Sv: Ni som bytt ridstil från "vanlig" till AR...
När jag tränade och tävlade "vanlig" dressyr var jag ständigt olycklig för att jag var så svag i armar, händer och rygg. Jag tog i allt vad jag orkade och det räckte ändå inte. Jag hade aldrig tillräckligt "stöd", aldrig tillräckligt korta tyglar, enligt tränarna (tränade alltid parallellt för 2-3 olika tränare dessutom). Många sa saker som "jag har börjat träna på gym för att orka med ridningen, det borde du börja med, det hjälper bra!". Jag tränade ett tag, men tyckte inte att jag blev bättre ryttare för det. Kände hela tiden att jag följde alla instruktioner jag fick, gjorde det bästa jag kunde hela tiden, och det räckte aldrig. Samspelet med hästen blev aldrig bättre. Vi kunde tekniskt sett ta oss igenom ett program, men det var aldrig i harmoni. När jag red hemma, barbacka, i skogen osv kändes det mycket bättre, där fanns inte samma krav, men jag kände ändå att jag inte räckte till när det kom till prestationer.
När jag sen bytte inriktning och slukade blocket "klassisk ridkonst" med alla kryddor märkte jag att jag istället för gymmet fick söka mig till andra kroppsövningar för att hjälpa min ridning. Det blev Tai Chi, yoga, Qigong osv. Kroppsmedvetenhet, medvetna rörelser, centrering, balans i egen kropp osv. Och trots att de olika tränarna har olika sätt att beskriva tyglarnas kontakt/inverkan/funktion så är de ute efter samma känsla. En känsla man inte kan få om man kortar och kortar...
Jag märkte ju också direkt skillnaden i hästarna. De såg nästan oförskämt nöjda ut över förändringen.

Jag kände att jag räckte till för HÄSTEN och MIG SJÄLV. Och när jag sedan testade starta nån dressyrklass fick jag även hyffsade poäng.

Och så blir man ju rätt taggad av att se en tjej på en gammal rysk/fransk/amerikansk travare som spöar halvbloden i medelsvår när hon har börjat med "klassisk".

Det är nog den enda hästen jag har sett som har gjort märkvärdiga konster. Jag ids inte ens ta upp vad här, för jag blir ändå inte trodd. Den hästen måste upplevas.
Samtidigt så faller kanske hela tävlingsidén bort lite. Visst, det är kul att åka iväg nån gång och jämföra bedömningen med innan. Det är ju väldigt intressant iom att jag redan på "den gamla tiden" gjorde upp scheman och jämförde poäng för olika rörelser, hade min egen statistik. Jag var väldigt metodisk och strukturerad i min träning och mitt tävlande (tävlingssäsongen planerad ett år i förväg, minst, med träningar, viloperioder osv osv). Men det är ändå nuförtiden "leka i sandlådan" som är det roligaste. Någon gång har jag skämtat och sagt att grannarna säkert tycker att jag är en märklig person som orkar r*nka runt på en gammal valack på en sandplätt varje dag och göra samma rörelser om igen. Och ändå upplever ju jag att varje dag är olika.
Känslan är ju en sak som inte syns så bra utåt. Den syns på hästen om man kan se. Men oftast om jag har haft ett hisnande ridpass så har jag först tänkt "gud, dethär måste x komma och titta på" och så har jag tänkt "men... det syns ju inte..."

Ett av de finaste ögonblicken i mitt liv var när jag pallade upp en kompis på min häst, instruerade henne att göra det jag just då tränade och hon också fick ett sånt hisnande ögonblick. "Dethär har jag sökt efter i hela mitt liv", sa hon och var märkbart rörd. Såna ögonblick är bland de vackraste i livet.
