Mitten
Trådstartare
Ja, alla kloka, jag (vi) har beslutsångest! Hjälp mig med era kloka insikter är ni snälla!
Min ljuvliga dotter sov snällt i egen säng sitt första år (hon ville inte sova med oss, det gick bara inte). Efter en omgång magsjuka flyttade vi över henne till oss (hon var då runt ett år). Sedan dess har hon inte kommit ifrån vår säng
. Det blev helt enkelt mysigt och bekvämt. Vi behövde inte gå upp när hon ville äta och sånt, och det var så myyyysigt att hon äntligen ville kela med oss på natten!
Nu är Snorpan 2 år. Hon tar myyyycket plats i sängen
och hon nattas genom att en av oss lägger sig med henne (och går upp sen när hon somnat). Vi diskuterar fram och tillbaka om eventuell överflyttning av barn till sitt rum. Det ligger bara ett par steg bort och hon har en juniorsäng så hon kan gå upp själv och komma till oss. Problemet är att vi kommer till olika beslut varje dag! Å ena sidan är det sååååå mysigt att ha henne hos oss, jag blir nästan stressad av att inte ha henne att trängas med. Jag älskar att ha henne nära. Min man är av exakt samma åsikt. Men, vi väcker varann alla tre. Hon ligger helst på tvärsen, och jag har fortfarande ont i fogarna och svårt att hamna rätt med henne i sängen. Plus att det vore trevligt med mer ... låt oss kalla det vuxentid
.
Och vad är bäst för henne? Vissa tycker ju att det är en självständighetsgrej att sova själv, och att det ger inre trygghet, andra tycker att närhet is da shit. Och skall vi börja flytta över henne så måste ju VI vara 100% övertygade om att det är en bra grej. Jag velar fram och tillbaka om det finns något mjukt sätt, nåt typ 'sov där du vill'-sätt, men hur skulle det gå till att börja med det? Det bästa skulle ju vara om hon fick gradvis flytta över i sin egen takt. Men hur BÖRJAR man med det så hon förstår?
Vi pratar i hennes rum om att sängen är mysig och att hon skall sova där, och mamma och pappa ska sova i andra rummet, men jag tror inte riktigt hon förstår även om hon nickar och säger jaaaaa och myyyysigt
Hur har ni gjort, ni som är lika veliga som vi?
Min ljuvliga dotter sov snällt i egen säng sitt första år (hon ville inte sova med oss, det gick bara inte). Efter en omgång magsjuka flyttade vi över henne till oss (hon var då runt ett år). Sedan dess har hon inte kommit ifrån vår säng
Nu är Snorpan 2 år. Hon tar myyyycket plats i sängen
Och vad är bäst för henne? Vissa tycker ju att det är en självständighetsgrej att sova själv, och att det ger inre trygghet, andra tycker att närhet is da shit. Och skall vi börja flytta över henne så måste ju VI vara 100% övertygade om att det är en bra grej. Jag velar fram och tillbaka om det finns något mjukt sätt, nåt typ 'sov där du vill'-sätt, men hur skulle det gå till att börja med det? Det bästa skulle ju vara om hon fick gradvis flytta över i sin egen takt. Men hur BÖRJAR man med det så hon förstår?
Vi pratar i hennes rum om att sängen är mysig och att hon skall sova där, och mamma och pappa ska sova i andra rummet, men jag tror inte riktigt hon förstår även om hon nickar och säger jaaaaa och myyyysigt
Hur har ni gjort, ni som är lika veliga som vi?