PTSD terapi och erfarenheter

[Nahar]

Först och främst, tack alla för att ni skriver och delar med er. Det hjälper jättemycket att få så många olika perspektiv och erfarenheter, och att veta att jag inte är ensam

Ge dig själv den tid du behöver. Se det som din egen personliga resa vidare i livet, med förhoppningen om att det faktiskt KAN bli bättre. Släpa fram de där smörtrollen ut i solljuset..

Har själv gått lite olika terapier bl.a. för PTSD, och från det fått med den erfarenheten att det behövs tid och långsiktighet.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är något som går att fixa över en natt. Min hjärna säger emot att det ska ta tid för att livet är ju kort och jag har så mycket jag vill göra - men som det är nu så kan jag ju inte göra allt det jag vill ändå, så lika bra att ta tag i problemet, får jag tänka tillbaka. Men motigt känns det ändå.

Ja jag fick KBT i två perioder i mitt liv.
Första gången efter att ha råkat ut för en chef som var (är) psykopat. Jag bytte både jobb och yrke i samband med det.
Och så en gång efter att ha blivit mordhotad.

Det kostar på, det måste man räkna med. Jag har varit ett vrak efter varje session i början på båda behandlingarna. Och då så visste jag ändå hur det fungerar andra gången.
Men det har verkligen fungerat fantastiskt bra för mig.
Psykologer är värda sin vikt i guld, banne mig.

Jag har tränat på att hantera känslorna och det innebär ju att jag var tvungen att utsätta mig för dem. Första gångerna är det alldeles gräsligt för att sedan bli lättare och lättare. Till slut så har det t.o.m. blivit enkelt.
Andra terapiomgången avslutades faktiskt i förtid då jag tack vare rutin kom igenom snabbare.

Fråga om du undrar något.
Nu så skall jag läsa resten av tråden.

Skönt att höra att det faktiskt fungerat för dig. Jag är så rädd för att det bara ska gräva upp en massa groll, mitt är ju så gammalt, men ju fler gånger jag hör att det fungerar ju mer tänker jag att det kanske är värt det ändå. Lite mer komplicerade situationer som jag har men av i och för sig, men tänker att psykologerna ändå kan anpassa. Hoppas jag.

Hej! Jag jobbar en del med trauma behandling. Min erfarenhet är av svår PTSD så jag talar utifrån det. Man ska vara försiktig med att påbörja en trauma behandling då den är svår och man mår sämre under en period, och lyckas man inte genomföra kan man lämnas i sämre skick. Det är viktigt att hitta en duktig terapeut som inte öppnar upp saker utan att slutföra.

Vi arbetar mycket med förebyggande innan traumabehandlingen påbörjas. Viktigt att lära sig bryta flashar och bryta dissociation om du har det. Viktigt att kunna ta sig ner i känsla när den går upp på max. Viktigt att vara säker och stabil innan du påbörjar behandlingen. Inga destruktiva beteenden för känslohantering får finnas kvar då nykeln i behandlingen är att kunna känsloreglara utan att bli destruktiv och träna på att sluta undvika tankar minner och triggers. Att ge sig in i en behandling av komplex PTSD behandling utan PE utbildning och utan ett gediget föarbete låter som vansinne i mina öron. Men nu har jag ju inte hela bilden.

Ja, det är precis det där med att bryta när känslorna kickar igång som jag vill ha hjälp med! Att kunna fånga upp det innan det blir en virvelvind av reaktioner och allt ballar ur. Det har vi inte nämnt något om alls, men det kanske kommer senare. Jag ska i alla fall inte berätta något mer om vad jag varit med om förrän jag får sådana verktyg, för som det var sist var det fruktansvärt.

Fick komplex ptsd 2017.
2018 började jag min psykodynamisk terapi. Idag är jag frisk.

Var så klart jätte tufft i början och väldigt svårt att prata om. Men min psykolog och jag klickade jätte snabbt och jag fick snabbt förtroende för henne. Att prata och gå tillbaka till en av händelserna som hände mig var jätte jobbigt. Kände en enorm skuld första gångerna och det var skämmigt att prata om det men det hjälpte verkligen. Det spred sig dessutom till andra händelser.

I våras kunde jag börja leva som jag ville. Kan vara på ett stort köpcentrum själv och köpa kaffe, kan ringa viktiga samtal, min stress har i princip försvunnit även fast jag fortfarande har lätt för stress, det spred sig dessutom till min tandläkarskräck så jag kunde äntligen gå till tandläkaren utan att få panik. Jag är inte lika vaksam längre och framförallt inte lika arg.

Jag har dessutom tagit upp kontakten med den som utsatte mig för mina trauman. I mitt fall var det en våldsam familjemedlem. Det har tagit hårt på både samvetet och skuldkänslorna att inte velat ha kontakt men jag har varit så fruktansvärt rädd för honom men hans handlingar är och kommer aldrig vara mitt fel.

Vill också säga att jag troligen haft ptsd i nästan 20 år men aldrig tänkt tanken på att det kunde varit just det. Hoppas detta hjälpte dig lite

Det hjälper! Jag har ju gått med det här länge nu, och inte tänkt på det, men nog har det påverkat mig. Just det där med den konstanta stressen som aldrig försvinner har jag haft så länge, bara i några få perioder har jag varit utan den. Sen när jag ser tillbaka så märker jag att det varit perioder helt utan triggers - men det är ju inte hållbart att leva så i längden. Så jag hoppas på att få det liv jag vill leva, OCH bli av med stressen.

Det svåraste för mig är att det är så himla mycket av det som hände mig som jag inte minns. Det är andra som berättat för mig efteråt, väldigt mycket av det. Det lilla jag minns är inte precis trevliga minnen, men det värsta är bara borta. Så jag vet inte ens hur en behandling skulle gå till för jag kan liksom inte 'spela upp' minnena igen. Det enda jag minns är vad som är farligt och vad som triggar mig. Så den där klassiska 'gå igenom minnen' funkar bara delvis, på det lilla jag minns. Men det kanske räcker att gå igenom bara det. Kommer ju aldrig hinna prata om allt heller, då får jag gå i terapi resten av livet

 

[VLMF]

Jag har gått hos psykolog med EMDR-behandling efter ett trauma med efterföljande PTSD. Traumat inträffade mitt under en längre period av stor stress i mitt liv vilket jag upplevde förvärrade både min reaktion och måendet efteråt. Det går inte att jämföra med din situation för jag fick hjälp relativt snabbt efter traumat och i ett gäng veckor efter, men jag tyckte EMDR var väldigt effektivt och hjälpte mig massor. Dock var det inte något jag fick göra direkt utan först efter ett antal samtal. Psykologen var särskilt inriktad på PTSD och finns i Malmö (läste att du skrev Skåne i din trådstart). Hoppas du får bra hjälp!

 

[et_flickan]

Först och främst, tack alla för att ni skriver och delar med er. Det hjälper jättemycket att få så många olika perspektiv och erfarenheter, och att veta att jag inte är ensam

Det hjälper! Jag har ju gått med det här länge nu, och inte tänkt på det, men nog har det påverkat mig. Just det där med den konstanta stressen som aldrig försvinner har jag haft så länge, bara i några få perioder har jag varit utan den. Sen när jag ser tillbaka så märker jag att det varit perioder helt utan triggers - men det är ju inte hållbart att leva så i längden. Så jag hoppas på att få det liv jag vill leva, OCH bli av med stressen.

Det svåraste för mig är att det är så himla mycket av det som hände mig som jag inte minns. Det är andra som berättat för mig efteråt, väldigt mycket av det. Det lilla jag minns är inte precis trevliga minnen, men det värsta är bara borta. Så jag vet inte ens hur en behandling skulle gå till för jag kan liksom inte 'spela upp' minnena igen. Det enda jag minns är vad som är farligt och vad som triggar mig. Så den där klassiska 'gå igenom minnen' funkar bara delvis, på det lilla jag minns. Men det kanske räcker att gå igenom bara det. Kommer ju aldrig hinna prata om allt heller, då får jag gå i terapi resten av livet

Den där stressen är fruktansvärd. Har även haft konstanta katastroftankar som nu inte dyker upp lika frekvent som förut. Nu är jag betydligt mer samlad och inte lika mycket inställd på att allt som är dåligt kan hända.

Jag märkte under min terapi att ju mer jag pratade ju mer mindes jag. När jag gick igenom händelserna kom jag på mer detaljer som jag glömt bort. Samtidigt hade jag över tiotals händelser, jag kunde inte dra upp alla utan fick fokusera på en av de värsta.

Jag har ett helt år i mitt liv som i princip är helt raderat pga trauma. Jag minns fortfarande inget av det året, inte min mor heller som också var med om det.

Men att få tillbaka sitt liv. Underbart!

 

[Nahar]

Den där stressen är fruktansvärd. Har även haft konstanta katastroftankar som nu inte dyker upp lika frekvent som förut. Nu är jag betydligt mer samlad och inte lika mycket inställd på att allt som är dåligt kan hända.

Jag märkte under min terapi att ju mer jag pratade ju mer mindes jag. När jag gick igenom händelserna kom jag på mer detaljer som jag glömt bort. Samtidigt hade jag över tiotals händelser, jag kunde inte dra upp alla utan fick fokusera på en av de värsta.

Jag har ett helt år i mitt liv som i princip är helt raderat pga trauma. Jag minns fortfarande inget av det året, inte min mor heller som också var med om det.

Men att få tillbaka sitt liv. Underbart!

Jag är lite rädd för att komma ihåg mer. Känns ganska skönt att slippa. Men, om det behövs för att må bättre så kanske. Vill ju också ha mitt liv tillbaka. Känns precis så, om att någon kommit och stulit det sen några månader tillbaka.

 

[Inte_Ung]

Jag är lite rädd för att komma ihåg mer. Känns ganska skönt att slippa. Men, om det behövs för att må bättre så kanske. Vill ju också ha mitt liv tillbaka. Känns precis så, om att någon kommit och stulit det sen några månader tillbaka.

Jag tror faktiskt inte att jag behövde möta alla minnen utan bara känslan upprepade gånger tills att den liksom bleknade.
Mina reaktioner är ofarliga men dramatiska.
Jag förlorar förmågan att röra mig och utföra någon vettig uppgift över huvud taget. Svara i telefonen är t.ex. helt omöjligt. Jag blir ett grymtande bylte.

 

[pistagekvist]

Har själv gått i både KBT och psykodynamisk terapi samt EMDR för trauman och har fått bäst hjälp av EMDR och psykodynamisk terapi. I just komplex PTSD (som för övrigt visst finns som diagnos, även om den ännu inte är upptagen i DSM, och har skild symptombild från ”vanlig” PTSD) finns du den relationella biten där som svårighet och därför är det extra viktigt att den terapeutiska alliansen finns där, alltså att det känns tryggt och bra med din terapeut (forskning har visat att det faktiskt är alliansen som har störst inverkan på utfallet för terapin, oavsett terapiform). Viktigt att minnas är också att fler studier görs på KBT-terapiformer än psykodynamiska av flera anledningar och därför finns det större stöd för det, vilket inte behöver betyda att det inte finns andra terapiformer som fungerar lika bra eller bättre för en viss individ. Så summan av kardemumman är: viktigt att du gör det som känns rätt och bra för dig och att det känns bra med terapeuten! Och angående tålamodet: jag vet, det är så svårt att det tar tid! Jag kände dock personligen att jag rätt snabbt fick en någorlunda ordning på det svåraste och sen kom andra bitar långsamt efter. Så att det tar många år i terapi behöver inte betyda något annat att det är HELT bra efter så lång tid och att det kan kännas rätt bra mycket tidigare än så.

 

[Tranan]

För min PTSD fick jag först 16 sessioner i KBT med Betablockerare, sen fick det räcka senare med besök på akuten fick jag ca 20 sessioner KBT sen blev jag utslängd igen. Får hålla rätsida på saker så gott det går.

 

[kolja]

Jag har också komplex ptsd och har gått i massor av terapi för att få någon rätsida på det. Har fått möjlighet till både emdr och prolonged exposure, men det har alltid slutat med att jag känner mig knäpp och värdelös och misslyckad. Nu går jag privat hos en terapeut som är specialiserad mot trauma och dissociation och jobbar mer med faser. Jag har insett att jag dissocierar väldigt mycket, både vid triggers som att prata om händelser, men även i vardagen. Eftersom tidigare terapier har varit tidsbegränsade har det lagts väldigt lite tid på att hjälpa mig att hitta strategier att hålla mig inom toleransfönstret, utan vi har snabbt gått in ögonrörelser/exponering, vilket inte alls har varit bra för mig - jag har dissocierat tämligen direkt och inte tagit till mig någonting mer än en känsla av misslyckande och förvirring.
Så mitt tips är att ta reda på om du dissocierar och vad din terapeut har för kunskap om dissociation.
Önskar dig all lycka med det! Ptsd är hemskt.

 

[tuaphua]

EMDR känner jag mig lite tveksam till, det verkar som ett så konstigt koncept (även om jag vet att det fungerar). Men föreslår terapeuten det så kanske jag testar. Tack för att du delade med dig. Det hjälper att höra andras erfarenheter då jag inte känner någon annan som haft PTSD eller liknande.

Oj, det verkar som ett jätteprojekt med terapi Jag är inte så pepp på att låta terapin ta så lång tid eller stor del av mitt liv. Jag har så mycket jag vill hinna med och vill bara leva ju. Tror jag känner så för att jag ju kunnat leva normalt i över 10 år. Vill inte minnas eller prata igenom allt. Mycket kommer jag inte ens ihåg så det kan liksom få vara så. Men, jag vill också bli av med sömnproblemen och lära mig att hantera triggers. Svårt. tack ändå för att du delar med dig. Kul att se att du fått så bra hjälp!

Det behöver ju inte bli så stort för alla kanske. För mig har det ju framkommit en ADHD-diagnos i vuxen ålder. Hade man vetat det då jag som omyndig och ung vuxen drabbades av flera stora trauman på några få år kanske allt sett annorlunda ut. Precis som det kanske gjort det om jag inte skadade mig i form av svår whiplash och ryggskador och fick fibro, Hortons etc.
Hade jag varit fysisk frisk kanske jag orkat på ett annat sätt. Samma med ADHD:n och även samma om hemförhållandena varit annorlunda etc.

Jag har en vän som växt upp under fruktansvärda former med missbrukande föräldrar, knappt någon mat, ingen hjälp att tvätta sig/kläder, misshandel, mobbing, fosterhem och bo själv från 16 års ålder etc. Han har aldrig gått i terapi. Men mår idag som vuxen bra och har en fin karriär, haft förhållanden etc.

Dvs alla reagerar olika.

Men att stänga av, trycka ner, inte vilja känna och bearbeta brukar ju vara ett rätt effektivt sätt att krascha. Jag gjorde det under många år. Det slutade ju med att jag behövde genomgå all den här terapin.
Depression kommer ju från engelskans depress, trycka ner. Och leder oftast till depression. Eller smärta etc..
Jag har alltid utåt framstått som superstabil, lugn, glad etc. Men det var ju för att jag tryckte ner allt och dissocierade så extremt. Till slut exploderar det liksom.. Plus att till slut kan man inte känna glädje heller. Man kan inte bara stänga av de negativa känslorna. De positiva stängs också av till slut. Då blir man bara tom.
Jag har inte blivit bra mentalt eller fysiskt förrän jag bearbetat skiten och släppt den. Man ska ju inte klänga fast vid det på ett osunt sätt. Men man måste våga stirra vissa saker i vitögat, slåss mot det för att helt bli kvitt det.
Bättre att göra det en begränsad period än att falla och resa sig och falla etc etc forever och aldrig bli klar med det/inte få någon fast mark att stå på.

 

[Nahar]

Jag tror faktiskt inte att jag behövde möta alla minnen utan bara känslan upprepade gånger tills att den liksom bleknade.
Mina reaktioner är ofarliga men dramatiska.
Jag förlorar förmågan att röra mig och utföra någon vettig uppgift över huvud taget. Svara i telefonen är t.ex. helt omöjligt. Jag blir ett grymtande bylte.

Är det så så kan det ju faktiskt fungera! Om jag kan få möta bara känslorna/reaktionerna utan att behöva gå igenom minnena. Ska ta upp det med psykologen!

Har själv gått i både KBT och psykodynamisk terapi samt EMDR för trauman och har fått bäst hjälp av EMDR och psykodynamisk terapi. I just komplex PTSD (som för övrigt visst finns som diagnos, även om den ännu inte är upptagen i DSM, och har skild symptombild från ”vanlig” PTSD) finns du den relationella biten där som svårighet och därför är det extra viktigt att den terapeutiska alliansen finns där, alltså att det känns tryggt och bra med din terapeut (forskning har visat att det faktiskt är alliansen som har störst inverkan på utfallet för terapin, oavsett terapiform). Viktigt att minnas är också att fler studier görs på KBT-terapiformer än psykodynamiska av flera anledningar och därför finns det större stöd för det, vilket inte behöver betyda att det inte finns andra terapiformer som fungerar lika bra eller bättre för en viss individ. Så summan av kardemumman är: viktigt att du gör det som känns rätt och bra för dig och att det känns bra med terapeuten! Och angående tålamodet: jag vet, det är så svårt att det tar tid! Jag kände dock personligen att jag rätt snabbt fick en någorlunda ordning på det svåraste och sen kom andra bitar långsamt efter. Så att det tar många år i terapi behöver inte betyda något annat att det är HELT bra efter så lång tid och att det kan kännas rätt bra mycket tidigare än så.

Hoppas att jag också får det så, att det blir lättare att hantera ganska snabbt även om själva terapin kanske tar längre tid. Jag mår ju i grunden bra ändå, så jag tror jag har goda förutsättningar att må bättre och svara på terapin ganska fort.

Sen det där med terapeutisk allians... Jag har ju svårt att gå i allians med någon alls. Svårt att riktigt lita på någon i något sammanhang. Inte så att jag inte har några bra relationer, men det tar liksom åratal innan jag känner mig trygg med någon. Så det blir svårt att verkligen känna mig trygg med någon psykolog, tror jag.

Jag har också komplex ptsd och har gått i massor av terapi för att få någon rätsida på det. Har fått möjlighet till både emdr och prolonged exposure, men det har alltid slutat med att jag känner mig knäpp och värdelös och misslyckad. Nu går jag privat hos en terapeut som är specialiserad mot trauma och dissociation och jobbar mer med faser. Jag har insett att jag dissocierar väldigt mycket, både vid triggers som att prata om händelser, men även i vardagen. Eftersom tidigare terapier har varit tidsbegränsade har det lagts väldigt lite tid på att hjälpa mig att hitta strategier att hålla mig inom toleransfönstret, utan vi har snabbt gått in ögonrörelser/exponering, vilket inte alls har varit bra för mig - jag har dissocierat tämligen direkt och inte tagit till mig någonting mer än en känsla av misslyckande och förvirring.
Så mitt tips är att ta reda på om du dissocierar och vad din terapeut har för kunskap om dissociation.
Önskar dig all lycka med det! Ptsd är hemskt.

Jag har ingen aning om jag dissocierar faktiskt. Kanske? Jag känner igen lite det här att jag kan prata om händelser och då bara 'stänga av' utan att få samma reaktioner som när jag triggas i vardagen, är det typ det?

Det behöver ju inte bli så stort för alla kanske. För mig har det ju framkommit en ADHD-diagnos i vuxen ålder. Hade man vetat det då jag som omyndig och ung vuxen drabbades av flera stora trauman på några få år kanske allt sett annorlunda ut. Precis som det kanske gjort det om jag inte skadade mig i form av svår whiplash och ryggskador och fick fibro, Hortons etc.
Hade jag varit fysisk frisk kanske jag orkat på ett annat sätt. Samma med ADHD:n och även samma om hemförhållandena varit annorlunda etc.

Jag har en vän som växt upp under fruktansvärda former med missbrukande föräldrar, knappt någon mat, ingen hjälp att tvätta sig/kläder, misshandel, mobbing, fosterhem och bo själv från 16 års ålder etc. Han har aldrig gått i terapi. Men mår idag som vuxen bra och har en fin karriär, haft förhållanden etc.

Dvs alla reagerar olika.

Men att stänga av, trycka ner, inte vilja känna och bearbeta brukar ju vara ett rätt effektivt sätt att krascha. Jag gjorde det under många år. Det slutade ju med att jag behövde genomgå all den här terapin.
Depression kommer ju från engelskans depress, trycka ner. Och leder oftast till depression. Eller smärta etc..
Jag har alltid utåt framstått som superstabil, lugn, glad etc. Men det var ju för att jag tryckte ner allt och dissocierade så extremt. Till slut exploderar det liksom.. Plus att till slut kan man inte känna glädje heller. Man kan inte bara stänga av de negativa känslorna. De positiva stängs också av till slut. Då blir man bara tom.
Jag har inte blivit bra mentalt eller fysiskt förrän jag bearbetat skiten och släppt den. Man ska ju inte klänga fast vid det på ett osunt sätt. Men man måste våga stirra vissa saker i vitögat, slåss mot det för att helt bli kvitt det.
Bättre att göra det en begränsad period än att falla och resa sig och falla etc etc forever och aldrig bli klar med det/inte få någon fast mark att stå på.

Jag känner igen mig lite i din vän. Mitt liv har inte förrän nu varit alls påverkat av det här, eller, väldigt lite. Är generellt framgångsrik och mår bra. Är inte deprimerad. Men, så kom det en ny situation och triggade igång hela den här spiralen jag finner mig i nu. Känner inte att jag trycker undan några känslor som finns där, utan det är mer att jag hellre skulle vilja förändra mitt liv så jag slipper triggers, snarare än utsätta mig för en massa jobbig terapi som tar tid och kraft för att inte längre ha triggers. Men, då kanske jag blir deprimerad, med tiden, om det tillåts ta över mitt liv för mycket. Jag vet inte. Vill bara att allt ska bli 'som vanligt' igen.

 

[pistagekvist]

Hoppas att jag också får det så, att det blir lättare att hantera ganska snabbt även om själva terapin kanske tar längre tid. Jag mår ju i grunden bra ändå, så jag tror jag har goda förutsättningar att må bättre och svara på terapin ganska fort.

Sen det där med terapeutisk allians... Jag har ju svårt att gå i allians med någon alls. Svårt att riktigt lita på någon i något sammanhang. Inte så att jag inte har några bra relationer, men det tar liksom åratal innan jag känner mig trygg med någon. Så det blir svårt att verkligen känna mig trygg med någon psykolog, tror jag.

Jag tror det också, att du har goda förutsättningar alltså! Det är så bra att du i grunden mår bra, det är verkligen en bra grund att stå på inför terapin. Rätt terapeut går varsamt fram! Absolut att det kan, och kommer vara, känslomässigt rörigt och omtumlande att bearbeta och att känslor som sorg och oro och liknande kan komma upp. Men det är inte meningen att det ska rucka på dig i grunden, så ska det inte behöva vara. Det är absolut inte meningen att terapin ska få dig att till exempel få svårt att sköta jobbet eller i allmänhet ha svårt i vardagen om du inte har det nu. Det är terapeutens jobb att se till att du hålls stabil genom terapins gång (såklart viktigt att informera hur man har det så den vet).

Angående det med alliansen. Jag känner ingen mig extremt mycket! Och jag förstår din oro angående att känna dig trygg med en psykolog. Det fina är dock att det är en helt annan typ av relation med psykologen än med andra människor och dessutom är (duktiga) psykologer proffs på att få till trygga relationer. Det tar förstås lite tid ändå och det går inte alltid att känna sig helt trygg. Men på det stora hela ska det kännas bra! Och en del av komplex-PTSD-behandlingen går ut på att få känna total trygghet i korta stunder med psykologen, för att få testa på hur det känns och så småningom kunna känna så med andra. Men! Det är inte fel på dig om det är svårt att känna trygghet med psykologen. Det är ju liksom hela grejen med komplex-PTSD (eller i alla fall en stor del av den), att det är svårt att lita på människor och världen. Oavsett så är det inte ditt jobb i terapin att skapa den där tryggheten. Och det viktiga är ju att du inte ska behöva känna att det skaver eller känns fel med den du går till!

 

[Inte_Ung]

Känner inte att jag trycker undan några känslor som finns där, utan det är mer att jag hellre skulle vilja förändra mitt liv så jag slipper triggers, snarare än utsätta mig för en massa jobbig terapi som tar tid och kraft för att inte längre ha triggers.

Fördelen när man är igenom är att då så mår man ännu bättre än förut när allt var som vanligt.
Mitt nya är oerhört mycket bättre än mitt gamla som vanligt.

 

[Nahar]

Jag tror det också, att du har goda förutsättningar alltså! Det är så bra att du i grunden mår bra, det är verkligen en bra grund att stå på inför terapin. Rätt terapeut går varsamt fram! Absolut att det kan, och kommer vara, känslomässigt rörigt och omtumlande att bearbeta och att känslor som sorg och oro och liknande kan komma upp. Men det är inte meningen att det ska rucka på dig i grunden, så ska det inte behöva vara. Det är absolut inte meningen att terapin ska få dig att till exempel få svårt att sköta jobbet eller i allmänhet ha svårt i vardagen om du inte har det nu. Det är terapeutens jobb att se till att du hålls stabil genom terapins gång (såklart viktigt att informera hur man har det så den vet).

Angående det med alliansen. Jag känner ingen mig extremt mycket! Och jag förstår din oro angående att känna dig trygg med en psykolog. Det fina är dock att det är en helt annan typ av relation med psykologen än med andra människor och dessutom är (duktiga) psykologer proffs på att få till trygga relationer. Det tar förstås lite tid ändå och det går inte alltid att känna sig helt trygg. Men på det stora hela ska det kännas bra! Och en del av komplex-PTSD-behandlingen går ut på att få känna total trygghet i korta stunder med psykologen, för att få testa på hur det känns och så småningom kunna känna så med andra. Men! Det är inte fel på dig om det är svårt att känna trygghet med psykologen. Det är ju liksom hela grejen med komplex-PTSD (eller i alla fall en stor del av den), att det är svårt att lita på människor och världen. Oavsett så är det inte ditt jobb i terapin att skapa den där tryggheten. Och det viktiga är ju att du inte ska behöva känna att det skaver eller känns fel med den du går till!

Jag ska förklara för psykologen just hur dåligt jag mådde efter förra gången, och att det inte är normalt för mig att må så. Det är lite därför jag startade tråden tror jag, för att jag fick en sån chock av att helt plötsligt ha ångest och massa andra känslor helt utanför vad jag kan hantera (eller någon kan hantera, tror jag). Visst att jag varit stressad länge och fått lite reaktioner på triggers under sommaren, men att ha ihållande hjärtklappning i flera dagar - nej tack.

Min bild av psykologen är nog färgat av den reaktionen också. Min tillit blev nog inte bättre av att hon satte igång en massa sånt som jag inte känt förut. Men, kanske kan hon ta igen det. Eller så får jag be om att gå till någon annan.

 

[pistagekvist]

Jag ska förklara för psykologen just hur dåligt jag mådde efter förra gången, och att det inte är normalt för mig att må så. Det är lite därför jag startade tråden tror jag, för att jag fick en sån chock av att helt plötsligt ha ångest och massa andra känslor helt utanför vad jag kan hantera (eller någon kan hantera, tror jag). Visst att jag varit stressad länge och fått lite reaktioner på triggers under sommaren, men att ha ihållande hjärtklappning i flera dagar - nej tack.

Min bild av psykologen är nog färgat av den reaktionen också. Min tillit blev nog inte bättre av att hon satte igång en massa sånt som jag inte känt förut. Men, kanske kan hon ta igen det. Eller så får jag be om att gå till någon annan.

Det låter som en jättebra plan! Ja, förstår det helt och hållet! Det är ju svårt när ”alla” säger att det är tufft med en traumabehandling, för ja, självklart kommer saker röras upp men man ska inte behöva må SÅ dåligt. Och det är ju jätteviktigt att du får stöd i att 1. det inte ska bli för mycket 2. i så fall ha BRA verktyg att hantera det. Usch, nej, sån hjärtklappning låter inte kul alls, man blir ju helt slut också av det. Känner verkligen med dig!

Förstår det! Vill inte dissa psykologen, för det viktiga är ju vad du känner, men det låter lite dumt att hon gick in så hårt, det låter inte alls varsamt. Men hon kan ju bli bättre som du säger! Hon kanske tar det bra och ändrar lite och ni får till det på ett bra sätt! Och precis, annars finns ju alltid det alternativet. Det kan ju vara värt att ge någon en ordentlig chans, men det ska inte heller fortsätta kännas dåligt. Hejar verkligen på dig, det vill jag säga!

 

[mutant]

I just komplex PTSD (som för övrigt visst finns som diagnos, även om den ännu inte är upptagen i DSM, och har skild symptombild från ”vanlig” PTSD)

Svarar på detta eftersom det var jag som skrev det. Komplex PTSD (C-PTSD) finns inte i DSM, som du säger, men inte heller i den version av ICD som fortfarande används i Sverige. Diagnosen "finns" alltså inte i svenska sjukvårdssystemet. Tänker att det är bra att känna till som patient så man inte tror att det blivit något fel om det pratats om komplex PTSD men i journalen har man "bara" fått diagnosen PTSD.

 

[pistagekvist]

Svarar på detta eftersom det var jag som skrev det. Komplex PTSD (C-PTSD) finns inte i DSM, som du säger, men inte heller i den version av ICD som fortfarande används i Sverige. Diagnosen "finns" alltså inte i svenska sjukvårdssystemet. Tänker att det är bra att känna till som patient så man inte tror att det blivit något fel om det pratats om komplex PTSD men i journalen har man "bara" fått diagnosen PTSD.

Jaa, det stämmer, jättebra att du poängterade det!