Psykisk ohälsa hos partner

[Squie]

Återigen, av egen erfarenhet, är det skillnad på känslan av att vilja försvinna, typ hänga sig, eller faktiska viljan.

Kan intyga det.

 

[Kattennizze]

Jag är på andra sidan, jag är den som är sjuk och blir sängliggande i perioder. Min partner är till skillnad från @Petruska s och @Hyacinth s erfarenheter involverade i mitt mående. Han är faktiskt en sorts vårdare. Förut har jag varit starkt negativ till det och haft samma inställning som Petruska och Hyacinth, men för oss fungerar det.

Partner är involverad på så sätt att han ligger bredvid mig långa, långa stunder och bara håller om mig och pratar. Ibland försöker han få upp mig genom att få med mig på något jag normalt älskar. Enkla aktiviteter som att åka till mina favoritklippor i skärgården och hänga en stund och får frisk luft. Ibland funkar det, ibland inte. Nästan alltid när jag kommer upp och iväg blir det bättre efter det.

Det som gör att min parner orkar är att han för det första tycker att de bra perioderna överväger de dåliga, både tidsmässigt och i övrigt. Han har ett eget aktivt liv som pågår vare sig jag är sjuk eller inte, med bland annat träning flera timmar per dag, och ställer inte in något planerat fast jag är sängliggande. Skulle jag ha hängt med men inte orkar går han ändå. Det känns viktigt för oss båda.

Han har ställt ett par specifikta krav på mig när jag är sjuk och det är att jag på inga villkor får dra hemifrån. Det har hänt att jag gjort det, och det ger min partner så stark ångest och ovisshet att jag inte får utsätta honom för det. Sedan måste jag informera honom om eventuella medicinbyten eller om jag slutar med medicin av någon anledning. Det har varit svårare att hålla. Jag tror inte det är ovanligt som bipolär att tänka att man nu är så bra att det går att klara sig utan mediciner och vips slutar utan att berätta för läkare eller anhöriga. Jag vill så gärna klara mig på egen hand, och har gjort misstaget att sluta med mediciner flera gånger. Förutom de "kraven" är partner inte involverad i mina mediciner eller läkarkontakter. Tror han inte ens under pistolhot skulle kunna namnge en enda medicin jag ätit.

En sak som skiljer din sambos situation och min är att min partner inte behöver oroa sig för att jag missköter jobb, ekonomi eller annat. Det förstår jag är jobbigt för dig att bli påverkad på det viset. Jag "bara" drar mig undan från omvärlden och ligger lågt, så att säga. Jag har strategier för hur jag hanterar ekonomin så det blir aldrig problem.

Ja, det är konstigt med stark ångest trots medicin. Eftersom jag inte är läkare kan jag inte säga om det kan vara läge att kolla upp grundmedicineringen eller inte. Jag vet bara att det är så för mig också. Trots bra grundmedicin finns ångesten där periodvis. Det finns strategier för att hantera den och lära sig leva med den, även om det är fruktansvärt jobbigt när ångesten slår till. Det bland annat pratar din sambo kanske om hos sin psykolog.

En helt privat fråga, och du svarar givetvis bara om du vill, men hur har du löst det med jobb och ekonomi? Bipolaritet verkar verkligen vara en riktigt lömsk sjukdom, nära släktingar till mig har sjukdomen och de vill när de mår bra, sluta med alla mediciner, och sen brakar det iväg igen.

 

[Mabuse]

Ja, det är ju lätt för mig att säga: Jag blir i stort sett aldrig orolig pga partners sjukdom. Och jag försöker aldrig ställa saker till rätta eller lägga mig i hur partner mår, eller försöka få partner på fötter dåliga perioder. Jag ser det inte som min sak - typ som jag ju inte hade gjort om det var influensa heller, det är ju bara att låta tiden gå.

Jag anpassar mig inte, så till vida att jag inte omedelbart accepterar att det sätt partner tycker att jag ska hantera sjukdomen på "bestämmer" över mig, utan jag litar till mitt eget omdöme. Och jag gör det jag vill göra, oavsett om partner orkar följa med eller inte.

