Jag tycker det är rätt intressant att se hur det fungerar med ekonomin i olika relationer. Min egen utgångspunkt har alltid varit det som min mamma tutade i mig som barn; "man ska alltid se till att kunna försörja sig själv".
Jag har varit ihop med min man sedan anno dazumal, och när vi träffades i mitten av 70-talet levde vi båda på studielån och hade lika mycket pengar att röra oss med, så när vi flyttade ihop blev det automatiskt att vi hade helt gemensam ekonomi. Och så har det fortsatt genom åren; han började tjäna mer än vad jag gjorde, och jag gick ner i arbetstid när barnen kom. Klassiskt, jag vet
. Förvisso hade jag god inkomst ändå, men han tjänade mycket mer, så visst fanns där en ojämlikhet och en förskjutning i den ekonomiska maktstrukturen. Sådär höll vi på i många år, vi försökte se till att min framtida pension skulle bli bra ändå med olika lösningar. Gemensam ekonomi hade vi fortfarande, och jag får nog säga att det alltid kändes som "våra" pengar.
Sedan ville min man börja studera när han blivit för gammal för att få studielån, och gick från en mycket god inkomst till ingen alls. Jag, däremot, gick upp på heltid och fick en ny tjänst. Så under ett antal år försörjde jag honom helt kan man säga och nu har han förvisso en doktorandtjänst med tillhörande lön, men den är ju inte så mycket att hänga i julgran, så jag tjänar väldigt mycket mer än vad han gör. Gemensam ekonomi har vi fortfarande, men den ekonomiska maktbalansen har förskjutits. Det känns dock fortfarande som "våra" pengar.
Nu ska man vara ärlig och säga att eftersom vi aldrig haft en tight ekonomi så har det aldrig blivit några större diskussioner. Vi har lite olika preferenser vad som är viktigt; han köper fler böcker, jag köper mer garn. Jag har en svaghet för att bo bra på resor, han köper gärna dyra viner. Ingen av oss har några större önskemål om att ha dyra bilar, badsemestrar eller dylikt. Däremot gillar vi båda att bo bra med närhet till det vi gillar.
Jag funderade en del på det som
@Petruska skrivit, att man inte ska blunda för att det är en fråga om makt när det gäller vem som tjänar mest, och det har hon ju såklart rätt i. Men eftersom jag befunnit mig i båda vågskålarna (i samma relation) så vill jag ändå säga att man kan ärligt känna att alla pengar är "våra" pengar, sådär till vardags i alla fall. Men okej, om någon hotar att dra ut tånaglarna på mig så kan jag väl erkänna att det känns rätt bra att få uppleva att vara den som tjänar mest också. Om inte annat så för att få visa samma inställning, att det inte spelar någon roll vem som tjänar mest.
Jag håller dock fortfarande med min mamma; det är viktigt att se till att kunna försörja sig själv.