Sv: Piercing?
Mina föräldrar hade en gräns på mig.
jag var i o för sig lite äldre (ca 16 år) när jag fick godkänt av mina föräldrar, att göra min första piercing.
De sade Ok till vissa sorters piercingar, och absolut nej till andra piercingar + alla sorters tatueringar.
Min tungpiercing och mina tatueringar, fick jag alltså snällt vänta med, tills jag fyllt 18 (vilket jag är tacksam för... annars hade jag nog tauterat mig i "unga år"... FÖR unga år...

).
Jag tycker gott att du kan sätta en gräns nu, och hålla på den tills barnet är 18, om du inte själv känner att ngt som inte är ok nu, kommer vara ok när hon är 16 exempelvis..
Dessutom tror jag inte piercingar och tatueringar kommer "dö ut" för att det är en sk "modegrej" som bara försvinner. Jag anser att piercingar, tatueringar m.m är en sorts utsmyckning, precis som nagellack och hårfärgning. Visst, det går moden, ibland är det inne med kort hår, rött hår eller rakat, ibland med permanentat eller blont. Jag anser att det är samma sak med piercingar....
Dessutom är det ju så himla lätt att plocka ut en piercing om man tröttnar. Värre med en tatuering...
Jag hade en gång en ögonbrynspiercing, som jag misskötte, dels på för lite kunskap (ngt du som förälder kan motverka, genom att själv "läsa på") och dels pga ett olämpligt jobb (fick inte ha den på jobbet och den blev infekterad då jag fick ta i och ur den om och om igen...).
Jag har ett litet är i ögonbrynet nu.
Min sambo, har också haft piercingar, en i näsan (näsvingen) och en i ögonbrynet. Båda har vuxit igen nu, och det syns inte ett spår efter dem.
Anledningen till att jag har ett är, är helt enkelt för att jag misskötte den...
Sen kan man ju få ärr av att piercingen ex "vandrar ur" kroppen. Min kompis´piercing gjode det (naveln), men hon fick inga ärr alls... det är säkert olika, beroende på hur det har gått till.