Prata om psykisk ohälsa

Du verkar inte förstå vad det är som jag menar. Det handlar om att inte behöva skämmas för sina sjukdomar, att inte behöva gömma sig och ljuga om saker och ting. Att inte behöva känna att man inte kan gå ut utan att ha ett svar förberett som verkar logiskt och som är "sunt".

Många psykiska sjukdomar hade fått betydligt mindre grepp om en ifall man inte skämdes för dom. Det har en väldigt stor betydelse faktiskt att kunna vara öppen med det och berätta om det som om det var en bruten arm. Det är ingenting man bör gömma undan.

Och långt ifrån så är psykiska sjukdomar likadant som långvariga fysiska sjukdomar. Jag tycker inte det går att jämföra alls. Psykiska tillstånd förändras otroligt mycket hela tiden och kan faktiskt bli fullt hanterbara i många fall så man kan leva ett vanligt liv.
Och jag ser helt enkelt inte att det är så som du beskriver. Det handlar inte om att jag inte förstår utan om olika erfarenheter. I min omgivning finns en mängd människor med psykisk ohälsa och ingen av dem känner något sådant behov som du beskriver utan de är öppna med sin psykiska ohälsa. Jag bor ändå på bondvishan utanför en liten stad där folk är ganska inskränkta i vissa lägen.

Vad gäller att tillstånd kan förändras så gäller såklart samma vid fysiska tillstånd.
 
Och jag ser helt enkelt inte att det är så som du beskriver. Det handlar inte om att jag inte förstår utan om olika erfarenheter. I min omgivning finns en mängd människor med psykisk ohälsa och ingen av dem känner något sådant behov som du beskriver utan de är öppna med sin psykiska ohälsa. Jag bor ändå på bondvishan utanför en liten stad där folk är ganska inskränkta i vissa lägen.

Vad gäller att tillstånd kan förändras så gäller såklart samma vid fysiska tillstånd.
Näe tror inte du förstår vad jag menar. Inte när du påstår att jag skriver att jag har ett behov av att prata om det, då förstår du ingenting faktiskt. Och det är ju fantastiskt att det så lätt pratas om det omkring dig, här är det inte så. Inte i större delen av samhället heller.

Och jag slår för övrigt vad om att folk inte tror jag heller har problem med dom känslorna, men jag går inte heller runt och säger till vänner osv hur skamligt jag upplever att det faktiskt är att säga till vem som helst. Så man ska aldrig säga att man vet hur någon känner.

Det är skillnad att vara öppen med att man har problem och att vara öppen med hur man mår för stunden.

Sen tycker jag för övrigt det är urdumt att inte lyssna på dom som upplever det såhär, det är inget hittepå att det är skambelagt och tabu fortfarande. Förstår inte att folk har så otroligt svårt att tro på hur någon som mår dåligt upplever samhället. Om det är en enstaka person som inte upplever det så visst är det bra, men det säger ingenting om hur andra eller större delen upplever det.

Men blir som vanligt en återvändsgränd att prata om sånt här när någon går på och påstår att upplevelsen inte är sann, för den är sann för otroligt många personer.
 
Senast ändrad:
Näe tror inte du förstår vad jag menar. Inte när du påstår att jag skriver att jag har ett behov av att prata om det, då förstår du ingenting faktiskt. Och det är ju fantastiskt att det så lätt pratas om det omkring dig, här är det inte så. Inte i större delen av samhället heller.

Och jag slår för övrigt vad om att folk inte tror jag heller har problem med dom känslorna, men jag går inte heller runt och säger till vänner osv hur skamligt jag upplever att det faktiskt är att säga till vem som helst. Så man ska aldrig säga att man vet hur någon känner.

Det är skillnad att vara öppen med att man har problem och att vara öppen med hur man mår för stunden.

Sen tycker jag för övrigt det är urdumt att inte lyssna på dom som upplever det såhär, det är inget hittepå att det är skambelagt och tabu fortfarande. Förstår inte att folk har så otroligt svårt att tro på hur någon som mår dåligt upplever samhället. Om det är en enstaka person som inte upplever det så visst är det bra, men det säger ingenting om hur andra eller större delen upplever det.

Men blir som vanligt en återvändsgränd att prata om sånt här när någon går på och påstår att upplevelsen inte är sann, för den är sann för otroligt många personer.
Jag frågade om jag hade missförstått dig. Jag påstod ingenting.

Jag har inte försökt ge sken av att jag vet hur någon annan känner utan att de jag känner är öppna med hur de mår och vilka psykiska diagnoser de har. Vad de döljer kan jag såklart aldrig veta.

Vi har kanske olika perspektiv på det hela? Jag minns när det sas att folk hade ont i ryggen när de var så sjuka psykiskt att de blev liggande i månader. Jag minns när alla institutioner stängdes och institutionaliserade trasiga och psykiskt sjuka människor fick klara sig bäst de kunde som hemlösa. Jag minns när det hyschades om att gå till psykolog och när man slussades in i rum bakom rum med annan fasad för att träffa psykologen. Jag minns när folk hellre satt hemma och grät år efter år än bad om hjälp för att de visste att om de sökte hjälp hade de blivit inspärrade på obestämd tid och de skulle för alltid ses som paria i samhället om/när de fick komma ut. Med det perspektivet tycker jag inte att det är tabu att prata om psykisk ohälsa mer än det är tabu att prata om fysiska sjukdomar eller neuropatiska diagnoser.

Jag påstår inte att din upplevelse inte är sann. Det jag skriver är att vi har olika erfarenheter. Kan du inte se det så istället, att förändring faktiskt pågår, istället för att se det som att jag inte lyssnar och inte förstår.
 
Jag frågade om jag hade missförstått dig. Jag påstod ingenting.

Jag har inte försökt ge sken av att jag vet hur någon annan känner utan att de jag känner är öppna med hur de mår och vilka psykiska diagnoser de har. Vad de döljer kan jag såklart aldrig veta.

Vi har kanske olika perspektiv på det hela? Jag minns när det sas att folk hade ont i ryggen när de var så sjuka psykiskt att de blev liggande i månader. Jag minns när alla institutioner stängdes och institutionaliserade trasiga och psykiskt sjuka människor fick klara sig bäst de kunde som hemlösa. Jag minns när det hyschades om att gå till psykolog och när man slussades in i rum bakom rum med annan fasad för att träffa psykologen. Jag minns när folk hellre satt hemma och grät år efter år än bad om hjälp för att de visste att om de sökte hjälp hade de blivit inspärrade på obestämd tid och de skulle för alltid ses som paria i samhället om/när de fick komma ut. Med det perspektivet tycker jag inte att det är tabu att prata om psykisk ohälsa mer än det är tabu att prata om fysiska sjukdomar eller neuropatiska diagnoser.

Jag påstår inte att din upplevelse inte är sann. Det jag skriver är att vi har olika erfarenheter. Kan du inte se det så istället, att förändring faktiskt pågår, istället för att se det som att jag inte lyssnar och inte förstår.
Klart det har blivit bättre än hur det var förr, men det är fortfarande ett stort problem. Och ja jag vet att förändringen pågår.
 
Klart det har blivit bättre än hur det var förr, men det är fortfarande ett stort problem. Och ja jag vet att förändringen pågår.
Det största problemet jag ser idag är att vården inte finns tillgänglig alls eller inom rimlig tid för alla och att det fortfarande är mediciner som är första prio trots att man idag vet att medicin inte alltid är bästa och framförallt inte enda vägen till bättre mående.
 
Jag VILL inte berätta och gör det aldrig heller, men jag skulle vill kunna göra det om jag vill och behöver. Jag vill veta hur man ska förklara att jag inte jobbar, att jag inte pluggar osv.

Det är alltså ett högst hypotetiskt problem? Du vet i praktiken inte hur du blir bemött om du hade berättat, för du har inte gjort det? För att du inte vill berätta.

När jag inte ens kan förklara för min farfar för att det i hans värld inte existerar psykisk sjukdom,

Fast jag tror det är viktigt att skilja på enstaka personer och deras världsbild, och samhällsklimatet i stort. Jag tror att din farfar kommer vara som han är oavsett hur samhället förändras.

Jag ville ju inte höra deras diagnoser och skador, jag ville veta om dom hade djur, om dom hade några intressen och mer om dom som personer. Det kändes väldigt obekvämt för mig i den situationen samtidigt som jag tycker det är bra att inte skämmas för sina problem,

Men då är du ju en av dem du beskriver som m e m trångsynta, de som gör ett samhällsklimat där en inte kan prata om sin sjukdom? Eller tolkar jag dig fel?

Jag kommer lite in på "Som sig själv känner man andra". D v s jag utgår att andra har samma inställning som jag, fast de egentligen inte blottlagd någon inställning alls.
 
Det största problemet jag ser idag är att vården inte finns tillgänglig alls eller inom rimlig tid för alla och att det fortfarande är mediciner som är första prio trots att man idag vet att medicin inte alltid är bästa och framförallt inte enda vägen till bättre mående.
För svår depression är det bara mediciner och ECT som är alternativet. Jag är för sjuk för terapi.
 
Och min erfarenhet är precis tvärtom. Vid långvariga tillstånd finns ingen förståelse oavsett om det är en fysisk, psykisk eller neuropatisk sjukdom/diagnos. Det är därför jag tycker att det blir så fel att jämföra en akut skada/sjukdom med en långvarig.

Men jag tror du missförstår mig. Jag menar inte att jämföra en akut skada/sjukdom med en långvarig, vilket jag ju inte heller har gjort. Eller ja, ångest/depression och liknande är ju långvariga sjukdomar, men det jag syftade på var en panikångestattack. Och det räknar inte jag som långvarigt (även om grundproblematiken såklart är långvarig). Men att ange panikångestattack som orsak och att ange ett brutet ben som orsak tas emot helt olika (där min erfarenhet och uppfattning är att det brutna benet tas emot betydligt "bättre").

Jag minns när det hyschades om att gå till psykolog och när man slussades in i rum bakom rum med annan fasad för att träffa psykologen.

Så var det när jag gick till skolans kurator på högstadiet. Och då är jag ändå född -89 vilket inte är sååå längesen.
 
Det är alltså ett högst hypotetiskt problem? Du vet i praktiken inte hur du blir bemött om du hade berättat, för du har inte gjort det? För att du inte vill berätta.



Fast jag tror det är viktigt att skilja på enstaka personer och deras världsbild, och samhällsklimatet i stort. Jag tror att din farfar kommer vara som han är oavsett hur samhället förändras.



Men då är du ju en av dem du beskriver som m e m trångsynta, de som gör ett samhällsklimat där en inte kan prata om sin sjukdom? Eller tolkar jag dig fel?

Jag kommer lite in på "Som sig själv känner man andra". D v s jag utgår att andra har samma inställning som jag, fast de egentligen inte blottlagd någon inställning alls.
Nej, nej så menade jag inte. Jag skulle inte ha något emot att vi pratade om det som vi hade/har för problem det blev bara så konstigt när vi ombads berätta om oss själva och det första som dök upp hos många av dom andra var deras problem. Jag tolkade frågan som att vi skulle berätta om oss själva. Inte vilka diagnoser man har just för att man HAR diagnoser och sjukdomar men man ÄR dom inte, man är så mycket mer än så.
 
Det verkar finnas två läger här, vissa som anser att det fortfarande är ett tufft klimat för att prata om psykisk ohälsa och dom som absolut inte förstår. Men kan man inte bara låta oss som själva upplevt och upplever det här gång på gång få bli tagna på allvar? Kan vi inte ens få dryfta våra tankar och känslor kring det i en tråd som handlar om just det?

Det finns bra sätt och dåliga sätt att prata om allt, jag upplever att det är tufft i många situationer. Att berätta att man har autism och är bipolär är inte lätt eftersom det finns så sjukt mycket fördomar kring båda tillstånden. Sen behöver jag ju verkligen inte säga till alla men när man kommer till steget för att gå från bekant till vän så blir det väldigt svårt, i vilket stadie man ska berätta är inte lätt att veta.

Och nej, jag jämför inte endast långvarig psykisk ohälsa med kortare fysisk. Jag vet att det är skit tufft att leva med fysiska sjukdomar. Jag fattar det. Men att komma som 32 åring och berätta att man har sjukersättning (sjukpensionär som det hette förr) är inte lätt att förklara, där hade det varit jobbigt även om det var fysiskt för normen är att man i den här åldern antingen både pluggat och jobbat och nu jobbar eller till och med skaffar familj osv och så står jag här utanför samhället och stämmer inte in alls. Jag tror dock att det hade varit lite lättare att berätta om någon arbetsskada eller smärta eller liknande.

Sen har det absolut blivit bättre men varför nöja sig med bättre när det kan bli bra?
 
Men jag tror du missförstår mig. Jag menar inte att jämföra en akut skada/sjukdom med en långvarig, vilket jag ju inte heller har gjort. Eller ja, ångest/depression och liknande är ju långvariga sjukdomar, men det jag syftade på var en panikångestattack. Och det räknar inte jag som långvarigt (även om grundproblematiken såklart är långvarig). Men att ange panikångestattack som orsak och att ange ett brutet ben som orsak tas emot helt olika (där min erfarenhet och uppfattning är att det brutna benet tas emot betydligt "bättre").



Så var det när jag gick till skolans kurator på högstadiet. Och då är jag ändå född -89 vilket inte är sååå längesen.
Då är jag helt med på vad du menar.

Ja visst är det helt sjukt om något!
 
Jo, men jag får ofta höra att jag borde gå i terapi istället för att äta mediciner.
Nu äter jag iofs bara benso sedan en vecka tillbaka då de tog ut all min medicin efter en intox. Lever i ett helvete nu med cold turkey avslut.
Det är ju inget någon annan har med att göra men så är det tyvärr, lekmän tror ofta att de vet bäst.

Det låter fruktansvärt jobbigt :cry:
 
Kom på en sak jag skäms över, det är att jag har boendestöd. Bara mina allra närmsta vänner som vet om.
Känns tungt att må så dåligt att man inte kan ta hand om lägenheten själv längre, eller behöver folk som kommer hem och pratar med mig och ser till att jag lever typ.

Det känner jag skam över.

Relaterar så mycket! Både min läkare och min vårdkontakt insisterar på att jag borde ha boendestöd men där går min gräns. Jag VÄGRAR vara så sjuk att jg behöver boendestöd. Trots att jg faktiskt behöver boendestöd. Och i den här tråden skäms jag över att jag skäms över det...
 
Relaterar så mycket! Både min läkare och min vårdkontakt insisterar på att jag borde ha boendestöd men där går min gräns. Jag VÄGRAR vara så sjuk att jg behöver boendestöd. Trots att jg faktiskt behöver boendestöd. Och i den här tråden skäms jag över att jag skäms över det...
Oj, jag trodde att ha boendestöd var ungefär lika pinsamt som att gå till en massör för ryggont. Men det kan ju bero på att de enda två jag känner som jag vet har boendestöd är helt obekymrade över det. :D Pratar om sitt boendestöd som jag pratar om min frisör, typ.
 
Kom på en sak jag skäms över, det är att jag har boendestöd. Bara mina allra närmsta vänner som vet om.
Känns tungt att må så dåligt att man inte kan ta hand om lägenheten själv längre, eller behöver folk som kommer hem och pratar med mig och ser till att jag lever typ.

Det känner jag skam över.
Relaterar så mycket! Både min läkare och min vårdkontakt insisterar på att jag borde ha boendestöd men där går min gräns. Jag VÄGRAR vara så sjuk att jg behöver boendestöd. Trots att jg faktiskt behöver boendestöd. Och i den här tråden skäms jag över att jag skäms över det...
Varför? Det är en sak att man inte vill vara sjuk och så sjuk att hjälp hemma behövs dessutom, det kan jag fullt ut relatera till men en helt annan att känna skam över att ha hjälpen.

Jag har haft hemtjänst i många år (12 eller 13, minns inte) och visst var det jobbigt i början när de skulle fixa grejer, särskilt att de skulle städa toaletten för det blev så privat men just att få hemtjänst var något jag kämpade hårt för att få och det är inget jag någonsin har skämts över att ha.

Visst är det oerhört tufft att inte klara sig själv men det är en sak och hemtjänsten är ju det som litelitegrann befriar mig ifrån den fällan jag sitter i. Jag var/är ju lika sjuk men jag slipper känna att jag ligger mina nära till last på ett för mig väldigt jobbigt sätt och kan få behålla de relationer jag har som de relationer de är. Både mot mina då tonåriga, numera vuxna barn och mot min sambo men även jämtemot vänner. För mig var och är det jätteviktigt och det var därför jag ansökte om hemtjänst. Jag ser det som att med hemtjänsten får jag lov att vara jobbig. Jag får lov att ställa krav. Jag får lov att be om den hjälp jag så väl behöver på ett sätt som hade känts enormt jobbigt för mig om jag hade behövt be anhöriga eller vänner om den hjälpen för den som jobbar hos mig har valt det här, alltså att jobba så och hon får lön för det hon gör.

Sedan kan det vara en kamp att hitta rätt person och jag har gått igenom ett antal personer från kommunens hemtjänst och privata företag genom åren, endel toppenbra, endel inte fullt så bra och endel katastrofer men när det flyter så är det fantastiskt. Jag behöver ju hjälpen och det är inget jag kan hymla med men jag betalar hellre för den än ber vänner eller anhöriga om den men hur man känner angående det är ju olika.

Jag tycker iallafall inte att det är något att skämmas för och kan tänka att fullt friska människor köper tjänster inom hem/boende av olika slag så vad är det att skämmas för? Jag tror att man måste dela på den där känslan av att vägra vara sjuk för den ser jag som sund och den där känslan över att behöva hjälp för den är inte sund. Tänk att ni behöver en rörmokare för att toaletten har sprungit läck. Få skulle skämmas över att behöva ringa rörmokaren då. Hjälp behöver vi alla och gudarna ska veta att det var enormt jobbigt för mig att ens inse att jag inte klarade mig själv längre. Det var en sorgeprocess de luxe för mig som alltid har klarat mig själv men samtidigt har jag lärt mig nu att det är inte fel att be om hjälp och att alla ber om hjälp då och då. Att man behöver hjälpen kontinuerligt är såklart jobbigare än vid enstaka tillfällen men kan det göra livet något lite enklare så är det ju bra. Som jag skrev tidigare tror jag på att släcka så många småbränder man kan.
 
Varför? Det är en sak att man inte vill vara sjuk och så sjuk att hjälp hemma behövs dessutom, det kan jag fullt ut relatera till men en helt annan att känna skam över att ha hjälpen.

Jag har haft hemtjänst i många år (12 eller 13, minns inte) och visst var det jobbigt i början när de skulle fixa grejer, särskilt att de skulle städa toaletten för det blev så privat men just att få hemtjänst var något jag kämpade hårt för att få och det är inget jag någonsin har skämts över att ha.

Visst är det oerhört tufft att inte klara sig själv men det är en sak och hemtjänsten är ju det som litelitegrann befriar mig ifrån den fällan jag sitter i. Jag var/är ju lika sjuk men jag slipper känna att jag ligger mina nära till last på ett för mig väldigt jobbigt sätt och kan få behålla de relationer jag har som de relationer de är. Både mot mina då tonåriga, numera vuxna barn och mot min sambo men även jämtemot vänner. För mig var och är det jätteviktigt och det var därför jag ansökte om hemtjänst. Jag ser det som att med hemtjänsten får jag lov att vara jobbig. Jag får lov att ställa krav. Jag får lov att be om den hjälp jag så väl behöver på ett sätt som hade känts enormt jobbigt för mig om jag hade behövt be anhöriga eller vänner om den hjälpen för den som jobbar hos mig har valt det här, alltså att jobba så och hon får lön för det hon gör.

Sedan kan det vara en kamp att hitta rätt person och jag har gått igenom ett antal personer från kommunens hemtjänst och privata företag genom åren, endel toppenbra, endel inte fullt så bra och endel katastrofer men när det flyter så är det fantastiskt. Jag behöver ju hjälpen och det är inget jag kan hymla med men jag betalar hellre för den än ber vänner eller anhöriga om den men hur man känner angående det är ju olika.

Jag tycker iallafall inte att det är något att skämmas för och kan tänka att fullt friska människor köper tjänster inom hem/boende av olika slag så vad är det att skämmas för? Jag tror att man måste dela på den där känslan av att vägra vara sjuk för den ser jag som sund och den där känslan över att behöva hjälp för den är inte sund. Tänk att ni behöver en rörmokare för att toaletten har sprungit läck. Få skulle skämmas över att behöva ringa rörmokaren då. Hjälp behöver vi alla och gudarna ska veta att det var enormt jobbigt för mig att ens inse att jag inte klarade mig själv längre. Det var en sorgeprocess de luxe för mig som alltid har klarat mig själv men samtidigt har jag lärt mig nu att det är inte fel att be om hjälp och att alla ber om hjälp då och då. Att man behöver hjälpen kontinuerligt är såklart jobbigare än vid enstaka tillfällen men kan det göra livet något lite enklare så är det ju bra. Som jag skrev tidigare tror jag på att släcka så många småbränder man kan.
För att när man är psykiskt sjuk känner man ofta att man bara borde skärpa sig, det är ju "egentligen inget som är fel".
 

Liknande trådar

Relationer Jag träffade en kille. Världens finaste. Jag föll för honom som jag aldrig fallit för någon tidigare, jag har aldrig känt så starka...
Svar
2
· Visningar
817
Senast: moster_punk
·
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
742
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 446
Senast: Grazing
·
Kropp & Själ Hej! Hur tar jag steget för att faktiskt söka vård för att man mår dåligt psykiskt? I grund och botten handlar det om något som...
Svar
1
· Visningar
726
Senast: Monimaker
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp