Psykodynamisk terapi?

[Aliche]

Någon här som går eller har gått på psykodynamisk terapi? Hur upplever nu skillnad mellan den och "vanlig terapi"? Vad gick ni för och hjälpte det er?
Jag behöver hitta någon som kan hjälpa mig verkligen gräva ur grunden till varför jag gör, reagerar och hanterar situationer som jag gör (inte alltid bra...) Jag vet vad det beror på men behöver hjälp att bearbeta den psykologiska misshandel jag blev utsatt för som barn av min ena förälder och hur det har påverkat mig och gör än idag. Har prövat "vanlig" men gillade det inte speciellt....

 

[mandalaki]

Vad menar du med vanlig? För mig är psykodynamisk terapi den vanliga. KBT var inte särskilt spritt när jag gick i terapi

Det är omöjligt att säga om det var "bra" eller inte. Det kändes bra då och jag skulle nog gärna göra om det.

Om du verkligen vill gå till botten med något så tror jag att du tänker helt rätt.

 

[Mixoman]

Jag har gått i både psykodynamisk och kbt-terapi. För mig var den dynamiska mästrande och svår att förhålla mig till när någon tar sig tolkningsföreträde till hur jag mår och varför. Men ändå verksam till en viss gräns. Kognitiv terapi är inte ytlig eller nonchalerar barndomen, men har en annan teoretisk grund. Mer målfokuserat och inriktat på vad som faktiskt är problemet just nu.

En misshandel i barndomen kan i sig inte vara ett problem just nu, däremot hur jag tänker om det och hur det påverkar mig idag. Förutom inriktning kan det vara viktigare att du hittar någon du känner förtroende för och dessutom kan förklara varför ni pratar och gör det ni gör.

 

[Rosett]

Jag har gått i både psykodynamisk och kbt-terapi. För mig var den dynamiska mästrande och svår att förhålla mig till när någon tar sig tolkningsföreträde till hur jag mår och varför.

Så upplevde inte jag den! Min psykoterapeut tolkade inget. Alls. Hon lät mig göra tolkningarna.

 

[Mammadutt]

Var jävligt kräsen när du väljer vem som ska gräva i dåtiden med dig. Jag gick från varje möte med självmordstankar.

 

[Grazing]

Så upplevde inte jag den! Min psykoterapeut tolkade inget. Alls. Hon lät mig göra tolkningarna.

Det är läskigt många som leder samtalen i dom riktingarna dom lite vill. Antagligen omöedvetet, jag förstår att det måste vara jättesvårt att inte vara ledande på något sätt. Trots att jag sa väldigt lite till min psykolog hade han ändå saken relativt klar för sig, trots att jag inte ens sagt dom orden. Det gjorde att jag tillslut fick sluta gå dit då till och med jag blev förvirrad. Är väl det som blir då att man fantiserar minnen som inte hänt, är man osäker själv så kan det bli lite farligt.

 

[netia]

För mig var den dynamiska mästrande och svår att förhålla mig till när någon tar sig tolkningsföreträde till hur jag mår och varför. Men ändå verksam till en viss gräns.

Men var det inte förslag till tolkningar? I mina terapier, så ger terapeuterna tolkningsförslag och nya vinklar på olika problem och händelser. Förklarar vilka kända psykologiska processer som kan finnas i det hela. Sedan är det upp till mig att komma fram till om det kan stämma eller inte.

Men så är jag ganska envis och tjurskallig också och min personlighet bromsar säkert att jag hoppar på förslag som ligger för långt borta från vad jag känner. Det kan säkert upplevas annorlunda för andra.

 

[Aliche]

@Mammadutt men hur ska man veta? Jag tyckte det var svårt nog förra gången och gick igenom 2 innan den tredje kändes okej. Blir det inte ganska dyrt att börja om kanske 8 gånger? Det är just det där med att hitta rätt person som gjort att jag dragit på det så länge som jag gjort, jag är så rädd att det sa ta flera år innan jag hittar någon bra och jag vet inte om min ekonomi kan klara av det... hur gör ni andra, går ni privat eller får ni det genom vården?

 

[Koltrast]

@Mammadutt men hur ska man veta? Jag tyckte det var svårt nog förra gången och gick igenom 2 innan den tredje kändes okej. Blir det inte ganska dyrt att börja om kanske 8 gånger? Det är just det där med att hitta rätt person som gjort att jag dragit på det så länge som jag gjort, jag är så rädd att det sa ta flera år innan jag hittar någon bra och jag vet inte om min ekonomi kan klara av det... hur gör ni andra, går ni privat eller får ni det genom vården?

Precis som flera ovan skriver är psykodynamisk terapi det vi i Sverige betraktar som "vanlig psykoterapi". Merparten av psykologerna här är(åtminstone än så länge) verksamma inom den skolan.

När det kommer till att hitta rätt psykolog tycker jag absolut att du har rätt att vara kräsen, men jag tror inte riktigt att du måste superduper-klaffa med din terapeut. Däremot ska du naturligtvis inte gå till någon du inte får förtroende för.

Det finns många privatpraktiserande psykologer som är landstingsanslutna.

 

[mandalaki]

Jag har gått i både psykodynamisk och kbt-terapi. För mig var den dynamiska mästrande och svår att förhålla mig till när någon tar sig tolkningsföreträde till hur jag mår och varför. Men ändå verksam till en viss gräns.

Men menar du att terapin i sig var mästrande, inte terapeuten? Jag sket fullständigt i vilka teoretiska ramar som terapin höll sig kring, jag ville bara prata och få hjälp med att bena ut mina tankar. Visst fick jag obekväma frågor ibland men jag tror inte att det var fel. Att jag upplevde dem som obekväma stod ju också för något.

 

[mandalaki]

Det är läskigt många som leder samtalen i dom riktingarna dom lite vill.

Fast du kan knappast veta hur "läskigt många" det är som gör så. Det finns väl några tusen verksamma terapeuter i Sverige, kan jag tänka mig.

Det är också, tycker jag, omöjligt att få en bild här om hur psykodynamiska terapeuter jobbar. De är ju bara ena delen av arbetet, den andra delen är du själv.

 

[monster1]

Någon här som går eller har gått på psykodynamisk terapi? Hur upplever nu skillnad mellan den och "vanlig terapi"? Vad gick ni för och hjälpte det er?
Jag behöver hitta någon som kan hjälpa mig verkligen gräva ur grunden till varför jag gör, reagerar och hanterar situationer som jag gör (inte alltid bra...) Jag vet vad det beror på men behöver hjälp att bearbeta den psykologiska misshandel jag blev utsatt för som barn av min ena förälder och hur det har påverkat mig och gör än idag. Har prövat "vanlig" men gillade det inte speciellt....

Jag har gått vanlig psykodynamisk pratterapi vilket jag trivs bra med. Sen har jag gått KBT vilket fungerar hyggligt på välavgränsade problem. Dock kan jag känna att kbt blir mycket pappersarbete, läxor och att pressa in mig i en ram där jag inte alltid känner att jag passar in. Det beror säkert vilken terapeut man har också självklart. Men mina psykodynamiker har jag trivts bäst med, de är inte så resultat inriktade och det passar mig bra då jag annars tappar in i mina stress och prestationskänslor även i terapin.

 

[Petruska]

Fast du kan knappast veta hur "läskigt många" det är som gör så. Det finns väl några tusen verksamma terapeuter i Sverige, kan jag tänka mig.

Jag skulle gissa att förhållandevis få psykodynamiska terapeuter är så oklara över sin egen roll att de inte klarar av att låta bli att leda terapanderna i någon bestämd riktning, och liknande.

Jag tycker inte att det låter som en särskilt svår yrkeskompetens att förvärva, att klara av det där. Det är därför jag tror att de flesta klarar av det. Många yrken ställer ju olika krav på långtgående opartiskhet i olika former.

 

[mandalaki]

Jag skulle gissa att förhållandevis få psykodynamiska terapeuter är så oklara över sin egen roll att de inte klarar av att låta bli att leda terapanderna i någon bestämd riktning, och liknande.

Jag tycker inte att det låter som en särskilt svår yrkeskompetens att förvärva, att klara av det där. Det är därför jag tror att de flesta klarar av det. Många yrken ställer ju olika krav på långtgående opartiskhet i olika former.

Ja, nåt åt det hållet.

Jag kunde säkert också känna mig styrd av terapeuten. Men det var ju inte hennes roll att sitta och jamsa med i mina små funderingar, det klarar jag ju själv. Jag ville att hon skulle ge mig ett perspektiv på dem som jag själv inte såg.

Och det är klart att jag blev förbannad t ex vid det samtal när hon prompt ville att vi skulle diskutera att jag inte hade barn. Då kände jag mig kategoriserad i nåt slags stackars-barnlös-fack och jag kunde verkligen inte formulera nåt slags sorg över det. Men hon hade säkert något syfte och det skadade mig inte att hon tjatade om det.

 

[Petruska]

Och det är klart att jag blev förbannad t ex vid det samtal när hon prompt ville att vi skulle diskutera att jag inte hade barn. Då kände jag mig kategoriserad i nåt slags stackars-barnlös-fack och jag kunde verkligen inte formulera nåt slags sorg över det. Men hon hade säkert något syfte och det skadade mig inte att hon tjatade om det.

Om man själv är helt övertygad om att man vet allting bättre än terapeuten, och att allt hen säger i själva verket är oschysst normalisering av ens egen extremt intressanta och unika person - så är kanske inte terapi rätta grejen att satsa på just då (även om det kan låta som att det är just då det behövs)?

Kan man inte formulera någon sorg över att inte ha barn, så sörjer man det antagligen inte heller. Det kan ju vara bra att det står klart i terapin, även om man själv visste det redan innan, tänker jag. Det verkar också konstigt att terapeuter aldrig skulle få beröra vanliga problem, bara för att de är vanliga och då känner sig klienten intryckt i normerna och påverkad.

 

[Grazing]

Fast du kan knappast veta hur "läskigt många" det är som gör så. Det finns väl några tusen verksamma terapeuter i Sverige, kan jag tänka mig.

Alla jag har träffat utan en, mer eller mindre, vissa mer än andra.

Och det är inte direkt något nytt att få "inplanterade" minnen av psykologer, till och med ganska vanligt. Ibland är det grymt svårt att veta vad som är sant och inte, vad som hänt och inte. Börjar snabbt tvivla på sig själv och vill göra psykologen "nöjd". Jag har läst mycket om det där och därför jag är väldigt skeptisk till det. Egentligen så är det säkert omöjligt att inte leda samtalen lite om det är väldigt sköra försiktiga personer. Är väl därför kanske en hel del inte säger ett ord, men det funkar inte med alla heller. Vissa behöver psykologer som pratar, det är därför sånt där är ganska svårt.

 

[Grazing]

Jag skulle gissa att förhållandevis få psykodynamiska terapeuter är så oklara över sin egen roll att de inte klarar av att låta bli att leda terapanderna i någon bestämd riktning, och liknande.

Jag tycker inte att det låter som en särskilt svår yrkeskompetens att förvärva, att klara av det där. Det är därför jag tror att de flesta klarar av det. Många yrken ställer ju olika krav på långtgående opartiskhet i olika former.

Tror faktiskt det är ett väldigt jobbigt och ansträngande yrke. Krävs verkligen att man kan koppla bort sina egna känslor och inte ryckas med i dom dom pratar meds känslor. Kan täcka mig att det är riktigt jobbigt att sitta och prata med folk med starka känslor dag ut och dag in. Tror verkligen inte det är alla som klarar av det utan att ta till sig en hel del själva.

 

[Petruska]

@Grazing Sammanfattningsvis: du tycker att det låter svårt, jag tycker att det låter fullt hanterligt.

 

[Grazing]

@Grazing Sammanfattningsvis: du tycker att det låter svårt, jag tycker att det låter fullt hanterligt.

Låter och låter, jag ser det mest som logiskt att om man har några som helst "normala" känslor och empati för andra människor, då är det inte lätt att helt lära sig stänga av och hantera andras problem hela dagarna. Det är tärande. Inte konstigt om man blir påverkad, lite färgad av sig sina egna upplevelser osv i livet att hålla allt på avstånd. Att inte påverka överhuvudtaget, det kan inte var lätt. Klart det är en träningssak men jag har mött en hel del psykologer som inte bör vara psykologer.

Det är ju inte direkt så att det är som en kompis man sitter och lyssnar litegrann och sen går vidare. det är ett enormt ansvar en psykolog har, kan handla om liv och död beroende på hur dom påverkar. Tycker verkligen inte man ska ta lätt på ett sådant yrke.

 

[Petruska]

Låter och låter, jag ser det mest som logiskt att om man har några som helst "normala" känslor och empati för andra människor, då är det inte lätt att helt lära sig stänga av och hantera andras problem hela dagarna. Det är tärande. Inte konstigt om man blir påverkad, lite färgad av sig sina egna upplevelser osv i livet att hålla allt på avstånd. Att inte påverka överhuvudtaget, det kan inte var lätt. Klart det är en träningssak men jag har mött en hel del psykologer som inte bör vara psykologer.

Ja, när jag läser det där förstår jag till fullo varför du tycker att det verkar vara svårt för terapeuter att inte påverka sina klienter.

Nu är du väl inte terapeut, och oavsett vilket så är du ju inte min terapeut, men nog finns det bättre argument att ta till här i världen än att den som har "normala" känslor och empati, också ser de svårigheter som du ser som helt logiska? Jag har svårt att se det argumentet som annat än just normaliserande, och på gränsen till kränkande.

Det finns säkert psykologer som inte är så himla bra, men finns det något yrke som präglas av att 100% av utövarna är rätt person på rätt plats?

Som du resonerar blir det ju fel hur det än blir. Antingen är psykologen inte normalt empatisk, och då är hen antagligen ingen riktigt lyckad psykolog, eller så är psykologen normalt empatisk, och då blir det ohanterligt och hen kommer att styra och påverka klienterna.

Menar du att det är helt kört med samtalsterapi som behandlingsform? (Så kan det ju vara.)