Rida med dyspraxi?

X

Xistens

Jag är en 23-årig tjej som blev hästfrälst vid tre års ålder när jag blev omkringledd på en alldeles för stor fjording :) När jag var fem började jag på min första ridskola och sen dess har jag ridit på lite olika ridskolor med både klassisk inriktning och islandshästinriktning. Jag har också varit på många ridläger.

Hästarna och ridningen har många gånger varit det bästa som funnits, men lika många gånger har det också varit det absolut värsta som funnits.
När jag red klassisk ridning hade jag alltid problem med sitsen, jag kunde inte behålla benen bakom sadelgjorden eftersom de automatiskt åkte framåt och jag kunde definitivt inte ha benen bakom sadelgjorden samtidigt som jag skulle ha armarna intill kroppen och böja på armbågarna. Dessutom var de korta stiglädrena som användes i klassisk ridning obehagliga då de gjorde att jag fick svårt att hålla balansen.

Även hoppningen i den klassiska ridningen var en skräckupplevelse för mig. Det var roligt så länge hindren stod på en raksträcka och inte var mer än typ 40 cm höga, men så fort det kom till att hoppa bana och/eller högre hinder så var jag fullständigt livrädd. Även om jag höll mig i manen under alla år så tappade jag ändå balansen och framför allt kunde jag inte planera mina svängar eller bedöma avstånden mellan hindren, något som ofta resulterade i att hästen vägrade eller sprang vid sidan om. Ridlärarna skällde på mig och jag grät. Jag fick höra att jag skulle "skärpa mig" och "koncentrera mig", men jag gjorde ju det. Jag var koncentrerad som aldrig förr men jag klarade inte av att hålla balansen och jag var totalt oförmögen att bedöma avstånden och planera mina svängar.

Islandshästridningen var bättre på flera sätt; inga hopplektioner utan mest hoppning över små stockar i skogen och framför allt längre stigläder som gjorde det lättare för mig att sitta någorlunda rätt i sadeln, vilket i sin tur underlättade mycket i ridningen. Positivt här var även den enkla utrustningen; tvådelade träns och inga hjälptyglar eller andra extragrejer som oftast fanns med i bilden på de klassiska ridskolorna. Jag kunde nämligen inte få på dessa, och hur många år jag än hade ridit så såg jag inte när jag gjort fel. År efter år fick jag be om hjälp med träns, hjälptyglar och benskydd när mina ridkamrater för länge sedan lärt sig och nu var de som hjälpte andra. Ibland trodde jag att jag hade satt en martingal eller ett par benskydd korrekt och kände mig stolt, men så fort vi kom in i manegen fick ridläraren göra om hela proceduren eftersom jag lik förbannat hade gjort fel.

I islandshästvärlden var nog det värsta de avancerade exemtäckena som ofta skulle på, framför allt på sommaren. Under de tio år jag höll på med islandshästar lärde jag mig inte att sätta på ett exemtäcke och jag kunde absolut inte se hur täcket skulle sitta. Det spelade ingen roll hur många gånger någon annan än visade, jag misslyckades iallafall.

Oavsett vilken typ av ridning jag ägnade mig åt så hade jag alltid problem med att hämta hästen i hagen. Att öppna stängslet kunde ta en kvart, jag fick liksom inte till det och fick jag väl till det så var det inte ovanligt att jag tappade trådarna, snubblade på dem eller råkade göra så att en stackars häst fick sig en elstöt. Att stänga stängslet efter mig med en häst i ena handen var ett gissel år efter år, jag hade ont i magen varenda gång jag skulle hämta en häst i hagen och inte sällan var jag gråtfärdig.

Under de 16 år jag höll på med hästar hann det bli många utskällningar om att jag måste "lyssna", "skärpa mig", "koncentrera mig" och många kommenterar om att "nu har du ridit så länge, nu får du snart lära dig" osv. Jag försökte alltid förklara att "jag gör verkligen så gott jag kan", men det var det ingen som trodde på.

På alla ridläger var jag sist ut ur stallet och trots att jag flera gånger var den som hade i särklass mest häst- och ridvana var det jag som behövde hjälp att få på utrustningen och det var jag som fördröjde uteritterna för att ridläraren var tvungen att rätta till allt jag gjort fel.

Efter sisådär en tio, elva år i hästvärlden började jag på allvar tro att jag var dum, att jag var mindre intelligent än andra. Jag kom ju aldrig någonstans.
För tre år sedan, när jag var 20 år, bestämde jag mig för att hästar nog inte var min grej ändå, och slutade. Vid det laget hade jag fått upp ögonen för teatern och den kom att bli min nya passion. Men jag slutade aldrig att tänka på hästarna och jag kände hela tiden suget efter en riktigt lång galopp i skogen en ljummen sommardag.

Mina problem med att göra praktiska saker ställer till bekymmer för mig även i andra situationer och nyligen fick jag reda på att jag troligtvis har dyspraxi (jag ska göra en noggrannare psykologutredning), ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta har ingenting med intelligensen att göra utan innebär att man har svårt med motoriken, koordinationen och att kontrollera sin kropp. Detta förklarar så otroligt mycket. Det förklarar varför jag inte kunde sitta korrekt i sadeln, varför hoppning var en skräckupplevelse, varför täcken och benskydd var ett gissel och varför jag inte såg när jag gjorde fel. Jag har fått veta att jag inte alls är dum, jag har bara ett funktionshinder.

Jag skulle så gärna vilja rida igen men jag är osäker på om det är en bra idé. Jag känner att jag isåfall måste hitta en ridskola eller annat stall där det finns förståelse för mitt funktionshinder, där ingen skäller ut mig eller idiotförklarar mig när jag gör fel. Jag behöver hitta ett stall där jag får hjälp med utrustningen, alternativt att det är okej att det tar lång tid och där man har överseende med att jag har svårt att sitta korrekt, att jag lär mig långsamt osv. Självklart vill jag kunna sitta rätt, kunna hantera täcken, benskydd, sadla och tränsa i normal takt etc., men jag vet inte ännu om mitt funktionshinder (som troligtvis är av en svårare variant) ger mig dessa förutsättningar.

Vad tycker ni? Är det en bra idé att försöka närma mig hästar och ridning igen? Och är det isåfall någon som vet ett bra stall (inriktning spelar inte så stor roll) i Stockholmsområdet där det skulle kunna finnas förståelse för mitt funktionshinder och där jag kan få extra hjälp med det som är svårt? Jag är tacksam för alla tips :)
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Lång historia!;);)
Såklart ska du fortsätta med hästarna igen!!:) Titta runt på många!! ridskolor så hittar du nån bra:):) Men fortsätt med hästarna!!:D:D
Lycka till:)
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Jag tycker absolut du ska ge dig på det igen om det är något du vill och du mår bra av. :)

Om ridläraren vet om dina problem är det ju lättare att hjälpa. Då kan man ta det utefter dina förutsättningar. Och tycker du om islandshästar så kanske det är en idé att ta upp islandsridningen igen eftersom det var lättare för dig att sitta på dem. (som jag förstod det)

Lycka till och det är klart att du ska rida om det är något du längtar efter! :)

Synd du inte bodde i närheten för i mitt stall finns det en jättesnäll 'handikapp-häst' som går lektioner med de som har olika handikapp.
 
Senast ändrad:
Sv: Rida med dyspraxi?

Har du provat western någon gång? Iallafall en westernsadel kanske vore det ultimata för dig,lite längre stigbyglar och bra stöd i sadeln,och ofta lätta träns.

Att ta privatlektioner kanske vore något som passade sig utmärkt för dig,då behöver du inte känna stressen över att du sinkar dom andra,och det är bara hästen,du,och tränaren.

Kanske finns någon som vill träna dig privat om du tex sätter ut annoner och så.

Vet precis hur svårt det är att leva med dyspraxi,då min bror har det,plus dyslexi och talsvårigheter...:(
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Hej! Jag har inget tips på stall. men jag tror ju att om du ringer runt, och berättar om vad ditt problem är så hittar du nog snart en verksamhet som funkar för dej. :)

ett litet tips är att försöka hitta en tränare med inriktning på centrerad ridning finns innom både klassisk , islands och akademisk ... där ar inte focus så mycket på hur hästen går utan på dej. Att hitta din ultimata sits. Att träna just kropps kontroll och kroppsmedvetenhet... med mål utifrån dej och dina förutsättningar

jag tror att men en Bra och Förstående tränare så är det inga problen för dej att börja rida igen... dock kanske inte på vilken ridskola som hest :) ... Bästa tränaren som finns.. en tålmodig kuse... :P
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Klart du ska fortsätat rida!

Får du förståelse och acepterar digsjälv med den diagnosen och står för dne och talar om vad det innebär för ridlärare så ska du se att de har överseende!!!


Jag förstår om det för dig var jäkligt jobbigt att inte veta och "känna sig dum" och även om dyspraxin stälelr till det för dig så tror jag ändå att hästar-ridnign har något- eller massor att ge!

kolla runt, gärna efter ridskolor med ridnign för funktionshindrade, de brukar ha förståelse för både psykiska neurologiska och fysiska funktionshinder.
Eller 4-H gårdar brukar vara bra!

Hade du bott i småland hade du varit välkommen till mig att rida.

vi är många som har "något som gör oss annorlunda" och det finns väl ingen som är normal.

hehe kan ju även säga att där jag jobb(ade) var chefen och två arbetare färgblinda- de jobbar med reklamföretag, gör bildekorer, matchar färgnyanser osv osv.. de ser inet f'ärgerna, får ofta fråga oss andra..
så vad man än har för "hinder" så är de till för att övervinnas. man kan leva med det mesta!
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Klart att du ska fortsätta med hästar och ridning! Du tycker ju att det är roligt och gör man sådant som man tycker är roligt så känns det i hela kroppen och då mår man ju så mycket bättre.
Och mår man bra så är det ju bra!

Så lycka till med hästar och ridningen. :)
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Säger som alla andra klart att du ska fortsätta rida. Men jag gör det kanske inte av samma anledning som de gör det. Jag gör det därför att ridning är ett mycket bra sätt att träna upp just motoriken i kroppen. Så det är kanske ridningen som gjort att du har fungerat så bra som du har gjort i ditt liv.
När du är färdig med din utredning kanske du till och med kan få det som "sjukgymnastik". Men att rida privatlektioner/träningar är man vet om dina förutsättningar är nog det bästa för dig just nu. Vem vet med tiden kan det kanske till med bli på en egen häst, nu när du vet dina förutsättningar och förstår hur du fungerar.
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Klart du ska ta upp ridningen igen.

Vet inte vart du bor, men kan kanske vara smart att kolla efter en lite mindre ridskola eller liknande där dom kan ha mer tid för varje elev.

Bor du söder om stockholm så PM:a mig så kan jag kanske komma med ett förslag.
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Det är klart att du ska rida igen!

Jag har en son med samma problem som du även om jag, efter att ha läst din beskrivning, tror att hans problem är mindre. Han har lite lättare med motoriken. I alla fall så har han ridit en hel del. Nu har vi visserligen egna hästar hemma och han har ridit på sina syskons ponny sedan han var liten. När han var 3-4 år, minns inte riktigt, så fick han en cowboysadel i julklapp och den åkte han häst i under några år. Vi gick ut på promenader några ggr i veckan. Den mkt busiga lilla ponnyn gick så snällt så länge det var han som red. Till sist blev det dags att trava och försöka styra själv. Då började han på ridskola. Vi hade tur och råkade hamna på en ridskola med en mkt duktig ridlärare. Hon är både grundskolelärare och ridlärare och har dessutom jobbat med handikappade i ett annat sammanhang så hon har stor förståelse för att alla inte är likadana. Nu är sonens handikapp ganska små egentligen och bara motoriska och då kan det nog många ggr vara svårare för andra att förstå att han inte kan göra allt som alla andra kan eller kanske snarare att det tar väldigt mkt längre tid att lära sig ngt. Han red på ridskolan i flera år och till sist med den egna lilla ponnyn som till slut listade ut att han inte behövde vara så "snäll" mer. När han sedan växte ur ponnyn slutade han att rida. Men jag tror att han hade mkt nytta av ridningen.

Det gäller nog bara att hitta en bra ridskola. Ett sätt kan ju vara att ta privatlektioner i början.
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Jag tycker också att du ska försöka återuppta ridningen av 2 orsaker... 1: den får dig att må bra i knoppen 2: den får dig att må bättre i kroppen:D

MEN, försök vara så ärlig och tydlig med ditt funktionshinder så att de som ska hjälpa verkligen blir införstådda i problematiken... för då blir det lättare för alla parter:D

KRAM från Norr
 
Sv: Rida med dyspraxi?

Jag tycker absolut att du skall börja rida igen !

Det är dock viktigt för alla parter att du berättar om ditt funktionshinder så att förståelse infinner sig !

Vi hade en gång en elev på "vår" ridskola som glömde tala om att hon var döv på ena örat. Ridningen blev mycket enklare både för henne och resten av gruppen när instruktionerna gavs till henne då hon var "nära" och om hon var i fel varv så kallade ridläraren in henne när övningarna beskrivs.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Så, nu har jag gjort det! Bokat in mig på privatlektioner, börjar den 29/1. Känns pirrigt... Men som jag längtar, jag har längtat i...
Svar
19
· Visningar
1 679
Senast: Solstig
·
Hästmänniskan Jag har laddat SÅ många år för att börja på ridskola, jag red på ridskola från jag var 6 till en bra bit upp i tonåren och dom sista...
Svar
5
· Visningar
1 124
Senast: Dorinda
·
Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 724
Senast: Solstig
·
Ridning Jag börjar undra om en del människor (då syftet jag på mig själv) aldrig kommer lära sig att rida bra. Har ridit till och från i 20 år...
2
Svar
33
· Visningar
2 576
Senast: iNHALE
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp