Nu går det inte längre.

Natten blev lugn. Han kom hem 3.30 på morgonen. Jag och barnet klev upp kl 8 och gick till min mamma direkt efter frukost. Jag orkar inte vara i samma hus som honom. Vill inte se honom eller höra honom. Orkar inte höra mer hur allt är mitt fel.
Boendet är mitt, ingen risk att han kan ta det ifrån mig utan det blir han som måste flytta. Jag är ju inte rädd för honom för egen del. Mig har han redan gjort så illa han kan. Det enda han kan göra för att skada mig nu är att skada barnet. Är inte rädd att bli slagen då han aldrig visat några sådana tendenser ens när vi grälat så stumparna står.

Men jag vet inte hur jag ska klara av det här. Hur jag ska skydda barnet utan att ställa till det.

Barnet är vad jag förstår en (ammande) bebis? Och du är föräldraledig?

Är du på riktigt rädd för att han skulle skada barnet som i att slå det? Eller är det mer skada som i att inte ta väl hand om barnet?
 
Du kan väl börja med att berätta att du vill separera och att han bör söka sig ett annat boende och vara ute före xx-xx-xx?

Som du beskriver ditt snart ex kommer han att bråka om vårdnaden för att komma åt dig, men knappast orka härda ut i att ha barnet i den omfattningen. Håll ut, stålsätt dig och spela ut hårt att ni helt enkelt får hitta ett samarbete som fungerar och möjligen koppla in soc för att hitta an vettig kompromiss. Om jag känner typen rätt så vill han inte bli granskad av någon som har det som yrke, så han kanske släpper redan där?
 
Vad bra att boendet är ditt? :)
Det förenklar ju det hela otroligt mycket.
Då är det ju "bara" att slänga ut honom. Och jag vet att det inte är "bara" men det gör det hela oändligt mycket lättare.

Som det låter nu så tillför han ju inget annat än massa problem för dig.
Dessutom verkar han inte ta något föräldraansvar överhuvudtaget.
Du kommer klara dig bra och bättre utan honom. :heart

Precis som andra har skrivit kommer han bråka om vårdnaden för att komma åt dig. Just den biten har vi ju fått läsa i andra trådar här.
Med lite tur kommer han tröttna och i bästa fall så kommer han tröttna.
 
Men jag vet inte hur jag ska klara av det här. Hur jag ska skydda barnet utan att ställa till det.

Jag förstår om det känns oöverkomligt. Men jag tror att det är viktigt att du börjar, så länge du fortfarande har ork att skydda dig själv och ditt barn. (Jag nämner dig själv först fullt medvetet. Du måste skydda dig själv först för att ha kraft att skydda barnet).
 
Du klarar det och barnet kommer klara sig. Han låter som en värdelös man och en rätt kass pappa men så länge han inte är våldsam eller farlig brukar även de papporna lösa det om de vill ha sitt barn. De flesta tröttnar och tycker varannan helg är lagom ungefär.. De blir ofta bättre pappor när bebis är större och kan kommunicera med pappan.

Mitt råd efter alla trådar här på buke är att göra som det redan skrivits. Separera från honom, ta hjälp från familjerätt och var kylig.
 
Massa kloka råd i tråden redan men ville bara inflika att det är bra att barnet är skrivet hos dig! För vår del har det ställt till det att bonusdottern är skriven hos sin mamma, det ger total makt när det är dags att börja skolan och kan ställa till det väldigt mycket (vi måste skjutsa till och från skolan våra veckor vilket resulterar i 2 timmars bilkörning varje dag åt ett håll vi aldrig åker annars).
 
Hoppas du pratade med din mamma och berättade allt! Det här blir så mycket lättare för dig om har någon att bolla dina upplevelser och känslor med.

Sedan är det till att ta ett djupt andetag och ta det där jobbiga och allvarliga samtalet med din sambo. Som det låter av det du skriver har du ingen tanke på att ett liv med denna man på någotvis kan bli lyckligt även om det skulle hända drastiska förändringar så det kan va en sak att ha i tanken när du tar det där samtalet.
Och ha kriterierna färdig -tveka inte med det du ska säga. Dvs -säg inte "jag tror" eller "det kanske vore bäst om" utan säg det så att det inte går att missförstå. Vill du att han ska flytta ut så säg just det gärna med ett datum när han ska vara ute. Jag tror det är viktigt både för att han ska förstå att det inte är diskutabelt men också för att du då är tydlig med dig själv.

