen som fick bägaren att rinna över? För det är lite så jag tänkt, men tänkt mer utifrån flytten, att förlora flocken och att ungdomarna och barnen jävlas.

Grejen är att jag på inget sätt har några svårigheter att förstå resonemanget. Jag ser bara inte att det är en helhetslösning såsom den beskrivs i tråden, "mer motion=kan vara ensam hemma".

Jag vill ha honom kvar, men jag kan inte motionera honom som det föreslås, "det är en husky, han måste dra", jag fysiskt kan inte. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde, vilket är ytterligare en sak som tas ifrån mig, som funktionsnedsatt som andra människor har kvar, men det räcker inte att önska och vilja. Att vara beroende av andra för att han ska kunna fungera känns för riskabelt.

Alltså, om det finns en stuga utanför staden, med möjlighet till inhägnad trädgård, till hundgård, till skog, till vägar/skogsvägar för mig att ändå testa drag på, med goda kommunikationer till mitt jobb, så ja, jag skulle nappa direkt. Att jag har denna lägenheten ens är jag ytterst tacksam för, evigt, att hoppas på en spionvänlig bostad är bara en omöjlig dröm tyvärr.
Om du hade hittat den där stugan, hade du kunnat få färdtjänst då?
 
Om du hade hittat den där stugan, hade du kunnat få färdtjänst då?
Ja, jag har fått beviljat färdtjänst som det är i dag. Har inte använt det eftersom jag är låst hemma av fler anledningar än min hund. Men det är beviljat till juni 2025.
 
Ja, jag har fått beviljat färdtjänst som det är i dag. Har inte använt det eftersom jag är låst hemma av fler anledningar än min hund. Men det är beviljat till juni 2025.
Skulle du kunna tänka dig att flytta för hans skull? Tänkte att det borde gå att hitta något att hyra?
 
Jag har alltid sett honom som en hund som på sätt och vis tar saker med ro, mycket mer än vad jag förväntade mig, även om han kan stressskälla och gå helt upp i varv av andra saker. När jag köpte honom tex, har aldrig varit med om maken till hund att bara liksom glatt acceptera det och ... ja, jag vet inte, vara glad och lycklig liksom. Han hängde inte läpp, om jag får uttrycka mig så, över att han nyss fått lämna ytterligare ett hem, följde glatt med mig och så var det som om han alltid känt mig. Samtidigt som han skrek när vi gick till skogen för att han inte gjort det förut och älskade (älskar) skogen, då såg man det liksom, men inne syntes det inte alls på honom. Inte att han bara var 9,5 månader heller. Han var inte valpig eller ung, bara lekfull och glad, precis som i dag, i dag är han mer lugn dock, mer världsvan, men det är svårt att ens kunna beskriva att han betedde sig väldigt annorlunda. Han har alltid varit så glad, positiv och lekfull.

När sonen bråkade så väldigt började han vakta mig och jag märkte på honom att han tog illa vid sig och inte mådde bra av bråket, men han gav ändå inte uttryck för något superstress och vande sig fort vid att sonen flyttade och det blev lugnt. Just flytten med mig hit till Nyköping var stressande de där dagarna, men även efter det fann han sig fort i sin nya miljö och han verkade trivas bättre här än i Skåne, kändes tryggare och gladare. Sedan har ju det här med ungdomarna hänt ute och påringningarna i lägenheten osv. Däremellan har han ändå varit lugn igen. Men du menar att alla dessa situationer har gjort att han nu senast liksom var droppen som fick bägaren att rinna över? För det är lite så jag tänkt, men tänkt mer utifrån flytten, att förlora flocken och att ungdomarna och barnen jävlas.

Grejen är att jag på inget sätt har några svårigheter att förstå resonemanget. Jag ser bara inte att det är en helhetslösning såsom den beskrivs i tråden, "mer motion=kan vara ensam hemma".

Jag vill ha honom kvar, men jag kan inte motionera honom som det föreslås, "det är en husky, han måste dra", jag fysiskt kan inte. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde, vilket är ytterligare en sak som tas ifrån mig, som funktionsnedsatt som andra människor har kvar, men det räcker inte att önska och vilja. Att vara beroende av andra för att han ska kunna fungera känns för riskabelt.

Alltså, om det finns en stuga utanför staden, med möjlighet till inhägnad trädgård, till hundgård, till skog, till vägar/skogsvägar för mig att ändå testa drag på, med goda kommunikationer till mitt jobb, så ja, jag skulle nappa direkt. Att jag har denna lägenheten ens är jag ytterst tacksam för, evigt, att hoppas på en spionvänlig bostad är bara en omöjlig dröm tyvärr.

Men det där låter ju som rätt normala saker ändå? Bråk nej, men att hunden släpper det och klarar flyttar känns normalt. Hundar är ju ofta rätt anpassningsbara men om det nu varit mycket som fått igång honom i varv så bygger det ju på sig. Det är förmodligen därför som du nu ser stress I situationer du inte upplevt det innan. Det är heller inget konstigt.

Vi är ju flera som tipsat om löpband tex.
 
Skulle du kunna tänka dig att flytta för hans skull? Tänkte att det borde gå att hitta något att hyra?
Ja, men inte till annan lägenhet för jag tror inte det funkar, det kräver så mycket av mig, uppoffring kanske man kan säga, för att våga genomföra och tro på ett bra resultat. I så fall stuga på landet i en skog typ. Men jag har ingen förhoppning om att det finns för mig.
 
Men det där låter ju som rätt normala saker ändå? Bråk nej, men att hunden släpper det och klarar flyttar känns normalt. Hundar är ju ofta rätt anpassningsbara men om det nu varit mycket som fått igång honom i varv så bygger det ju på sig. Det är förmodligen därför som du nu ser stress I situationer du inte upplevt det innan. Det är heller inget konstigt.

Vi är ju flera som tipsat om löpband tex.
Visst löpband är ett bra tips, men jag ser fortfarande inte det som en helhetslösning, att han springer där gör inte att han kan vara ensam hemma. OM hans ens kan tänka sig springa där. Det är väldigt många kanske inblandade.
 
Visst löpband är ett bra tips, men jag ser fortfarande inte det som en helhetslösning, att han springer där gör inte att han kan vara ensam hemma. OM hans ens kan tänka sig springa där. Det är väldigt många kanske inblandade.

Vet inte vad du menar med helhetslösning. Men ökad motion vid stressiga perioder kan absolut hjälpa ganska mycket.

Men som sagt, jag lägger ingen värdering i om du vill prova eller inte, säljer honom eller tar bort honom. Det valet är helt och hållet ditt. Men jag tycker ändå det är rätt oschysst att inte påpeka hur stor skillnad ordentlig motion faktisk kan göra, speciellt vid ökad stress pga andra faktorer. Adrenalin som inte "används" lagras i musklerna (om jag inte blandar ihop saker) och ger alltså långvarig stress. Vilket gör honom mindre stresstålig/känslig.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 640
Senast: Hellhound
·
Övr. Hund Jag skulle behöva tips på hur man överlever sin hunds bortgång. Just nu känner jag ingen anledning till att ens existera själv då han...
Svar
3
· Visningar
478
Senast: Myrten
·
Hundhälsa Nytt anonymt nick, för att minska risken att folk förstår vem det handlar om. Jag är aktiv i den lokala brukshundklubbens styrelse...
6 7 8
Svar
148
· Visningar
5 508
Senast: hastflicka
·
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
657
Senast: Trassel12
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp