Självförtroendet bortblåst!!

[lime]

Ursäkta ett deppigt inlägg.
Efter ett par problemhästat har mitt självförtroende fått en riktig knäck. Först en häst som verkligen levde rodeo, åkte av och slog mej rejält, kunde inte rida på flera månader pga ryggont. Sedan en häst som skenade och då menar jag verkligen SKENADE, genom allt, staket, trådar mm bara flög, sedan verkade det som inget hänt och hon blev helt lugn, kunde vara lugn jättelänge, men rätt som det var hände det igen.
Sedan ett uppehåll i ridningen och nu i somras skulle jag rida in min egna lilla unghäst och jag fick TVINGA mej upp i sadeln varje gång, kände mej ofta LIVRÄDD. Hur som helst så kämpade jag vidare och hon blev inriden och är jättego, men under resans gång har hon stegrat sig en del, inte så farligt och hade det varit förr hade jag inte brytt mej, men nu kändes allt hemskt och jag kan inte glädjas åt ridningen alls längre, sitter bara på helspänn och tror inte jag ska klara någonting. Att jag faktiskt lyckades rida in henne gör inte att jag känner mej duktig heller, känner det bara som jag är värdelös på allt, älskar hästen och vill så gärna ha henne kvar men som det känns så vore det bättre för henne att komma till någon som inte är så osäker och som har vett att njuta av henne, för hon är faktiskt urmysig och jag bara sitter där och är osäker och rädd. Fattar det inte, jag har ju ridit i 30 år och så får några ynka luftfärder mej att plötsligt få stora skälvan, har ju säkert farit av 100 ggr innan utan att det blivit så här.
Snyft, hästarna har ju varit det enda riktigt stora intresse jag haft. Jag vill verkligen fortsätta rida, men hur lång tid kan detta sitta i, kommer självförtroendet tillbaka, någon som haft det så här mer än jag???

 

[mian1]

Ja, jag var livrädd att rida min stora och knappt inridna häst. Varje gång jag skulle rida fick jag tvinga mig upp och då hade inget hänt, jag kände bara att jag inte hade nån kontroll och allt kunde hända. Och var jag rädd så blev hästen osäker och så var vi inne i en ond cirkel.
Jag har tur som har en snäll och klok man. Han tyckte inte att jag skulle rida om jag var rädd! Först lärde jag mig själv att jag inte dog av att sitta på hästens rygg. Jag sadlade henne och åkte omkring i hagen. Då vande vi oss bägge vid varann. Jag lärde mig hennes steg och att det var ganska bekvämt att sitta där uppe och hon lärde sig balansen och min tyngd i sadeln.
Sen gick vi på promenader i snöre. Först bara i grimma och lina, sedan med sadel på och när jag kände att promenaderna var hur lugna och trygga som helst så ledde jag på väg ut och red på väg hem. Med maken och hans häst med som stöd!
Vi skrittade enbart i säkert ett halvår och det nöjde vi oss helt och fullt med. Sen vart det lite trav, när hästen inte var för pigg och förra sommaren satt galoppen som den skulle.

Nu är det full fräs, bocksprång och vilda galopper och jag känner mig helt säker på hennes rygg och njuter av ridturerna, vill knappt sitta av alls. Tack vare att vi tog det så lugnt i börjat att inget blev fel och inget blev läskigt. Man är klok om man är rädd ibland!

 

[lime]

Oh..tack och lov, det kan alltså gå över. Hoppas bara jag orkar tvinga mej upp så många gånger så det går över, skulle behöva en sådan man som du har, som peppar mej.

 

[mian1]

Han är INTE till utlåning
Man MÅSTE inte rida bara för att hästen ska ridas in. Är det obehagligt så ska du stanna på marken tills obehaget går över. För när du ser att hästen inte lyfter med alla fyra, inte är hispig och inte skenar så är det ju inte så läskigt. Man måste bara se hur det fungerar innan man vågar tro på att hästen faktiskt är sådär go som man alltid bara drömt om.
Ta dottern med dig som stöd. Hon kan väl hålla i linan och låta hästen beta utanför hagen medan du sitter på hästryggen en liten stund? Eller så kan ni ta promenader ihop. Du kanske inte har nån sån bra man som jag har, men jag har inte en sån bra dotter som du har! Hon hjälper dig säkert. Annars kan jag komma ut och ta en promenad med dig -om jag får en bulle i belöning

 

[lil-sis]

Japp, efter luftfärden på Patsy förra året så var jag rädd. För att rida henne, inte andra hästar, så det hjälpte ju inte att öva på andras.

Första ridturerna var med hjärtat i halsgropen och jag var stel som en pinne och den stackars ponnyn gick jätteförsiktigt och undrade varför matte hade sådan hjärtklappning.

Sen blev det lite bättre och lite bättre och sen blev jag irriterad på mig själv och RED. Och det var ju tur det för sen började hon bocka. Hade jag fortfarande varit rädd då så hade jag INTE ridit henne idag.

Så, jag blev ARG och irriterad på mig själv och tog tjuren vid hornen och red. Men jäklar vad benen darrade när jag klev av, det kändes som om jag hade sprungit maratonlopp efter ganska många ridturer.

Men nu har jag tom SJÄLV ridit förbi det ställe där jag ramlade av.

Jag är dock ingen van avramlare utan har klamrat mig fast för det mesta så det var väl kanske 20e gången på snart 18år.

(Patsy fick panikont pga ischias och slängde alltså inte av mig på vare sig bus eller pin kiv men DÅ trodde jag hon hade en beteendestörning och det gjorde mig inte precis modigare. Satt dock upp direkt efter och red typ tre meter men det kändes jättefel.)

 

[lime]

Lovar att hålla fingrarna borta från din man.

 

[xbella]

Förstår dig precis, brottas m samma sak just nu. har hållit på m hästar ungefär lika länge som du, ridit svårridna halvtokiga hästar innan. Har aldrig varit rädd innan - förrän nu. Min häst får lite spel ibland och jag har alltid rett ut det. Men på nåt vis har vi fastnat i nåt trauma. det har inte hänt nåt direkt mer än hopp och skutt, jag har aldrig fallit av. men jag har tappat kontrollen. Nästan panikångest, när jag sitter där uppe - vill ja bara ner. marken gungar och jag är sketarädd. Känns precis som luften försvinner. Istället för att rida tömkör jag går långa promenader, joggar m henne, har m henne som handhäst.
jag var precis som du ville sluta m hästar - som är mitt liv. Kände mig vid tillfället värdelös.
Det har släppt nu det mesta. jag har med en trygg häst och ryttare. de hjälper mig igenom detta.
har verkligen fått anstränga mig att sitta upp på hästen. Det fungerar bra, men intermezzot av känslor kan komma tillbaka, men korta stunder.
Tränar för tränare och det funkar bra, hon lotsar oss framåt.
Har tänkt att jag skulle gå in nån slags mental träning, såna som många idrottare gör så att jag inte sätter onödiga hinder ivägen för mig och hästen.
Tänk framåt. Det går om man bara anstränger sig.

Lycka till!

 

[Anlisu]

När jag köpte min nya häst var jag lite nervig, men efter ett par månader slog det över. Jag skaffade mig själv säkert hundra anledningar till att slippa. Min tränare började undra över mina allt mer märkliga anledningar till att ställa in och en dag sa hon "Du är ju rädd för att rida henne!?" Så var det , lite nerver i början hade efter hand inte blivit mindre utan mer. Vi pratade oss igenom en lektion där vi bestämde hur vi skulle lägga upp det och nu är jag inte rädd för min goding längre. Dessutom hur berättar man för någon att "Jag är lite rädd för min nya häst, som egentligen är en ängel." För en ängel är hon hon är mjuk och lätt att ha att göra med och varför blev jag rädd? Tja, än idag vet jag inte!!!
Jobba på, du skall se att det går över, nyttja dina vänner här och hemma. Jag håller mina tummar!

 

[palle]

Var bor du?

 

[aker]

Har hänt mig också efter en luftfärd på min unghäst som blev rädd. Jag var också skräckslagen när jag skulle rida igen. Tog hjälp av kompisar som gick sidan om samt red med äldre häst när tillfälle gavs. Har också varit ute och gått mycket med min häst för att bygga upp en kommunikation och ett förtroende. Idag är det 2½ år sedan och vi rider nästan överallt nu och jag känner mig trygg med hästen. Var lika ledsen som du när det hände, har alltid ridit och visste inte vad jag skulle ta mig till om jag inte skulle våga fortsätta med det. mitt råd till dig är ta det lugnt och en sak i taget och låt det ta tid ! Lycka till !
Aker

 

[Lydia]

Kan du inte låta någon annan rida hästen ett par ggr/vecka, någon duktig person som inte bryr sig om stegringarna osv. Och att du fortsättare rida hästen kontinuerligt iaf. Kanske tom att den andra ryttaren rider henne en stund innan (eller longera henne innan?)

 

[lime]

Närmaste stora stad är Göteborg.

 

[Axelle]

Mitt självförtroende fick sig en skaplig smäll när jag fick min första ponny. Jag var 10 år gammal och hon var 5. Hon kunde ingenting och jag kunde väl i stort sett ingenting heller mer än de grunder jag fått under säsongerna på ridskolan. Vi föll för Philippas busiga ögon och blonda lugg. Hela familjen föll pladask för hennes vilda charm. Och hon verkade ju så snäll av det vi sett av henne... Men Philippa var en dominant fröken med en hel del hyss på lager. När jag haft henne ett par veckor kände hon mig utan och innan, medan jag knappt skrapat på ytan på hennes ystra personlighet. Så hon tog kommandot och jag flög av allt oftare. Efter ytterligare en vecka hade hon gjort det till rutin att bocka av mig så fort jag vågade mig på att be om galopp. Jag var livrädd. Jag var så skraj att tårarna rann när jag satt på henne. Så vi bestämde oss för att lämna bort Philippa till ridskolan. Där skulle hon få gå en hel del lektioner + att ridläraren skulle ha tid att utbilda henne en del. Vi hoppades att det skulle leda till att hon skulle mogna och lugna ner sig. Men så fel vi fick. Philippa kastade av alla elever som hon kände inte hade så mkt skinn på näsan medan hon vägrade att gå ett steg med de elever som var lite duktigare. Så hon blev förpassad till sin box där hon levde runt som en galning. Under den här tiden red jag lektion på henne 1 gång i veckan men efter en vansinnesfärd tvärs genom ridhuset på en rodeoinspirerad Philippa och en rejäl vurpa som slut vägrade jag att sitta upp på henne igen. Jag var ännu räddare och kände mig allmänt misslyckad. Hemma hade jag en gammal D-ponny valack från ridskolan som jag fått låna i utbyte. Han var ett monster på stallgången efter alltför många år på ridskola men en ängel att rida. Men även på honom kände jag mig liten och rädd.
När våren kom hade vi bestämt oss för att sälja Philippa och hitta en äldre ponny till mig. Men under tiden så var ju någon tvungen att rida Philippa. Vi kunde ju inte sälja henne om hon var förvildad och oriden. Jag höll fast vid mitt beslut och vägrade att sitta upp på henne trots en del lama övertalningsförsök från mina föräldrars håll. Så då satt mamma upp och red henne. Mamma hade inte ridit sedan hon var liten ponnytjej själv så det sved till rejält på den där lite oangenäma punkt som kallas stolthet. Inte kunde väl morsan bättre än mig...?! Så det var sårad stolthet som tvingade upp mig i sadeln igen. Och med facit i hand så var det det bästa som hade kunnat hända. När jag väl kämpat mig upp i sadeln igen och kommit igång med hjälp av en duktig instruktör så fanns det ingenting som kunde hejda oss. Mitt självförtroende återhämtade sig och växte till sig på alla ledder. Men om jag hade sålt Philippa och försökt gå vidare till nästa ponny med ett misslyckande bakom mig så hade det inte varit lika lätt. Det allra bästa boemedlet var att få jaga spökena på flykten och ta tag i det riktiga problemet. Så fort jag fått lite mer skinn på näsan och tagit tillbaka kommandot så var jag oövervinnelig. Och Philippa och jag hade 3 underbara år tillsammans efter det. Hon var visserligen ett litet problembarn med en massa udda idéer men jag har lärt mig oerhört mycket på att få utvecklas tillsammans med henne. Hon har lärt mig att aldrig ge upp, och det kommer jag ha nytta av hela livet.

Så jag tycker att du ska bita ihop och försöka komma över rädslan. Det är svårt och det tar tid, med det går och det är värt alla tårar och magkrämpor man lidit många gånger om! Lycka till!

 

[Domaren]

Jag fick en ordentlig knäck på självförtroendet förra veckan iochmed en hoppträning med lillkillen, han höll på att explodera hela tiden, inte bara av bus utan han var jävlig också (gången innan hade jag svävat över hela passocken som en ärn innan jag landade och slog mig regält, dock var han "dum" den gången), men nu som sag var jag jävlig och eftersom jag vet vilka luftfärder han kan lägga ge mig så blev jag fegare och fegare allt eftersom träningen gick och kände mig ur dum, hur fan kan man efter så många års ridande bli en fegis på 45 minuter??

Idag var det dags igen för hoppträning, jag ska inte säga att jag såg fram emot den men jag slängde på mig säkerhetsvästen (för att ev slå mig mindre när jag åker av, inte OM jag åker av var tanken, iofs åkte jag av men det var inga dumheter från hästen ett missförstånd mellan oss och jag hamnade på fötterna), men jag vet inte omd et var värmen som höll honom på mattan eller vad, fär han uppförde sig exemplariskt och hoppade mycket bra, att det gick bra i hoppningen räknades knappt, jag är mest glad att jag inte hade samma problem som förra gången så DÅ hade självförtroendet varit i botten totalt, nu steg det lite iallafall. (iofs ingen aning om vad som händer nästa gång..)

Det är så enkel att "man som äldre" slår sig mycket mer än när man var liten, är stelare och bara av arr landa på häcken kan göra att man får ont överallt i flera veckor.

hur lång tid det sitter i går väl inte att säga, men försäk tänka possitivt, du HAR ridit in hästen och inte slått ihjäl dig, du HAR (säkert) suttit kvar flera ggr när hon flygit i luften och klarat ut det, du ÄR inte så dålig.

 

[lime]

Igår tog jag mod till mej och satt upp på hästen som nu stått nästan hela vintern dels pga det evinnerliga mörkret häruppe och så lite pga min feghet. Vi traskade ui en vända i skogen, hon var väldigt pigg men snäll och inte alls dum eller besvärlig, hade bara lite svårt att lyda förhällningar, vilket kanske inte är så konstigt om hon stätt så länge.

Sedan blev jag lite modigare och tänkte att jag tar en liten skogsväg som det är förbjuden motortrafik på (förrutom en familj som bor däruppe, men de har själva djur och tar det lugnt). Vi hade kanske kommit halvvägs när jag hörde att ett fordon var i antägande och inte någon bil utan en cross i en jäkla fart som körde rakt upp i häcken på oss , min stackars häst höll naturligtvis på att få hjärtattack och jag försökte hoppa av och lugna henne, men hann varken av eller stiga ur vägen, skrubbsår både på ben och armar och en livrädd häst, som tack och lov iaf kom tillbaka när jag kallade på henne, men fradga runt hela munnen och löddrig mellan bakbenen och helt genomsvett med uppvidgade näsborrar.

Jag tänkte bara att nu ger jag upp, jag rider aldrig mer i hela livet, jag säljer hästen i morgon dag. Men hur det var så lugnade vi oss och efter en bit så satt jag upp igen , det blev en nervös hemfärd, som dock slutade lyckligt med en liten galopp på min egen väg i slutet.

Idag var det en nervös Lime som tog ut lilla pållan och lilla pållan var nog inte mindre nervös hon. Men vi longerade i hagen och hon var lite tjurig i början, just med det där med att hon inte accepterade tryck i munnen, så fort hon kände tryck från bettet, alltså från inspänningstyglarna i linan, så reste hon sig, men till slut gav hon upp och gick fint med lätt böjd nacke runt i linan. Så då red jag henne i hagen och kollade om hon accepterade förhållningar och det gjorde hon så red vi lite serpentiner och volter och det gick också bra så vi tog en liten tur ner längs min väg där det säkert inte finns några buskörare.

 

[Agraff]

Grattis! Du vågade i alla fall! Jag håller på att rida in min lilla ängel, som faktiskt är jättesnäll än så länge, men jag är också lite rädd. Men igår när jag red henne, så släppte min kompis grimman (som jag hade satt utanpå tränset) och sa att nu fick jag styra! Och det gick!! Sen red vi en runda i skritt , vi har bara kommit till skritten, men det gick jättebra. Jag kände igår att jag var mera arg på själv än rädd. Nu har jag skaffat en instruktör som jag litar på , den som jag har haft gillar jag inget vidare, så nu är jag på gång! Mina problem handlar om att jag red en vänninnas halvtokig unghäst för några år sen och åkte av och bröt både det ena och det andra. Och då gav jag upp med den hästen, vilket jag inte skulle ha gjort, utan övervúnnit min rädsla. Det ska jag INTE göra den här gången, eftersom jag dels älskar den här hästen mer än nåt annat och dels för att jag SKA igenom det här! Och nu äger jag ju den här damen så jag har liksom inget val...Och jag har på känn att det kan bli hur bra som helst bara jag övervinner mig själv. Så mitt råd till dig är att inte ge upp!!

 

[Agraff]

Måste bara tillägga att det är lustigt när man blir äldre. Jag är 31, och jag har ridit ända sen jag var barn. Men jag kommer inte ihåg att jag var rädd för att rida ponny, även om jag åkte av nästan varje lektion, eller hoppade hinder med ponny som stannade framför...Precis som nån skrev blir man ju stelare med åren, kanske borde öva fallteknik??

 

[lime]

Min lilla häst är ju både snäll och inte alls speciellt envis med att hävda sin sak, hon vill gärna vara till lags och fullständigt älskar sin ryttare (annars hade hon ju sprungit hem inte kommit tillbaka). Det är jag som är mesig

 

[mian1]

Inte alls mesig, du hade otur. Vilka är oddsen att det ska komma en cross just där och just då? Det är lika naturligt att du blir rädd som att hästen blir det.
Jag har handtag i min sadel,för att kunna hålla mig kvar ifall hon skuttar eller tvärvänder. Det är jättebra och ger en liten extra känsla av stöd. Bättre att hästen får springa en bit och att man sedan lugnar den än att man faller av och slår sig.

 

[lime]

Oddsen var tydligen rätt goda, fick jag reda på av min granne. Hon sa att de råkade ut för detta jätteofta, det är någon galning som BRUKAR roa sig med att köra cross på den vägen, trots tydliga förbudskyltar, oddsen att polisen skulle dyka upp och straffa honom är ju inte så stora.
Så, jag får väl träna min häst att skita i crosshojar....ska bara komma på någon som har en gammal cross att träna med.