Känner mig osäker. Har barn, hus, häst, bil... Ja ni vet.. Rubbet.
Det är helt i sin ordning att känna osäkerhet och ibland rädsla inför nya stora omvälvande saker i livet. Det gör alla. När stora förändringar i den privata ekonomin (till det sämre) genomförs är det helt naturligt att känna oro. Det den här oron som hindrar alla människor från utveckling i livet. (Tänk på det politiker när Ni fattar beslut som kommer att drabba människor ekonomi)
Jag har genomgått och tagit ett par riktigt stora omvälvningar i mitt liv. Och kraften till detta har jag funnit hos andra som gör/gjort stora förändringar i sina liv. Mitt mantra har varit: de vågar, de har klarat ...då gör jag det med. Överhuvudtaget hämtar jag mycket kraft att ta svåra/jobbiga beslut hos andra. Både hos de jag känner, här på bukefalos finns enorm kraft att hämta hos modiga människor som delar med sig av svårigheter, sorliga erfarenheter och såklart mycket positivt också.
Hur har ni gjort när ni gått från fast inkomst och börjat studera? Sambon har en "vanlig" lön. Ingen höginkomsttagare.
Min man var pensionär med den lägsta pensionen man får i Sverige. Vi hade två tonårsbarn som gärna ville hänga med sina kompisars takt när det gällde mobiler, dataspel, klädval och dyra idrotter. (
det tärde på mig. Erkänner det. Att inte kunna ge barnen saker de ville ha) Jag jobbade helger, men fick sluta med det för att helt kunna ägna mig åt studierna. Min man jobbade lite extra också.
Vi gick från en rätt välbärgad familj, till riktigt fattiga!! Men ÅÅÅ vad jag är nöjd över den erfarenheten. Du kan inte tro vad mycket SKIT man handlar när man har pengar. Att åka till IKEA för att gå och strosa lite var inte att tänka på. Att känna att jag har
verkligen inte råd att köpa ett jäkla doftljus (att ha på toa så det blir så där mysigt) för 19 kronor. Det var inte kul. Jag slutade helt att besöka affärer. Blev smärtsamt medveten om hur otroligt dåligt ställt det var i min plånbok. Jo mataffären såklart den fick jag ju besöka. Men det blev inget extra att "unna" sig alls. (jo svenskt kött, det höll vi stenhårt på, jag och min man)
Vi gjorde oss av med våra hästar. Det var också jobbigt men nödvändigt!!
Gaaah, djungel! Pengarna ska tillbaka sen också!
Japp så är det! Degen ska tillbaka. Vi slapp lån, där känner jag mig oerhört priviligierad, och förstår att få människor klarar det. Men jag råder ändå människor att ta så lite lån som möjligt och verkligen gå ner på sparlåga vad gäller personlig bekvämlighet, semestrar, prylar och nöjen.
Samtidigt är 3 år lång tid att vrida och vända på varenda krona.
Nej det är det inte. Det är en väldigt kort tid i ditt liv. Räkna med svåra känslor, räkna med att upptäcka glädje över sådant du tidigare tog förgivet. Räkna med att du, din man och barn får känna på det "verkliga" livet. (här hjälpte det mig att tänka det jag inte får idag, eller kan ge idag kommer att bli möjligt i framtiden.
Bli sjuksköterska, lämna den tillvaro du har idag. Lita på ditt förnuft och hämta kraft från det. Svårt idag, lättare och roligare i morgon.
Ibland tänkte jag på hur jag manade på min hästar att genomföra svåra beslut. Tex att gå förbi en sten, hoppa/kliva över ett dike och såna saker...så slogs jag ALLTID av att när hästarna väl genomförde det jag krävde så var det som att de blev så in i helsike NÖJDA. (jag med såklart) Där kunde vi stå vid ett dike..hästen tvärvägra och till sist tog ett jättehopp över..OCH vips öronen fram och blev liksom mer alert och....glad!
Lycka till
gulan