Övr. allmänt om namn

For min yngste odaga var det en himla tur att vi valde att dela ut 3 fornamn till vara barn. Han var dopt till Lars, (efter farfar) David, Niklas ... och vi kallade honom Niklas i 4 manader. Sedan brot jag ihop och forklarade for Maken att han helt enkelt inte var en Niklas ... (till Maken's lattnad, da han ocksa tyckte att barnet passade sallsynt daligt till namnet) sa det fick bli David som passar honom ypperligt och allt var frid och frojd ... Pa Universitetet borjade han ibland kalla sig Lars da det var sa speciellt, men var fortfarande David for nara familj och vanner. Numera ar Lars ett ettablerat "job namn" for honom medan ar David for familj och vanner.

I Mellan Ostern fick de som bara hade ett namn ofta hora att det bara var hundar (som de anser "orena" och endast arbetande [jakt eller vakt] hundar ar accepterade) som endast hade ett namn. En av mina vanner var rabiat over det och kande sig extremt pahoppad. En annan av mina vanner skrattade gott och tyckte det var en klar brist hos de som pastod nagot sa infantilt. :p
 
Senast ändrad:
Jag har som förnamn samma namn som min mormor hade som andranamn, men mina föräldrar har alltid sagt att det är en slump. Mitt andranamn kommer från platsen (i Sverige) där mina föräldrar har sommarstuga, men med en stavning som funkar på båda våra språk.

Min son heter som namnsdagen på sin födelsedag först. Sen tilltalsnamnet som jag bestämde när jag var barn. Sen ett namn till för skoj skull. Alla tre funkar bra på båda språken, vilket var viktigt för mig.

Jag känner mig obekväm med idén om släktnamn.
 
Jag har tilltalsnamn och två släktnamn samt två efternamn.
Kommer fortfarande ihåg när jag skulle visa passet på en ny arbetsplats i England för en chef som inte riktigt var van vid det. Han var tvungen att visa det för mina kollegor också. :o :p
När jag var liten så ville jag inte gifta mig, men OM jag skulle gifta mig så ville jag göra det med någon som också hade två efternamn. För sakens skull.
 
Jag har tilltalsnamn och två släktnamn samt två efternamn.
Kommer fortfarande ihåg när jag skulle visa passet på en ny arbetsplats i England för en chef som inte riktigt var van vid det. Han var tvungen att visa det för mina kollegor också. :o :p
När jag var liten så ville jag inte gifta mig, men OM jag skulle gifta mig så ville jag göra det med någon som också hade två efternamn. För sakens skull.
Då kan ni ha alla fyra namnen sen!
 
Jag har tänkt att vi idag ger extra förnamn både för att få med släktnamn och också för att kunna stoppa in fler namn man gillar. Plus väldigt mycket vana.
Det är ju lätt att hamna i att det är så man gör.
Jag har tre förnamn. De två som inte är tilltalsnamn har kopplingar till nära familjemedlemmar.
 
Mina förnamn finns bara för att de är fina. Ena brorsan har ett förnamn efter pappas kompis, och har dessutom pappas mellannamn. Andra brorsan har ett förnamn som jag valde, ett som föräldrarna valde och ett släktnamn plus bådas efternamn (född på 90-talet, då var det nog viktigare?). Syster har ett släktnamn som mellannamn.

Jag ville inte ha femtielva namn till sonen, men enligt ungersk tradition så ska förstfödde sonen få pappans namn, vilket har lett till en oproportionerligt stor andel som heter Imre. Jag tycker att det är hysteriskt kul. Sonens farfar flydde till USA och pga problem att uttala namnet så ändrades det till Emery, vilket sonens pappa också heter, och därför blev det ett förnamn (ej tilltalsnamn). Mitt efternamn skulle vara mellannamn men verkar ha blivit efternamn i passet? Måste kolla upp det där.
 
