Först och främst, tack alla för att ni skriver och delar med er. Det hjälper jättemycket att få så många olika perspektiv och erfarenheter, och att veta att jag inte är ensam
Det svåraste för mig är att det är så himla mycket av det som hände mig som jag inte minns. Det är andra som berättat för mig efteråt, väldigt mycket av det. Det lilla jag minns är inte precis trevliga minnen, men det värsta är bara borta. Så jag vet inte ens hur en behandling skulle gå till för jag kan liksom inte 'spela upp' minnena igen. Det enda jag minns är vad som är farligt och vad som triggar mig. Så den där klassiska 'gå igenom minnen' funkar bara delvis, på det lilla jag minns. Men det kanske räcker att gå igenom bara det. Kommer ju aldrig hinna prata om allt heller, då får jag gå i terapi resten av livet
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är något som går att fixa över en natt. Min hjärna säger emot att det ska ta tid för att livet är ju kort och jag har så mycket jag vill göra - men som det är nu så kan jag ju inte göra allt det jag vill ändå, så lika bra att ta tag i problemet, får jag tänka tillbaka. Men motigt känns det ändå.Ge dig själv den tid du behöver. Se det som din egen personliga resa vidare i livet, med förhoppningen om att det faktiskt KAN bli bättre. Släpa fram de där smörtrollen ut i solljuset..
Har själv gått lite olika terapier bl.a. för PTSD, och från det fått med den erfarenheten att det behövs tid och långsiktighet.
Skönt att höra att det faktiskt fungerat för dig. Jag är så rädd för att det bara ska gräva upp en massa groll, mitt är ju så gammalt, men ju fler gånger jag hör att det fungerar ju mer tänker jag att det kanske är värt det ändå. Lite mer komplicerade situationer som jag har men av i och för sig, men tänker att psykologerna ändå kan anpassa. Hoppas jag.Ja jag fick KBT i två perioder i mitt liv.
Första gången efter att ha råkat ut för en chef som var (är) psykopat. Jag bytte både jobb och yrke i samband med det.
Och så en gång efter att ha blivit mordhotad.
Det kostar på, det måste man räkna med. Jag har varit ett vrak efter varje session i början på båda behandlingarna. Och då så visste jag ändå hur det fungerar andra gången.
Men det har verkligen fungerat fantastiskt bra för mig.
Psykologer är värda sin vikt i guld, banne mig.
Jag har tränat på att hantera känslorna och det innebär ju att jag var tvungen att utsätta mig för dem. Första gångerna är det alldeles gräsligt för att sedan bli lättare och lättare. Till slut så har det t.o.m. blivit enkelt.
Andra terapiomgången avslutades faktiskt i förtid då jag tack vare rutin kom igenom snabbare.
Fråga om du undrar något.
Nu så skall jag läsa resten av tråden.
Ja, det är precis det där med att bryta när känslorna kickar igång som jag vill ha hjälp med! Att kunna fånga upp det innan det blir en virvelvind av reaktioner och allt ballar ur. Det har vi inte nämnt något om alls, men det kanske kommer senare. Jag ska i alla fall inte berätta något mer om vad jag varit med om förrän jag får sådana verktyg, för som det var sist var det fruktansvärt.Hej! Jag jobbar en del med trauma behandling. Min erfarenhet är av svår PTSD så jag talar utifrån det. Man ska vara försiktig med att påbörja en trauma behandling då den är svår och man mår sämre under en period, och lyckas man inte genomföra kan man lämnas i sämre skick. Det är viktigt att hitta en duktig terapeut som inte öppnar upp saker utan att slutföra.
Vi arbetar mycket med förebyggande innan traumabehandlingen påbörjas. Viktigt att lära sig bryta flashar och bryta dissociation om du har det. Viktigt att kunna ta sig ner i känsla när den går upp på max. Viktigt att vara säker och stabil innan du påbörjar behandlingen. Inga destruktiva beteenden för känslohantering får finnas kvar då nykeln i behandlingen är att kunna känsloreglara utan att bli destruktiv och träna på att sluta undvika tankar minner och triggers. Att ge sig in i en behandling av komplex PTSD behandling utan PE utbildning och utan ett gediget föarbete låter som vansinne i mina öron. Men nu har jag ju inte hela bilden.
Det hjälper! Jag har ju gått med det här länge nu, och inte tänkt på det, men nog har det påverkat mig. Just det där med den konstanta stressen som aldrig försvinner har jag haft så länge, bara i några få perioder har jag varit utan den. Sen när jag ser tillbaka så märker jag att det varit perioder helt utan triggers - men det är ju inte hållbart att leva så i längden. Så jag hoppas på att få det liv jag vill leva, OCH bli av med stressen.Fick komplex ptsd 2017.
2018 började jag min psykodynamisk terapi. Idag är jag frisk.
Var så klart jätte tufft i början och väldigt svårt att prata om. Men min psykolog och jag klickade jätte snabbt och jag fick snabbt förtroende för henne. Att prata och gå tillbaka till en av händelserna som hände mig var jätte jobbigt. Kände en enorm skuld första gångerna och det var skämmigt att prata om det men det hjälpte verkligen. Det spred sig dessutom till andra händelser.
I våras kunde jag börja leva som jag ville. Kan vara på ett stort köpcentrum själv och köpa kaffe, kan ringa viktiga samtal, min stress har i princip försvunnit även fast jag fortfarande har lätt för stress, det spred sig dessutom till min tandläkarskräck så jag kunde äntligen gå till tandläkaren utan att få panik. Jag är inte lika vaksam längre och framförallt inte lika arg.
Jag har dessutom tagit upp kontakten med den som utsatte mig för mina trauman. I mitt fall var det en våldsam familjemedlem. Det har tagit hårt på både samvetet och skuldkänslorna att inte velat ha kontakt men jag har varit så fruktansvärt rädd för honom men hans handlingar är och kommer aldrig vara mitt fel.
Vill också säga att jag troligen haft ptsd i nästan 20 år men aldrig tänkt tanken på att det kunde varit just det. Hoppas detta hjälpte dig lite![]()
Det svåraste för mig är att det är så himla mycket av det som hände mig som jag inte minns. Det är andra som berättat för mig efteråt, väldigt mycket av det. Det lilla jag minns är inte precis trevliga minnen, men det värsta är bara borta. Så jag vet inte ens hur en behandling skulle gå till för jag kan liksom inte 'spela upp' minnena igen. Det enda jag minns är vad som är farligt och vad som triggar mig. Så den där klassiska 'gå igenom minnen' funkar bara delvis, på det lilla jag minns. Men det kanske räcker att gå igenom bara det. Kommer ju aldrig hinna prata om allt heller, då får jag gå i terapi resten av livet