Prestationsångest och minskat självförtroende

[Mabuse]

Hur hanterar man såna saker? Och hur gör man när det inte blir bättre utan värre med åren?

Man skulle ju tro att det borde bli bättre med tiden, i takt med att man lär sig fler saker och lär sig lita på sin egna förmåga, men jag tycker snarare att det går åt andra hållet. Ju äldre jag blir, ju mindre tycker jag att jag kan, och en del saker som jag gjort förut känns det inte som att jag kan längre (t ex tävla lite högre, prestera vissa moment på jobbet) och därför helst inte ger mig på om jag inte absolut måste.

Nästan som att det blir värre press för att jag har klarat det förr, så då borde jag fixa det, men för varje gång jag ska göra det så känns det värre och svårare, och svårare att hantera bakslag och misslyckanden, och mindre lockande att försöka.

Nån som känner igen sig? Hur har ni gjort för att hantera det?

 

[mino]

Nu vet jag inte om du pratar jobb eller privat i första hand men eftersom vi jobbar i samma bransch tycker jag att A och O att komma ihåg är att verkligheten ÄR att det tar tid att anpassa sig och förstå nya typer av uppgifter. Det finns en outtalad norm i vår bransch (upplever jag) att man helst ska vara nån sorts underbarn och leverera på topp varje gång man åstadkommer något, att det är ett tecken på talanglöshet att misslyckas. Och det stämmer ju inte. Ett konkret bevis för det är att de som lyckats bäst efter disputationen inte nödvändigtvis är de som gjorde de bästa avhandlingarna. Folk är olika och det är sällan talangen blommar konstant. Du har ju dessutom små barn. Det är ytterligare ett skäl till att man måste undvika att jämföra sig med underbarnsnormen.

Sedan ökar ju kraven på alla håll i vår bransch. Man ska helst vara excellent lärare, docent på kortast möjliga tid, hänga utomlands, vara fena på samverkan och ställa upp på mängder med gratisuppdrag som expert. Det är faktiskt helt orimligt (och särskilt när man har familj). En nödvändig strategi måste därför vara att odla en grej i taget och vara lite slapp med det som syns mindre. Tyvärr är det så i mitt ämne att killar tycks komma undan med den här strategin mycket bättre än tjejer. Tjejer lastas med allsköns uppdrag och ansvar för att ledarna vill undvika att gynna killarna, men det innebär i praktiken att vissa glider under radarn och sen plötsligt cashar in en befordran till professor utan att ha tagit nåt större ansvar öht.

Så stå emot normen att prestera på topp överallt och fokusera på att utveckla en grej i taget, är mitt råd. Och försök för guds skull inte samtidigt ha krav på dig att utvecklas med ridningen. Man måste välja sina dåliga samveten med omsorg.

 

[Philosophia]

Nu vet jag inte om du pratar jobb eller privat i första hand men eftersom vi jobbar i samma bransch tycker jag att A och O att komma ihåg är att verkligheten ÄR att det tar tid att anpassa sig och förstå nya typer av uppgifter. Det finns en outtalad norm i vår bransch (upplever jag) att man helst ska vara nån sorts underbarn och leverera på topp varje gång man åstadkommer något, att det är ett tecken på talanglöshet att misslyckas. Och det stämmer ju inte. Ett konkret bevis för det är att de som lyckats bäst efter disputationen inte nödvändigtvis är de som gjorde de bästa avhandlingarna. Folk är olika och det är sällan talangen blommar konstant. Du har ju dessutom små barn. Det är ytterligare ett skäl till att man måste undvika att jämföra sig med underbarnsnormen.

Sedan ökar ju kraven på alla håll i vår bransch. Man ska helst vara excellent lärare, docent på kortast möjliga tid, hänga utomlands, vara fena på samverkan och ställa upp på mängder med gratisuppdrag som expert. Det är faktiskt helt orimligt (och särskilt när man har familj). En nödvändig strategi måste därför vara att odla en grej i taget och vara lite slapp med det som syns mindre. Tyvärr är det så i mitt ämne att killar tycks komma undan med den här strategin mycket bättre än tjejer. Tjejer lastas med allsköns uppdrag och ansvar för att ledarna vill undvika att gynna killarna, men det innebär i praktiken att vissa glider under radarn och sen plötsligt cashar in en befordran till professor utan att ha tagit nåt större ansvar öht.

Så stå emot normen att prestera på topp överallt och fokusera på att utveckla en grej i taget, är mitt råd. Och försök för guds skull inte samtidigt ha krav på dig att utvecklas med ridningen. Man måste välja sina dåliga samveten med omsorg.

Så klokt skrivet! Även om ditt råd var till Mabuse så ska jag suga åt mig det.

 

[Mabuse]

Nu vet jag inte om du pratar jobb eller privat i första hand men eftersom vi jobbar i samma bransch tycker jag att A och O att komma ihåg är att verkligheten ÄR att det tar tid att anpassa sig och förstå nya typer av uppgifter. Det finns en outtalad norm i vår bransch (upplever jag) att man helst ska vara nån sorts underbarn och leverera på topp varje gång man åstadkommer något, att det är ett tecken på talanglöshet att misslyckas. Och det stämmer ju inte. Ett konkret bevis för det är att de som lyckats bäst efter disputationen inte nödvändigtvis är de som gjorde de bästa avhandlingarna. Folk är olika och det är sällan talangen blommar konstant. Du har ju dessutom små barn. Det är ytterligare ett skäl till att man måste undvika att jämföra sig med underbarnsnormen.

