Bukefalos 28 år!

Psykiatri, era erfarenheter?

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

OM det nu är så att tex psykiatriker i högre grad än andra har egna erfarenheter av psykiatriska problem, så är det ändå svårt att förstå din värderande ton då du spekulerar om det.

Det jag menade var att personer med egna psyiatriska problem (givetvis beroende på vad det är för problem) kanske kan vara olämpliga att leda organisationer. Det lär väl finnas en hel del psykiatriska problem som gör att en person inte bör ha t.ex. en arbetsledande befattning.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Om någon känner igen mig så snälla håll det för er själva, jag har valt detta nicket av hänsyn till min omgivning och av hänsyn till mig själv då alla i min närhet inte vet något om detta och jag hoppas detta respekteras.

Min erfarenhet av psykatri är sorglig. Har en förälder som är psykiskt sjuk och vägrar att ta medciner. Inte ens när denne person har varit en fara för sig själv så har psyk gjort något överhuvudtaget. Jag anser att man är en fara för sig själv om man stänger in sig i en lägenhet, ligger dygnet runt i en lägenhet med alla lampor tända och varken äter eller dricker.

Det var efter att vederbörande skrev ut sig själv från sjukhuset som personen gjorde detta.Jag och två av mina syskon åkte till lägenheten när vi inte hade fått tag i vederbörande tredje dagen efter att denna hade skrivit ut sig från sjukhuset och en granne hade också reagerat på att det var tänt dygnet runt. Kanske skulle vi åkt dit redan första dagen men det är lätt att vara efterklok och personen det gäller har hållit sig undan på liknande sätt tidigare och det har man trots allt en rätt att göra och rätt att inte svara i telefon har man också.

Denna person blev inlagd på en medicinavdelning igen efter detta och psyk kallades dit för bedömning. Deras enda kommentar var att vi har inget att tillföra (har pratat med både läkare och annan vårdpersonal på den medicinavdelning och de var också chockade av bedömningen). Psyk kallades dit ytterligare en gång innan personen skrevs ut då de ansåg att det psykiska tillståndet försämrats men deras bedömning kvarstod.

En anmälan har gjorts till socialstyrelsen (var dem man anmälde till då nu finns det nån ny instans dit det är överflyttat) det var för 1 1/2 år sen men den har inte ens börjat utredas än. Jag har levt med vederbörandes försök till att ta sitt eget liv upprepade gånger under hela min livstid. Psyk kan givetvis inte tvinga nån att ta mediciner det förstår jag också men upprepade gånger har de också struntat i att göra något när personen försökt ta sitt eget liv. Ibland har det gjorts några insatser men de har runnit ut i sanden varje gång p.g.a. personen det gäller avbokar precis allt.

Det är min största sorg och ilska i livet att det psyk faktiskt inte bryr sig alls ens när det är en uppenbar risk för att personen tar sitt liv. Jag och mina syskon har kämpat hela livet med myndigheter och vården. Men nu orkar jag inte mer och har brutit kontakten med denna förälder vilket också är en stor sorg.:(:cry::cry::cry::cry: Den andra av mina föräldrar gick bort för en del år sen. Ville bara dela med mig av situationen och min syn på psyk. Jag hoppas innerligen att det finns nån som har bättre erfarenheter.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Det gör jag:p

Men om man nu tar det klassiska exemplet ( ej från mitt jobb):

En biopolär kvinna är hur "manisk" som helst. Går ut i utmanande kläder, sminkar sig grovt, letar sex på gatan, lämnar ut sig fullständigt. Nästa episod, personen "går neråt" igen, har ångest, gråter över det hon gjort, skäms, ligger i sängen och mår piss och talar om att hon ville ju inte detta, hon ångrar sig, kan inte styra sig.

Man kan som personal inte göra mer än att försöka prata personen "tillrätta" i de maniska perioderna, vilket i de flesta fall är helt hopplöst. Vi kan ju förvisso försöka jobba för att hon inte hamnar i det maniska, men även det är ju mer eller mindre hopplöst när vissa människor inte "fungerar" på sin medicin.

I detta fall anser jag att man på något sätt står helt hjälplös som personal.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Beklagar dina erfarenheter.

Det jag bara blir lite ledsen av att höra är hur det skylls på att "psyk"inte gör något. Precis som jag skrev i första inlägget har vi personal knappt några rättigheter att göra något alls. Det är det jag försöker förmedla själv och känner mig frustrerad över. De flesta som jobbar inom psykiatrin vill ju hjälpa, men vi får inte för alla lagar och regler som står över huvudet på oss.

Jag minns tex för några år sedan, jag gjorde en ordentlig utrensning hemma och skulle slänga massor av saker som porslin, gardiner mm i bra skick. Flera av våra boende behövde saker och har aldrig/sällan råd att köpa något, så jag frågade vår dåvarande chef om det var ok att lämna över grejer till dem. Det var det inte. Man får inte ge saker till sina boende, det är särbehandling. Det är en småsak i det hela, men ibland stjälper reglerna mer än vad de hjälper.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Det jag menade var att personer med egna psyiatriska problem (givetvis beroende på vad det är för problem) kanske kan vara olämpliga att leda organisationer. Det lär väl finnas en hel del psykiatriska problem som gör att en person inte bör ha t.ex. en arbetsledande befattning.

Psykiatriska problem är ju en ganska luddig term.

Psykiska sjukdomar (som ju också omfattar ett brett spektra), är tyvärr ofta så svåråtkomliga medicinskt att verksamhetsledning lätt hamnar utanför vad som är möjligt för de personerna. Som du ju också antyder.

Jag skulle med andra ord inte oroa mig för detta när det gäller psykiatrin. (Snarare i företagsvärlden i så fall, tänk bara på allt man hör om narcisstiska företagsledare med grandios självbild. :D)
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

I detta fall anser jag att man på något sätt står helt hjälplös som personal.

Ja, jag förstår det. Jag ser det rentav som att samhället - om vi alls bryr oss om personlig integritet och människors autonomi - står rätt hjälplösa inför många situationer som många av oss finner synnerligen beklagliga. Vi tvingas uthärda att andra fattar fel beslut på fel grund gång efter annan, ibland med gräsliga konsekvenser.

Det som kan diskuteras är väl var gränsen för ingripande med tvångsmetoder ska gå. Och det måste ju diskuteras mot bakgrund av att vi inte vill ha ett auktoritärt samhälle som använder psykiatrin i korrigerande syfte, och att samhället på det hela taget vill försvara de demokratiska och egalitära värdena.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

(Snarare i företagsvärlden i så fall, tänk bara på allt man hör om narcisstiska företagsledare med grandios självbild. :D)

För några år sedan presenterades väl någon rapport som påvisade en onormalt hög andel psykopater bland just företagsledare. Så det är uppenbarligen en 'yrkesgrupp' som verkar dra till sig en del konstiga typer.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Just med tvångsvård, så måste det ju hända något mer drastiskt för att det ska gå vägen. Även här tror jag det behövs något mellanting av det som finns idag.

I exemplet ovan så är personen inte en fara för sig själv eller andra i den bemärkelsen att hon skulle omhändertagas ( nja, kan vara gränsfall kanske), men vad händer. Person kan bli hämtad av polis om någon ringer, blir körd till psykakuten, möjligtvis inlagd några dagar och sen hem till boendet och det börjar om igen. Personen får ju ingen hjälp med beteendet, hur mycket vi än stöttar, städar, handlar och vårdar henne i övrigt.

Eller om vi tar personen som är högljudd ( kan inte gå in på detaljer). Istället för att ta reda på varför personen skriker ( bla), så ljudisoleras lägenheten. Vad är det för hjälp vi ger?
 
Senast ändrad:
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag skriver om en specifik situation där jag, läkare på medicinavdelningen, övrig vårdpersonal på medicinavdelning anser att psyk inte har gjort sitt jobb. När en människa som försöker ta sitt liv oavsett vilket sätt det är på (svälta ihjäl i det här fallet), inte förstår att vederbörande måste äta och psyk anser att de inte har något att tillföra. Nej då anser jag att vederbörande inte har gjort sitt jobb, inte heller sjukhuset ansåg att de hade gjort sitt jobb. Jag om någon vet att vårdpersonal inte får göra något i många fall och jag är väl medveten om människas rätt till självbestämmande. Men i detta fallet var personen på sjukhuset frivilligt och psyk säger att de inte har något att tillföra. Jag köper inte att de smiter undan sin skyldighet som jag anser att de har gjort i det här fallet och säger att de inte har något att tillföra.

Och om du frågar mig så anser jag att människans självbestämmanderätt går för långt i vissa fall och om personen försöker ta sitt liv så ska det till tvångsvård tills personen inte längre är en fara för sig själv. Men jag är antagligen för färgad av hela mitt liv för att vara helt objektiv.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Fast om man är kunnig inom psykologi/psykiatri så behövs ingen diagnos för att kunna avgöra vilken behandling som behövs. Jag väljer själv ALDRIG behandling utifrån vilken etikett mina patienter kommer med. Jag bör en psykologisk bedömning av patientens fungerande, problematik och egna önskemål.

Diagnoser fyller egentligen främst sin funktion inom forskningen.

(Sen att vissa instanser kräver etikett för att sätta in insatser, det är ju en annan sak)
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Håller med om att självbestämmande är jätteviktigt, men när det blir till en nackdel för dem själva?

När de själva inte vill något i friskare tillstånd, men gör ändå när de är i sämre tillstånd? När de inte förstår att vissa saker är viktiga för att må bättre själva? När de har så svåra hallucinationer att de inte kan äta, dricka normalt? När de inte vill ta sin medicin för att de är "friska". När de "gör bort sig" och lägger ut sig på nätdejtingsidor utan att förstå konsekvenserna av det? När de umgås med kriminella drogmissbrukare fast de inte vill när de är i sina piggare tillstånd, men ändå hamnar där när de mår sämre. När de går ut i underkläder/morgonrock när det är kallt och skrämmer upp grannarna innan det blir polishämtning..När de lånar pengar av "vänner" och aldrig kan betala tillbaka. Det finns hur många exempel som helst där inte alltid självbestämmandet känns bra för varken personal eller dom själva i andra tillstånd än just då de utövar det hela. Det går ju inte att förhindra.

För de fall där det finns fara för patienten eller andra har vi ju olika tvångslagstiftningar. Men att tvångsvården borde ökas känns ju bara väldigt..medeltid..
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Tvångslagstiftningen är ganska detaljerad. Det finns tydliga kriterier för när den får användas och inte.
All form av tvångsvård måste också godkännas av förvaltningsrätt.

Jag vet ju ingenting om ert fall men förmodligen så har inte kriterierna för tvångsvård varit uppfyllda, och då finns det ingen psykiatrin kan göra om personen inte vill ha vård.

Självklart är det sorgligt, men det finns också en väldigt viktig anledning till detta.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Men vad tycker du man skulle gjort med den maniska patienten? Låste in henne så hon inte kunde göra dumma grejer?

Vi gör alla saker vi sen ångrar. Men inte vill vi att någon annan ska styra vårt liv för det.

Och det finns väl inget som hindrar att du som personal pratar med den högljudda patienten om varför den skriker?
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

För de fall där det finns fara för patienten eller andra har vi ju olika tvångslagstiftningar. Men att tvångsvården borde ökas känns ju bara väldigt..medeltid..

Tyvärr är det ju så att fara för sig själv eller andra, mest omfattar skador som tex misshandel, hot eller personskada mot sig själv. Det finns otroligt många andra fall där tvångsvård inte går att använda när det gäller personens mående och agerande trots att det skadar.

Som exempel kan vara när personer utnyttjas ( sexuellt eller man lurar av dem pengar mm) där personen inte förstår sitt bästa och är "med" på det, pga av psykiska eller fysiska funktionshinder.

Ta en mycket svårt psykiskt sjuk kvinna, som lägger ut sig på datingsidor, för hon vill ha en kille. Hon har även en liten hjärnskada som gör att hon förstår ungefär så mycket att alla ska ha en kille i hennes ålder, men mer om vad det innebär med förhållande mm räcker inte förmågan till. Hon kan bli otroligt utnyttjad, misshandlad, lurad och allt därtill, och hon är en fara för sig själv här, men inte att någon tvångsvård finns att tillgå här tex, trots att hon är en fara för sig själv.

Det jag menar är att det inte fungerar på rätt sätt. Jag menar inte att man ska låsa in kvinnan och tvångsbehandla henne om någon tror det.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Men vad tycker du man skulle gjort med den maniska patienten? Låste in henne så hon inte kunde göra dumma grejer?

Vi gör alla saker vi sen ångrar. Men inte vill vi att någon annan ska styra vårt liv för det.

Och det finns väl inget som hindrar att du som personal pratar med den högljudda patienten om varför den skriker?

Jo, jag hade velat att någon styrde mig om jag var biopolär och gjorde sådana saker. Känner till ett privat fall som hände för många herrans år sedan där en man köpte hästar när han blev manisk. Eftersom han hade djurförbud och gömde de flesta i skogen ( hade egen mark) var det väldigt mycket vanvård på djuren. Han skötte det fint i sina maniska perioder, struntade i att ge dem både mat, vatten och liknande när han var depressiv.

Eftersom jag inte kan gå in på detaljer om det enskilda fallet om mina boende, så har personen väldigt svår problematik. Vi misstänker en hel del om vad personen utsatts för, men vi får inte "behandla" med samtal, psykolog eller göra en ordentlig utredning på vad "problemet" är, för personens anhöriga. De anhöriga har pratat med läkaren som går på deras linje. Det går inte prata speciellt mycket med personen i övrigt.

Jag vet inte hur man skulle göra med den maniska kvinnan, men kanske borde hon blivit inlagd under den mest maniska perioden för medicinjustering istället att få "härja" fritt och göra bort sig innan.
 
Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag vet inte vad du har för utbildning men jag som jobbar med sociala insatser kan många gånger tycka det är skitsvårt om personen inte har en diagnos. Det är en av de fakta jag behöver för att kunna göra en bra bedömning. Diagnosen kan ju många gånger ge en bra utgångspunkt för hur man kan stötta personen, var man ska sätta ribban och vad man kan ha flr förväntningar.

Eller så kan det bli som en jag träffar i jobbet, som fått fyra olika diagnoser under ett år. Då är det ju helt meningslöst.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Kropp & Själ Någon mer här som har haft eller har det? https://www.1177.se/Dalarna/sjukdomar--besvar/konsorgan/besvar-vid-sex/vaginism/ Hur...
Svar
3
· Visningar
589
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 129
Senast: Sasse
·
L
  • Låst
Samhälle Först så vill jag vara VÄLDIGT tydlig att SJÄLV KLART så gäller inte dethär för alla! Utan det finns säkert jätte många som jobbar på o...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
7 524
Senast: Gunnar
·
Hemmet Bor sen ett år tillbaka i en BRF som är en gammal herrgård, omgjort till 14 lägenheter. Delar av parken som hör till är omgjord till...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
5 810

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp