Så ledsen (avlivad häst) hur ska man våga köpa häst igen?

[Silvertjej]

Har haft två hästar som av olika anledningar fått tas bort. Den första var gammal. Det var sorgligt men OK. Hon hade haft ett bra hästliv och var över 20.

Den andra var bara 10 år, lös benbit, det gick inte bra. Hade haft den sen föl, det var otroligt jobbigt. 10 år sen nu. Supersnäll häst.

Haft ridit andras hästar sen dess. Medryttarhästen fick tas bort. Sorgligt. Men den var gammal så liksom hanterbart.

Nu fick nästa häst tas bort, hamnade i total chock. Bara 8 år. Så fin, fantastiskt temperament. Defekter i ryggraden. Hade precis börjat fundera på allvar på att eventuellt köpa honom.

Så nu känner jag mig helt nollad, igen.

Ni som tagit bort /varit engagerade i hästar som tas bort. Hur har ni mentalt orkat börja om med en ny häst?

 

[Oknytt]

Jag har "börjat om" flera ggr med ny häst. Det har som gått troll i mitt hästägande känner jag. Antingen har jag inte klickat med dem och sålt efter en stund eller så har jag fått ta bort pga diverse krämpor. Nu senast var det en 9 åring med vad som visade sig vara kroniska gaffelbandskador som fick tas bort. Det är hjärtskärande och själadödande att behöva ta bort sin vän, oavsett anledning. Extra så när det händer akut om man inte liksom hinner landa i det- som när en ganska nyinskaffad häst gick och bröt benet i hagen hux flux. Den chocken och extrema sorg som kom hade jag inte önskat för någon, fyfan vad ont det gjorde.

Jag säger typ varje gång att jag ska ta en paus och att jag inte orkar med fler hästar. Det är drygt att lära känna en ny individ, hinna fästa sig och sen behöva avliva den. Men så går det några veckor som hästlös och så står man där helt plötsligt med en ny kompis

 

[Silvertjej]

Jag har "börjat om" flera ggr med ny häst. Det har som gått troll i mitt hästägande känner jag. Antingen har jag inte klickat med dem och sålt efter en stund eller så har jag fått ta bort pga diverse krämpor. Nu senast var det en 9 åring med vad som visade sig vara kroniska gaffelbandskador som fick tas bort. Det är hjärtskärande och själadödande att behöva ta bort sin vän, oavsett anledning. Extra så när det händer akut om man inte liksom hinner landa i det- som när en ganska nyinskaffad häst gick och bröt benet i hagen hux flux. Den chocken och extrema sorg som kom hade jag inte önskat för någon, fyfan vad ont det gjorde.

Jag säger typ varje gång att jag ska ta en paus och att jag inte orkar med fler hästar. Det är drygt att lära känna en ny individ, hinna fästa sig och sen behöva avliva den. Men så går det några veckor som hästlös och så står man där helt plötsligt med en ny kompis

Hjärtskärande är ordet!! Man blir ju så fäst vid dom. Så hemskt med den som bröt benet! Beklagar verkligen.

Jag vill köpa häst nu samtidigt som jag aldrig vill ha häst igen. Blev så ledsen över den senaste. En sån total chock.

 

[Blyger]

Jag börjar leta häst i förväg, så att säga. Det är mitt sätt att bearbeta på. Alltså hade jag lagt handpenning på en ny innan den förra avlivades (men avlivning var bokad, han var utdömd). Svårare när döden kommer plötsligt så tur att jag har flera hästar hemma, annars vet jag inte hur jag skulle överleva psykiskt.

 

[Brie]

Har haft två hästar som av olika anledningar fått tas bort. Den första var gammal. Det var sorgligt men OK. Hon hade haft ett bra hästliv och var över 20.

Den andra var bara 10 år, lös benbit, det gick inte bra. Hade haft den sen föl, det var otroligt jobbigt. 10 år sen nu. Supersnäll häst.

Haft ridit andras hästar sen dess. Medryttarhästen fick tas bort. Sorgligt. Men den var gammal så liksom hanterbart.

Nu fick nästa häst tas bort, hamnade i total chock. Bara 8 år. Så fin, fantastiskt temperament. Defekter i ryggraden. Hade precis börjat fundera på allvar på att eventuellt köpa honom.

Så nu känner jag mig helt nollad, igen.

Ni som tagit bort /varit engagerade i hästar som tas bort. Hur har ni mentalt orkat börja om med en ny häst?

Jag har gjort det många gånger… men nu är det nog slut. Tog bort mina två äldre herrar nyligen och fy fan, den sorgen och smärtan. Det var ordnat och på sitt eget vis fint, men att bestämma sig bara pga ålder är ju en lång resa av ledsna tankar och ångest. Och alla dessa skador och denna ovisshet man råkar ut för under ett hästliv…

Nå, jag säger inte att jag aldrig kommer ha häst igen, men det är kanske inte troligt. Å andra sidan så är ju kärleken och glädjen med häst helt fantastisk Sorgen är priset vi betalar.

 

[Silvertjej]

Jag börjar leta häst i förväg, så att säga. Det är mitt sätt att bearbeta på. Alltså hade jag lagt handpenning på en ny innan den förra avlivades (men avlivning var bokad, han var utdömd). Svårare när döden kommer plötsligt så tur att jag har flera hästar hemma, annars vet jag inte hur jag skulle överleva psykiskt.

Vet flera som gör så, även med andra djur, alltid minst 2 hundar, katter, kaniner… Med hästar är det svårt om man inte kan ha dom hemma eller har mycket pengar. Det kostar så mycket.

När min första häst togs bort hade jag kvar hennes fölunge. Så jag hade honom att fokusera på.

Sen var det så otroligt mycket problem med honom - vi valsade runt till veterinär efter veterinär innan vi till slut fick rätt diagnos (lös benbit i ett bakknä) när jag åkte till en ny klinik.

Kände verkligen, aldrig mer hästägare. Tills nu. Och så händer detta

 

[Silvertjej]

Jag har gjort det många gånger… men nu är det nog slut. Tog bort mina två äldre herrar nyligen och fy fan, den sorgen och smärtan. Det var ordnat och på sitt eget vis fint, men att bestämma sig bara pga ålder är ju en lång resa av ledsna tankar och ångest. Och alla dessa skador och denna ovisshet man råkar ut för under ett hästliv…

Nå, jag säger inte att jag aldrig kommer ha häst igen, men det är kanske inte troligt. Å andra sidan så är ju kärleken och glädjen med häst helt fantastisk Sorgen är priset vi betalar.

Sorgen är priset vi betalar. Så fint uttryckt

Beklagar dina gamlingar! Hoppas att de hade ett fint hästliv. Kärleken och glädjen med djur är fantastisk. ja verkligen.

Just den delen med skador, behandlingar, feldiagnoser, konvalescent. Smärta. Det sitter så djupt efter min förra. Och nu att denna häst också haft ont och aldrig visat det. Så otroligt tungt!

 

[cirkus]

Det är hemskt men man kommer vidare.
Jag har tagit bort tre inom loppet av 10 månader.
En 5-åring, en 3-åring och så min livskamrat som var 27.
Lika hemskt alltihop

 

[Blyger]

Vet flera som gör så, även med andra djur, alltid minst 2 hundar, katter, kaniner… Med hästar är det svårt om man inte kan ha dom hemma eller har mycket pengar. Det kostar så mycket.

När min första häst togs bort hade jag kvar hennes fölunge. Så jag hade honom att fokusera på.

Sen var det så otroligt mycket problem med honom - vi valsade runt till veterinär efter veterinär innan vi till slut fick rätt diagnos (lös benbit i ett bakknä) när jag åkte till en ny klinik.

Kände verkligen, aldrig mer hästägare. Tills nu. Och så händer detta

Ja när jag haft bara en häst har jag som sagt börjat leta innan jag tagit bort den första (inga akuta skador då).

 

[Silvertjej]

Det är hemskt men man kommer vidare.
Jag har tagit bort tre inom loppet av 10 månader.
En 5-åring, en 3-åring och så min livskamrat som var 27.
Lika hemskt alltihop

Så hemskt..!! Så unga också. Beklagar!

Kommer sakta vidare här också…. Men det är tungt att vara i stallet.

 

[Fiorano]

Jag är också typen som måste se framåt och leta ny häst. Att vara utan är inte ett alternativ så enda vägen blir framåt. När jag tog bort min gamla hund förra året tänkte jag att det skulle vara lite skönt utan hund ett tag. Men herregud så hemskt! Så det blev en ny liten hund efter ett par veckor.

 

[Silvertjej]

Idag gick jag en promenad där vi brukade rida. Gick uppför galoppbackarna. Sen gick jag till ängen där vi gick och betade när vi gick sista promenaden. Finaste hästen Sen la jag ett äpple där vi hade stått och betat honom och gett honom äpple.

 

[Silvertjej]

Jag är också typen som måste se framåt och leta ny häst. Att vara utan är inte ett alternativ så enda vägen blir framåt. När jag tog bort min gamla hund förra året tänkte jag att det skulle vara lite skönt utan hund ett tag. Men herregud så hemskt! Så det blev en ny liten hund efter ett par veckor.

Hund är tungt då dom ju är så nära, hela tiden. Minns sorgen när familjens hund dog när jag var tonåring. Den hunden hade ju funnits nästan hela mitt liv. Mamma och pappa köpte en ny hund, de kunde inte vara utan.

Läste om sorgbearbetning efter just hund och att en ceremoni kan hjälpa en vidare. Det nämndes att till exempel sprida askan någonstans där man gillade att vara med hunden. Så jag bestämde mig för att gå promenaden med äpplet. Äpplet fick vara min aska.

 

[Blyger]

Läste om sorgbearbetning efter just hund och att en ceremoni kan hjälpa en vidare. Det nämndes att till exempel sprida askan någonstans där man gillade att vara med hunden. Så jag bestämde mig för att gå promenaden med äpplet. Äpplet fick vara min aska.

Kort efter att min första häst dog, oväntat, när jag var tonåring, drömde jag att jag spred hans aska
Det låter som en fin promenad.

 

[fallon]

Har haft två hästar som av olika anledningar fått tas bort. Den första var gammal. Det var sorgligt men OK. Hon hade haft ett bra hästliv och var över 20.

Den andra var bara 10 år, lös benbit, det gick inte bra. Hade haft den sen föl, det var otroligt jobbigt. 10 år sen nu. Supersnäll häst.

Haft ridit andras hästar sen dess. Medryttarhästen fick tas bort. Sorgligt. Men den var gammal så liksom hanterbart.

Nu fick nästa häst tas bort, hamnade i total chock. Bara 8 år. Så fin, fantastiskt temperament. Defekter i ryggraden. Hade precis börjat fundera på allvar på att eventuellt köpa honom.

Så nu känner jag mig helt nollad, igen.

Ni som tagit bort /varit engagerade i hästar som tas bort. Hur har ni mentalt orkat börja om med en ny häst?

Hej,
Mitt hästintresse har varit väldigt starkt ända sedan jag var liten så därmed är driften att skaffa ny häst också alltid varit stark. Men jag fick för några år sedan ta bort min uppfödning som endast blev fem år och hans mamma bara ett år senare. Den sorgen går aldrig över, men blir svagare med åren. Och jag har andra hästar. Det tror jag har varit en stor fördel för mig att jag har möjlighet att hålla mig med mer än en häst. Så lycka till i ditt hästliv!

 

[Silvertjej]

Kort efter att min första häst dog, oväntat, när jag var tonåring, drömde jag att jag spred hans aska
Det låter som en fin promenad.

Så hemskt! Hjärnan processar nog en hel del…. inser själv att jag behöver processa chocken - men vi fick ju ta adjö. Gå en fin promenad med honom… och beta och klappa.

Var väldigt fäst vid honom, otroligt snäll och bussig individ. Det var inte bara en häst som dog, utan en dröm, en förhoppning, framtidstro, glädje.

Är också arg på mig själv för att jag inte såg eller förstod något, vi hade honom ända 4-5 dgr/vecka i 1.5 år…. Men ingen såg ju, tränare, ridlärare, ägare… ingen.

Han hade förträngning i halskotpelaren. Nerverna trängs då ihop och signalerna går inte fram som dom ska. Kan ge dramatiska symtom som att hela bakdelen faller ihop och hästen går omkull.

När man ser tillbaka förstår man att hans svårigheter berodde på det. Svårt att fatta galopp. Svårt att balansera sig i galopp, på stora ytor ok, men inte på små. Svår att få ihop i galoppen. Ojämn i dressyrarbetet. Ville inte lyfta bakhovar ibland.

Var helt övertygad om att hans problem var muskulära, att han behövde tid, stärka sig, byggas upp.

Så chocken var total.

Tack snälla ni som skriver

 

[Mia_R]

När min första häst nödslaktades i hagen efter att hon brutit kotan hamnade jag i chock och fullkomligt rasade ihop. Slutade äta, kunde inte sova, klättrade på väggarna och enda sättet att få så luft sprang jag en mil om dagen med tårarna rinnandes. Jag tappade 10 kg på två veckor och grät som jag aldrig gråtit varken förr eller senare.

Sorgen går aldrig över även om jag inte tänker på henne dagligen, men varje gång jag gör det, som nu, så kommer tårarna trots att det nu gått 36 år i september.

Att jag öht skaffade häst igen är min mammas fel/förtjänst. Hon trodde jag skulle gå under totalt och hade det varit vår istället för höst hade jag nod köpt en MC och kört ihjäl mig förr eller senare. Jag fick hjälp av en jag känner att hitta en bra häst, men jag hade väldigt svårt att känna någonting för henne och lämnade bort henne på foder mindre än ett år senare.

För att göra en lång historia kort så blev hon svårt misshandlad av fodervärdens sambo som även hotade mig och det slutade med att jag tillsammans med en kompis hämtade henne ur stallet tidigt en morgon, satte en lapp på boxdörren att jag hämtat henne och då kände jag att jag inte kunde svika henne och började rida igen. Hade de skött om henne och varit snälla hade jag nog sålt och aldrig ridit igen.

Efter det har jag alltid haft hästar och jag har sörjt dem alla när den dagen kommit, men aldrig som min första och aldrig lika traumatiska avlivningar, om jag inte räknar med mitt fullblod som avlivades på Ultuna efter att hon insjuknade i Baron Gruff efter att hon fölat.

 

[cirkus]

Så hemskt! Hjärnan processar nog en hel del…. inser själv att jag behöver processa chocken - men vi fick ju ta adjö. Gå en fin promenad med honom… och beta och klappa.

Var väldigt fäst vid honom, otroligt snäll och bussig individ. Det var inte bara en häst som dog, utan en dröm, en förhoppning, framtidstro, glädje.

Är också arg på mig själv för att jag inte såg eller förstod något, vi hade honom ända 4-5 dgr/vecka i 1.5 år…. Men ingen såg ju, tränare, ridlärare, ägare… ingen.

Han hade förträngning i halskotpelaren. Nerverna trängs då ihop och signalerna går inte fram som dom ska. Kan ge dramatiska symtom som att hela bakdelen faller ihop och hästen går omkull.

När man ser tillbaka förstår man att hans svårigheter berodde på det. Svårt att fatta galopp. Svårt att balansera sig i galopp, på stora ytor ok, men inte på små. Svår att få ihop i galoppen. Ojämn i dressyrarbetet. Ville inte lyfta bakhovar ibland.

Var helt övertygad om att hans problem var muskulära, att han behövde tid, stärka sig, byggas upp.

Så chocken var total.

Tack snälla ni som skriver

Precis samma problem som min treåring hade. Helt förfärligt men ändå skönt att vi hittade det så pass snabbt.

 

[Silvertjej]

När min första häst nödslaktades i hagen efter att hon brutit kotan hamnade jag i chock och fullkomligt rasade ihop. Slutade äta, kunde inte sova, klättrade på väggarna och enda sättet att få så luft sprang jag en mil om dagen med tårarna rinnandes. Jag tappade 10 kg på två veckor och grät som jag aldrig gråtit varken förr eller senare.

Sorgen går aldrig över även om jag inte tänker på henne dagligen, men varje gång jag gör det, som nu, så kommer tårarna trots att det nu gått 36 år i september.

Att jag öht skaffade häst igen är min mammas fel/förtjänst. Hon trodde jag skulle gå under totalt och hade det varit vår istället för höst hade jag nod köpt en MC och kört ihjäl mig förr eller senare. Jag fick hjälp av en jag känner att hitta en bra häst, men jag hade väldigt svårt att känna någonting för henne och lämnade bort henne på foder mindre än ett år senare.

För att göra en lång historia kort så blev hon svårt misshandlad av fodervärdens sambo som även hotade mig och det slutade med att jag tillsammans med en kompis hämtade henne ur stallet tidigt en morgon, satte en lapp på boxdörren att jag hämtat henne och då kände jag att jag inte kunde svika henne och började rida igen. Hade de skött om henne och varit snälla hade jag nog sålt och aldrig ridit igen.

Efter det har jag alltid haft hästar och jag har sörjt dem alla när den dagen kommit, men aldrig som min första och aldrig lika traumatiska avlivningar, om jag inte räknar med mitt fullblod som avlivades på Ultuna efter att hon insjuknade i Baron Gruff efter att hon fölat.

Så hemskt!! Tack för din historia så fint att du kom tillbaka till ridningen och hästarna - dessa underbara djur ger så mycket!

 

[Silvertjej]

Precis samma problem som min treåring hade. Helt förfärligt men ändå skönt att vi hittade det så pass snabbt.

Tråkigt beklagar!! Så ung. Min tränare berättade igår att en av hennes hästar också hade haft förträngning i halskotpelaren. Dom trodde det var muskulärt, i ryggen. Men dom hittade det, till slut. Precis som med ”våran”.

Det började märkas mer i hoppningen. Ville inte riktigt gå fram, bjöd inte som vanligt och började trampa in istället för att hoppa av. Dom behandlade ryggen och det blev temporärt bättre med tömkörning mm men sen sämre när han skulle sättas igång. Började slå mot skänkeln mm.

Han var 8 år.