Sedan ökar ju kraven på alla håll i vår bransch. Man ska helst vara excellent lärare, docent på kortast möjliga tid, hänga utomlands, vara fena på samverkan och ställa upp på mängder med gratisuppdrag som expert. Det är faktiskt helt orimligt (och särskilt när man har familj). En nödvändig strategi måste därför vara att odla en grej i taget och vara lite slapp med det som syns mindre. Tyvärr är det så i mitt ämne att killar tycks komma undan med den här strategin mycket bättre än tjejer. Tjejer lastas med allsköns uppdrag och ansvar för att ledarna vill undvika att gynna killarna, men det innebär i praktiken att vissa glider under radarn och sen plötsligt cashar in en befordran till professor utan att ha tagit nåt större ansvar öht.

Så stå emot normen att prestera på topp överallt och fokusera på att utveckla en grej i taget, är mitt råd. Och försök för guds skull inte samtidigt ha krav på dig att utvecklas med ridningen. Man måste välja sina dåliga samveten med omsorg.

Jo, precis så är det ju. Jag är postdoc just nu, i ett läge där det gäller att meritera sig (med så tunga meriter som möjligt) snabbt som attan för att komma ifråga för de få tjänster som utlyses, för då måste man stå främst bland kandidaterna för att ha en möjlighet att få dem. Alltså: Tunga publikationer, dra in forskningsmedel, meritera sig som lärare i olika sammanhang, och ständigt vara en supertrevlig, okomplicerad och effektiv kollega som alla gärna vill jobba med fler gånger. Det är ju lite att man måste vara underbarn, för att alls få vara kvar. Och givetvis odla sitt internationella nätverk, vilket kräver konferensresor och annat.

Ridningen går förstås på sparlåga under tiden, med effekten att framstegen inte bara uteblir, utan att jag backar - jag har ingen egen häst, men rider i tävlingsgrupp på ridskolan, vilket gör att man även där behöver satsa och visa framfötterna, både i termer av tid och engagemang, och i termer av prestation, annars går såklart möjligheterna och de finare hästarna till andra som satsar mer. Vilket ju är helt rimligt, men också gör att det känns väldigt tråkigt att känna att man blir frånåkt, och får rida på det som blir över när andra, mer satsande ryttare har valt.

 

[mino]

Alltså: Tunga publikationer, dra in forskningsmedel, meritera sig som lärare i olika sammanhang, och ständigt vara en supertrevlig, okomplicerad och effektiv kollega som alla gärna vill jobba med fler gånger.

Har suttit ett par år i lärarförslagsnämnden och min erfarenhet om man ska prioritera hårt och vara pragmatisk är att i första hand satsa på en lång publikationslista, kvaliteten är viktigt men antalet är något viktigare, än så länge. Men H-index blir allt viktigare vilket innebär att man bör tänka strategiskt (tex vem man skriver med) för att få störst citeringmängd. Forskningsmedel är bra att dra in, men inte lika avgörande (det ser tex inte bra ut att ha lett flera projekt utan att det har blivit några direkta publikationer av det). Inom undervisningen är det viktigt att samla på timmar. Ansvar och utveckling av kurser är mindre viktigt. När de sakkunniga sitter med bibbor med ansökningar tenderar de att göra numeriska jämförelser av de sökandes meriter.

Om man ska prioritera vad det gäller forskarkontakter så är mitt tips att fokusera på en community och ställa upp för den, inte fladdra runt för mycket. Ett råd som jag själv inte följer vilket gör att jag inte mäktar med att vara på topp nånstans riktigt. Ostrategiskt! Man MÅSTE sålla om man ska kunna göra ett bra jobb.

 

[Mabuse]

Har suttit ett par år i lärarförslagsnämnden och min erfarenhet om man ska prioritera hårt och vara pragmatisk är att i första hand satsa på en lång publikationslista, kvaliteten är viktigt men antalet är något viktigare, än så länge. Men H-index blir allt viktigare vilket innebär att man bör tänka strategiskt (tex vem man skriver med) för att få störst citeringmängd. Forskningsmedel är bra att dra in, men inte lika avgörande (det ser tex inte bra ut att ha lett flera projekt utan att det har blivit några direkta publikationer av det). Inom undervisningen är det viktigt att samla på timmar. Ansvar och utveckling av kurser är mindre viktigt. När de sakkunniga sitter med bibbor med ansökningar tenderar de att göra numeriska jämförelser av de sökandes meriter.

Om man ska prioritera vad det gäller forskarkontakter så är mitt tips att fokusera på en community och ställa upp för den, inte fladdra runt för mycket. Ett råd som jag själv inte följer vilket gör att jag inte mäktar med att vara på topp nånstans riktigt. Ostrategiskt! Man MÅSTE sålla om man ska kunna göra ett bra jobb.

Det är ju lite olika förutsättningar i olika fält - jag måste ständigt dra in forskningsmedel, annars har jag ingen inkomst och ingenting att betala mina overheadkostnader med. Det är ganska hårda bud, har jag inte betalt min OH-kostnad så åker jag ut på dagen, blir av med rum och e-mailadress. Så det är en absolut nödvändighet, det ger en plattformen för att kunna publicera eller komma ifråga som lärare.

H-index spelar ingen roll i vårt fält, vet inte ens vad det är, och om man har blivit citerad eller inte är kanske roligt för en själv, som kuriosa (i stil med att googla sig själv och se vad som kommer upp), det som spelar roll är var du har publicerat, alltså vilka tidskrifter och förlag.

Men spelreglerna tycker jag är rätt tydliga, jag förstår vad det är jag ska göra, och hur jag ska prioritera utifrån den position jag är i. Problemet är att jag tappat tron på min förmåga att göra det, och det blir allt svårare att förmå sig att göra dem - det känns svårare och svårare att göra det, inte lättare.

 

[mino]

Samtidigt så har du väl den tyngsta situationen man kan ha i akademiska sammanhang? Ganska nyutexad doktor (?) utan fast tjänst och små barn. Dessutom i en stad där det är svårt att leva på en inkomst om det skulle behövas. Det är ju skittungt! Det vore konstigt om man inte kände sig pressad att prestera i den situationen. Men jag vill fortfarande hävda att det GÅR att prioritera strategiskt och ducka för en del förväntningar och krav.

Kolla ändå upp detta med H-index, det är förmodligen för att ni inte är statligt ägda som ni inte pratar om det men alla andra är/kommer att vara beroende av detta för de statliga anslagen. Och bidragsgivarna pratar också alltmer om H-index som en kvalitetsindikator.

 

[Mabuse]

Samtidigt så har du väl den tyngsta situationen man kan ha i akademiska sammanhang? Ganska nyutexad doktor (?) utan fast tjänst och små barn. Dessutom i en stad där det är svårt att leva på en inkomst om det skulle behövas. Det är ju skittungt! Det vore konstigt om man inte kände sig pressad att prestera i den situationen. Men jag vill fortfarande hävda att det GÅR att prioritera strategiskt och ducka för en del förväntningar och krav.

Kolla ändå upp detta med H-index, det är förmodligen för att ni inte är statligt ägda som ni inte pratar om det men alla andra är/kommer att vara beroende av detta för de statliga anslagen. Och bidragsgivarna pratar också alltmer om H-index som en kvalitetsindikator.

Nej, det är nog snarare olika i olika ämnen, det är samma rankinglistor som är avgörande i hela Europa för mitt ämne (vilket iofs har fördelen att underlätta internationellt samarbete, jag har några projekt ihop med finska och brittiska kollegor, och vi har exakt samma bild av var vi borde publicera och hur). Det amerikanska systemet är likadant, men de har lite andra listor där de europeiska tidskrifterna inte är med i lika stor utsträckning. Våra bidragsgivare pratar inte heller om H-index som kvalitetsindikator, utan om samma rankinglistor som vi. Det är möjligt att det kommer bli annorlunda i framtiden, men att försöka meritera sig enligt ett system som ingen annan bryr sig om i förhoppningen att hela forskningsfältet ska flytta dit känns som en högoddsare. Eftersom systemet är så stort och internationellt, så är det av förklarliga skäl rätt trögrörligt. Däremot har det hänt mycket i Sverige de senaste åren, eftersom vi nu anslutit oss till det internationella systemet, så ur lokal synvinkel har det hänt mycket.

Absolut att det är en pressande situation, men problemet är som sagt inte att jag inte förstår hur jag ska prioritera eller vad jag borde göra. Det är verkligen glasklart, och jag har ingen panik över det. Jag vet vilka saker jag borde göra, och vilka som är mindre viktiga och kan tas i andra hand i mån av tid och lust. Problemet är att i takt med att jag blir äldre och mer erfaren, så känns det svårare och svårare, eller snarare: jag har mindre och mindre tro på att jag kan, och därför bär det emot mer och mer att försöka. Det gäller inte bara jobbet, utan även ridningen.

 

[mino]

Har du själv någon teori om vad ditt minskade självförtroende kan bero på? Jag tänker att det kan hjälpa att förstå mekanismerna bakom den upplevelsen.

Själv har jag extremt dålig simultankapacitet och har fått lägga om mitt arbetssätt helt sen jag fick barn. Jag har ett behov av att jobba fokuserat i stora sjok när kreativa uppgifter ska utföras, vilket inte går när man ska hämta och lämna och vara någorlunda närvarande hemma. Jag åker därför iväg och tar in på hotell några nätter då och då när jag behöver skriva. Om jag inte gjorde det så skulle jag ha mycket svårare att prestera, mitt vanliga liv ger mig helt enkelt inte de marginaler jag behöver för att kunna prestera utan att bli distraherad. Det jag vill säga med denna parallell är att det kanske inte är du som har förändrats, det kanske är omständigheterna runt dina prestationer som försämrats?