Samvetsproblem gällande middag

[MiniLi]

Jag är mest orolig att liksom bli "medskyldig" när jag spelar med i spelet låtsas som ingenting. Förstår ni hur jag tänker? Att jag liksom bekräftar att det är "normalt" att svälta sig själv. Så svårt att beskriva hur jag känner. Klart min kompis är "normal" liksom men förstår ni hur jag tänker?

En annan sak som är svårt i sammanhanget är att vår gemensamma vän är extremt smal (utan ätstörning) och tycker detta är superjobbigt. Hon har stora komplex för att hon ser ut som en utmärglad pojke liksom och tyvärr ger min anorektiska vän henne komplimanger om hur fin hon är. Ngt som orsakar ångest för motparten som alltså INTE vill se ut som hon gör. Och där står jag och liksom mår dåligt för att andra mår dåligt. Superkomplicerat.

Jag tror jag förstår vad du brottas med och gissar att det här mer handlar om ”elefanten i rummet” i er vänskap?

Om jag förstår det rätt så är personen allvarligt sjuk sedan många år och saknar helt sjukdomsinsikt?
Jag hade inte velat stå bredvid och låtsas som ingenting. Det är en sak om man vet att personen går i behandling och försöker bli frisk, då tycker jag självklart att man ska göra anpassningar och underlätta.
Men när man underlättar för någon utan sjukdomsinsikt gör man det bara lättare att fortsätta vara sjuk. När vardagen inte längre ger några krockar med den friska verkligheten så finns det inget som kan skaka om och ”väcka” lite insikt.

Hade det varit min vän hade jag tagit avstånd och sagt typ ”jag ser att du är jättesjuk i ätstörning och jag ser att du har väldigt svårt att erkänna det för dig själv och andra. Jag tänker inte stå bredvid och titta på när du skadar dig själv såhär illa. Jag är rädd att du kommer dö om du inte tar emot behandling. Jag kommer finnas här för dig den dagen du är villig att göra förändringar, men om du långsamt vill ta livet av dig såsom du gör nu så tänker inte jag vara del av det.”

Det enda som kan få den som är såhär sjuk att få någon slags insikt är om livet inte längre funkar. Om ni vänner och alla andra anpassar så skyddar ni bara ätstörningen och ser till att det går finfint att leva med sjukdomen. Det skadar henne. Det är mer troligt att hon får insikt och gör förändringar om ni ser till att det finns friska och vanliga inslag i vardagen där det blir svårt för henne att både vara med och vara sjuk.

 

[MiniLi]

Jag hade inte heller velat bjuda in på middag bara för att titta på min vän som svälter ihjäl sig. Det är inte normalt och inte artigt att ”låtsas som ingenting” om man vet att personen håller på med livsfarliga saker.

Jag undrar om ni i tråden svarat lika om frågan rört någon som tex knarkar?
Ska vänner låtsas som ingenting och självklart bjuda in vännen som håller på att droga ihjäl sig? Sitta tyst och titta när någon sprutar in heroin?

Det är en mycket bättre liknelse än cancer.

 

[tornblomma]

Jag förstår hur du tänker @MiniLi Samtidigt så skulle jag konfrontera på ditt sätt så skulle min kompis klippa kontakten med mig helt och hållet. Jag är rädd att hon skulle må ännu sämre om hon inte hade några sociala kontakter med vänner alls. Hon kan inte förstå att tex hennes svärmors "omsorg" är just omsorg om henne. Istället tycker hon att hon "anmärker", "gnäller" och inte tycker om henne. Att hon inte duger. Och då har ändå hennes svärmor gått mycket mer försiktigt fram än du beskriver. Hennes svärmor jobbar även i vården (hon är sjuksköterska).

 

[Vallmo]

Jag håller med @MiniLi men tycker samtidigt att du är så rar och fördomsfri.
Jag hade personligen känt mig vansinnigt obekväm, men du visar att er vänskap är viktigare för dig.

En sån vän som du är skulle jag vilja ha som vän.

