- Svar: 61
- Visningar: 4 250
Ensamvandringen som inte blev som jag tänkt mig.
Dag 1.
I fredags drog jag till Ritsem, ensam, sjukt peppad och NERVÖS.
Tog båten över till Akkah, min plan var att gå treparksmötet, började gå.
Kom fram till en sjuk hängbro, 61 m lång... det var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv, är så fruktansvärt höjdrädd. Men jag kom över efter lite om och men.
8 km in så valde jag att stanna och tälta vid en rastplats bredvid ett par tyskar. Hann göra middag och slå upp tältet innan det började ösregna, åska och blixtra. Har aldrig känt mig så ensam och utsatt
fick pissa i en kopp inne i tältet för att det inte gick att gå ut, the fancy life of camping.
Sov iallafall gott till slut!
Dag 2.
Ovädret hade dragit förbi, vaknade vid 06, åt frukost, chillade lite och började sen packa ihop. Sa hejdå till tyskarna och började gå mot Gisuris.
Efter en bit så mötte jag en kvinna, Loreena, vi började prata, jag sa att jag var på min första ensamvandring, men hade planer på att vända. Jag avskyr ju att ge upp, men hon peppade mig och sa att det var okej att vända. Hon nämnde även att det skulle komma 3 hängbroar till längre fram (måste lära mig kolla terrängen bättre i framtiden
) så jag valde att gå med henne tillbaka.
Och jävlar vad vi köttade på, hon bar mig stav över den jävulska hängbron och var verkligen ett bra moraliskt stöd.
Nästan 14 km senare så var vi framme och hann med båten med nöd och näppe.
Sen hoppade vi av båten, på fel ställe så vi fick vänta en timma till på en privat båtskjuts vi kontaktade. Herregud vad vi skrattade åt detta.
Är så tacksam för stödet och peppen jag fick av denna kvinna, det finns fina själar där ute.
Såhär i efterhand så tog jag nog på mig för mycket, mitt psyke är inte lika starkt som jag trott. Att det kanske är bättre att slå upp tältet nånstans och gå dagsvandringar därifrån. Det var drygt att kånka runt på 20 kg extra.
Jag är både nöjd och besviken. 22 km i benen är ändå bra. Besviken för att jag inte fullföljde
Dag 1.
I fredags drog jag till Ritsem, ensam, sjukt peppad och NERVÖS.
Tog båten över till Akkah, min plan var att gå treparksmötet, började gå.
Kom fram till en sjuk hängbro, 61 m lång... det var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv, är så fruktansvärt höjdrädd. Men jag kom över efter lite om och men.
8 km in så valde jag att stanna och tälta vid en rastplats bredvid ett par tyskar. Hann göra middag och slå upp tältet innan det började ösregna, åska och blixtra. Har aldrig känt mig så ensam och utsatt
fick pissa i en kopp inne i tältet för att det inte gick att gå ut, the fancy life of camping.Sov iallafall gott till slut!
Dag 2.
Ovädret hade dragit förbi, vaknade vid 06, åt frukost, chillade lite och började sen packa ihop. Sa hejdå till tyskarna och började gå mot Gisuris.
Efter en bit så mötte jag en kvinna, Loreena, vi började prata, jag sa att jag var på min första ensamvandring, men hade planer på att vända. Jag avskyr ju att ge upp, men hon peppade mig och sa att det var okej att vända. Hon nämnde även att det skulle komma 3 hängbroar till längre fram (måste lära mig kolla terrängen bättre i framtiden
) så jag valde att gå med henne tillbaka.Och jävlar vad vi köttade på, hon bar mig stav över den jävulska hängbron och var verkligen ett bra moraliskt stöd.
Nästan 14 km senare så var vi framme och hann med båten med nöd och näppe.
Sen hoppade vi av båten, på fel ställe
så vi fick vänta en timma till på en privat båtskjuts vi kontaktade. Herregud vad vi skrattade åt detta.Är så tacksam för stödet och peppen jag fick av denna kvinna, det finns fina själar där ute.
Såhär i efterhand så tog jag nog på mig för mycket, mitt psyke är inte lika starkt som jag trott. Att det kanske är bättre att slå upp tältet nånstans och gå dagsvandringar därifrån. Det var drygt att kånka runt på 20 kg extra.
Jag är både nöjd och besviken. 22 km i benen är ändå bra. Besviken för att jag inte fullföljde
men ett bra tips om inte annat.
