Omplacera en av två hundar?

[Lingon]

Ja och det har vi ju verkligen försökt gjort, hundarnas leksaker finns i en korg, de äter avskilt från varandra, när vi eller dottern äter får de inte vara i köket. Vi försöker verkligen underlätta för dem och inte ”sätta dem i skiten”, men det känns som att de blir osams lite för lättvindigt? Det hade dock varit lättare att fatta beslut om de inte gick ihop alls men nu känns det som att de är sams och funkar ihop och sen bara smäller det? Så uppenbarligen finns det nåt under ytan som jag och sambon inte ser.

Det som gör det svårt är ju just att de även kan bli osams i andra situationer som när de möts i trång passage eller dörröppning, det är svårt att ständigt slussa dem så rätt hund går först eller att de inte blir trängda.

Skräcken är ju att de ska börja bråka om exempelvis något dottern bär på och tappar så hon hamnar mellan av misstag. Nu är hon aldrig ensam med dem givetvis men det känns jobbigt att känna att det finns den risken.

Hade det "bara" varit resursbråk så hade det varit en sak. Men om de inte ens kan passera varandra i en vanlig dörröppning utan att ryka ihop så är det för mig en helt annan sak och på en annan nivå.

 

[Red_Chili]

Med det sagt om just dottern, jag är inte orolig på det sättet att jag inte litar på dem med henne, det är hundar så man vet ju aldrig helt såklart, men min rädsla är alltså att de ska bråka med varandra och hon råkar hamna mellan, inte att de skulle göra något riktat mot henne.

Så även utan dottern känns det jobbigt att de bråkar för det signalerar till mig att de inte helt trivs ihop om de bråkar även om det inte är alltid. Det känns inte som något jag kan träna bort? ”Sluta bli osams” liksom

Just pga det så tycker jag det låter klokt att omplacera en av hundarna. Du behöver ju inte bestämma något nu, men kolla hur det fungerar när sambon syster har den ena hunden. Fördelen OM de vill ha hunden osv är ju att du då vet precis vilket hem hunden kommer till. Det är ju sällan som man är den enda personen som kan ta bra hand om en hund, men det gäller ju att hitta de där bra hemmen om det ska omplaceras och det är ju inte alltid helt enkelt.

 

[super]

Lite oklart, de är så pass gamla att jag tror skeppet seglat lite.

Båda våra blev kastrerade sent av medicinska skäl och på dom blev det skillnad iaf. Du kan ju testa kemisk kastrering först så märker du om det hjälper.

 

[Nepenthe]

Jag har varit barn i ett hem (bekant) där hundar rök ihop. De var inte roligt och jag var inte bekväm med deras hundar pga det. Även om det inte hände ofta eller kanske i ett annat rum så blev jag rädd.
På ett sätt orättvist mot hundarna som kunde haft det bättre någon annanstans.

Det är svårt när det blir sådär och förstår känslan (jämför med att sälja häst jag inte velat sälja t.ex)

Hade placerat den yngre hos er familj som ville prova på att ha egen hund.
Är det en ras de själva vill ha o så?

 

[Piaff]

Hade det "bara" varit resursbråk så hade det varit en sak. Men om de inte ens kan passera varandra i en vanlig dörröppning utan att ryka ihop så är det för mig en helt annan sak och på en annan nivå.

Nej jag vet inte hur jag ska hantera det! Det är inte varje gång men det har ändå hänt mer än en gång, det är inte en unik incident. Att ständigt vakta på och hålla dem åtskilda känns inte som ett vidare värdigt hundliv

 

[Piaff]

Jag har varit barn i ett hem (bekant) där hundar rök ihop. De var inte roligt och jag var inte bekväm med deras hundar pga det. Även om det inte hände ofta eller kanske i ett annat rum så blev jag rädd.
På ett sätt orättvist mot hundarna som kunde haft det bättre någon annanstans.

Det är svårt när det blir sådär och förstår känslan (jämför med att sälja häst jag inte velat sälja t.ex)

Hade placerat den yngre hos er familj som ville prova på att ha egen hund.
Är det en ras de själva vill ha o så?

Ja de älskar rasen och de älskar själva hunden, som ju är jättesnäll och enkel att ha att göra med på egen hand och i största allmänhet när han inte råkar i luven med vår andra hund. Systerns sambo är dock allergisk men har varit hos oss och hälsat på flera dagar i sträck och klarat sig så förhoppningen är att det funkar med just vår hund.

Oavsett ska de ju låna honom för att testa på att ha hund så jag kommer ju få chansen att känna efter.

Allra helst skulle jag såklart se att de blev helt tillfreds med varandra alltid hela tiden, men det känns svårt.
jag vet inte om kastrering skulle kunna hjälpa men kanske?

 

[Nepenthe]

Ja de älskar rasen och de älskar själva hunden, som ju är jättesnäll och enkel att ha att göra med på egen hand och i största allmänhet när han inte råkar i luven med vår andra hund. Systerns sambo är dock allergisk men har varit hos oss och hälsat på flera dagar i sträck och klarat sig så förhoppningen är att det funkar med just vår hund.

Oavsett ska de ju låna honom för att testa på att ha hund så jag kommer ju få chansen att känna efter.

Allra helst skulle jag såklart se att de blev helt tillfreds med varandra alltid hela tiden, men det känns svårt.
jag vet inte om kastrering skulle kunna hjälpa men kanske?

Min erfarenhet av kastrering av hanhundar är olika. Vissa fall ja men vissa fall inte.
Det kan vara osäkerhet hos någon av dem som ibland triggar beteendet och endel av de vi kastrerat har bara blivit mer osäkra t.ex.

 

[Lingon]

Nej jag vet inte hur jag ska hantera det! Det är inte varje gång men det har ändå hänt mer än en gång, det är inte en unik incident. Att ständigt vakta på och hålla dem åtskilda känns inte som ett vidare värdigt hundliv

Jag håller med dig helt.

 

[Red_Chili]

Ja de älskar rasen och de älskar själva hunden, som ju är jättesnäll och enkel att ha att göra med på egen hand och i största allmänhet när han inte råkar i luven med vår andra hund. Systerns sambo är dock allergisk men har varit hos oss och hälsat på flera dagar i sträck och klarat sig så förhoppningen är att det funkar med just vår hund.

Oavsett ska de ju låna honom för att testa på att ha hund så jag kommer ju få chansen att känna efter.

Allra helst skulle jag såklart se att de blev helt tillfreds med varandra alltid hela tiden, men det känns svårt.
jag vet inte om kastrering skulle kunna hjälpa men kanske?

Om hon är allergisk så är det ju för deras skull mycket bättre med en omplacering än en valp. Sedan kan det ju hjälpa med sånt där schampo som ska underlätta för allergiker (var en tråd här på buke om det nyligen). Jag tycker det låter jättebra att de ska testa att ha din hund, även om jag självklart förstår att det är en hemskt jobbig situation du är i.

 

[BobberiBoo]

Då passar min resa lite här. Precis det du beskriver hade jag hemma också. Dem 2 vuxna Hundarna trivdes fantastiskt tillsammans 97% av tiden men ibland bara från ingenstans rök dem ihop i riktigt slagsmål. Vi visste att omplaceringen hade haft en tuff uppväxt och vi var 6 hemmet varav vi VET att hon fick stryk i dem första 2 samt att hon hade skit dåligt psyke. Vi jobbade häcken av oss för att försöka styra undan bråk, dela på dem när vi kände att det blev "stelt" i rummet osv osv.

För tre veckor sen nådde det dock kulmen. Hundarna gick bakom varandra in i vardagsrummet helt lugnt och sen satt dem helt plötsligt ihop i varandra. Jag försökte dela på dem och blev riktigt illa biten med hål ner till benet i handleden och stora köttsår. Medans jag tejpade ihop mig själv försökte sambon få isär dem men under 25 min var det slagsmål till döden. Efter det fick vi dragit isär dem. Barnen stod inte mer än 2 meter ifrån när dem rök ihop och hade dem stått närmare hade det kunnat sluta riktigt illa. Vi valde där att avliva den ena på kvällen för så kunde vi inte ha det mer. Hon mådde inte bra och skulle psykiskt inte fixa en flytt till.

Det tog bara någon dag eller så innan den kvarvarande hunden och valpen började leva upp ordentligt. det lektes och busade mycket och högljutt- vilket dem aldrig gjort innan. Det gosades mer med oss i soffan och det var mer lekfullt på promenaderna. Hundarna hade hela tiden varit på full spänn och hållit igen för rädsla av tanten och att hon skulle trycka till. Och DET gav mig sjukt dåligt samvete. Att vi inte såg det från början. Men iom vi hämtade omplaceringen när mastiffen var runt halvåret så upplevde vi ju aldrig något annat. Hundarna var nu nästan 3 och 8.

Jag vet inte hur du ska hantera ditt problem- MEN tänk efter noga och tänk på barnen och er själva. För rätt som det är så smäller det ordentligt och det kan gå riktigt illa. Nu läker mina sår väldigt bra men det hade kunnat vara så mycket värre. Hittar ni ett bra hem så hade jag omplacerat den som har lättast för en ev flytt.

Lycka till!

 

[Piaff]

Då passar min resa lite här. Precis det du beskriver hade jag hemma också. Dem 2 vuxna Hundarna trivdes fantastiskt tillsammans 97% av tiden men ibland bara från ingenstans rök dem ihop i riktigt slagsmål. Vi visste att omplaceringen hade haft en tuff uppväxt och vi var 6 hemmet varav vi VET att hon fick stryk i dem första 2 samt att hon hade skit dåligt psyke. Vi jobbade häcken av oss för att försöka styra undan bråk, dela på dem när vi kände att det blev "stelt" i rummet osv osv.

För tre veckor sen nådde det dock kulmen. Hundarna gick bakom varandra in i vardagsrummet helt lugnt och sen satt dem helt plötsligt ihop i varandra. Jag försökte dela på dem och blev riktigt illa biten med hål ner till benet i handleden och stora köttsår. Medans jag tejpade ihop mig själv försökte sambon få isär dem men under 25 min var det slagsmål till döden. Efter det fick vi dragit isär dem. Barnen stod inte mer än 2 meter ifrån när dem rök ihop och hade dem stått närmare hade det kunnat sluta riktigt illa. Vi valde där att avliva den ena på kvällen för så kunde vi inte ha det mer. Hon mådde inte bra och skulle psykiskt inte fixa en flytt till.

Det tog bara någon dag eller så innan den kvarvarande hunden och valpen började leva upp ordentligt. det lektes och busade mycket och högljutt- vilket dem aldrig gjort innan. Det gosades mer med oss i soffan och det var mer lekfullt på promenaderna. Hundarna hade hela tiden varit på full spänn och hållit igen för rädsla av tanten och att hon skulle trycka till. Och DET gav mig sjukt dåligt samvete. Att vi inte såg det från början. Men iom vi hämtade omplaceringen när mastiffen var runt halvåret så upplevde vi ju aldrig något annat. Hundarna var nu nästan 3 och 8.

Jag vet inte hur du ska hantera ditt problem- MEN tänk efter noga och tänk på barnen och er själva. För rätt som det är så smäller det ordentligt och det kan gå riktigt illa. Nu läker mina sår väldigt bra men det hade kunnat vara så mycket värre. Hittar ni ett bra hem så hade jag omplacerat den som har lättast för en ev flytt.

Lycka till!

Ja dessa har vi ju haft sedan de var valp så vi vet ju iallafall om att det inte finns några trauman bakom. Det är heller inga långa stora bråk, men det är nog också delvis för att de inte är särskilt stora så man kan själv gå in och lyfta isär dem. Det brukar också bli lugnt väldigt fort efter.

En gång har sambon fått ett skrap av ena hörntanden men har aldrig upplevt att de huggit mot oss när det blivit bråk. Men ändå! Att de bråkar överhuvudtaget känns jobbigt för mig.

 

[Nytant]

Hoppas det är okej att jag skriver utan att ha läst igenom hela tråden noga.