 

[MiniLi]

Jag förstår hur du tänker @MiniLi Samtidigt så skulle jag konfrontera på ditt sätt så skulle min kompis klippa kontakten med mig helt och hållet. Jag är rädd att hon skulle må ännu sämre om hon inte hade några sociala kontakter med vänner alls. Hon kan inte förstå att tex hennes svärmors "omsorg" är just omsorg om henne. Istället tycker hon att hon "anmärker", "gnäller" och inte tycker om henne. Att hon inte duger. Och då har ändå hennes svärmor gått mycket mer försiktigt fram än du beskriver. Hennes svärmor jobbar även i vården (hon är sjuksköterska).

Ja det är väl ett troligt utfall, men det är ju just sådana konsekvenser som kan göra skillnad.
”Min sjukdom gör att jag förlorar mina vänner”.
Hon kanske inte förstår nu, men den dagen hon får insikt kommer hon vara tacksam mot de som försökte hjälpa och inte bara tittade på.

 

[Pontevecchio]

Ja det är väl ett troligt utfall, men det är ju just sådana konsekvenser som kan göra skillnad.
”Min sjukdom gör att jag förlorar mina vänner”.
Hon kanske inte förstår nu, men den dagen hon får insikt kommer hon vara tacksam mot de som försökte hjälpa och inte bara tittade på.

Det är väl så vår missbruksvård fungerar som fungerar rätt dåligt? Få vaknar upp av att folk tar avstånd, istället fortsätter de döda sig själva. Jag tror som Petruska att man inte ska ha för stor tilltro för sin egen påverkan här, det är en svår sjukdom och kräver vård och proffs. Jag hade nog hellre försökt finna någon professionell som kan hjälpa till med att närma sig personer och försöka utröna vad som grundar sig i vad.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror att det tyvärr är väldigt svårt att säga hur man ska göra för att folk kan reagera olika. Det kan vara jättebra att göra som föreslås - att personen får insikt av att förlora vänner och det blir en väckarklocka. Men tyvärr är min erfarenhet att det också kan fungera på andra sätt tex att personen väljer missbruket/ ätstörningen då detta ses som sin trygghet och det sätt man hanterar livet. Och då kan vännerna snarare ses som de som sviker etc.
Jag tycker det är väldigt knepigt. Däremot tror jag absolut det är bra att ta upp frågan och försöka förmå personen att söka hjälp. Det är det jag tror kan göra störst skillnad.

 

[tornblomma]

@Vallmo

För mig känns det viktigt att inte bryta kontakten helt. Ibland "försvinner hon", slutar höra av sig, svarar inte på messenger eller telefon och då vet jag att hon förmodligen mår extremt dåligt. Jag vill hellre ha lite kontakt så jag vet att hon är "okej" eller iallfall lever. Därför är jag rädd för att hon ska skjuta mig ifrån sig helt och bryta kontakten.

 

[monster1]

Ja det är väl ett troligt utfall, men det är ju just sådana konsekvenser som kan göra skillnad.
”Min sjukdom gör att jag förlorar mina vänner”.
Hon kanske inte förstår nu, men den dagen hon får insikt kommer hon vara tacksam mot de som försökte hjälpa och inte bara tittade på.

Om det inte gör det då?

 

[westernsuzie]

Jag hade inte heller velat bjuda in på middag bara för att titta på min vän som svälter ihjäl sig. Det är inte normalt och inte artigt att ”låtsas som ingenting” om man vet att personen håller på med livsfarliga saker.

Jag undrar om ni i tråden svarat lika om frågan rört någon som tex knarkar?
Ska vänner låtsas som ingenting och självklart bjuda in vännen som håller på att droga ihjäl sig? Sitta tyst och titta när någon sprutar in heroin?

Det är en mycket bättre liknelse än cancer.

Jag svarar eftersom jag skrev liknelsen om cancer. Jag förstår hur du tänker men håller inte med. När jag skrev att jag hade låtsats som ingenting menar jag att jag hade respekterat att kompisen inte vill ha min hjälp och prata om sina problem där och då. Däremot hade jag så klart inte suttit och hållit med om personen t.ex. sagt osunda saker om vikt och mat.

Jag tycker inte det är ens i närheten av samma sak som en person som knarkar. Att inneha droger är olagligt och det är en risk att bjuda hem någon som använder tunga droger eftersom den personen kan snedtända eller sprida smittor, den förmodligen umgås med kriminella, mina barn kan fara illa osv. Det finns liksom inte på världskartan. I det läget hade jag sagt upp bekantskapen och sagt att jag finns där den dagen personen vill bli drogfri. En person som svälter sig skadar och utgör inte en risk för andra på samma sätt. Om det varit en kär vän tänker jag att det är till hjälp att fortsätta bjuda personen så personen får vara med och umgås kring mat på ett så normalt och sunt sätt som möjligt.

