Det var så för mig också, plugghäst som jag var. Och så har det faktiskt tyvärr varit i alla tider, det är inget isolerat fenomen för skolan i det nutida Sverige.
Det blir också lite väl förenklat och ganska stereotypt att hålla sig kvar vid bilden av mobbare som de som alltid får dåliga betyg, och de som blir mobbade de som alltid får bra betyg. Det finns elever som får dåliga betyg och är jättemobbade, på samma sätt som att det finns duktiga elever som beter sig för jävligt.
I min drömvärld får skolor tillräckligt mycket resurser för att ta tag i mobbning, ha små klasser, kanske lägga extra timmar på att utbilda de som mobbar och diskutera deras värderingar, inte att dela upp skolor i "stökiga" och "lugna". det blir ju en slags segregation och ingetdera av grupperna får lära sig att samarbeta med alla sorters människor och personligheter - som det ju senare kommer att bli i arbetslivet.
Att man frågar de stökiga eleverna: "Vad är en tönt för er?" "Varför då?" "Varför tycker ni att det är töntigt att bli duktig i skolan?" (Som exempel nu då).
På så sätt får eleverna självreflektera och faktiskt lära sig att sätta ord på varför de gör som de gör.
Idag är det för mycket fokus på att t ex flytta på en mobbad elev - eller i undantagsfall flytta på en elev som mobbar andra.
Jag menar inte att kaxiga och hormonstinna tonåringar ska sitta i ring och sjunga Kumbaya, men det görs alldeles för lite för att gå till botten med mobbningsproblem. Barn blir stämplade, som vi ser i programmet. Det hålls ingen dialog.