Jag tycker du resonerar klokt. Jag håller nämligen med dig om att det är människornas ansvar att förekomma de där gruffsituationerna. Men det finns en gräns för hur många ställen man kan vara på samtidigt, för hur många individers kroppsspråk man kan läsa samtidigt, hur många armar man har, och så vidare. Vissa specifika saker går att navigera, men om det är ständiga orosmoment i vardagen hemma blir det kanske en omöjlig uppgift att alltid hinna förutse och lösa allting smidigt.

Så jag undrar vad som blir rimliga krav och förväntningar att ställa på dig i den här situationen? Jag tycker, om det inte framgick, inte att det är konstigt utan bara realistiskt att inse att ens kapacitet är begränsad och kanske inte löser vad som helst. Två familjer i min närhet har behövt omplacera sina hundar efter att de skaffade barn. Innan dess var jag också lite sträng i min bedömning av såna situationer, lite som du beskriver att du själv varit. Men efter jag följt deras ansträngningar, fått en inblick i alla de olika behoven som ska få plats samtidigt och tillgodoses, så har jag faktiskt fått omvärdera, och kommit fram till att det ibland kan vara det schysstaste mot alla inblandade, om än otroligt smärtsamt.

En annan sak som kanske redan sagts är ju att det går att prova på hur ens hanhund skulle fungera som kastrerad med hjälp av kemisk kastrering. Under några veckor i början ökar testosteronproduktionen dock, vilket såklart påverkar hunden, så om det är ett alternativ för er beror på om ni har orkesbuffert att vänta ut den där första perioden, och sedan även om ni orkar utvärdera och hantera de beteenden som uppstår sedan under resten av halvårsperioden när testosteronproduktionen blockeras helt. Eftersom kastration påverkar så individuellt kan det vara, som redan nämnts, positiva eller negativa förändringar, en blandning, eller, med tanke på hundarnas ålder, kanske ingen större skillnad alls. Men, möjligheten att testa på livet med kastrerade hundar reversibelt finns i alla fall.

 

[Tonto]

Jag hade omplacerat. Har levt i många år med två hundar som inte går ihop där det dock bara blev ett slagsmål mellan dom. Men ett räckte för att jag hela tiden skulle gå runt på spänn, hela tiden anpassa och oroa sig. Nu bor den ena hos mina föräldrar och den andra har vi hos oss. Ibland byter vi dock hund så jag behöver inte sakna ihjäl mig efter den andra.

 

[TeamLundVer]

Nej så känner jag också, men då är det en del av mig som tänker att det är vårt ansvar att se till att de mår bra, i min värld har det få inneburit att vara de som ser till att situationer inte uppstår, men det blir väl inget superkul hundliv varken för oss eller hundarna.

Det är sen tidigare bestämt att sambons syster och hennes sambo ska hundvakts vår yngre hund en kort period för att de vill testa hur det är att ha hund, och nu börjar jag tänka… vore det så fel om han blev kvar där ifall det funkar bra?

Samtidigt blir jag gråtfärdig bara jag tittar på honom och tänker att jag skulle lämna iväg honom, det är min lilla hjärtehund. Men HAN kanske skulle ha en mer harmonisk vardag som ensamhund. Det är bara jag (och sambon) som är hjärtekrossad.

Det tycker jag är en väldigt klok tanke. Då är han ändå i närheten och du har möjligheten att få fortsätta träffa honom. Förstår att det är ett tungt beslut dock

 

[Hedinn]

Vi är i princip i exakt samma sits - två hundar med ett år emellan, men en hane och en tik och båda är kastrerade, och ett knappt nio månader gammalt barn. De ryker dock inte ihop i bråk utan det är den äldre som ger sig på den andra i vakt-/uppfostringssyfte. Inget resursförsvar som är problemet dock utan den äldre tycker att han ska bestämma vad den yngre får göra och har även börjat vakta barnet mot henne.

