Jag har en whiplashskada med nervskador, kotkompressioner i ryggen och Fibromyalgi. Jag har även Hortons som ger anfall som totalt slår ut mig då de kommer. Whiplashen och Fibron ger mig smärtor, svagheter och låsningar. Jag hade även problem med känseln lite förut. Och mina läkare sa att jag skulle vänja mig bara. Men jag har fått tillbaks det mesta av kroppsuppfattning och koordinationen, iaf de bättre dagarna. Jag har haft de här problemen i 14 år av mina snart 29 år. Så jag har hunnit söka reda på de saker som underlättar för mig.
Jag har en korsningsponny som är Islänning/New Forest. Han har inget steg alls att tala om och är väldigt mjuk att sitta på. Vi tränar dressyr med lite alternativa influenser av AR, Klassiskt och Centrerat. Jag har en otroligt välutbildad och erfaren tränare som är duktig på att se när min kropp säger emot. Då hittar vi andra vägar runt problemet. Och vi fokuserar mycket på att komma till lätthet i ridningen. Hästen bär sig i balans, rör sig sviktande och mjukt och är på hjälperna. Det blir mycket trevligare och enklare för mig att rida på än annars.
Min häst talar också om för mig när det är dags att besöka min behandlare, som är sjukgymnast/kiropraktor. Mitt bäcken glider gärna snett. Iom mina nervskador i nacken så skickas det ut signaler till min kropp att spänna sig. Det ger låsningar och bäcken som glider iväg. När det glider så säger min häst till mig om jag inte märkt det själv eller negligerat. Då får jag gå på behandling. Jag har en häst som inte bjuder på något gratis. Man måste göra allt precis rätt. Jag tror det hjälpt mig att återfå motorik och känsel iom att jag tvingats försöka så hårt. Läkarna har sagt att det skulle vara omöjligt. Men på något sätt så har det gått.
Jag har även gått mycket Feldenkrais och kroppskunskapskurser. Som lärt mig känna och kontrollera musklerna.
Jag hoppar inte mer utan fokuserar på dressyren bara.
Jag står i stall med ridhus anslutet till stallet. Så jag inte störs av dåligt väder. Allt ingår utom mockning. Men den köper jag oftast till av två av mina kompisar i stallet. Så jag slipper bära tungt etc. Ibland följer min pappa med och hjälper till med mockning eller annat som tar mer kraft. Han kör mig även på kurser eller till veterinären då det behövs. Utöver detta betalar han även det mesta för hästen. Annars hade jag aldrig haft råd att ha honom kvar iom att jag är sjukskriven. Pappa!
Jag märker att jag får mycket mindre låsningar i rygg, nacke och bäcken då jag rider. Och framför allt så ger samvaron med hästen en anledning att försöka orka lite till då allt känns piss.
Utöver behandling och ridning så medicineras jag med sömnmedicin för att kunna sova något. Jag sover dåligt med den med. Men det blir iaf några tim per natt. Ibland känner jag mig helt tom i huvudet och jag får svårt med talet. Jag tror det i mitt fall är tröttheten och den överbelastning hjärnan får då den hela tiden matas med så mkt smärtsignaler. Man får ju aldrig vila och vara fri från starkare intryck.
Imorgon ska jag för fösta gången prova på Floating. Det sägs ju vara bra för smärtpatienter. Det ska bli spännande!
Jag går även på en nyare, speciell sorts antidepp som ska ha bra resultat mot just nervsmärtor. Och den har hjälpt mig mycket i värken. Cymbalta heter den, om det kan vara av intresse för någon annan.
För att inte glida så mycket i tygeln de dagar jag är extra svag så har jag alltid Roeckels Light and Grip-handskar. Med dem kan man glida då det behövs och hålla kvar greppet då det behövs. De är även mjuka och smidiga att röra handen i och ger fin känsla.
Om jag fått en extrem låsning i mellan skulderbladen kan jag ibland knappt lyfta armarna. Då är jag glad att hästen lyssnar på trngande tygeltag så jag bara behöver lägga tygeln lätt mot halsen. Det är ett sätt som känns bättre än vanliga systemet med ledande etc.
Jag har också kostat på mig och häst en dyrare sadel som jag sitter riktigt bra i(och ligger bra på honom). Som tur är har den plastbom och väger mycket mindre än sadlar med träbom. Så jag orkar oftast lyfta den.
Utan hjälp från vänner och familj hade jag aldrig kunnat ha häst. Och han är det bästa jag har och har haft. Så jag är dem oändligt tacksam!
, jag känner igen mig i det mesta förutom att jag då inte har uttalad diagnos och det verkar då inte som att jag kommer få nån sån heller... 