Men förutom att deprimerade är rätt tråkiga när de deppar, så påverkar det inte mig hur partner mår. Det händer inga konstigheter som drabbar mig. Eller ja, när partner som nu mår bra och jobbar, så är det ju ekonomiskt till fördel även för mig jämfört med sjukskrivning.

Men jag har alltså aldrig ens känt det så jobbigt att jag har behövt "prata av mig" eller "prata ut" med andra om det. När jag pratat med andra om det, har det enbart varit som information. Andra kan behöva veta att partner är sjuk. Vi är båda måna om att INTE hålla det hemligt.

Men om partnern har influensa, då pysslar man väl om dem? Tar hand om deras del av hushållsarbetet, hör efter om de vill ha något att äta eller dricka, fixar alvedon, eller vad som nu kan behövas - så man påverkas ju mycket, även om man inte aktivt försöker göra partnern frisk, bara få dem att må lite bättre tills de blir friska igen. Gör du sånt när partnern är sjuk, eller är det mer som att du fortsätter med ditt och låter partner sköta sitt tills han är frisk igen, och då återupptar ni ert gemensamma liv igen?

 

[Sissa]

En helt privat fråga, och du svarar givetvis bara om du vill, men hur har du löst det med jobb och ekonomi? Bipolaritet verkar verkligen vara en riktigt lömsk sjukdom, nära släktingar till mig har sjukdomen och de vill när de mår bra, sluta med alla mediciner, och sen brakar det iväg igen.

Jag har tur och har tillsammans med arbetsgivaren hittat en lösning som fungerar hyfsat för alla. AG är bra och förstående för min situation och har mig hellre där stadigt på deltid än att jag ska hoppa upp och ner i procent för att periodvis inte orka jobba alls som det var tidigare. Ibland är det frustrerande och otillfredsställande att inte jobba heltid eller i alla fall mer än jag gör, eftersom jag bara hinner med det löpande. Kurser, vidareutbildning, konferenser osv får jag hoppa som det ser ut just nu.

Ekonomiskt funkar det bra. Jag har få och små löpande utgifter och bor billigare än billigt. Tidigare, när jag var odiagnostiserad var ekonomin en katastrof. Usch, dit vill jag aldrig igen. Har varit "clean" på den fronten i fem år och det är underbart! Jag kan inte med kuvert sen jag hade tonvis med oöppnade, och har hittat strategier för att slippa.

 

[Sissa]

Men om partnern har influensa, då pysslar man väl om dem? Tar hand om deras del av hushållsarbetet, hör efter om de vill ha något att äta eller dricka, fixar alvedon, eller vad som nu kan behövas - så man påverkas ju mycket, även om man inte aktivt försöker göra partnern frisk, bara få dem att må lite bättre tills de blir friska igen. Gör du sånt när partnern är sjuk, eller är det mer som att du fortsätter med ditt och låter partner sköta sitt tills han är frisk igen, och då återupptar ni ert gemensamma liv igen?

Jag tror min partner tänker att jag likväl kunde vara däckad av influensa, migrän eller brutna ben när jag blir sängliggandes pga depression. Han gör det han kan för att lindra utan att för den skull ge upp sitt liv. Han har gott om tid, lever ett ostressat liv, är själv psykiskt stabil och har sina strategier för att dagligen hämta kraft och allt sammantaget gör att han orkar och vill stötta mig när jag ligger.

 

[Petruska]

Men om partnern har influensa, då pysslar man väl om dem? Tar hand om deras del av hushållsarbetet, hör efter om de vill ha något att äta eller dricka, fixar alvedon, eller vad som nu kan behövas - så man påverkas ju mycket, även om man inte aktivt försöker göra partnern frisk, bara få dem att må lite bättre tills de blir friska igen. Gör du sånt när partnern är sjuk, eller är det mer som att du fortsätter med ditt och låter partner sköta sitt tills han är frisk igen, och då återupptar ni ert gemensamma liv igen?

Ja, riktigt dåliga perioder tar jag hushållsarbetet. Det har inte under vår tid tillsammans krävts att jag typ bär in en assiett med smörgåsar för att partner alls ska äta. Jag gör helt klart mer sådant vid influensa än vid depp - deprimerade blir inte nödvändigtvis hjälpta av (för mycket) pyssel. (Just mat är sedan svårt att lägga sig i pga diabetes, men det är en annan historia.)

För mig har det varit viktigt att det är mitt - friska - omdöme som styr hur jag hanterar deppigheten. Att det INTE är den deprimerades deprimerade omdöme som styr mig.

 

[sorbifolia]

Jag har en man som har varit sjukskriven ett tag nu, dels pga. depressioner och ångest. Han var även självmordsbenägen i en period. Det har blivit mycket bättre efter att han började på antidepressiva, men det går ju fortfarande lite upp och ner.

I hans fall så behöver han att jag som partner ställer upp och försöker hjälpa honom, då han inte känner att han klarar av att hjälpa sig själv alltid... Han mår betydligt värre om jag inte ägnar tillräckligt med tid åt honom, och framförallt pratar med samt lyssnar på honom.

Jag tror att man måste ta reda på i varje enskild fall, vad som gör att personen är/blir deprimerad, och hur man ska göra för att få denna att må bättre.

 

[Sissa]

För mig har det varit viktigt att det är mitt - friska - omdöme som styr hur jag hanterar deppigheten. Att det INTE är den deprimerades deprimerade omdöme som styr mig.

Det är väl helt självklart? Hur skulle det annars se ut? I mitt fall skulle jag ligga under täcket i ett mörkt rum och varken äta eller prata med någon. Nu vet jag av erfarenhet att jag mår bra av att prata med min man när jag ligger där, men skulle han lyssna på vad jag säger för stunden är det gå ut, låt mig vara ifred. Han måste alltså gå emot mitt deprimerade omdöme eftersom det säger att jag vill dra mig undan. Men hur skulle den deprimerades omdöme styra den friska partnern på ett negativt vis? Jag får den uppfattningen att du passar dig för det.

 

[Anonymtnick]

Tack alla ni som skriver. Det känns bra att få ta del av era erfarenheter och tankar kring detta.
Igår kväll verkade det som att den värsta ångesten började släppa (för den här gången), jag hoppas verkligen det.
Jag skulle kunna leva med detta om vi hade strategier med hans sjukdom och om det kändes som att hans vård (medicinsk och terapeutiskt) funkade bättre. Just nu är det inte så, men jag är beredd att ge det en tid och se om det kan bli bättre.

 

[Petruska]

Det är väl helt självklart? Hur skulle det annars se ut? I mitt fall skulle jag ligga under täcket i ett mörkt rum och varken äta eller prata med någon. Nu vet jag av erfarenhet att jag mår bra av att prata med min man när jag ligger där, men skulle han lyssna på vad jag säger för stunden är det gå ut, låt mig vara ifred. Han måste alltså gå emot mitt deprimerade omdöme eftersom det säger att jag vill dra mig undan. Men hur skulle den deprimerades omdöme styra den friska partnern på ett negativt vis? Jag får den uppfattningen att du passar dig för det.

Jag passar mig för det, ja!

Min erfarenhet av deprimerade - såväl min partner som tex en del som skriver om det här - är att man ofta betonar vikten av att den deprimerade får vara ifred, att omgivningen absolut inte ställer minsta press på den deprimerade osv. Min partner hade helt klart tendenser i den riktningen, men det har jag inte ställt upp på. Och vi är idag ense om att min lite mer handlingsinriktade och "offensiva" inställning funkar bättre i längden. Både jag och din partner skulle ju vara styrda av det deprimerade omdömet, om vi gjorde som du och min partner kan föreslå i dåliga stunder. För mig framstår just det som den säkraste vägen in i något slags "medberoendesoppa" där livet kretsar kring sjukdomen och hur den sjuke ska skyddas från sin sjukdom och sitt allmänna lidande. Det skulle ju väldigt lätt kraftigt kunna begränsa även den friska personens liv.

 

[Petruska]

Men om partnern har influensa, då pysslar man väl om dem? Tar hand om deras del av hushållsarbetet, hör efter om de vill ha något att äta eller dricka, fixar alvedon, eller vad som nu kan behövas - så man påverkas ju mycket, även om man inte aktivt försöker göra partnern frisk, bara få dem att må lite bättre tills de blir friska igen. Gör du sånt när partnern är sjuk, eller är det mer som att du fortsätter med ditt och låter partner sköta sitt tills han är frisk igen, och då återupptar ni ert gemensamma liv igen?

Sen är en stor skillnad att man överhuvudtaget kan få för sig att man kan och kanske bör "göra" den deprimerade frisk. Om man jämför med influensa, där man ju inte tror att man kan det, även om man kan lindra eländet en aning med hjälp av Alvedon och glass.

Det är lätt att få för sig att bara man var god nog, älskade mycket nog, hängav sig tillräcklig mycket, så skulle depressionen skingras för vinden - men så funkar det inte. Om man går in i ett sådant engagemang, riskerar man faktiskt att lägga all sin tid och kraft där, utan att det överhuvudtaget blir bättre för den deprimerade.

Det hindrar ju inte att man kan klappa om den sjuke lite när hen deppar eller hålla lite om hen när hen har ångest. Men jag skulle inte rekommendera någon att släppa vad hen har för händer för att "rädda" den som har ångest, inte ens vid rejäla attacker. Särskilt inte om det är ofta. Därför att ångesten då får makt över båda, inte bara över den sjuka. Och så är ju ångest så sett inte "farligt", "bara" vidrigt.

 

[Sissa]

Jag passar mig för det, ja!

Min erfarenhet av deprimerade - såväl min partner som tex en del som skriver om det här - är att man ofta betonar vikten av att den deprimerade får vara ifred, att omgivningen absolut inte ställer minsta press på den deprimerade osv. Min partner hade helt klart tendenser i den riktningen, men det har jag inte ställt upp på. Och vi är idag ense om att min lite mer handlingsinriktade och "offensiva" inställning funkar bättre i längden. Både jag och din partner skulle ju vara styrda av det deprimerade omdömet, om vi gjorde som du och min partner kan föreslå i dåliga stunder. För mig framstår just det som den säkraste vägen in i något slags "medberoendesoppa" där livet kretsar kring sjukdomen och hur den sjuke ska skyddas från sin sjukdom och sitt allmänna lidande. Det skulle ju väldigt lätt kraftigt kunna begränsa även den friska personens liv.

Då är jag med på vad du menar.

 

[Grazing]

Men jag skulle inte rekommendera någon att släppa vad hen har för händer för att "rädda" den som har ångest, inte ens vid rejäla attacker. Särskilt inte om det är ofta. Därför att ångesten då får makt över båda, inte bara över den sjuka. Och så är ju ångest så sett inte "farligt", "bara" vidrigt.

Ångest är farligt, eller kan bli farligt, till och med dödligt. I friskas ögon så är ångest bara en reaktion som kroppen har och visst, det stämmer, men det är inte så det känns. Ångestsjukdomar är dödliga sjukdomar. Depressioner är dödliga sjukdomar. Ångesten får inte makt för att någon hjälper en igenom det värsta. Hjälp igenom det värsta och sedan ta reda på vad det är som utlöser skiten och hjälpa till att hitta strategier som gör att man kan hindra det värsta . Det är viktigt just för att inte låta ångesten styra ens liv.

Speciellt om ångestattackerna kommer ofta och man bara struntar i det, det dröjer inte länge då innan personen inte orkar mer. Då är det verkligen dags att agera och göra någonting. Det försvinner inte bara för att man ignorerar det. Och inte heller föder man ångesten genom att hjälpa i dom situationerna.

Tänk om folk kunde ta psykiska faktiska sjukdomar på allvar. Dom är dödliga, dom är farliga utan tvekan. Att tro att man lite kan ignorera bort en sådan sjukdom är fel..i dom flesta fall. Kanske man kan om det är en tillfällig dipp i livet dock. Det finns ju depression och det finns depression.

 

[Anonymtnick]

Det du kan göra för att minska din egen oro är att ställa några kontrollfrågor när han uttrycker sådana tankar. (Hämtat från Mind)

Har du planer på att ta livet av dig?
Har du tänkt på när du skulle göra det? Idag, i morgon, nästa vecka?
Har du tänkt ut en metod för hur du skulle gå till väga?

Genom svaren får du koll på om han är i omedelbar fara och måste ha akuthjälp.

Återigen, av egen erfarenhet, är det skillnad på känslan av att vilja försvinna, typ hänga sig, eller faktiska viljan.

Tack. Ja, för min sambos del är det nog känslan av att vilja försvinna. Jag tror egentligen inte att han skulle verkställa det, men jag har tråkiga erfarenheter av att hitta min bästa vän efter ett självmordsförsök, så jag har väldigt svårt att hålla isär "känslan" och "viljan". Allt blir liksom katastrof i min hjärna.

 

[Petruska]

Ångest är farligt, eller kan bli farligt, till och med dödligt. I friskas ögon så är ångest bara en reaktion som kroppen har och visst, det stämmer, men det är inte så det känns. Ångestsjukdomar är dödliga sjukdomar. Depressioner är dödliga sjukdomar. Ångesten får inte makt för att någon hjälper en igenom det värsta. Hjälp igenom det värsta och sedan ta reda på vad det är som utlöser skiten och hjälpa till att hitta strategier som gör att man kan hindra det värsta . Det är viktigt just för att inte låta ångesten styra ens liv.

Speciellt om ångestattackerna kommer ofta och man bara struntar i det, det dröjer inte länge då innan personen inte orkar mer. Då är det verkligen dags att agera och göra någonting. Det försvinner inte bara för att man ignorerar det. Och inte heller föder man ångesten genom att hjälpa i dom situationerna.

Tänk om folk kunde ta psykiska faktiska sjukdomar på allvar. Dom är dödliga, dom är farliga utan tvekan. Att tro att man lite kan ignorera bort en sådan sjukdom är fel..i dom flesta fall. Kanske man kan om det är en tillfällig dipp i livet dock. Det finns ju depression och det finns depression.

Jag vet det där. Jag vet också att min partner inte är suicidal. De depressioner jag har erfarenhet av - det är ganska vanligt i min familj - är av allvarlig art, och bland mina släktingar har självmord varit en hyggligt vanlig dödsorsak. Jag tror inte jag behöver din information.

 

[Aionee]

Ångest är farligt, eller kan bli farligt, till och med dödligt. I friskas ögon så är ångest bara en reaktion som kroppen har och visst, det stämmer, men det är inte så det känns. Ångestsjukdomar är dödliga sjukdomar. Depressioner är dödliga sjukdomar. Ångesten får inte makt för att någon hjälper en igenom det värsta. Hjälp igenom det värsta och sedan ta reda på vad det är som utlöser skiten och hjälpa till att hitta strategier som gör att man kan hindra det värsta . Det är viktigt just för att inte låta ångesten styra ens liv.

Speciellt om ångestattackerna kommer ofta och man bara struntar i det, det dröjer inte länge då innan personen inte orkar mer. Då är det verkligen dags att agera och göra någonting. Det försvinner inte bara för att man ignorerar det. Och inte heller föder man ångesten genom att hjälpa i dom situationerna.

Tänk om folk kunde ta psykiska faktiska sjukdomar på allvar. Dom är dödliga, dom är farliga utan tvekan. Att tro att man lite kan ignorera bort en sådan sjukdom är fel..i dom flesta fall. Kanske man kan om det är en tillfällig dipp i livet dock. Det finns ju depression och det finns depression.

Fast där måste jag nog säga ifrån, ångest dödar INTE. Ångest kan inte göra något mer än få dig att känna obehag. Det är inte ens en känsla egentligen, det är flera känslor. Ångest i sig är ofta rädsla över framtiden, helt ologisk rädsla dessutom och som sagt, det kan inte skada dig. Det är dina tankar som skadar och framkallar ångest och sen dina handlingar som avgör om det är skadligt eller ej. Det bästa med ångest är dessutom att det snabbt går bort om man bara slutar ge känslorna bränsle.