Grejen är den att tiken, den yngre, älskar barnet och är mer än gärna med och accepterar att bli dragen i (nej, barnet får givetvis inte, men när hon envisas med att i princip krypa upp i knät på honom är det svårt att hindra helt även om vi självklart alltid är med och kan se till att han släpper snabbt) medan den äldre inte var värst förtjust i nya familjemedlemmen till en början och håller sig helst på lite lagom avstånd - förutom när han anser att han behöver skyddas.

Vi har pratat mycket om omplacering av den äldre, eftersom det är han som är ”problemet” och inte är lika nöjd i situationen, även om det börjar bli bättre, och har vänner som är beredda att ta honom om det behövs. Det vi har börjat med är att ha dem som avlastningshem, vilket ger oss alla en paus. Vi kan slappna av lite mer hemma med bara den ”säkrare” hunden och den äldre hunden kan också slappna av genom att tidvis bo i ett hem utan bebis.

Än så länge funkar det, men tankarna finns ju på ett till barn så småningom - och då tänker jag att vi kommer ha mindre resurser till att punktmarkera barn och hundar (och hundarna uppskattar inte att stängas in i en annan del av huset, vilket vi gjorde en period när barnet började krypa) vilket gör att jag tänker att omplacering av ena hunden kommer vara oundviklig om det blir ett till barn.

Så ja, vet inte om jag är så mycket till hjälp, men du är i alla fall inte ensam med att vara i en sån situation.

 

[Fruentimber]

Ja de älskar rasen och de älskar själva hunden, som ju är jättesnäll och enkel att ha att göra med på egen hand och i största allmänhet när han inte råkar i luven med vår andra hund. Systerns sambo är dock allergisk men har varit hos oss och hälsat på flera dagar i sträck och klarat sig så förhoppningen är att det funkar med just vår hund.

Oavsett ska de ju låna honom för att testa på att ha hund så jag kommer ju få chansen att känna efter.

Allra helst skulle jag såklart se att de blev helt tillfreds med varandra alltid hela tiden, men det känns svårt.
jag vet inte om kastrering skulle kunna hjälpa men kanske?

Jag har ju en liknande situation och dessutom syskonrasen så jag tänkte lägga in mitt öre också.
Nej, det kommer mest troligt inte att hjälpa jättemycket med kastrering. Vi valde att kastrera Gibbs, som är resursvaktare av rang, på grund av liknande bekymmer. Ändringen som blev är att han faktiskt kan leka lite numera när han hittar saker (ute), men då främst med vår tik. Gibbs och Lasse ryker fortfarande ihop då och då och man får fortfarande separera Gibbs när det är mat, folk på besök etc. Vi har dock inga barn som riskerar hamna i kläm. Det är inte aktuellt att kastrera Lasse pga avelshane och det hade ju inte hjälpt Gibbs med hans resursvaktande oavsett vilket är det grundläggande problemet.

I dagsläget har svärmor fått rycka in som avlastningshem. Att ha två muttrande hanar hemma är inte underbart och jag blir dessutom stressad av ljud, så det har inte varit en toppensituation för någon av oss. Gibbs kan ju inte omplaceras pga artros och dålig mentalitet, men nu när svärmor varit avlastningshem har både jag och sambon insett hur livet kan se ut med välfungerande hundar i hemmet. Det är en otroligt skillnad. Lasse, som jag alltid bedömt som skällig, är ju inte alls det? Tvärtom är han knäpptyst när Gibbs inte är hemma. Hela huset växlar liksom ner ett par nivåer. Det är inte lika hetsigt, stressigt och ljudligt, som vi har varit vana vid i flera år nu (Gibbs blir 5 nu i oktober).

Vi älskar givetvis vår Gibbs men att han hade passat bättre, och mått bättre, som ensamhund är nu uppenbart för oss. Det är bara oerhört synd att omständigheterna inte passar för det. Å andra sidan så kommer han ju dessvärre inte att bli gammal, så vi tänker att vi helt enkelt gör det bästa vi kan och försöker ha honom hos svärmor när det funkar.