 

[MiniLi]

Det är väl så vår missbruksvård fungerar som fungerar rätt dåligt? Få vaknar upp av att folk tar avstånd, istället fortsätter de döda sig själva. Jag tror som Petruska att man inte ska ha för stor tilltro för sin egen påverkan här, det är en svår sjukdom och kräver vård och proffs. Jag hade nog hellre försökt finna någon professionell som kan hjälpa till med att närma sig personer och försöka utröna vad som grundar sig i vad.

Ja jag har ju aldrig sagt att anhöriga och närstående ska bedriva vården. Vad ska ”någon professionell” göra om personen inte vill ha hjälp eller ens ser problemet?

Jag tänker förövrigt att man kan göra flera saker. Man kan fortsätta skjutsa till akuten eller ge telefonnummer till psykiatrin.

Om det inte gör det då?

Ja det vet man ju inte.

Jag svarar eftersom jag skrev liknelsen om cancer. Jag förstår hur du tänker men håller inte med. När jag skrev att jag hade låtsats som ingenting menar jag att jag hade respekterat att kompisen inte vill ha min hjälp och prata om sina problem där och då. Däremot hade jag så klart inte suttit och hållit med om personen t.ex. sagt osunda saker om vikt och mat.

Jag tycker inte det är ens i närheten av samma sak som en person som knarkar. Att inneha droger är olagligt och det är en risk att bjuda hem någon som använder tunga droger eftersom den personen kan snedtända eller sprida smittor, den förmodligen umgås med kriminella, mina barn kan fara illa osv. Det finns liksom inte på världskartan. I det läget hade jag sagt upp bekantskapen och sagt att jag finns där den dagen personen vill bli drogfri. En person som svälter sig skadar och utgör inte en risk för andra på samma sätt. Om det varit en kär vän tänker jag att det är till hjälp att fortsätta bjuda personen så personen får vara med och umgås kring mat på ett så normalt och sunt sätt som möjligt.

Ja jag förstår hur du menar. Jag tar ett annat perspektiv bara.
Cancerliknelsen är dock helt uppåt väggarna.

 

[monster1]

Ja jag har ju aldrig sagt att anhöriga och närstående ska bedriva vården. Vad ska ”någon professionell” göra om personen inte vill ha hjälp eller ens ser problemet?

Jag tänker förövrigt att man kan göra flera saker. Man kan fortsätta skjutsa till akuten eller ge telefonnummer till psykiatrin.


Ja det vet man ju inte.

Ja jag förstår hur du menar. Jag tar ett annat perspektiv bara.
Cancerliknelsen är dock helt uppåt väggarna.

Jag tänker att det är rätt vanligt att man ändå dör av missbruk trots att familjen och alla icke användande vänner dragit sig undan. Hur ska man veta att personen behöver köras till akuten om man inte längre har kontakt?

 

[Vallmo]

@Vallmo

För mig känns det viktigt att inte bryta kontakten helt. Ibland "försvinner hon", slutar höra av sig, svarar inte på messenger eller telefon och då vet jag att hon förmodligen mår extremt dåligt. Jag vill hellre ha lite kontakt så jag vet att hon är "okej" eller iallfall lever. Därför är jag rädd för att hon ska skjuta mig ifrån sig helt och bryta kontakten.

Jag förstår det. Du är en fin vän.

Jag mår hemskt dåligt själv ibland (inte anorexi) och är så tacksam att mina vänner drar med mig på grejer och besöker mig hemma och på sjukhuset fast jag inte själv tar något vidare initiativ.
Min bästa vän brukar alltid besöka mig när jag ligger inne och i princip sitter hon och bara kramar mig hela tiden medans jag är ledsen.
Hon blir inte rädd heller för det jag säger, vilket kan vara ganska hemska grejer ibland.

Sist drog hon dessutom med mig ut till sin medryttarhäst. Att bara få rykta och leda honom kändes så bra.

 

[tuaphua]

Jag tror jag förstår vad du brottas med och gissar att det här mer handlar om ”elefanten i rummet” i er vänskap?

Om jag förstår det rätt så är personen allvarligt sjuk sedan många år och saknar helt sjukdomsinsikt?
Jag hade inte velat stå bredvid och låtsas som ingenting. Det är en sak om man vet att personen går i behandling och försöker bli frisk, då tycker jag självklart att man ska göra anpassningar och underlätta.
Men när man underlättar för någon utan sjukdomsinsikt gör man det bara lättare att fortsätta vara sjuk. När vardagen inte längre ger några krockar med den friska verkligheten så finns det inget som kan skaka om och ”väcka” lite insikt.

Hade det varit min vän hade jag tagit avstånd och sagt typ ”jag ser att du är jättesjuk i ätstörning och jag ser att du har väldigt svårt att erkänna det för dig själv och andra. Jag tänker inte stå bredvid och titta på när du skadar dig själv såhär illa. Jag är rädd att du kommer dö om du inte tar emot behandling. Jag kommer finnas här för dig den dagen du är villig att göra förändringar, men om du långsamt vill ta livet av dig såsom du gör nu så tänker inte jag vara del av det.”

Det enda som kan få den som är såhär sjuk att få någon slags insikt är om livet inte längre funkar. Om ni vänner och alla andra anpassar så skyddar ni bara ätstörningen och ser till att det går finfint att leva med sjukdomen. Det skadar henne. Det är mer troligt att hon får insikt och gör förändringar om ni ser till att det finns friska och vanliga inslag i vardagen där det blir svårt för henne att både vara med och vara sjuk.

Jag kan nog se att många riktigt sjuka inte hade kunnat göra andra val än att anorexin. Det är inte alltid det ens finns ett val sas.
Jag hade inte kunnat göra så mot tex min bästa vän. Vi har alltid ställt upp för varann förr. Det var tufft iom att det triggade mig som fd anorektiker mer än jag förväntat.
Men min vän gick från noll sjukdomsinsikt i hård förnekelse(och mycket panik, ilskeexplosioner, tårar etc under vägen) till att vi börjat prata om hur hon skulle få hjälp, hur det funkade etc innan kroppen gav upp och hon blev inlagd. Jag är övertygad om att hon sökt hjälp utan det med.

Så jag tror absolut det går att nå dem via andra vägar än att gå så hårt på att de bryter kontakt och blir ensamma med sin sjukdom och ev blir än värre/dör.
Jag förstår Törnis och hade själv gjort samma igen som jag gjort med de jag kännt med ÄS.

Just iom att Törnis är så liberal kring mycket och också lojal och omtänksam så tror jag att en sån person kan vara en av få som kan få henne att öppna upp, börja prata om hur hon mår och ev till slut börja beröra vårdbiten.

Min bästa vän är precis som mig ingen man chockar lätt. Och vi har aldrig skämts över vad för ev vansinnigheter vi gjort inför varann. Vi har kunnat prata om allt utan att den andra dömmer. Det har vi pratat om. Och det var ett av skälen till att hon vågade börja prata med mig.
Så jag tror absolut Törnis kan göra gott i fortsatt kontakt.

 

[Lingon]

Vilket svårt dilemma! Jag hade nog haft väldigt svårt att bara stå bredvid och titta på medan en person helt utan sjukdomsinsikt misshandlar sig själv (kanske till döds?). Men jag vet inte alls vad som hade varit det rätta att göra.

Men jag tycker att du löste det bra!

 

[Qelina]

Detta är väl egentligen inget klassisk "Bukelina Ribbing" case då det är lite mer komplicerat men vill gärna ha utomståendes input.

Jag ska anordna en trerätters middag och eftersom jag inte bor i en oändlig paradvåning (well underdrift ) så har jag lite begränsat med plats för sittande gäster. Jag kan således inte bjuda typ alla jag känner utan det blir lite mer intimt. Inte konstigt alls, egentligen. Ofta faller det sig naturligt att man bjuder gäster från olika "segment" av ens umgänge. Nu har jag tänkt bjuda de närmaste, typ barndomsvänner.
"Problemet" här är att det finns en person som jag räknar in i ovanstående och som jag gärna skulle bjuda men som har rätt stora problem med just mat.
Jag tycker att det är jättekul att laga mat och har planerat menyn noga i lång tid. Förra gången jag bjöd denna person satt hon vid bordet åt drack tre glas vatten. Jag vet inte om jag kanske är lite känslig här men jag tyckte att det kändes jättekonstigt, när man serverar vid bordet liksom och sitter tillsammans.
Jag hade gärna bjudit henne om hon själv känt av situationen och sagt ngt i stil med "jättekul jag hinner nog inte till middagen (alt jag äter hemma, eller valfri ursäkt) men jag tycker gärna upp efteråt och umgås!". Vet dock att detta inte kommer hända.

Nu är frågan, kan jag bjuda på middag utan att bjuda denna person? Vi är liksom i samma "gäng" och det är inte riktigt min grej att smyga bakom ryggen på folk.

Nu kanske ni tänker att vi borde prata om det, att jag borde vara rak liksom. Problemet är att jag har försökt att vara det i snart 20 år. Det har inte fungerat. Alls. Jag har till och med skjutsat personen till psyket efter ett sammanbrott då fasaden krackelerade och ångesten kom upp till ytan. Trodde då att "äntligen" får hon hjälp. Istället blev personen förnärmad när psyket skrev en remiss till ätstörningsenheten. Och HELT oförstående att de kunde tro att HON hade problem av det slaget. Då vägde personen 40 kilo (hon är lång!), hade hår över hela kroppen och ansiktet och nervösa ticks.
Känns som att alla gett upp. Hennes familj har kontaktat mig och varit oroliga flera gånger för att de inte når fram. Samma med hennes sambo. Men nu orkar ingen mer. Hennes sambo har vant sig vid att hon inte äter när någon ser eller att han äter sin mat och hon äter en tallrik kålsoppa. Det är deras "normala vardag" liksom, hur spårat det än låter. Det har blivit normalt. Hennes svärmor är sjuksköterska och har flera gånger konfronterat henne och liksom "rört" i det. Vilket gjort att de inte kan ha en relation överhuvudtaget. Min vän ser det som att "min svärmor gillar inte mig, hon gör allt för att anmärka på mina fel och brister".

Så kära Buke, vad gör jag? Är jag kanske bara egoistisk och vill ha en trevlig middag? Kanske är det så?
Ska vi bara spela med, låtsas som att elefanten i rummet inte finns? Ska jag ändå försöka ta upp det igen fastän jag vet att det är lönlöst? Vad är bäst att göra tycker ni?

Nu har jag inte läst alla svar men känner att jag vill svara direkt. Jag är själv den där personen som inte äter, som sitter med en kopp te eller en cola zero eller lite bubbelvatten eller vad som nu finns.

Jag sörjer mycket att många av mina vänner lämnade mig pga anorexin, det känns som ett svek och det gör ont om jag ser dom tillsammans eller får höra om vad dom gör som ingen frågar om jag vill med. Jag skickade ett sms för fyra år sedan till min bästa vän från skolan och hon har inte svarat än. Gjorde samma sak till flera vänner i september men har inte heller fått svar så jag försöker räcka ut en hand men ingen respons, det känns mer ohyfsat och osocialt än att inte äta en tre rätters middag.

Jag är ju fortfarande jag, jag kan prata, umgås och vara en kompis. Att alla inte äter samma är väl heller inte så konstigt i dessa dagar, det finns LCHF are, 5-2 are, veganer, vegetarian, flexitarianer, rawfood kost, dom som inte äter rött kört, inte äter gluten, inte laktos osv. I vissa perioder kan jag inte äta alls bland andra för att ångesten blir för hög och jag inte klarar det sociala och maten, i andra perioder tar jag med mig egen mat vilket blir lite extra logiskt då jag är vegetarian.

Som din vän skulle jag bli väldigt, väldigt ledsen faktiskt om du inte bjöd mig pga anorexin.

Lägg inget fokus på vad hon äter och inte äter, visst sitter inte du och räknar antalet potatisar dom andra tar eller om dom inte orkar äta upp hela efterrätten? Var bara en vän och behandla henne som en sådan, att bli frisk är oändligt mycket svårare om man står ensam här i världen.

 

[Qelina]

Detta är väl egentligen inget klassisk "Bukelina Ribbing" case då det är lite mer komplicerat men vill gärna ha utomståendes input.

Jag ska anordna en trerätters middag och eftersom jag inte bor i en oändlig paradvåning (well underdrift ) så har jag lite begränsat med plats för sittande gäster. Jag kan således inte bjuda typ alla jag känner utan det blir lite mer intimt. Inte konstigt alls, egentligen. Ofta faller det sig naturligt att man bjuder gäster från olika "segment" av ens umgänge. Nu har jag tänkt bjuda de närmaste, typ barndomsvänner.
"Problemet" här är att det finns en person som jag räknar in i ovanstående och som jag gärna skulle bjuda men som har rätt stora problem med just mat.
Jag tycker att det är jättekul att laga mat och har planerat menyn noga i lång tid. Förra gången jag bjöd denna person satt hon vid bordet åt drack tre glas vatten. Jag vet inte om jag kanske är lite känslig här men jag tyckte att det kändes jättekonstigt, när man serverar vid bordet liksom och sitter tillsammans.
Jag hade gärna bjudit henne om hon själv känt av situationen och sagt ngt i stil med "jättekul jag hinner nog inte till middagen (alt jag äter hemma, eller valfri ursäkt) men jag tycker gärna upp efteråt och umgås!". Vet dock att detta inte kommer hända.

Nu är frågan, kan jag bjuda på middag utan att bjuda denna person? Vi är liksom i samma "gäng" och det är inte riktigt min grej att smyga bakom ryggen på folk.

Nu kanske ni tänker att vi borde prata om det, att jag borde vara rak liksom. Problemet är att jag har försökt att vara det i snart 20 år. Det har inte fungerat. Alls. Jag har till och med skjutsat personen till psyket efter ett sammanbrott då fasaden krackelerade och ångesten kom upp till ytan. Trodde då att "äntligen" får hon hjälp. Istället blev personen förnärmad när psyket skrev en remiss till ätstörningsenheten. Och HELT oförstående att de kunde tro att HON hade problem av det slaget. Då vägde personen 40 kilo (hon är lång!), hade hår över hela kroppen och ansiktet och nervösa ticks.
Känns som att alla gett upp. Hennes familj har kontaktat mig och varit oroliga flera gånger för att de inte når fram. Samma med hennes sambo. Men nu orkar ingen mer. Hennes sambo har vant sig vid att hon inte äter när någon ser eller att han äter sin mat och hon äter en tallrik kålsoppa. Det är deras "normala vardag" liksom, hur spårat det än låter. Det har blivit normalt. Hennes svärmor är sjuksköterska och har flera gånger konfronterat henne och liksom "rört" i det. Vilket gjort att de inte kan ha en relation överhuvudtaget. Min vän ser det som att "min svärmor gillar inte mig, hon gör allt för att anmärka på mina fel och brister".

Så kära Buke, vad gör jag? Är jag kanske bara egoistisk och vill ha en trevlig middag? Kanske är det så?
Ska vi bara spela med, låtsas som att elefanten i rummet inte finns? Ska jag ändå försöka ta upp det igen fastän jag vet att det är lönlöst? Vad är bäst att göra tycker ni?

Jag hade det här senast på julafton, jag åt inget på hela dagen men ingen tjatade på mig för vi hade bestämt att julen ska vara fri från sånt och då gick det bra, ingen skuld, skam, oro, självhat och rädsla för att förstöra för att jag kan nästan lova att din vän har dom känslorna redan så varför spä på dom? Speciellt om det är någon du tycker om

 

[Qelina]

Var säkert otydlig trots min långa text. Jag vill inte utsätta henne för ångesten och vill såklart alla alla gäster ska må bra av att vara tillsammans. Men är rädd för att såra mer om jag inte bjuder henne.
Sen skulle jag också på ngt sätt vilja kunna prata med henne, men vet inte hur.

Om hon inte orkar säger hon det nog eller går hem tidigare, jag orkar inte lika länge som andra, kroknar snabbt men alla respekterar det. Det klan vara en ångestladdad situation men ännu värre skulle det vara om ni försökte pracka på henne mat. Ni kanske kan ställa en skål med sallad eller blåbär eller något mindre laddat i närheten så kanske hon vågar något, men kommentera absolut inte det

 

[karamelldrottningen]

@Qelina bjudningen har redan varit

 

[Qelina]

@Qelina bjudningen har redan varit

Oj, såg inte det. Tänkte inte ens på datumet. Står det i tråden eller hur blev det sen på middagen? Är supertrött nu så får läsa ikapp imorgon också. Vore roligt att veta hur det gick.