Singelmamma och dåligt samvete

[nerbruten]

Så var man ensam mamma.

Det känns så konstigt, pappan kommer vara med i bilden såklart och finnas där för sin lilla tjej men det blir ju inte samma sak.

Hur kan man finnas där och ge henne lika mkt uppmärksamhet som innan? Hon kommer att bo hos mig nu eftersom hon är så liten men pappan vill absolut ha varannan veckas boende längre fram ( ont i mammahjärtat men självklart ska han ha sin älskling det är ju inte dem som inte vill vara ihop)

Just nu känns det på ett sätt skönt att beslutet är taget samtidigt gör det ONT, vi skulle ju vara en kärnfamilj som höll ihop i vått och torrt men nu ska vi inte vara det längre!

Lilltjejen kommer ju vänja sig och vi ska göra allt vi kan för att hon ska ha det bra, men jag känner mig så rutten och misslyckad att jag inte kan leva med hennes pappa.. Som att jag sviker henne för att jag inte orkar kämpa mer. Hon är den underbaraste lilla varelsen som jag vet (såklart) och jag vill kunna plocka ner stjärnorna till henne...

 

[lobell]

Sv: Singelmamma och dåligt samvete

Du behöver inte känna att du sviker henne, om du och pappan kan sköta det snyggt och inte bråka inför barnet.
Jag separerade när mina var 4 och 6. Vi sa det lugnt och sansat att vi skulle bo på varsitt håll, men att de fortfarande hade en mamma och pappa. Mina barn har aldrig gråtit en skvätt över vår skilsmässa, för vi har aldrig krånglat eller bråkat om det.