Mitt tilltalsnamn "råkade" bli ett namn som varit vanligt som andranamn bland kvinnorna i min släkt, efter att det tilltänkta namnet högljutt och gråtandes ratats av min då 9-åriga storebror. Han verkar dock ha förträngt hur hemskt detta namn var, eftersom han andra dotter många år senare fick heta det :angel::D. Har också två långa förnamn som mellannamn, som gör att många höjer på ögonbrynen här i DK, där jag bor (de flesta har inte tre förnamn här). Min danska partner har ett förnamn och två mellannamn (som är efternamn) plus ett efternamn så klart. Han använder dock sitt första mellannamn som efternamn. Vi brukar skämta om att jag både ska behålla mitt eget efternamn OCH ta alla hans efternamn för full effekt! Tre förnamn och fyra efternamn vore nåt det!
 
Både jag och min syster har mammas förnamn som första namn i ordningen, dock ej tilltalsnamn. Jag tycker det är en jättefin tradition :). Jag hade gärna fortsatt traditionen om jag själv fick en dotter men i och med att min make är spansk så behöver namnen funka på båda språken - och just det namnet funkar inte alls på spanska. Så det går tyvärr bort.

Skulle vi få en dotter skulle jag vilja döpa henne efter min makes mormors födelsenamn, som andranamn. Det är ett jättevackert namn med en fantastisk betydelse, plus att vi älskar henne så mycket :heart.

Skulle vi få en son skulle jag vilja att han fick min morfars namn som tilltalsnamn och så min svärfars som andranamn.

Förutom att jag gillar traditionen med släktnamn så känns det viktigt för mig, om vi fick barn, att barnet fick ett svenskt och ett spanskt namn. Därför skulle endast ett namn inte vara aktuellt.
 
Inspirerad av tråd om namn på barn.
Många av oss har flera förnamn. Många av oss ger också våra barn flera förnamn.
Varför gör man så, egentligen? Varifrån kommer traditionen att ha flera förnamn? Det är ju egentligen rätt konstigt...

/ameo i funderartagen :p
Intressant. Googlade lite.

"Kungliga personer gav sina barn flera förnamn för att hedra släktingar eller andra personer. Med tiden började vanligt folk också göra så."
https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/namn-for-dig-i-skolan/fornamn-och-efternamn.html

"Idag verkar förnamn på barn väljas ut på många olika sätt. Historiskt har dock tre tydliga principer varit vanliga i Sverige och övriga Västeuropa när det gäller val av förnamn: allitteration, variation och uppkallning.
Allitteration innebar att barnets namn skulle börja på samma konsonant som förälderns namn eller på vokal om förälderns namn börjar på vokal. Utbredningen av allitterationen är osäker; den är främst känd från folkvandringstida furstesläkter, men förefaller ha varit ovanlig redan på vikingatiden. Exempelvis började en lång rad av ynglingaättens kungar på vokal: Ane, Egil, Ottar, Anund och Ingjald. Allitteration förekommer emellertid fortfarande, även om det mest är i formen av att namnen på syskon ofta börjar på samma bokstav.[1][2]
Variation innebar att ett av lederna i barnets namn skulle vara identiskt med motsvarande led i förälderns (eller någon annan släktings) namn, och kunde alltså bara användas tillsammans med sammansatta/tvåledade namn. Exempelvis nämns på en runsten (U 461) en kvinna Fastlög, som hade sonen Fastulv och dottern Holmlög. Under vikingatiden var variationen mycket vanlig, men upphörde i stort sett när vikingatiden slutade.[3][1][2]
Uppkallning innebär att barnet avsiktligt får samma namn som någon annan person. Redan under vikingatiden blev detta den dominerande principen för att välja förnamn åt barn. Ofta valdes namnet från någon förälder, far- eller morförälder eller annan nära släkting; så kallad släktuppkallning. Även andra personers namn kunde dock komma ifråga, till exempel någon som gjort familjen en tjänst, eller någon man ville ställa in sig hos; så kallad hyllningsuppkallning."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Förnamn
 

ameo

Trådstartare
Moderator
tack för alla svar, jag läser och begrundar. :)
Och kommer nog fortsätta diskussionen IRL om att det faktiskt är okej med bara ett namn om man vill ha det så. :)
 
tack för alla svar, jag läser och begrundar. :)
Och kommer nog fortsätta diskussionen IRL om att det faktiskt är okej med bara ett namn om man vill ha det så. :)
tack för alla svar, jag läser och begrundar. :)
Och kommer nog fortsätta diskussionen IRL om att det faktiskt är okej med bara ett namn om man vill ha det så. :)
Jamen självklart är det lika bra med endast ett förnamn om man väljer att ha det så.
 
Intressant. Googlade lite.

"Kungliga personer gav sina barn flera förnamn för att hedra släktingar eller andra personer. Med tiden började vanligt folk också göra så."
https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/namn-for-dig-i-skolan/fornamn-och-efternamn.html

"Idag verkar förnamn på barn väljas ut på många olika sätt. Historiskt har dock tre tydliga principer varit vanliga i Sverige och övriga Västeuropa när det gäller val av förnamn: allitteration, variation och uppkallning.
Allitteration innebar att barnets namn skulle börja på samma konsonant som förälderns namn eller på vokal om förälderns namn börjar på vokal. Utbredningen av allitterationen är osäker; den är främst känd från folkvandringstida furstesläkter, men förefaller ha varit ovanlig redan på vikingatiden. Exempelvis började en lång rad av ynglingaättens kungar på vokal: Ane, Egil, Ottar, Anund och Ingjald. Allitteration förekommer emellertid fortfarande, även om det mest är i formen av att namnen på syskon ofta börjar på samma bokstav.[1][2]
Variation innebar att ett av lederna i barnets namn skulle vara identiskt med motsvarande led i förälderns (eller någon annan släktings) namn, och kunde alltså bara användas tillsammans med sammansatta/tvåledade namn. Exempelvis nämns på en runsten (U 461) en kvinna Fastlög, som hade sonen Fastulv och dottern Holmlög. Under vikingatiden var variationen mycket vanlig, men upphörde i stort sett när vikingatiden slutade.[3][1][2]
Uppkallning innebär att barnet avsiktligt får samma namn som någon annan person. Redan under vikingatiden blev detta den dominerande principen för att välja förnamn åt barn. Ofta valdes namnet från någon förälder, far- eller morförälder eller annan nära släkting; så kallad släktuppkallning. Även andra personers namn kunde dock komma ifråga, till exempel någon som gjort familjen en tjänst, eller någon man ville ställa in sig hos; så kallad hyllningsuppkallning."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Förnamn
Intressant! Jag och brorsan prickar typ in alla tre. Vi börjar på samma bokstav i tilltalsnamn, heter något släktnamn (typ) i andranamn och är uppkallade efter hundar (liten miss på sista kanske men vår mor är en stor hundälskare :D).

Vi fick för övrigt bara ett extranamn för att er skulle vara enkelt för oss att byta till ett nytt namn om vi ville senare. Vi fick även tilltalsnamnen först för att inte råka bli tilltalade fel i onödan.
 
tack för alla svar, jag läser och begrundar. :)
Och kommer nog fortsätta diskussionen IRL om att det faktiskt är okej med bara ett namn om man vill ha det så. :)
Min man har bara sitt tilltalsnamn, därför att hans mamma verkligen inte stod ut med de namn som är VÄLDIGT välbefästa släktnamn på hans pappas sida. Och jag förstår henne. Att heta typ Sigge Sigmund Sigmundur, ser jag inte som önskvärt. Eller typ Gunnela Gudrun Gudmunda. :D
 
Mitt andranamn (Karin) går igen på båda sidor av släkten vilket jag tycker är skoj. Mamma heter det som del i dubbelnamn och farmor hette det i andranamn. Eller tredje, egentligen. Så heter min kusin det i andranamn, och hennes dotter i tilltalsnamn. I somras var vi fem Karin på ett kalas som råkade falla på Karindagen :D

Anna heter jag inte av någon särskild anledning men jag är glad att det blev Anna istället för somligt annat som var på tapeten.

Får jag egna barn skulle jag gärna låta Karin gå i arv till en flicka. Ett pojknamn som är poppis i pappas släkt är Karl, som pappa heter i andranamn och både hans farfar och morfar likaså, så det skulle jag gärna ge en eventuell son.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Ha-begär

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp