Psykiatri, era erfarenheter?

[makarontanten]

Jag är så himla frustrerad. Jag jobbar inom psykiatrin, på gruppboende, där flertalet är mycket sjuka. Jag har alltid älskat mitt jobb, har känt att jag vill göra något, hjälpa, vårda, ge mina klienter en mening. Men det går inte!!

Det är så himla svårt att skriva om jobbet, eftersom det är tystnadsplikt, men rent generellt känner jag att personerna jag jobbar med får fel eller ingen hjälp alls. "Vi" på "golvet", ger dem städscheman/hjälper till med städning, vi hjälper till med mat/handling,tvätt, läkarbesök/tandvård, försöker jobba för trygghet och att de som klarar av det, kommer ut på aktiviteter och eventuellt anpassade jobb som finns att tillgå. Jag ser det som näsan ren "omvårdnad", inte att hjälpa personen att må bättre, att utvecklas som människa eller ens försöka hitta själva roten till problemet och därefter gå vidare. Faan, unga tjejer, under 30 som inte får en chans ens:-(

Mediciner är förstås inte allt, men vår läkare är såååå gammalmodig, tar inte till sig något nytt, vilket också ställer till problem att individerna inte får pröva nya metoder, nya mediciner. Det verkar som att hela kommunen/landstinget är rädda för läkaren, och ingen ifrågasätter hen, trots att hen fått en hel del anmälningar på sig om felmedicineringar och felbehandlingar som gjort skada i enskilda fallet.

Vi har även MAS ( medicinsk ansvariga sjuksköterskor) vi ska ringa vid problem, som inte gör sitt jobb. Man ringer och får till svar: " Nä, jag vet inte, jag kan inte göra något, vad tycker du?

Vi har klienter som inte blivit utredda ( anhöriga som stoppat det hela, eller att klienten är för svårt sjuk/inte vill utredas), vilket också gör att de inte får rätt hjälp, varken medicinskt eller med vilka behov som behövs för just denne person.

Självbestämmande i all rätt. Självklart ska klienten bestämma över sitt liv, men när besluten som klienten tar, gör att den mår dåligt, att den hamnar i trubbel, inte får rätt hjälp, och i allmänhet påverkar dennes liv på ett egativt sätt. Vi har INGA rättigheter alls, inte ens att gå in att försöka styra upp det hela. I kommunen är all hjälp frivillig.

Ex har vi en person som är väldigt högljudd. Istället för att ta tag i själva problemet, så ljudisoleras lägenheten...

Handläggare som gör en bedömning på en person efter att ha träffat personen en halvtimme. En halvtimme, sen är det bara så, så som de kommit fram till just då...

Jag blir mörkrädd, vad gör man? Det kan inte få vara så här år 2013.

Vet att det är många här inne som vart i kontakt med psykiatrin, vad har ni för erfarenheter? Hur går det att förbättra för just er, vad vill ni att vi som arbetar gör i första hand, och framförallt, hur vill ni att det ska se ut? Vill vi/ni att det ska vara mer "hårdstyrt" att vi som jobbar styr upp mer, eller tycker ni självbestämmande till 100% är bra i psykiatrin? Varför i sådana fall? Jag vill göra skillnad, men jag har ingen talan, jag är bara på golvet, jag bestämmer inte...

Jag har i samma veva haft samma "problem" med hemtjänst. Har en farfar som behöver så mycket hjälp ( 92 år, dement, dålig syn, stora hörselproblem), men vägrar. Jag kämpar för honom, fixar handläggarmöten, försöker få avlastning i det jag gör, han vill inte vara "till besvär" och hjälpen uteblir från kommunen, han bestämmer ju själv....

 

[Rumpnissen]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Självbestämmanderätten är en fundamental grundprincip i hela den svenska lagstiftningen. Det går inte att förbise den. Sen vet jag mycket väl hur frustrerade det är för alla oss som är runt omkring och inte känner att vi kan göra ett så bra arbete som vi vill.

Rent spontant, vad säger din chef?

Att psykiatrin (sjukvården) inte gör något är ett rikstäckande problem, mer eller mindre i alla fall. Hos oss tycker ofta läkare och sjuksköterskor att gruppboende är lösningen på alla problem och vi i kommunen (jobbar som handläggare) får slåss för att personen i alla fall ska få en diagnos först.

 

[kryddelydd]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag håller med dig, men kan också se att för mycket läkemedel är ett annat vanligt "fel" från psykiatrin.

Det verkar svårt att hitta bra behandlingar till de svårast psykiskt sjuka.
De som jag träffar, som har mild till måttlig depression eller medelsvåra ångestproblem, kan man som regel hjälpa skapligt med läkemedel gärna i kombination med samtalsbehandling.

De som har det svårast, finns det inte så verksam behandling till. Och läkemedlen har ganska besvärliga biverkningar vilket inte heller underlättar. Eller stark beroendepotential...

inte enkelt!
och det är många, kanske särskilt i den kommunala verksamheten, som gör jättejobb! med otillräckliga resurser.

 

[MiniLi]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Vad skulle diagnos göra för skillnad? Det är ju trots allt bara en etikett.

 

[MiniLi]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Människors rätt att bestämma över sitt eget liv är bland det viktigaste som finns. Vi har kommit längre än att det skulle vara ok att tvinga människor till insatser som de inte vill ha, bara för att vi anser att de beter sig annorlunda.

Att ni har en läkare som felbehandlar är såklart helt galet. Men annars?
Vill inte patienterna ha vård så ska de inte tvingas till det.

Och tyvärr så är dessutom kryddeludd inne på något viktigt. Det finns helt enkelt inte effektiv behandling för alla.
Det som ni gör, att se till så att en människa mår dåligt får någon form av rutiner och ramar i sitt liv kan vara jättemycket värt!

Man skulle ju önska att samhället för det första satsade mer pengar på psykisk ohälsa, utöver adhd. Men så ser det tyvärr inte ut. Man kan också önska att vi skulle ha kommit längre i forskningen på vissa områden, eller att den kunskap som finns skulle nå ut i verksamheter på ett bättre sätt.
Men någonstans får man lite göra det bästa av saken. Och om du kan göra livet enklare för dina patienter så är väl det en jättefin sak.

 

[lahsd]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag blir mörkrädd, vad gör man? Det kan inte få vara så här år 2013.

Din berättelse styrker ännu mer att psykologer och psykiatiker ofta valt sitt yrke beroende på att de har egna psykproblem.
Så att en verksamhet som styrs av sådana yrkesgrupper fungerar dåligt är tyvärr ingen större överaskning för mig.

Man kanske borde testa folk som ska in på dessa utbildningarna genom lämplighetstest, fast det lär väl tyvärr ta lång tid innan sådant får effekt.

 

[Wysiwyg]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Din berättelse styrker ännu mer att psykologer och psykiatiker ofta valt sitt yrke beroende på att de har egna psykproblem.

Men dra mig baklänges vilket (felaktigt) påhopp!

 

[Rumpnissen]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Om en person har så stora svårigheter att den inte klarar ett eget boende är en diagnos viktigt. Dels för att personen ska kunna få rätt behandling men också rätt socialt stöd. Det kan vara stora skillnader i stödet en person behöver och ha rätt.

 

[Rumpnissen]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag menar inte alls att medicinering skulle vara lösningen på allt. Delar helt din uppfattning om att många är över medicinerade.

 

[lahsd]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Men dra mig baklänges vilket (felaktigt) påhopp!

Jag uttalar mig enbart på personliga erfarenheter av de psykologer jag känner.

I en annan tråd där det var en psykolog som raggade på sina studenter så gjorde jag ungefär samma kommentar. Där var det en del som höll med mig i den uppfattningen så uppenbarligen är jag inte ensam om min iakttagelse.

Tänker man lite på det så är det inte så konstigt. Ifall man har problem med sitt eget psyke så är det väl naturligt att man intresserar sig för ämnet. Att sedan söka en utbildning inom ämnet är ju i det fallet rätt logiskt.

Jag menar givetvis inte att alla har psykologiska problem, men antagligen en högre andel än i hela samhället.

 

[makarontanten]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jag uttalar mig enbart på personliga erfarenheter av de psykologer jag känner.

I en annan tråd där det var en psykolog som raggade på sina studenter så gjorde jag ungefär samma kommentar. Där var det en del som höll med mig i den uppfattningen så uppenbarligen är jag inte ensam om min iakttagelse.

Tänker man lite på det så är det inte så konstigt. Ifall man har problem med sitt eget psyke så är det väl naturligt att man intresserar sig för ämnet. Att sedan söka en utbildning inom ämnet är ju i det fallet rätt logiskt.

Jag menar givetvis inte att alla har psykologiska problem, men antagligen en högre andel än i hela samhället.

Obesrvera att psykologi och psykiatri är helt olika saker.

 

[Wysiwyg]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Personliga erfarenheter räcker inte för att göra ett sådant uttalande. Du har troligtvis inte träffat alla psykologer eller psykiatriker som finns. Att det finns några stycken som håller med dig gör inte att påståendet är mer sant (eller mindre ogrundat).

Även OM en högre andel av både psykologer OCH psykiatriker skulle vara psykiskt sjuka (har du någon undersökning på det?) säger inte det att "de flesta av dem" har psykiska problem.

Och precis som makarontanten säger är det en stor skillnad på psykiatriker och psykologer.

 

[makarontanten]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Människors rätt att bestämma över sitt eget liv är bland det viktigaste som finns. Vi har kommit längre än att det skulle vara ok att tvinga människor till insatser som de inte vill ha, bara för att vi anser att de beter sig annorlunda.

Att ni har en läkare som felbehandlar är såklart helt galet. Men annars?
Vill inte patienterna ha vård så ska de inte tvingas till det.

Och tyvärr så är dessutom kryddeludd inne på något viktigt. Det finns helt enkelt inte effektiv behandling för alla.
Det som ni gör, att se till så att en människa mår dåligt får någon form av rutiner och ramar i sitt liv kan vara jättemycket värt!

Man skulle ju önska att samhället för det första satsade mer pengar på psykisk ohälsa, utöver adhd. Men så ser det tyvärr inte ut. Man kan också önska att vi skulle ha kommit längre i forskningen på vissa områden, eller att den kunskap som finns skulle nå ut i verksamheter på ett bättre sätt.
Men någonstans får man lite göra det bästa av saken. Och om du kan göra livet enklare för dina patienter så är väl det en jättefin sak.

Håller med om att självbestämmande är jätteviktigt, men när det blir till en nackdel för dem själva?

När de själva inte vill något i friskare tillstånd, men gör ändå när de är i sämre tillstånd? När de inte förstår att vissa saker är viktiga för att må bättre själva? När de har så svåra hallucinationer att de inte kan äta, dricka normalt? När de inte vill ta sin medicin för att de är "friska". När de "gör bort sig" och lägger ut sig på nätdejtingsidor utan att förstå konsekvenserna av det? När de umgås med kriminella drogmissbrukare fast de inte vill när de är i sina piggare tillstånd, men ändå hamnar där när de mår sämre. När de går ut i underkläder/morgonrock när det är kallt och skrämmer upp grannarna innan det blir polishämtning..När de lånar pengar av "vänner" och aldrig kan betala tillbaka. Det finns hur många exempel som helst där inte alltid självbestämmandet känns bra för varken personal eller dom själva i andra tillstånd än just då de utövar det hela. Det går ju inte att förhindra.

 

[makarontanten]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Om en person har så stora svårigheter att den inte klarar ett eget boende är en diagnos viktigt. Dels för att personen ska kunna få rätt behandling men också rätt socialt stöd. Det kan vara stora skillnader i stödet en person behöver och ha rätt.

Håller fullständigt med. För "oss" som jobbar är det naturligtvis stor skillnad på om någon är biopolär och just nu nere i botten av depression, eller om personen enbart är deprimerad. Eller om personen är autistisk eller lider av psykos, har en ADHD eller har vaneföreställningar. Även om man ska se hela människan och individen, så arbetar man med olika problem på olika sätt beroende på vilken diagnos personen har. Även medicineringen behöver "en diagnos" utifrån vad personen har för problem om det ska bli "rätt" medicin.

 

[Petruska]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Håller med om att självbestämmande är jätteviktigt, men när det blir till en nackdel för dem själva?

Så är det fortfarande en grundbult i lagstiftningen. Det måste vara utgångspunkten för resonemanget.

 

[makarontanten]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jo, det vet jag. Men det är ju inte det lättaste att jobba utifrån de förutsättningarna det kan ge.

 

[lahsd]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Obesrvera att psykologi och psykiatri är helt olika saker.

Det vet jag mycket väl. Personligen känner jag ingen psykiatriker, men jag kan nog tänka mig att det som kan få en läkarstudent att välja att inrikta sig på psykiatri i vissa fall kan bero på egna erfarenheter av psykiatriska problem.


Fast ska vi börja diskutera varför vissa läkarstudenter väljer vissa ämnen så är det nog bäst att starta en egen tråd om det. Fast det vore onekligen en intressant diskussion, förutom psykiatriker finns det ju en del andra man kan undra om.

 

[lahsd]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Personliga erfarenheter räcker inte för att göra ett sådant uttalande. Du har troligtvis inte träffat alla psykologer eller psykiatriker som finns. Att det finns några stycken som håller med dig gör inte att påståendet är mer sant (eller mindre ogrundat).

Som sagt så uttalar jag mig enbart av egna erfarenheter. Som jag skrev fanns det ju även andra på detta forum som verkade dela dessa erfarenheter.
Har du någon källa som säger att jag har fel?
Det resonemang som jag förde, var det helt osannolikt?

Sen menar jag givetvis inte att det gäller alla, men att det är en högre andel tror jag tills någon bevisar motsatsen för mig.

Och precis som makarontanten säger är det en stor skillnad på psykiatriker och psykologer.

Visst, men bevekelsegrunderna att söka sig till dessa yrken kan nog ha en del gemensamt.

 

[Petruska]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Det vet jag mycket väl. Personligen känner jag ingen psykiatriker, men jag kan nog tänka mig att det som kan få en läkarstudent att välja att inrikta sig på psykiatri i vissa fall kan bero på egna erfarenheter av psykiatriska problem.

Nej, inte är det väl särskilt intressant att spekulera i vilka motiv andra personer, som man inte känner, har för sina yrkesval?

OM det nu är så att tex psykiatriker i högre grad än andra har egna erfarenheter av psykiatriska problem, så är det ändå svårt att förstå din värderande ton då du spekulerar om det.

 

[Petruska]

Sv: Psykiatri, era erfarenheter?

Jo, det vet jag. Men det är ju inte det lättaste att jobba utifrån de förutsättningarna det kan ge.

Nej, det förstår jag.

Men ärligt talat, hur lätt skulle det vara att istället arbeta utifrån förutsättningen att du vet vad som är det bästa för andra människor - mot deras uttalade uppfattning - och att sedan agera utifrån din egen uppfattning?