 

[Grazing]

Fast där måste jag nog säga ifrån, ångest dödar INTE. Ångest kan inte göra något mer än få dig att känna obehag. Det är inte ens en känsla egentligen, det är flera känslor. Ångest i sig är ofta rädsla över framtiden, helt ologisk rädsla dessutom och som sagt, det kan inte skada dig. Det är dina tankar som skadar och framkallar ångest och sen dina handlingar som avgör om det är skadligt eller ej. Det bästa med ångest är dessutom att det snabbt går bort om man bara slutar ge känslorna bränsle.

Ingen psykisk sjukdom är dödlig i den mening att den tar kål på kroppen, däremot är det dödligt i den bemärkelsen vad den får en att göra. Så jo, ångest och depressioner är dödliga. Och nej, nej och nej, ångest går inte bort alltid bara man slutar "ge känslorna bränsle". En del får leva med den extrema ångesten hela livet och det enda man kan göra mer eller mindre är att medicinera eller lära sig att veta när och om den stiger och då lära sig att distrahera sig så gott det går.

 

[Grazing]

Jag vet det där. Jag vet också att min partner inte är suicidal. De depressioner jag har erfarenhet av - det är ganska vanligt i min familj - är av allvarlig art, och bland mina släktingar har självmord varit en hyggligt vanlig dödsorsak. Jag tror inte jag behöver din information.

Det som är lite lurigt med anhöriga som är deprimerade och mår dåligt är att det inte direkt är ovanligt att dom håller det värsta inne för att dom inte vågar berätta i rädslan att förlora anhöriga. Så det är verkligen inte någonting som man kan lita på till 110%, det är viktigt att säga att dom kan vara helt och hållet ärliga och berätta att man finns kvar ändå.

Det är otroligt naivt att tro sig veta om någon har självmordstankar eller inte, att tro att nära anhöriga ska berätta om det. Det är så fruktansvärt att leva med sånt att det nästan är något man kan räkna med finns där någonstans i bakhuvet för dom som har dom sjukdomarna.

 

[Hyacinth]

Det som är lite lurigt med anhöriga som är deprimerade och mår dåligt är att det inte direkt är ovanligt att dom håller det värsta inne för att dom inte vågar berätta i rädslan att förlora anhöriga. Så det är verkligen inte någonting som man kan lita på till 110%, det är viktigt att säga att dom kan vara helt och hållet ärliga och berätta att man finns kvar ändå.

Det är otroligt naivt att tro sig veta om någon har självmordstankar eller inte, att tro att nära anhöriga ska berätta om det. Det är så fruktansvärt att leva med sånt att det nästan är något man kan räkna med finns där någonstans i bakhuvet för dom som har dom sjukdomarna.

Samtidigt är det inte så för alla. Jag har aldrig varit suicidal som exempel. Jag har aldrig sett självmord som ett alternativ eller en lösning, och har ändå i alla tester "svår depression". Jag är högfungerade, aldrig sjukskriven och har ett krävande jobb.

 

[Aionee]

Ingen psykisk sjukdom är dödlig i den mening att den tar kål på kroppen, däremot är det dödligt i den bemärkelsen vad den får en att göra. Så jo, ångest och depressioner är dödliga. Och nej, nej och nej, ångest går inte bort alltid bara man slutar "ge känslorna bränsle". En del får leva med den extrema ångesten hela livet och det enda man kan göra mer eller mindre är att medicinera eller lära sig att veta när och om den stiger och då lära sig att distrahera sig så gott det går.

Fast jo? Men det är extremt svårt att få stop på tankarna som föder ångesten. Och kommer en tanke smygande omedvetet så har man sedan femhundraskjuttio saker att oroa sig över och som skapar ångest och sen får man panikattacker. Det är en lång väg att bli fri från ångesten och man måste börja med små steg, som att t.ex. lära sig identifiera vad ångest är och vilka tankar som startar ångesten. Men det är en helt annan diskussion tycker jag.