Ordinarie ridlektioner

Kort sammanfattning av veckans ordinarie ridlektioner: trist.

Jag funderar en hel del på varför jag tycker att det känns tråkigt. Det borde ju bero på att jag har fel förväntningar. Jag har ju slutat på ridskolor urtisjutton gånger för att jag inte tycker att det har gett mig det jag vill ha. Ändå kan jag inte vara utan ridningen. Jag visste när jag började på ridskolan nu igen att det endast är för motionens skull jag rider. Jag vet ju så väl sen tidigare att ridskolan inte kan ge mig det jag vill ha. Jag borde inte tycka det är tråkigt, mina förväntningar borde vara justerade till det jag får ut, jag har ju trots allt valt att rida trots att jag är fullt medveten om förutsättningarna.

Jag tror att problemet är när jag får kontakt. När jag hittar nån häst jag verkligen trivs med och kan få till en kommunikation med. För det tar ridningen till en nivå som är tusentals gånger roligare än att harva runt i ett ridhus på en häst man inte gillar och inte förstår sig på. När det där fröet av ridglädje och hästlycka vaknar inombords av att få sitta på en häst som tilltalar mig och är galet rolig att rida – då faller det vanliga harvandet i en sån total skugga att det blir aptrist i jämförelse. Och det är väl det som hände nu när jag har fått sitta på Dunja lite. Även om hon faktiskt inte riktigt är ”min typ” av häst, så är hon riktigt rolig att rida på. Jag vaknar till, blir engagerad, intresserad, motiverad, nyfiken, glädjefylld. Då är ridningen som världens bästa lyckodrog. När jag då sen placeras på hästar som jag inte alls funkar med utan bara känner mig dålig på, då blir det såna gigantiska kontraster.

Det är som jag har skrivit förut: tänk att något som är så himla roligt när det är roligt samtidigt kan vara så himla tråkigt när det är tråkigt...

I alla fall – jag får verkligen se till att jobba på att justera mina förväntningar. Tittar jag på hästuppsättningen på ridskolan så finns det endast några få individer som kan ge mig den där riktiga ridglädjen, och dom hästarna får jag inte så himla ofta. Resten av hästarna får jag se som motion. Och jag vet att jag blir sjuk av hästlängtan om jag inte skulle rida alls. Samtidigt dyker förstås tankarna på egen häst upp igen. Jag har ju aldrig fått känna hur det känns att regelbundet få rida en häst som jag verkligen tycker om, funkar med och tycker det är roligt att rida på. Jag är så himla nyfiken på hur det skulle vara att få göra det! Jag har ju alltid varit tvungen att trycka undan dom förälskelser jag har känt för vissa hästar, för jag har ändå inte haft möjlighet att få utveckla relationen, utan har varit tvungen att finna mig i att istället harva runt på hästar som jag inte passar med.
Suck...
(snacka om krossat hjärta. )

På kvällens första lektion fick jag dressyra på W – hästen med det extremt korta namnet. Snygga herr W, som förmodligen helst av allt skulle vilja bli en staty. För han är snygg att titta på men vill inte röra på sig.
Jag driver och driver - klämmer, trycker, duttar, sparkar och petar med spöet – men utan respons. Det går i slowmotion och känns som om hästen sitter fast i ett tuggummi. Ridläraren tjatar om att jag måste få upp mer fart och energi i hästen, men jag vet ju inte hur jag ska göra?! Jag försöker driva på alla sätt jag kan komma på, men när det inte ger någon effekt så vet jag verkligen inte vad jag ska göra. Och har jag inte lyckats komma på det än på dom ja inte vet jag men kanske 25-30 år som jag har ridit nu, så känns det inte som att jag kommer göra det nu bara för att ridläraren säger att jag måste få mer framåtbjudning. Jag förstår också att jag måste få mer framåtbjudning, jag känner ju att hästen inte rör på sig nämnvärt.

Men OK, ska jag säga något positivt så är W väldigt bussig. Han gör allt jag ber om och alla övningar klockrent, bara väldigt långsamt och energilöst. Han går i fin form, han fattar galopp när jag ber om det och håller galoppen genom hela övningen (men galopperar nästan på stället) och vi gjorde jättefina bakdelsvändningar. Det hade sett skitbra ut om man hade spelat in oss och sedan kört filmen i dubbla hastigheten. Så W är ändå helt OK att sitta på, om jag nu måste sitta på någon tröttmössa. Han verkar inte särskilt förtjust i mig, men han orkar inte göra något större väsen av det, och det ska han ha en eloge för.

På kvällens andra lektion var det dags för hoppning igen, och den här gången stod jag uppskriven på Eros. Har aldrig suttit på den hästen förut, och av det jag har sett av honom tycker jag inte att det har sett ut att vara någon häst för mig. Och min uppfattning stämde. Tänk att hoppning - som jag egentligen tycker är så roligt - kan vara så himla tråkigt.... Eros hade ingen motor men mycket humör. Försökte jag driva på honom lite för energiskt så kickade han mot min skänkel. En sån alltså... Suuuuck.
Visst kom vi över hindrena utan större problem, men det fanns ingen som helst framåtbjudning i hästen och jag fick verkligen driva fram honom i varje steg, annars tog det stopp. Lite kan jag tycka att om nu hästen inte ens bjuder mot hindrena – varför ska man då hoppa?..... Ja ja. Lektionen tog slut tillslut och jag fick åka hem.

Nu är jag väldigt trött och har ganska mycket ont i kroppen, efter tre ridlektioner inom loppet av 25 timmar...