Det är alltid bra att vara förberedd på vad som kan hända, men prova fokusera på hur separationen skulle kunna vara minst smärtsam för alla inblandade och håll fast vid den tanken istället för att tänka på allt som kan bli riktigt dåligt - det tror jag du har koll på iallafall utan vidare spekulationer.

Hoppas på det bästa för dig och bäbis.
 
ag vågade inte be honom flytta. Jag är för rädd för hur barnet kommer att få det. Sålänge vi bor ihop kommer hen alltid kunna vända sig till mig när pappa prioriterar annat. Och jag kommer ha bättre koll på när pappa bryter löften eller skiter i att passa tider så att jag kan lindra det så gott som möjligt för barnet. Jag går sönder bara av tanken på att barnet ska vara utelämnad helt till pappa varannan vecka. Jag kan bara inte svika och utsätta hen för det.
 
Han har också gjort klart för mig att jag är orättvis i mina krav. Han mår dåligt psykiskt just nu (depression) och ska därför inte behöva ta något ansvar. Alls.
Min orimliga åsikt är att jag förstår varför han mår dåligt men att han som vuxen ändå har ansvar t ex att se till att få hjälp med sitt mående. Att han inte har rätt att få mig att må skit eller att vägra se barnet först med ursäkten depression. Men det är inget fel på honom utan det är jag som är gnällig och egoistisk och vägrar stötta honom...
 
Om någon som läser själv sitter i ett nytt eller barnlöst förhållande där något av någon anledning ger lite ont i magen. Bara lämna! Klassiskt Buke men dumpa! Innan det finns barn inblandade. Sen är det för sent.
 
Förlåt att det blir så tyst i tråden så länge. Jag bara biter ihop och låtsas som Ingenting men så spricker det för mig igen. Det är så frustrerande och hopplöst att sitta i den här skiten och veta att det inte finns något att göra åt det. Inget sätt som det kan bli bättre på.
 
Förlåt att det blir så tyst i tråden så länge. Jag bara biter ihop och låtsas som Ingenting men så spricker det för mig igen. Det är så frustrerande och hopplöst att sitta i den här skiten och veta att det inte finns något att göra åt det. Inget sätt som det kan bli bättre på.
Jag har inget vidare tips att komma med, men jag lider med dig :heart Jag vill råda dig att gå, men jag förstår att du inte vill det med tanke på barnet. Nu kanske jag har missat något här men har han sagt att han vill att ni har delad vårdnad? Om ni delar på er kanske han kan tänka sig att du ensam har vårdnaden?
 
Jag har inget vidare tips att komma med, men jag lider med dig :heart Jag vill råda dig att gå, men jag förstår att du inte vill det med tanke på barnet. Nu kanske jag har missat något här men har han sagt att han vill att ni har delad vårdnad? Om ni delar på er kanske han kan tänka sig att du ensam har vårdnaden?
Vi har redan delad vårdnad och den kommer han aldrig släppa under några som helst omständigheter. Han kommer slåss med allt han har för att ha barnet så mycket som möjligt. Helst heltid.
Han anser sig ju själv vara en utmärkt förälder. Jag har varit ifrån barnet kanske sammanlagt 10 timmar sedan hen föddes för ett år sedan medan pappan jobbat (drygt)heltid sedan hen var 2 dagar gammal.
Ändå talar pappan dagligen om för mig att jag gör fel med barnet eller att hen vill/inte vill det eller det. Han är alltså enligt sig själv mest kompetenta av oss.
 
Om någon som läser själv sitter i ett nytt eller barnlöst förhållande där något av någon anledning ger lite ont i magen. Bara lämna! Klassiskt Buke men dumpa! Innan det finns barn inblandade. Sen är det för sent.

Nej det är inte försent! Det är aldrig försent! Sök professionell hjälp. Kräv att de hjälper dig ur det här destruktiva förhållandet. Tänk på ditt barn, hen ska inte behöva växa upp i en så destruktiv familj. Jag förstår absolut hur du tänker. Det är ett vanligt tankemönster hos misshandlade kvinnor men han ska inte få hindra dig att leva ditt liv så som du vill och behöver. Du är värd så mycket mer än så. Ditt barn är värd så mycket mer än så.
 
Nej det är inte försent! Det är aldrig försent! Sök professionell hjälp. Kräv att de hjälper dig ur det här destruktiva förhållandet. Tänk på ditt barn, hen ska inte behöva växa upp i en så destruktiv familj. Jag förstår absolut hur du tänker. Det är ett vanligt tankemönster hos misshandlade kvinnor men han ska inte få hindra dig att leva ditt liv så som du vill och behöver. Du är värd så mycket mer än så. Ditt barn är värd så mycket mer än så.
Hur ska jag kunna lämna barnet hos en pappa som knappt ser hen? Eller hens behov? På vilket sätt är det bättre att vara utelämnad till en pappa som kan vara världens roligaste och mysigaste men bara på sina villkor?
Jag förstår vad du menar också men jag går sönder bara vid tanken på att lämna barnet ensam. Litar inte på att varken familjerätten eller soc hjälper mig i någon större omfattning.
 
Hur ska jag kunna lämna barnet hos en pappa som knappt ser hen? Eller hens behov? På vilket sätt är det bättre att vara utelämnad till en pappa som kan vara världens roligaste och mysigaste men bara på sina villkor?
Jag förstår vad du menar också men jag går sönder bara vid tanken på att lämna barnet ensam. Litar inte på att varken familjerätten eller soc hjälper mig i någon större omfattning.

Men så små barn har man väl inte varannan vecka för? Är det inte först när de är i typ 3års åldern? Låter hemskt hur du har det :( men om pappan suger så mycket som du skriver här, hur kan han då anse sig vara sån bra förälder? Har han noll självinsikt?
 
Och den här mannen ÄR faktiskt charmig till tusen. Och kan producera tårar på kommando. Många gånger har ytan spruckit lite när vänner är närvarande och det är alltid mig man tittar snett på.
 
Håller med @TinyWiny Inget barn mår bra över att växa upp i en sådan miljö. Barn är otroligt mycket mer lyhörda och förstår mycket mer än vi vuxna tror. Det finns hjälp att få.
Jag vet inte om jag börjar bli yrkesskadad men även fast jag möter föräldrar i arbetet som är charmiga lyser verkligheten igenom rätt snart. Min bedömning vad barnet behöver görs inte utifrån charmstatusen på föräldrarna.
 
Men så små barn har man väl inte varannan vecka för? Är det inte först när de är i typ 3års åldern? Låter hemskt hur du har det :( men om pappan suger så mycket som du skriver här, hur kan han då anse sig vara sån bra förälder? Har han noll självinsikt?
Nej rekommendationen är väl varannan vecka tidigast vid 2 år har jag för mig. Vilket innebär att jag riskerar att pappan fixar till sig hela boendet och så är barnet helt ensam.
Nej han saknar självinsikt. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle under våra 4 år tillsammans som han bett om ursäkt för något eller sagt att han missförstått eller gjort något galet.
När jag var gravid i vecka 32 söp han sig full efter ett gräl och kom hem fyllesjuk kl 5 på morgonen. Ja g fick städa upp hans spyor och hjälpa honom i och ur duschen. Men det var inte han som gjort något fel, hade jag inte gnällt och skrikit på honom så...

Han har helt enkelt alltid rätt. Resten av oss är antingen smarta som inser att han har rätt eller idioter som inte inser det.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 066
Senast: mars
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 392
Senast: Milosari
·
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 035
Övr. Barn Då var utredningen klar på sonen, och vi fick två diagnoser. Jättetråkigt såklart, men också väntat. En del av mig känner ”Jaha, nu...
Svar
15
· Visningar
2 206
Senast: Destiny_D
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp