Psykisk ohälsa hos partner

[a1agnlju]

Det som är lite lurigt med anhöriga som är deprimerade och mår dåligt är att det inte direkt är ovanligt att dom håller det värsta inne för att dom inte vågar berätta i rädslan att förlora anhöriga. Så det är verkligen inte någonting som man kan lita på till 110%, det är viktigt att säga att dom kan vara helt och hållet ärliga och berätta att man finns kvar ändå.

Det är otroligt naivt att tro sig veta om någon har självmordstankar eller inte, att tro att nära anhöriga ska berätta om det. Det är så fruktansvärt att leva med sånt att det nästan är något man kan räkna med finns där någonstans i bakhuvet för dom som har dom sjukdomarna.

Definitivt! Om man kunde tolka det skulle inte självmord vara så vanligt. Har själv en kusin som tog sitt liv för inte så länge sedan. Hans syskon (de hade en mycket nära relation med varandra) hade inte en susning och var totalt oförberedda. Ingen tidigare historik inom psykvården, depression eller någonting sånt. Så utåt kan man stänga många känslor inne.

 

[Petruska]

Det som är lite lurigt med anhöriga som är deprimerade och mår dåligt är att det inte direkt är ovanligt att dom håller det värsta inne för att dom inte vågar berätta i rädslan att förlora anhöriga. Så det är verkligen inte någonting som man kan lita på till 110%, det är viktigt att säga att dom kan vara helt och hållet ärliga och berätta att man finns kvar ändå.

Det är otroligt naivt att tro sig veta om någon har självmordstankar eller inte, att tro att nära anhöriga ska berätta om det. Det är så fruktansvärt att leva med sånt att det nästan är något man kan räkna med finns där någonstans i bakhuvet för dom som har dom sjukdomarna.

Det kan du ju hävda. Men vi vet ju att det inte är så för alla. Inte alla deprimerade, inte ens alla riktigt svårt deprimerade, har självmordstankar. Och det finns de som har självmordstankar utan att vara deprimerade.

De gånger jag har haft självmord i min närhet, har jag aldrig blivit förvånad eller tyckt att det har kommit som en blixt från klar himmel.

 

[monster1]

Fast jo? Men det är extremt svårt att få stop på tankarna som föder ångesten. Och kommer en tanke smygande omedvetet så har man sedan femhundraskjuttio saker att oroa sig över och som skapar ångest och sen får man panikattacker. Det är en lång väg att bli fri från ångesten och man måste börja med små steg, som att t.ex. lära sig identifiera vad ångest är och vilka tankar som startar ångesten. Men det är en helt annan diskussion tycker jag.

För mig stämmer inte den diskussion du bedriver och jag tror inte heller att det du säger stöds av någon forskning. All ångest kommer inte ur konkreta tankar och all ångest är inte panikångest.

 

[Aionee]

För mig stämmer inte den diskussion du bedriver och jag tror inte heller att det du säger stöds av någon forskning. All ångest kommer inte ur konkreta tankar och all ångest är inte panikångest.

Känslor kommer från tankar, jo. Panikångest är när man får ångest över att få ångest.

 

[monster1]

Känslor kommer från tankar, jo. Panikångest är när man får ångest över att få ångest.

Jag vet vad panikångest är eftersom jag har både det och mer lågbrinnande ångest. Det är inte alltid ångest kommer ifrån tankar vad har du fått det ifrån?

 

[Magiana]

För mig stämmer inte den diskussion du bedriver och jag tror inte heller att det du säger stöds av någon forskning. All ångest kommer inte ur konkreta tankar och all ångest är inte panikångest.

Det är inget krav att ångest kommer från konkreta tankar, de kan lika gärna vara omedvetna ankar precis som @Aionee säger. Är de omedvetna behöver man medvetandegöra dem.

Ångest eller panikångest kan inte uppstå ur tomma intet. Helt omöjligt. Det är hjärnan som styr precis allt i kroppen. Hur skulle det annars funka?

Jag har f.ö. också gedigen erfarenhet av ångest/panikångest, men är numera frisk. Vid den värsta attacken jag hade önskade jag att någon hade klubbat ner mig så jag slapp ifrån ångesten. Så hemsk var den.

 

[monster1]

Det är inget krav att ångest kommer från konkreta tankar, de kan lika gärna vara omedvetna ankar precis som @Aionee säger. Är de omedvetna behöver man medvetandegöra dem.

Ångest eller panikångest kan inte uppstå ur tomma intet. Helt omöjligt. Det är hjärnan som styr precis allt i kroppen. Hur skulle det annars funka?

Bara för att det kommer ifrån hjärnan betyder ju inte att det är en tanke.

 

[Aionee]

Bara för att det kommer ifrån hjärnan betyder ju inte att det är en tanke.

Vad är det då menar du?

 

[EmmaBovary]

Ja, det är ju lätt för mig att säga: Jag blir i stort sett aldrig orolig pga partners sjukdom. Och jag försöker aldrig ställa saker till rätta eller lägga mig i hur partner mår, eller försöka få partner på fötter dåliga perioder. Jag ser det inte som min sak - typ som jag ju inte hade gjort om det var influensa heller, det är ju bara att låta tiden gå.

Jag anpassar mig inte, så till vida att jag inte omedelbart accepterar att det sätt partner tycker att jag ska hantera sjukdomen på "bestämmer" över mig, utan jag litar till mitt eget omdöme. Och jag gör det jag vill göra, oavsett om partner orkar följa med eller inte.

Men förutom att deprimerade är rätt tråkiga när de deppar, så påverkar det inte mig hur partner mår. Det händer inga konstigheter som drabbar mig. Eller ja, när partner som nu mår bra och jobbar, så är det ju ekonomiskt till fördel även för mig jämfört med sjukskrivning.

Men jag har alltså aldrig ens känt det så jobbigt att jag har behövt "prata av mig" eller "prata ut" med andra om det. När jag pratat med andra om det, har det enbart varit som information. Andra kan behöva veta att partner är sjuk. Vi är båda måna om att INTE hålla det hemligt.

Uppenbarligen fungerar ju ditt förhållningssätt på de dina och för dig. Så det är ingen kritik på det. Utan mer en reflektion. Det låter så enkelt när du beskriver saken, att du inte ens känt att det är så jobbigt eftersom att det inte är din sak. Jag ser ett genomgående tema i många av dina inlägg som visar på samma koncept som fungerar för dig. Jag brukar känna det lite som så att jag går av på mitten bara av att läsa det du skriver nu, skulle någon i min närhet behandla mig lika förnuftigt och handfast skulle jag nog gå sönder. Och med det menar jag inte att det är fel på dig, utan det är ju jag som är för skör. Men hur lyckas du skala av det, att tänka att det inte är din sak, och faktiskt lyckas känna det också? Det låter så enkelt, men det skulle aldrig fungera för mig tror jag.

 

[Magiana]

Bara för att det kommer ifrån hjärnan betyder ju inte att det är en tanke.

Jo. Hjärnan uppfattar något som ett hot, vilket skapar en kedjereaktion av fysiska symptom. Att hjärnan uppfattar något som ett hot betyder inte att man är medveten om tanken, men det är likväl en tanke.

 

[monster1]

Vad är det då menar du?

Hjärnan kan även skicka ut signaler. + @Magiana

 

[Petruska]

Uppenbarligen fungerar ju ditt förhållningssätt på de dina och för dig. Så det är ingen kritik på det. Utan mer en reflektion. Det låter så enkelt när du beskriver saken, att du inte ens känt att det är så jobbigt eftersom att det inte är din sak. Jag ser ett genomgående tema i många av dina inlägg som visar på samma koncept som fungerar för dig. Jag brukar känna det lite som så att jag går av på mitten bara av att läsa det du skriver nu, skulle någon i min närhet behandla mig lika förnuftigt och handfast skulle jag nog gå sönder. Och med det menar jag inte att det är fel på dig, utan det är ju jag som är för skör. Men hur lyckas du skala av det, att tänka att det inte är din sak, och faktiskt lyckas känna det också? Det låter så enkelt, men det skulle aldrig fungera för mig tror jag.

Jag renodlar väl lite när jag skriver. Men jag tycker inte att det är särskilt svårt att undvika att suga i mig andras känslor. Med undantag för mina barn, där är jag helt försvarslös. Vilket inte verkar gynna dem nämnvärt, men jag tror att det nästan är oundvikligt för föräldrar att vara överkänsliga i relation till barnen. Det är så himla mycket känslor där. (Som väl är mår de normalt bra och har fungerande liv.)

Jag är uppvuxen i en familj där man överhuvudtaget inte relaterar genom att lägga skuld och dåligt samvete på varandra, utan var och en står liksom för sig själv och för sitt. Jag tror att det är ganska ovanligt?

Min partner säger enbart saker i stil med att det är så himla bra att jag inte "smittas" av hens depression, och pratar om hur illa hen hade mått av det. Men sen är det också så att hen inte är suicidal, hen hittar inte på underliga, vare sig självdestruktiva eller maniska saker. Depressionen och ångesten är rejält svår i perioder, men det händer inget konstigt därutöver. Snarare händer ingenting, vilket så klart kan vara nog så provocerande, men jag försöker att ta det ungefär som influensa eller magsjuka, fast ofta lite mer långvarigt, då. Tillsammans med en självdestruktiv person, skulle jag säkert oroa mig för alla vassa föremål, för hur långt det är till marken från balkongen, etc. Men så ser det inte alls ut i det här fallet, tack och lov. (En bekants partner blev manisk och köpte då 17 Range Rovers. Det hade jag inte varit lugn inför.)

 

[EmmaBovary]

Jag renodlar väl lite när jag skriver. Men jag tycker inte att det är särskilt svårt att undvika att suga i mig andras känslor. Med undantag för mina barn, där är jag helt försvarslös. Vilket inte verkar gynna dem nämnvärt, men jag tror att det nästan är oundvikligt för föräldrar att vara överkänsliga i relation till barnen. Det är så himla mycket känslor där. (Som väl är mår de normalt bra och har fungerande liv.)

Jag är uppvuxen i en familj där man överhuvudtaget inte relaterar genom att lägga skuld och dåligt samvete på varandra, utan var och en står liksom för sig själv och för sitt. Jag tror att det är ganska ovanligt?

Min partner säger enbart saker i stil med att det är så himla bra att jag inte "smittas" av hens depression, och pratar om hur illa hen hade mått av det. Men sen är det också så att hen inte är suicidal, hen hittar inte på underliga, vare sig självdestruktiva eller maniska saker. Depressionen och ångesten är rejält svår i perioder, men det händer inget konstigt därutöver. Snarare händer ingenting, vilket så klart kan vara nog så provocerande, men jag försöker att ta det ungefär som influensa eller magsjuka, fast ofta lite mer långvarigt, då. Tillsammans med en självdestruktiv person, skulle jag säkert oroa mig för alla vassa föremål, för hur långt det är till marken från balkongen, etc. Men så ser det inte alls ut i det här fallet, tack och lov. (En bekants partner blev manisk och köpte då 17 Range Rovers. Det hade jag inte varit lugn inför.)

Intressant. Jag tror som du säger att det kanske inte är så vanligt att vara uppvuxen under de premisserna. Fast jag har aldrig varit skuldbelagd, däremot så har det nog varit vanligare att lägga över dåligt samvete på varandra. Fast det har jag aldrig tolkat som något som helt och fullt varit negativt, utan det har bottnat i en känsla av värme och trygghet ändå. Det du säger att var och en står för sig själv och sitt, det låter så kliniskt i mina ögon. I teorin är det ju en bra tanke, men jag har svårt att tänka mig det i praktiken. Fast det kanske skapar starkare individer? Egentligen. Min uppväxt resulterade ju inte i en speciellt harmonisk och stark person, utan tvärt om. haha.

Det du säger att du skulle oroa dig för låter så praktiskt uppradat, så det är ju i mina ögon också i led med det du skrivit innan. Väldigt handfast. Och uppenbarligen verkar det fungera bra för din partner och av det du beskrivit har det ju hjälpt honom. Jag blir lite fundersam gällande huruvida du tror att ett liknande förhållningssätt är gångbara i de flesta liknande situationer, eller skulle du vara mjuk och lyhörd inför någon närstående som sa sig vilja ha något annat?

 

[Aionee]

Jag renodlar väl lite när jag skriver. Men jag tycker inte att det är särskilt svårt att undvika att suga i mig andras känslor. Med undantag för mina barn, där är jag helt försvarslös. Vilket inte verkar gynna dem nämnvärt, men jag tror att det nästan är oundvikligt för föräldrar att vara överkänsliga i relation till barnen. Det är så himla mycket känslor där. (Som väl är mår de normalt bra och har fungerande liv.)

Jag är uppvuxen i en familj där man överhuvudtaget inte relaterar genom att lägga skuld och dåligt samvete på varandra, utan var och en står liksom för sig själv och för sitt. Jag tror att det är ganska ovanligt?

Min partner säger enbart saker i stil med att det är så himla bra att jag inte "smittas" av hens depression, och pratar om hur illa hen hade mått av det. Men sen är det också så att hen inte är suicidal, hen hittar inte på underliga, vare sig självdestruktiva eller maniska saker. Depressionen och ångesten är rejält svår i perioder, men det händer inget konstigt därutöver. Snarare händer ingenting, vilket så klart kan vara nog så provocerande, men jag försöker att ta det ungefär som influensa eller magsjuka, fast ofta lite mer långvarigt, då. Tillsammans med en självdestruktiv person, skulle jag säkert oroa mig för alla vassa föremål, för hur långt det är till marken från balkongen, etc. Men så ser det inte alls ut i det här fallet, tack och lov. (En bekants partner blev manisk och köpte då 17 Range Rovers. Det hade jag inte varit lugn inför.)

Jag relaterar till det du skriver om din partner. Jag har också haft problem med depression (eller ja, det är fortfarande rätt så tufft vissa dagar men jag fungerar åtminstone någorlunda normalt), och då blir det definitivt inte bättre av att man passar upp mig, gör precis som jag säger, försöker trösta osv. Utan lämna mig ifred är det jag ber om och behöver. Och jag har inte heller några självskadebeteenden för mig längre (mer än typ maten då) och är inte självmordsbenägen så mina nära litar på mig när jag är i mina låga perioder.

Att dalta och tränga sig på när man är låg får snarare motsatt effekt för mig. Ett exempel är från 2-3 år sedan när jag träffade en doktor för första gången pga mina matvanor, hon var jättebesvärad och utbrast "HUR ORKAR du gå till skolan varje dag och fungera som en normal människa när du mår såhär dåligt?!". Hon försökte troligtvis trösta eller vara medlidande osv, men då svarade min hjärna med att tänka "Ja, HUR orkar jag...?" och så blev det typ "Borde jag inte orka?" och sen orkade jag inte längre trots att jag tagit mig till skolan så gott som varje dag utan problem. Fick t.om problem med att ta mig utanför dörren till mataffären pga panikångesten och sociala fobin. Ibland fungerar ens tankar verkligen emot en.

 

[Squie]

Någon mer än jag som finner dialogen ni har som intressant?

 

[Petruska]

Intressant. Jag tror som du säger att det kanske inte är så vanligt att vara uppvuxen under de premisserna. Fast jag har aldrig varit skuldbelagd, däremot så har det nog varit vanligare att lägga över dåligt samvete på varandra. Fast det har jag aldrig tolkat som något som helt och fullt varit negativt, utan det har bottnat i en känsla av värme och trygghet ändå. Det du säger att var och en står för sig själv och sitt, det låter så kliniskt i mina ögon. I teorin är det ju en bra tanke, men jag har svårt att tänka mig det i praktiken. Fast det kanske skapar starkare individer? Egentligen. Min uppväxt resulterade ju inte i en speciellt harmonisk och stark person, utan tvärt om. haha.

Det du säger att du skulle oroa dig för låter så praktiskt uppradat, så det är ju i mina ögon också i led med det du skrivit innan. Väldigt handfast. Och uppenbarligen verkar det fungera bra för din partner och av det du beskrivit har det ju hjälpt honom. Jag blir lite fundersam gällande huruvida du tror att ett liknande förhållningssätt är gångbara i de flesta liknande situationer, eller skulle du vara mjuk och lyhörd inför någon närstående som sa sig vilja ha något annat?

Mjuk, skulle väl inte min partner kalla mig, men lyhörd tycker hen nog att jag är. Kanske särskilt då jag gör (hör) något annat än hen säger. Jag skulle nog inte i längden kunna leva med någon som ville/behövde att jag i djupare mening delade lidandet, eller att jag var mycket mer inriktad på att ta hand om. Att jag tex avbokade saker om hen mådde dåligt, kanske kom fram till att jag inte kan ha häst för jag måste ta hand om partnern. Väldigt mycket försiktig känslighet där jag kände att jag inte riktigt kunde vara ärlig, skulle jag inte orka med i längden. Inte i privatlivet.

Men även när det gäller allt det friska i min partner och vårt förhållande, så är vi påtagligt tydligt två individer, på sätt som många andra par inte är. Även det är delvis ett familjedrag i min familj.

 

[Petruska]

Jag relaterar till det du skriver om din partner. Jag har också haft problem med depression (eller ja, det är fortfarande rätt så tufft vissa dagar men jag fungerar åtminstone någorlunda normalt), och då blir det definitivt inte bättre av att man passar upp mig, gör precis som jag säger, försöker trösta osv. Utan lämna mig ifred är det jag ber om och behöver. Och jag har inte heller några självskadebeteenden för mig längre (mer än typ maten då) och är inte självmordsbenägen så mina nära litar på mig när jag är i mina låga perioder.

Att dalta och tränga sig på när man är låg får snarare motsatt effekt för mig. Ett exempel är från 2-3 år sedan när jag träffade en doktor för första gången pga mina matvanor, hon var jättebesvärad och utbrast "HUR ORKAR du gå till skolan varje dag och fungera som en normal människa när du mår såhär dåligt?!". Hon försökte troligtvis trösta eller vara medlidande osv, men då svarade min hjärna med att tänka "Ja, HUR orkar jag...?" och så blev det typ "Borde jag inte orka?" och sen orkade jag inte längre trots att jag tagit mig till skolan så gott som varje dag utan problem. Fick t.om problem med att ta mig utanför dörren till mataffären pga panikångesten och sociala fobin. Ibland fungerar ens tankar verkligen emot en.

Så otroligt korkat sagt! Hon kunde ju ha sagt att det är bra att du orkar, eller något sådant.

Fast jag drar ut min partner ibland, eller gjorde, nu behövs det inte. Har hen en låg dag eller tre, börjar jag inte dra bara för det. Men förut. Hen och jag och läkaren gjorde upp att hen skulle lämna hemmet en sväng varje dag. Som minimum skulle hen promenera till en kyrka i närheten och tillbaka. (Bara för att ha en sträcka, hen gick inte in i kyrkan eller så.) Då drog jag med hen ibland, det funkade oftare än det inte funkade att dra, men det funkade inte varje gång.

 

[Magiana]

Hjärnan kan även skicka ut signaler. + @Magiana

Signalerna är inte automatiska utan kan helt enkelt var inlärd respons på något. För att kroppen ska veta hur responsen ska vara börjar det med en tolkning (tanke) av en situation. Dessutom är det fullt möjligt att styra över kroppens reaktioner, genom olika tekniker, d.v.s. lära om kroppens (hjärnans) respons på olika händelser/tankar.

Ångest är inte en medfödd defekt. Alltså går det att göra något åt den.

Sen finns det reflexer, vilket är en helt annan sak. Sätter man händerna på en het platta drar man undan handen innan hjärnan hunnit registrera att det är hett.

 

[EmmaBovary]

Mjuk, skulle väl inte min partner kalla mig, men lyhörd tycker hen nog att jag är. Kanske särskilt då jag gör (hör) något annat än hen säger. Jag skulle nog inte i längden kunna leva med någon som ville/behövde att jag i djupare mening delade lidandet, eller att jag var mycket mer inriktad på att ta hand om. Att jag tex avbokade saker om hen mådde dåligt, kanske kom fram till att jag inte kan ha häst för jag måste ta hand om partnern. Väldigt mycket försiktig känslighet där jag kände att jag inte riktigt kunde vara ärlig, skulle jag inte orka med i längden. Inte i privatlivet.

Men även när det gäller allt det friska i min partner och vårt förhållande, så är vi påtagligt tydligt två individer, på sätt som många andra par inte är. Även det är delvis ett familjedrag i min familj.

Jo, de mest lyhörda människorna ser ju bortom det som sägs och ser istället det som behövs. Din partner verkar du, som sagt, ha en bra balansgång med. Men jag blev nyfiken på hur du skulle hantera en person som efterfrågade lite mer mjukhet?

Jag gissar på att jag inte ser det riktigt lika svart eller vitt som du gör, att om jag är medkännande och visar medlidande så behöver det inte få praktiska konsekvenser, i stil med scenariot du målar upp, att du inte skulle kunna ha en häst. Det är som sagt väldigt intressant att diskutera med en person som har så annorlunda utgångspunkt än en själv. Jag själv skulle inte se poängen med att ha en relation om man inte kunde dela ett lidande, men det betyder inte att jag tänker i termer som att vara omhändertagande och hjälpa till rent praktiskt. Men jag ser ju en poäng i det du säger, för det är ju ändå någon slags motpol till att vara "medberoende" som det annars är en fin linje med om man resonerar som jag gör. Sedan ska det sägas att jag i en relation också är väldigt noga med att man är två individer och inte främst identifierar sig som ett par, men det är bara en parentes som ändå blir intressant, eftersom att där tänker vi lika men i övrigt så olika.

Apropå det @Aionee säger, vad olika man kan vara! Jag hade inte alls reagerat som du på det bemötandet, däremot har det varit väldigt kontraproduktivt när läkare haft en lite hårdare attityd, då har jag blivit helt omkullvält och det har tagit sin tid innan jag återhämtat mig. Jag tror inte att det finns ett sätt att hantera alla som mår dåligt, vissa mår bättre av en fast hand och andra en mjuk, man får vara lyhörd helt enkelt.

 

[Aionee]

Apropå det @Aionee säger, vad olika man kan vara! Jag hade inte alls reagerat som du på det bemötandet, däremot har det varit väldigt kontraproduktivt när läkare haft en lite hårdare attityd, då har jag blivit helt omkullvält och det har tagit sin tid innan jag återhämtat mig. Jag tror inte att det finns ett sätt att hantera alla som mår dåligt, vissa mår bättre av en fast hand och andra en mjuk, man får vara lyhörd helt enkelt.

Alltså, jag är grymt känslig (på insidan, utåt är jag rätt så likgiltig/stängd/kall) så att vara hård emot mig går inte heller. Men just när folk säger saker om vad jag klarar eller inte, eller om något är fel på mig eller inte, så sätter det käppar i hjulet. T.ex. sade en läkare på en annan klinik typ "Din hjärna fungerar inte vid svält", och då blev jag faktiskt riktigt upprörd haha. Liksom vadå inte fungerar? Fungerar inte jag? Är jag fel? Men jag kan ju tänka?
Och så försöker jag alltid leva upp till folks förväntningar om mig (vare sig de är positiva eller negativa), vilket oftast blir helknasigt. Självklart menade de inte att min hjärna inte fungerade, men lika självklart börjar jag undra om den inte gör det eller om något är fel på mig.

Sen i vår familj växte jag också upp med att man klarar sig själv, typ. Visst har folk förväntningar på varandra, men det är inget kramandes, inget "jag älskar dig" eller så. Vi jobbar dock på att kommunicera mer då vi märkt att det inte fungerar att två deprimerade tonåringar låser in sig på rummet när de är 15 år och mår hur dåligt som helst utan att säga något förrän BUP och SOC blir inblandade... (det här var dock flera år sedan, som sagt; Vi jobbar på det och det är grymt mycket bättre. Men att visa uppskattning och kärlek är svååårt)