Så hejdundrandes kär!

[anonym_tjej]

Jag måste bara skriva av mig lite, jag är så förbaskat kär! Innan ni gratulerar och skriver hur underbart detta är, så vill jag påminna er som har glömt bort hur det känns hur väldigt tärande det kan vara. Jag har typ konstant ont i magen.

Jag är en vuxen kvinna med flera relationer bakom mig, som samtliga varat några år. Jag har varit kär. Jag har älskat. Men när den här mannen uppenbarade sig i samma rum som mig första gången så glömde jag bort mitt eget namn när jag skulle skaka hand med honom Ni vet hur det var när man var barn och var förälskad och hoppades på att man skulle hamna på lag på idrottslektionen, bara för att ha en anledning till att ta kontakt, eller var ledsen i slutet av skoldagen för att det skulle dröja en hel dag till innan man fick ses igen. Så kändes det. Jag hoppades att vi skulle bli placerade bredvid varandra på middagsbjudningar. Jag hoppades att han skulle dyka upp på just den after worken. Jag kunde inte sluta tänka på honom, men när vi väl sågs så kunde jag knappt formulera en enda vettig mening. Jag brukar vara självsäker och socialt kompetent, men i närheten av honom blev jag verkligen ett riktigt fån (säkert bara i mitt eget huvud).

När vi sågs på tu man hand för första gången så var jag så nervös att mina händer skakade. Jag var tvungen att lämna halva middagen orörd eftersom gaffeln skakade så när jag skulle föra den till munnen och jag var så rädd för att han skulle upptäcka det Så jag fick skylla på att jag inte var så hungrig. När han kysste mig första gången så slog mitt hjärta så hårt att det kändes som om det höll på att bryta sig ut bröstkorgen på mig. Jag blev rädd för att han skulle känna det när han höll mig intill honom. Man ska ju keep it cool, liksom. Det gjorde inte jag.

Nu är vi i det stadiet då jag vet om att han tycker om mig, men jag vet inte till vilken grad mina känslor är besvarade. Vi trevar. Kanske kommer det bli han, han som jag ska leva resten av mitt liv med. Kanske är det en förälskelse som kommer ett svalna. Det vet ingen utav oss i dagsläget. Men, då till mitt dilemma! Jag kan inte sluta tänka på karln! Jag har ett jobb att sköta, ett hem att ta hand om, mig själv att ta hand om. Ändå tappar jag fokus helt. Får jag ett meddelande av honom somnar jag med ett leende på läpparna och drömmer rosafluffiga drömmar om oss hela natten och vaknar med fjärilar i magen. Hör jag inte av honom på, enligt mig, några timmar för mycket så känns det som att livet går under och jag vill lägga mig i fosterställning under skrivbordet på jobbet och aldrig flytta på mig.

Såhär har jag inte känt för någon man sedan jag var ung tonåring. Är det verkligen NORMALT för en vuxen kvinna att stå och fnissa som ett jävla fån så han uppenbarar sig? Det är ju fasen sjukligt. Jag borde ta tempen.

HJÄÄÄÄÄLP!

 

[starcraft]

Jag säger grattis! Sådär kände jag när jag träffade mitt ex och jag älskar den känslan. Men eftersom man är, som du skriver, en vuxen person med en del åtaganden så samlar man ihop sig själv och tar ner sig själv från sina rosa moln så man kan sköta sitt liv så att säga - det är väl en underbar bonus att göra sina gråa vardagssysslor och samtidigt ha ett riktigt fånleende.

 

[Azalea]

Åh gud, tycker det låter fruktansvärt utmattande, hoppas att jag slipper drabbas sådär
Men är glad för din skull att du tycker det är härligt. Kan inte ge några tips direkt, men vardagen brukar ju komma ikapp oavsett, så du kan gott låta det bero tycker jag. Såvida det inte innebär att du slutar göra ditt jobb och blir avskedad, undvik det