Saknar honom så...

[susekl]

min älskade hund Mio. Det var över 1 1/2 år sen jag var tvungen att avliva honom p.g.a. cancer. Vet inte varför saknaden känns så stark just idag, men har varit oerhört känslig för allt dom senaste dagarna, börjat gråta utan anledning o.s.v.. Så idag satt jag och läste några gamla dikter, bl.a. den jag skrivit till hans minne och nu strömmar tårarna bara. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Finns det någon mer som upplever det så här, att saknaden bara kan komma över en helt plötsligt? Dikten gjorde väl visserligen det hela starkare kanske.

 

[sussisus]

Sv: Saknar honom så...

Finns det någon mer som upplever det så här, att saknaden bara kan komma över en helt plötsligt?

Jag gör det - det kan vara vissa saker jag gör som jag "alltid" har förknippat med någon jag förlorat: dvs någon av de olika älsklingshästarna, alla mina husdjur jag haft genom åren eller morfar, mormor och farfar (farmor har jag aldrig träffat för hon dog fyra år innan jag föddes, men jag kan ändå sakna henne).

Ibland kan det vara en sådan intensiv saknad att jag gråter i sömnen, men det var ett tag sedan det hände nu.

 

[mosaik]

Sv: Saknar honom så...



Så är det för mig också. Den första hunden i mitt liv, hon som fanns där varje dag från att jag var 10 år tills hon dog 12 år senare. Vissa dagar kommer sorgen över och jag kan sitta och stor tjuta. Nu kan jag åtminstone tänka på henne utan att hjärtat vrider sig sönder och samman. Min älskade vän, vad jag saknar henne.