samsova med barnen - eller inte?

[Inte_Ung]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Är det ok att hon skriver att hon tycker att något någon gör är sjukt, men när jag skriver samma så är jag okänslig och respekterar ingen annan.

Men två fel blir inte rätt.
Du blir inte mindre respeklös för att du tycker att Welsh är det.
Bara för att någon annan som gör samma sak också är dum, så gör inte det dig mindre dum.

Vem respekterar Welsh när hon skriver som hon gör? Inte alla de som sover med hundne i sängen!

Men då så får man väl angripa det i stället för att sjukförklara alla som sover med barn i sängen.
Och dessutom så var hennes kritik inte riktad mot alla med hund i sängen, utan bara mot dem som tycker att hunden skall ha förtur till Mattes/mammas säng före barnen.

Mitt ordval, som hela den här diskutionen handlar om, var riktat till Welsh i första hand eftersom hon skrev som hon gjorde

Du kan inte rikta ordval eller inlägg mot bara en annan användare om du gör det öppet i tråden.
Vill du bara att det skall gå till en enda person, använd PM funktionen.

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Ohej ohå vad ni hinner spinna på när man vänder ryggen till. Jag har aldrig skrivit att du var sjuk i huvudet Enya, bara att jag tycker att det LÅTER sjukt. Fnulade ett tag på om jag skulle bry mig om att skriva något då jag långt bak i huvudet mindes att vi kom ihop oss angående att låta barnen leka i huset eller bara i sitt rum och det var något med hundar i den tråden med.
Nåja, jag tycker fortfarande att det låter sjukt att använda argumentet att hunden får stå tillbaka för barnen och därför ska hunden vara kvar i sängen men inte barnen. I min familj så har barnen högre rang än hundarna. Sen kan jag förstå att du var rädd för att råka lägga dig på spädbarnen. Jag förstår dessutom inte hur man kan vilja ha sin hund i sängen men det är fortfarande hur jag upplever det. Hundar drar med sig alltmöjligt i pälsen. Ute hos oss är det tusentals fästingar av alla storlekar
Bara en fråga, VÅGAR dina barn väcka dig mitt inatten när de får mardrömmar??? VÅGAR de störa sin mamma ur hennes heliga sömn för att få tröst?
Frågade mina egna barn om deras åsikter om detta. Nu är tjejerna 8 resp 10 år och sover sedan länge tillbaka i egna rum. Deras svar var att tyckte synd om de barn som inte får krypa ner i föräldrarnas sängar när det är läskigt på natten. Nu är dina barn inte så gamla ännu men visst är det tänkvärt när en 10 åring uttrycker sig så! Kanske det är så att mina barn som fått sova i våran säng tills de var 2 år, blivit otryggare än barn som alltid sovit i sina egna sängar. MEN av någon outgrundlig anledning tror jag inte det. Min systers barn sover i egna sängar sedan födsel men vid mardrömmar så kryper de ner i föräldrarnas säng så där föll argumentet att sådana barn skulle vara tryggare.
Kan bara beklaga dig att du fick en sådan start med din första.
Jag tyckte (och tycker fortfarande att det är)en stor tjusning med att ha bebisar är just att få ha dem på bröstet och snusa på dem i sängen. Jag tar alla tillfällen i akt att få sova middag med Tette eller för alldel Tobias, bara för att få hålla om dem och känna hur de somnar i min famn mina hundar däremot är inte alls lika mysiga

Eftersom du sammankopplade det jag skrev nu till min tråd och det som handlade om var mina barn får leka så tycker jag att du ska läsa den andra tråden igen. Jag och min man försökte få barnen att vara mer på sitt rum OCH att inte dra fram en massa leksaker som de ÄNDÅ INTE leker med. Jag skrev också att det inte är så mer. Varför ska man då tjaffsa om det igen när det har löst sig på den punkten?

Jag kan nu i efterhand förstå att du reagerade och tycker att det var konstigt att jag hellre har hunden io sängen framför barnen. MEN då hade du helt enkelt kunnat FRÅGA om det är så.

Min hund är också lägst i rang i min familj. Människor kommer först här också, MEN eftersom jag av ANDRA skäl inte hade barnen i sängen när de var små, så ser jag ingen anledning att sparka ner hunden NU för att barnen ska sova där när de inte har problem med att sova i egen säng.

Jag har ALDRIG plockat en enda fästing av denna hunden och ALDRIG någonsin hittat en i huset.

Mina barn vågar visst störa mig och deras pappa. Inga problem, har aldrig varit det. Den äldsta kan öppna dörren till sitt rum och kommer själv in till oss. På morgonen roppar vi honom till oss och kan busa en stund innan vi går upp. Mina barn har än så länge sällan haft mardrömmar så jag är itne så van vid just det. Hade tänkt starta en tråd hjär om hur man lättast tröstar barnen när de drömt: ska man prata om det de drömt eller vad. Fast det tror jag inte att jag gör i alla fall, det kan lätt bli så att någon missuppfattat mig och hänger mig.
Mina barn vet inte något om att jag har sömnproblem, har aldrig låtit det gå ut över dem och det kommer jag aldrig att göra heller. Så lågt sjunker inte ens jag!! Men min tro är att barn mår bäst av att sova i egen säng och än så länge har inte jag sett några dokument om att det inte är så.

Vad menar du med " en sådan start med min första"?

Tycker också om att gosa med mina barn, men inte sova i samma säng bara.

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Nej två fel gör inte ett rätt, men det är en bra förklaring till att jag skrev som jag gjorde.
Jag har tidigare bett om ursäkt två gånger för mit ordval, och tycker att det räcker. Jag blev sårad av det hon skrev och gav igen. Oavsett vad du och andra tycker så skrev jag så här och ångrade det efteråt och bad om ursäkt. Att fortfarande gagga om det gör ju inte det ogjort precis. Jag ger blanka fan i att du tycker att det är fel av mig, för jag håller med, men jag förklarade bara VARFÖR jag gjorde som jag gjorde, så att det kan vara lättare för andra att se att jag egentligen inte menade något illa. Men du vänder och vrider på allt och jag försöker förklara hela tiden utan att du vill förstå.
Gjort är gjort och går itne att ändra. Dock erkände jag mitt misstag och bad om ursäkt.

 

[Björk]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

yeah, yeah, yeah.... *suck*

jag tror du tål det. Men det är klart, någon kan ha tagit illa upp - men Enya rådde ju bot på det, eller hur?

Nu orkar jag inte tjafsa mer! So long gott folk!

Som läsare av tråden utan speciellt mycket att säga i sak (mer än några få inlägg) så tycker jag också att man nog kan lista ut att Enya faktiskt uttryckte sig just som hon gjorde pga det welsh skrev (som jag direkt jag läste det fann rätt "provokativt"). Jag förstår att hon kände sig påhoppad och dessutom skrev hon till och med direkt riktat till just welsh. (det syns i och med att hon skrev "Welsh:" före sina rader)

Sen har I_U påtalat att hon tog illa vid sig, Enya förklarat sig och bett om ursäkt. Räcker inte det I_U?

Jag håller med dig helt priffe!

 

[Boj]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Och för att säga min egen åsikt, och den har inte med andras att göra utan är helt och hållen privat.

Mina barn har alltid sovit i sina egna sängar, sen kan de ha kommit till oss på morgonen för att ligga en stund och gosa. Våran hund hade sin egen sängplats, jag skulle inte drömma om att ha en hund i min säng. Men de har som sagt alltid fått sova i sina egna sängar, men vi skulle inte ha kört bort dem tillbaka om de hade kommit av någon anledning. Då kan det vara skönt att få ligga hos mamma och pappa en stund om man drömt otäckt, och sen gått tillbaka när man har lugnat sig lite.

 

[Welsh]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Vad menar du med " en sådan start med min första"?

Där tänkte jag på det du skrev att du fick förlossningsdepression. Eller varvdet inte du? Jag kanske läste fel. Hur som helst så var det det jag tänkte på för det är ingen rolig start som nybliven förälder

Jag har ALDRIG plockat en enda fästing av denna hunden och ALDRIG någonsin hittat en i huset.

Lyckost, jag plockar säkert 20 om dagen på varje hund under sommaren. En bidragande orsak till att jag har svårt att förstå varför man väljer att ha sin hund i sängen.
Med allt detta rabalder så kanske jag borde skrivit att jag tycker att det är KONSTIGT istället för sjukt.
Såja är alla nöjda nu och vi kan återgå till ursprungstråden.
ps Enya, det var först när jag läste allt rabalder som jag kom att tänka p den andra tråden och mindes att vi var oense där, försökte få min klena hjärna att skriva ett mindre (i dina ögon) provocerande svar.

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jo det var jag som hade problem med min första son när han var nyfödd. Det var hemskt, jag såg så fram emot mitt barn och när han väl var född vågade jag inte ta hand om honom när jag inte var hemma. Även hemma lät jag min man ta en större bit av ansvaret över pojken. Han påstår att jag knappt gjorde något med pojken, men så minns inte jag det och jag har mycket fotobevis på att det inte var så. Jag var rädd att jag skulle tappa honom, att han inte skulle få mat så han blev mätt och så vidare. Precis när han föddes sa jag ifrån om att mina man skulle vara den första som höll honom och att jag ine ville ha honom på megen av den anledningen. Det blev också så och min man tyclkte att det var underbart, men efteråt hade jag svårt för att känna all denna kärlek till honom, när jag inte kände det så blev jag enormt rädd för att jag kanske hatade mitt barn. Men jag och min son arbetar på vårt förhållande och hans kramar och pussande och "jag älskar dig mamma" är bra medicin! Med min andra son fungerade det mycket bättre redan från start, men jag blev rädd när de slängde upp honom på magen, tänk om jag skulle göra fel med honom?

Jag tycker numera mycket om att gosa med mina barn, men behöver min säng för mig själv. Det bara är så och det fungerar ju bra. Mina barn verkar trivas i sina sängar, de går och lägger sig utan några som helst problem.

 

[Roheryn]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag har inga synpunkter på vad "man ska" - folk får göra precis hur de vill så länge de är nöjda. Och det gäller även att ha hunden i sängen men inte barnen....

Själv vill jag helst inte ha min dotter i sängen, helt enkelt för att jag gillar att sova själv. När hon var riktigt liten lade jag ner ganska mycket energi på att få henne att sova i egen säng - satt uppe sent och ammade och lade henne försiktigt i hennes säng när hon somnat (hon somnade alltid när hon åt...). Vaknade hon då, fick jag börja om igen.... Provade några gånger att ha henne i min säng, både att amma där och att fortsätta sova där. Men jag gillade inte att ligga ner och amma, och jag har aldrig gillat att ligga tätt inpå någon när jag skall sova. Eftersom jag dessutom var rädd att lägga mig på dottern, vaknade jag stel som en pinne efter att krampaktigt ha legat i samma ställning hela natten.... Så hon fick sova i egen säng från början, och har alltid sovit bra där (sov åtta timmar i sträck redan en vecka gammal!!!).

Nu är dottern 4½ år, och kommer in till oss när hon vaknat på morgonen, men väldigt sällan på natten. Kommer hon på natten får hon oftast stanna, men har hon då svårt att somna, brukar någon av oss gå med till hennes säng och natta om där istället. Hon brukar somna snabbare där.

 

[Xeline]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

"Däremot undrar jag hur man tänker när man glatt låter barnet sova kvar där när det blir 3-4 år eller ännu äldre? Berätta gärna för en oförstående ameo..."

Man får helt enkelt en sån unge !

Jag har en sån. Mina två första har sovit så gott enligt konstens alla regler i sina egna sängar utom när de varit sjuka - plättlätt - och jag som alla andra som inte hade haft en sån unge då - visste ju precis hur enkelt det var - lite konsevkens så sover de så snällt i sin enga säng. Eller kanske femminutersmetoden - glöm det med en sån unge !

Man vet inte hur det är förrän man har en sån unge.

 

[Daydream]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

De säger det och kommer på nätterna....

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Va??
Nu hänger jag inte med alls.

 

[prinsessfeminist]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jo det var jag som hade problem med min första son när han var nyfödd. Det var hemskt, jag såg så fram emot mitt barn och när han väl var född vågade jag inte ta hand om honom när jag inte var hemma. Även hemma lät jag min man ta en större bit av ansvaret över pojken. Han påstår att jag knappt gjorde något med pojken, men så minns inte jag det och jag har mycket fotobevis på att det inte var så. Jag var rädd att jag skulle tappa honom, att han inte skulle få mat så han blev mätt och så vidare. Precis när han föddes sa jag ifrån om att mina man skulle vara den första som höll honom och att jag ine ville ha honom på megen av den anledningen. Det blev också så och min man tyclkte att det var underbart, men efteråt hade jag svårt för att känna all denna kärlek till honom, när jag inte kände det så blev jag enormt rädd för att jag kanske hatade mitt barn. Men jag och min son arbetar på vårt förhållande och hans kramar och pussande och "jag älskar dig mamma" är bra medicin! Med min andra son fungerade det mycket bättre redan från start, men jag blev rädd när de slängde upp honom på magen, tänk om jag skulle göra fel med honom?

Jag tycker numera mycket om att gosa med mina barn, men behöver min säng för mig själv. Det bara är så och det fungerar ju bra. Mina barn verkar trivas i sina sängar, de går och lägger sig utan några som helst problem.

Stackars dig.

Vad fruktansvärt dåligt du måste ha mått. Jag tycker att det är uselt av din man att han inte hjälper dig att förlåta dig själv för hur det blev. Klander löser ingenting.

Vi har alla fel och brister, man får försöka göra det bästa av den man är. Alla människor har också många förtjänster. Hoppas att din man också uppmärksammar dem.

 

[acke]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag tycker man får göra som man vill o känner för, så länge alla har en chans att sova bra. För utan sömn som småbarnsförälder är det nästan omöjligt att både fungera och vara en bra förälder.

Jag har sett avskräckande exempel, t e x har jag en väninna med man o två barn (3 o 1 år), som har både bytt rum så att barnen ska dela det stora sovrummet (o knökat in dubbelsängen i det lilla) OCH bäddat på "fel håll" i sängen så att mannen ligger med vader o fötter utanför sängen bara för att alla fyra ska kunna få plats!!?

O en annan familj där de har en jobbig kant/ränna mitt i dubbelsängen, o för att inte den lille 2-åringen (som inte vill ligga i sin spjälis) ska behöva ligga där det är obekvämt, så ligger den höggravida mamman där istället, o får knappt en blund!??

Min flicka har legat i spjälis från dag 1. Dels för att jag har resonerat så att om jag måste upp var tredje timme o amma så måste jag få sova dessemellan, dels för att hon alltid har velat ha mycket space och lätt blir varm o svettig. Men mysa en stund varje morgon gör vi såklart i våran säng!

 

[Xeline]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag är så avundsjuk på er som tvärsäkert kan säga att mitt barn låg i spjälis från dag 1 bara för att jag hade bestämt det. Jag säger att det inte var föräldrarna som bestämt det - det var ungen. Min son var INTE sån att han accepterade att ligga ensam.

Han låg förvisso i spjälis - men under STORA protester och vaknade hur ofta som helst under natten, var någon av oss vaken så gick man inte stoppade om och tröstade lite, om vi inte var vakna utan väcktes så blev det ungeför samma sak. Så fort han var stor nog (sådär 10 månader...eftersom han var rätt bestämd på den saken så blev det väldigt tidigt) så klev han ur sängen. Han VILLE INTE sova där. Och följdaktligen vaknade han ungeför 10-20 gånger per natt och kom och kröp upp i vår säng om vi inte hann vakna och komma till honom och trycka ner honom i sin säng igen. Vi bar tillbaka honom. Och höll väl på så i två år ungefär. Vi var väl inte tillräckligt konsekventa eller uthålliga antaligen. Men vi hade FAN bestämt att ungen inte skulle bosätta sig i vår säng. Tillslut så ORKAR man inte och dessutom inser man att han har väl något behov av närhet på nätterna som är viktigt för honom. Skall vi missunna honom det ? Skall vi lära honom att sova dåligt ? Skulle vi med berätt mod låta en ensam kille ligga och vara rädd och ledsen ? Nej, det var inte värt det, varken för honom eller för oss. Så vi lät honom ligga kvar i vår säng tillslut, själv gick jag gärna till hans säng och sov.

Han kommer till vår säng fortfarande när han har mardrömmar, men smyger ner mellan oss utan att vi märker det numera. Och som psykologen sa till oss - det är inga 15-åringar som sover i föräldrars säng....

 

[alazzi]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

 

[Stollan]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

*Knapplån*
När min dotter var baby sov hon jämte oss i våran säng. Det var väldigt praktiskt att amma i sängen nattetid då jag bara bytte sida (bröst), dottern började äta och jag somnade innan hon ens var färdig. Inte mycket störd nattsömn alls för våran del.
Hon drömde också mycket mardrömmar (stor förmåga till fantasi ger också risk för mer mardrömmar) och vaknade varje natt pga dessa tills hon var runt 6 år gammal. Först då var hon stor nog att hantera dom flesta mardrömmar då hon var medveten om att det var just drömmar.
När hon var 4 år fick hon sova på madrass på golvet nedanför min sängsida då maken hade svårt att sova med henne i sängen. Själv vaknar jag inte av sådant men hade däremot blåmärken pga att hon var som en propeller i sängen. Ingen av oss orkade dock gå upp för att sätta oss i hennes säng (sömnstörningar av kraftigare slag har svårt att tillåta detta) när hon vaknade pga mardrömmar så madrass brevid sängen var mycket praktiskt för jag behövde bara låna ut min hand så somnade hon om.
Som sagt var när hon var 6 år så förändrades sömnen och dottern vaknade inte så ofta av mardrömmar länge då hon i sömnen lättare är medveten om att det är en mardröm. Hon kommer mycket sällan in till oss och dom få gånger går vi tillbaka med henne och lägger oss brevid henne en liten stund tills hon somnat om igen.
Så i vår familj har den bästa lösningen varit att ha dottern i vårat rum, först i vår säng och sedan på golvet sovandes på madrass och då för samtliga partner.
Hade vi envisats om att ha dottern i eget rum hade våran nattsömn varit än mer störd och jag som har mycket grova sömnstörningar varit helt färdig för att slänga ut mig framför ett stup.

Kan också tala om att exet har en dotter som var 6 år när vi träffades och vi hade allehanda aktiviteter i sängen trots att dottern sov där utan problem. Nu var hon inte lättväckt utan tvärt om svårväckt. Samma är det med min make när våran dotter legat i vår säng men vår dotter är heller inte lättväckt och det går att ha sex på andra ställen än i sängen
En liten sådant där historia om vuxna och sex i samma rum som barnen....när min bror var liten (runt en 3 år) så sov han i mammas och pappas säng då mamma och pappa hade sex. Han vaknade upp mitt i akten och ropar skrattande "gunga meja pappa"
Själv har jag tagit min mamma och pappa (styvfar) på bar gärning en morgon när jag var 9 år gammal och jag sov inte ens i samma rum som dom
Visst katten visste jag vad dom höll på med

 

[Magdalena]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Ett annat exempel på att barn faktiskt är individer har jag märkt alldeles nu. Lucas valde själv att sluta amma på 10 mån dagen, jag hade med glädje ammat längre och det tog ungefär 2v innan jag var klar med "sorgearbetet" att ha blivit ratad.

Nathalie ÖKADE amningsfrekvensen ungefär vid samma ålder och är totalt tuttfixerad för tillfället (13½ mån). Jag har inte gjort något annorlunda, de är bara olika personligheter (vilket f.ö. märktes redan på BB!).

 

[acke]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

 

[acke]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Det var inte jag som bestämde... Som jag skrev så har hon alltid velat ha space och blir lätt jättevarm o svettig. Hon bredde t ex ut sig i vagnen på rygg med de små armarna ovanför huvudet, o blev (blir) bara irriterad när vi ligger nära (förutom när vi bara gosar såklart). Men jag var ju snabb på att utnyttja hennes önskemål, inte fan tvingar jag henne att ligga mellan oss ;-) Sen hon slutade amma nattetid vid tre månaders ålder har hon sovit genom nätterna med mycket få undantag, så vi har det bra (peppar, peppar).

Men jag är medveten om att vi har haft tur som har fått ett sånt medgörligt, glatt, lugnt o harmoniskt barn (typiskt mammaskryt, sorry) o tackar för det varje dag som det är så för det kan ju vända när som helst.

Till din tröst så kan jag ju säga att jag säkert kommer få (om jag ens blir gravid) en rmotsats nästa gång...

 

[Xeline]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

DIn dotter är precis som jag ! Jag har inte gillat att ha en varm liten kotte precis klistrad på mig - så jag har i regel flytt !

Jag hade två såna som din lilla i första omgången. Sen fick jag min pojke. Men han är bäst på sitt sätt ! Och konstigt nog så HAR man ork även om man inte tror det innan.