Lazer09
Trådstartare
Min (före detta) sambo och jag har precis gått isär. Idag tog vi det slutgiltiga beslutet och han flyttade ut. Nu ligger jag här och kan inte sova, känner inte för att se Tv/serier, läsa eller någonting egentligen. Och tankarna mal i huvudet.
Vi hade (har? I vilket tempus ska jag egentligen uttrycka mig?) varit tillsammans länge (drygt 11 år, träffades på gymnasiet) och har haft ett, som jag har upplevt det, rätt bra förhållande. Visst har det inte varit rosenskimrande jämt, men vi har ändå haft det bra. För en dryg månad sedan berättade han för mig att han inte mådde bra psykiskt, efter den tuffa vår han haft var det inget konstigt, och att han nog, kanske inte var säker på hur han kände för vårt förhållande och mig (gud vet hur länge han gått och känt så innan han berättade för mig, eftersom han inte är den kommunikativa typen direkt). Jag blev naturligtvis ledsen över det där med förhållandet, men kände att det var mer viktigt med hans mående och vi vidtog åtgärder för att få honom på rätt köl igen. Jag har sedan försökt att stötta honom efter bästa förmåga och har även försökt att visa små ömhetsbetygelser (som att hålla handen eller gen en puss i nacken) när jag har kommit åt.
Den sista veckan kände jag att han drog sig undan mer och mer och han gav ingen respons på någonting egentligen från mig. Till slut för en vecka sedan fick jag ett bryt för egen del, för att jag mådde dåligt av den utestängning jag upplevde. Jag satte ner foten och sade att jag inte kan leva på det viset, att känna mig totalt utestängd från hans tankar och och känslor och inte känna någon sorts kärlek från honom. Efter mycket gråt, från båda håll, så ställde jag till slut frågan om det var över nu. Varpå han svarar att han inte vet. Vi valde att dela på oss och fundera på varsitt håll. Jag flyttade hem till mina föräldrar i veckan för att få stöd och komma bort.
Idag sågs vi igen och pratade igenom det sista och jag sade som jag kände att jag kan tänka mig att försöka igen, men bara om jag kan få någon sorts repons tillbaka. Han svarar någonting undvikande och efter det är det slut.
Nu är jag kvar här med en massa känslor som hej vilt avlöser varandra. Jag känner mig lite övergiven, men mest ratad och bortvald för att han inte längre känner något för mig. Jag känner ilska för att jag på något sätt får göra slut åt honom för han inte har kulor nog att göra det själv och att jag har gett honom över tio år av mitt liv och flyttat över halva västsverige för honom och nu är det slut. Jag känner sorg för att min kärlek, trygghet och bästa vän inte längre finns där för mig. Som avslutning känner jag också skuld för att jag pressat honom som redan mår dåligt att in i ett beslut som han kanske inte var mogen för och för att jag varit egoistisk och tänkt på mina känslor när jag kanske borde tänkt på hans. Utöver det poppar det dessutom upp lite hopp ibland om att han kanske helt plötsligt ska komma på att han älskar mig och komma springande tillbaka. Vilket inte är troligt med tanke på att han bara ringt en gång den gångna veckan, när han ville veta när vi skulle ses och gör upp det praktiska.
Nu när (om) du har kommit hela vägen hit undrar du kanske vad jag vill. Jag vet inte riktigt är svaret på det. Kanske undrar jag hur man går vidare nu? Kanske behövde jag bara få klä det som hänt och mina känslor i ord...
Vi hade (har? I vilket tempus ska jag egentligen uttrycka mig?) varit tillsammans länge (drygt 11 år, träffades på gymnasiet) och har haft ett, som jag har upplevt det, rätt bra förhållande. Visst har det inte varit rosenskimrande jämt, men vi har ändå haft det bra. För en dryg månad sedan berättade han för mig att han inte mådde bra psykiskt, efter den tuffa vår han haft var det inget konstigt, och att han nog, kanske inte var säker på hur han kände för vårt förhållande och mig (gud vet hur länge han gått och känt så innan han berättade för mig, eftersom han inte är den kommunikativa typen direkt). Jag blev naturligtvis ledsen över det där med förhållandet, men kände att det var mer viktigt med hans mående och vi vidtog åtgärder för att få honom på rätt köl igen. Jag har sedan försökt att stötta honom efter bästa förmåga och har även försökt att visa små ömhetsbetygelser (som att hålla handen eller gen en puss i nacken) när jag har kommit åt.
Den sista veckan kände jag att han drog sig undan mer och mer och han gav ingen respons på någonting egentligen från mig. Till slut för en vecka sedan fick jag ett bryt för egen del, för att jag mådde dåligt av den utestängning jag upplevde. Jag satte ner foten och sade att jag inte kan leva på det viset, att känna mig totalt utestängd från hans tankar och och känslor och inte känna någon sorts kärlek från honom. Efter mycket gråt, från båda håll, så ställde jag till slut frågan om det var över nu. Varpå han svarar att han inte vet. Vi valde att dela på oss och fundera på varsitt håll. Jag flyttade hem till mina föräldrar i veckan för att få stöd och komma bort.
Idag sågs vi igen och pratade igenom det sista och jag sade som jag kände att jag kan tänka mig att försöka igen, men bara om jag kan få någon sorts repons tillbaka. Han svarar någonting undvikande och efter det är det slut.
Nu är jag kvar här med en massa känslor som hej vilt avlöser varandra. Jag känner mig lite övergiven, men mest ratad och bortvald för att han inte längre känner något för mig. Jag känner ilska för att jag på något sätt får göra slut åt honom för han inte har kulor nog att göra det själv och att jag har gett honom över tio år av mitt liv och flyttat över halva västsverige för honom och nu är det slut. Jag känner sorg för att min kärlek, trygghet och bästa vän inte längre finns där för mig. Som avslutning känner jag också skuld för att jag pressat honom som redan mår dåligt att in i ett beslut som han kanske inte var mogen för och för att jag varit egoistisk och tänkt på mina känslor när jag kanske borde tänkt på hans. Utöver det poppar det dessutom upp lite hopp ibland om att han kanske helt plötsligt ska komma på att han älskar mig och komma springande tillbaka. Vilket inte är troligt med tanke på att han bara ringt en gång den gångna veckan, när han ville veta när vi skulle ses och gör upp det praktiska.
Nu när (om) du har kommit hela vägen hit undrar du kanske vad jag vill. Jag vet inte riktigt är svaret på det. Kanske undrar jag hur man går vidare nu? Kanske behövde jag bara få klä det som hänt och mina känslor i ord...
Det ni skriver är nog så sant och jag vet nog det egentligen, men det är svårt att känna just nu.
