P
PortoBetalt
Svammelvarning!
Jag har en tankeställning eller vad jag nu ska kalla det som jag ofta finner mig fundera på när jag läst diverse blandras vs. renras diskussioner här på buke.
Det som jag alltid har haft emot så kallad blandrasavel inom de flesta husdjur människan håller sig med är att de ofta är oseriösa. De gör inga hälsoundersäkningar, de säljer till vem som helst och kan ofta kombinera helt olika avelslinjer (till exempel olika jakt, kamp eller vaktinriktningar) och detta är ju naturligtvis förkastligt och oförsvarbart.
Det finns ju undantag och det är väl därför jag börjar fundera. Varför är undantagen så hatade om de gör allt "rätt"?
Höjer vi inte rasaveln för högt till skyarna, och är det inte lite... rasistiskt?
Är inte hela iden med avel ganska läskig? Av alla de hundraser som finns är det inte många som faktiskt har ett syfte mer än att vara söt/liten/stor. Att avla fram lydigaste/sötaste/snabbaste/aggressivaste hunden och alla bortfall från normen blir det avelsförbud alt. avlivning på är till vilket syfte?
Känns inte det ganska likt Hitlers ide om det ariska folket? Har inte hela idén med avel gått för långt?
Etiskt sett, hur långt kan vi gå?
Det går ju inte att helt rättvist jämföra människor och djur, men man kan ju dra en paralell. När det föds en missbildad valp respektive ett missbildat barn, hur tänker ni då?
Hur ser ni på människor som skaffar barn trots de har genetiskt betingade sjukdomar? Psykiska såväl som fysiska.
Är ute efter lite tankar och reflektioner utifrån detta svammel, vad tycker och tror ni? Försöker inte kasta skit eller "trolla" utan skulle tycka det var väligt intressant att läsa hur ni tycker och tänker kring ämnet (etiskt och generellt).
Jag har en tankeställning eller vad jag nu ska kalla det som jag ofta finner mig fundera på när jag läst diverse blandras vs. renras diskussioner här på buke.
Det som jag alltid har haft emot så kallad blandrasavel inom de flesta husdjur människan håller sig med är att de ofta är oseriösa. De gör inga hälsoundersäkningar, de säljer till vem som helst och kan ofta kombinera helt olika avelslinjer (till exempel olika jakt, kamp eller vaktinriktningar) och detta är ju naturligtvis förkastligt och oförsvarbart.
Det finns ju undantag och det är väl därför jag börjar fundera. Varför är undantagen så hatade om de gör allt "rätt"?
Höjer vi inte rasaveln för högt till skyarna, och är det inte lite... rasistiskt?
Är inte hela iden med avel ganska läskig? Av alla de hundraser som finns är det inte många som faktiskt har ett syfte mer än att vara söt/liten/stor. Att avla fram lydigaste/sötaste/snabbaste/aggressivaste hunden och alla bortfall från normen blir det avelsförbud alt. avlivning på är till vilket syfte?
Känns inte det ganska likt Hitlers ide om det ariska folket? Har inte hela idén med avel gått för långt?
Etiskt sett, hur långt kan vi gå?
Det går ju inte att helt rättvist jämföra människor och djur, men man kan ju dra en paralell. När det föds en missbildad valp respektive ett missbildat barn, hur tänker ni då?
Hur ser ni på människor som skaffar barn trots de har genetiskt betingade sjukdomar? Psykiska såväl som fysiska.
Är ute efter lite tankar och reflektioner utifrån detta svammel, vad tycker och tror ni? Försöker inte kasta skit eller "trolla" utan skulle tycka det var väligt intressant att läsa hur ni tycker och tänker kring ämnet (etiskt och generellt).