 

[Piaff]

Jag har ju en liknande situation och dessutom syskonrasen så jag tänkte lägga in mitt öre också.
Nej, det kommer mest troligt inte att hjälpa jättemycket med kastrering. Vi valde att kastrera Gibbs, som är resursvaktare av rang, på grund av liknande bekymmer. Ändringen som blev är att han faktiskt kan leka lite numera när han hittar saker (ute), men då främst med vår tik. Gibbs och Lasse ryker fortfarande ihop då och då och man får fortfarande separera Gibbs när det är mat, folk på besök etc. Vi har dock inga barn som riskerar hamna i kläm. Det är inte aktuellt att kastrera Lasse pga avelshane och det hade ju inte hjälpt Gibbs med hans resursvaktande oavsett vilket är det grundläggande problemet.

I dagsläget har svärmor fått rycka in som avlastningshem. Att ha två muttrande hanar hemma är inte underbart och jag blir dessutom stressad av ljud, så det har inte varit en toppensituation för någon av oss. Gibbs kan ju inte omplaceras pga artros och dålig mentalitet, men nu när svärmor varit avlastningshem har både jag och sambon insett hur livet kan se ut med välfungerande hundar i hemmet. Det är en otroligt skillnad. Lasse, som jag alltid bedömt som skällig, är ju inte alls det? Tvärtom är han knäpptyst när Gibbs inte är hemma. Hela huset växlar liksom ner ett par nivåer. Det är inte lika hetsigt, stressigt och ljudligt, som vi har varit vana vid i flera år nu (Gibbs blir 5 nu i oktober).

Vi älskar givetvis vår Gibbs men att han hade passat bättre, och mått bättre, som ensamhund är nu uppenbart för oss. Det är bara oerhört synd att omständigheterna inte passar för det. Å andra sidan så kommer han ju dessvärre inte att bli gammal, så vi tänker att vi helt enkelt gör det bästa vi kan och försöker ha honom hos svärmor när det funkar.

Nä jag har nu lagt kastreringstanken åt sidan, pratade med uppfödaren och beskrev situationen och hon tror inte det kommer ge den effekt man vill i vårt fall. Sen är egentligen båda möjligt avelsmaterial (med rätt tik och allt det där) så då tar det emot extra mycket. Sen blir det extra svårt för Stig, den yngre, är överlägset mest barnkär, men också lättare att omplacera eftersom han är lite mer framåt. Helmer är mer mattes och husses hund och hade nog inte uppskattat en flytt det minsta medan Stig tar det mesta med en klackspark så han skulle ju då bli den vi omplacerar. Helmer är gudalikt tålmodig med vår dotter han med, men Stig är liksom mer sugen att faktiskt leka med henne, så det känns ju lite tråkigt.

Sen är ju min plan att så småningom skaffa en tik, jag väntar på en viss kombo, och en liiiiiiten självisk del i mig tänker att det blir lättare med en hane och en tik än vad det är att ha de här två där jag nu ständigt har guarden uppe.

 

[BobberiBoo]

Ja dessa har vi ju haft sedan de var valp så vi vet ju iallafall om att det inte finns några trauman bakom. Det är heller inga långa stora bråk, men det är nog också delvis för att de inte är särskilt stora så man kan själv gå in och lyfta isär dem. Det brukar också bli lugnt väldigt fort efter.

En gång har sambon fått ett skrap av ena hörntanden men har aldrig upplevt att de huggit mot oss när det blivit bråk. Men ändå! Att de bråkar överhuvudtaget känns jobbigt för mig.

Ja bråk är aldrig lätt eller roligt oavsett storlek på hund. Hoppas ni finner en lösning som passar er alla.

 

[SiZo]

Du tror inte det blir lugnare om dom är kastrerade? Ofta brukar det ju kunna dämpa dom lite.

Med tanke på att kastrering kan öka rädslor och aggression så hade jag verkligen inte rekommenderat kastrering i detta fall.

 

[Tonto]

Med tanke på att kastrering kan öka rädslor och aggression så hade jag verkligen inte rekommenderat kastrering i detta fall.

Så många blir chockade när jag berättar att jag inte kastrerat min hanhunds-aggressiva hund samt min hund som är rädd för typ allt.

De flesta tror att kastrering är någon slags lobotomering som fixar alla problem hanhundar har.