Skämmas för sitt ursprung

[Mabuse]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Jag önskar att hon inte skulle behöva leva via sin makes historia, det känns så konstigt och sorgligt. Jag vill nog hjälpa henne lite på traven genom att visa att VI är stolta och intresserade av henne och hennes familj. Kanske.

Jag tycker du tänker rätt! Men jag tror det är något du måste ha din partner med på också, känner han likadant inför den jugoslaviska delen av sin familj?

Jag tycker det kan ha ett värde att veta något om sin släkt. Det behöver verkligen inte vara skryt om fina anor, det är roligt att veta också om farfarfar var snickare och farfars bror åkte till Amerika. För då vet man vad man kommer ifrån och vad man har för rötter. Sen kanske man inte umgås med alla släktingar, många är ju döda sen länge också, men just att man inte skäms för sitt ursprung och vet vad som kom före en.

Jag kan ta ett exempel, vi är tre syskon som alla är väldigt hästintresserade, två har egen häst. Min mamma är inte hästintresserad, och mormor var det ännu mindre. Men mormors far var stallchef på en remontstation, och mormor och alla hennes syskon växte upp där. De flesta syskonen tyckte om hästar, men inte mormor. Ridning blev ändå en naturlig del av livet, det sågs som självklart att man får lära sig rida som ung. Och då kan man ju förstå vad det intresset kommer ifrån. Hade man inte vetat om remontstationen, då hade ju vi tre hästintresserade syskon verkat lite oväntade, med tanke på våra hästointresserade föräldrar.

 

[ameo]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Jag tycker det kan ha ett värde att veta något om sin släkt. Det behöver verkligen inte vara skryt om fina anor, det är roligt att veta också om farfarfar var snickare och farfars bror åkte till Amerika. För då vet man vad man kommer ifrån och vad man har för rötter.

Om inte annat så kan man fylla i ett "komplett släktträd" när det kommer som arbetsuppgift i skolan...
Våra barn fick i uppgift, i skolan i höstas, just att ta reda på vad de tre första släktleden heter och vad de jobbar/jobbat med. Och då blev det en naturlig följd att vi pratade lite mer om de äldre generationerna, hur de hade haft det. Vi åkte förbi min farmors hus och gården där min pappa växte upp, etc.

 

[Kattennizze]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Men tror du biologiskt att "hästgenen" överförts eller? (bara nyfiken på hur du tänker, ingen anklagan eller nåt!) eller har din mormor ändå på nåt sätt pratat häst så ni syskon blivit intresserade? Vad intressant. Får man fråga vad remontstationer var för nånting? (hoppas det är ok för TS att jag kapar tråden lite)

 

[Mabuse]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Jag tror att det finns ett medfött djurintresse, och sen ett kulturellt arv som förts vidare - som jag skrev har det liksom varit självklart att man ska lära sig rida som ung, även fast varken mamma och ännu mindre mormor haft något egentligt hästintresse. Men det har varit självklart att man får prova att rida, ungefär som att lära sig cykla och simma. Och det hade nog inte varit så självklart, om det inte varit självklart hemma hos mormor när hon var liten att alla rider.

Någon direkt påverkan finns inte, jag har träffat min mormor kanske fyra-fem gånger, och då har jag inget minne av att det pratades häst alls. Som sagt var mormor inte det minsta intresserad av hästar.

En remontstation är ett utbildningsstall för unghästar.

 

[Mitten]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Då vrider jag lite på det... Om svärmor och du har svårt att komma vidare just kring hennes bakgrund så släpp det då. Försök att visa din stolthet inom andra områden där ni lättare kan hitta den gemensamt: hon kanske är bra på att koka soppa på en spik, kanske duktig i sitt yrke, en utmärkt shoppare, kanske fantastiskt närvarande med barn, kanske en väldigt god lyssnare... Så småningom när dina barn kommer med egna frågor kring hennes bakgrund kanske ni har en annan gemensam plattform (genom att du bekräftat henne i andra områden) som leder er närmre hennes släkt.

Jag förstår vad du menar och det är bra tänkt, jag försöker ju såklart på andra områden också. Och det är ju DE som tjatar om gamla anor, bara det att hon utelämnar sin del och pratar om svärfars del. Det var ett hett ämne när dottern föddes, nu har det väl avtagit lite, men de kommer med till exempel en basker för att hon skall visa sin 'franska sida' men de vill inte att hon skall ta till sig den jugoslaviska på samma sätt (fast hon eg är 1/4 jugoslav och 1/8 fransk) - det blir snett. Jag tycker det är tråkigt. Jag vill att dottern inte skall smittas av det. Men jag diskuterar det med min man nu, inte med svärföräldrarna. Jag vill ju inte trampa på tår heller.

 

[Mitten]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Jag tycker du tänker rätt! Men jag tror det är något du måste ha din partner med på också, känner han likadant inför den jugoslaviska delen av sin familj?

Honom har jag med mig . Han ser beteendet och ser att han själv har lite av det, han har lite av det där att dölja den sidan. Han tycker själv att det är synd och jobbar på det, och han vill att hans dotter skall slippa känna så.Han har ju heller aldrig kunnat prata med sin mamma om det hela.

Intressant med hästbakgrunden, jag tycker också att det är spännande att veta saker om sin släkt, det är fantasieggande för mig.

 

[Lenis]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Jag fick inte reda på förrän farmors begravning att hon inte var född i staden de levde under hela tiden jag levde sas. Då har jag ändå tillbringat enormt mycket tid hemma hos farmor o farfar och stått dem väldigt nära- och givetvis pratat om släkt o gamla minnen farmor hade. Inte ens när jag flyttade ganska nära hennes hemstad sa farmor nåt, o det känns inte viktigt- och jag tror inte hon skämdes för det.. Jag vet massor om hennes uppväxt men inte var den skedde.
Visst det är dumt att förmedla skam men det är inte säkert att barnet nånsin uppfattar det som ett problem om hon inte märker att det är nåt du stör dig på. (Tror barn ffa är duktiga på att läsa av konflikter..)

Om nu farmor skäms eller tycker det är jobbigt att prata om det (ibland kan man ju tycka att saker är jobbiga att prata om av fler anledningar- det måste man få tycka) så varför tvinga henne? Kan man inte bara njuta av att hon är en närvarande farmor som bryr sig om sitt barnbarn och sen ta det därifrån? (Jag förstår om det gått långt o barnet frågat men inte fått svar, men där är ni ju inte. Och att få nån att sluta vara ovillig att prata om sitt ursprung är nog inget man bara gör sådär.)

 

[alazzi]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Om inte annat så kan man fylla i ett "komplett släktträd" när det kommer som arbetsuppgift i skolan...
Våra barn fick i uppgift, i skolan i höstas, just att ta reda på vad de tre första släktleden heter och vad de jobbar/jobbat med. Och då blev det en naturlig följd att vi pratade lite mer om de äldre generationerna, hur de hade haft det. Vi åkte förbi min farmors hus och gården där min pappa växte upp, etc.

Tanken är givetvis god, men om barnet är adopterat så skapar de där uppgifterna en del bekymmer för barnet. Jag har läst om många adoptivbarn som blivit väldigt ledsna över att inte veta såna detaljer om sina bioföräldrar. Sidospår.

 

[Lenis]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Tanken är givetvis god, men om barnet är adopterat så skapar de där uppgifterna en del bekymmer för barnet. Jag har läst om många adoptivbarn som blivit väldigt ledsna över att inte veta såna detaljer om sina bioföräldrar. Sidospår.

Tänkte också på det.. o tänk på de barn som bara har en närvarande förälder där den ena försvunnit mkt tidigt i periferin. Tycker det är en ganska ogenomtänkt uppgift. För min del där många i släkten gått bort i ganska unga år pga sjukdom så vore det heller inte säkert att man kan svara på det- inte säkert att tex mamma vet så mycket om sin mormor. En sån uppgift förutsätter hyfsad kontakt o sammanhållning genom flera generationer.

 

[Petruska]

Sv: Skämmas för sitt ursprung

Tanken är givetvis god, men om barnet är adopterat så skapar de där uppgifterna en del bekymmer för barnet. Jag har läst om många adoptivbarn som blivit väldigt ledsna över att inte veta såna detaljer om sina bioföräldrar. Sidospår.

Usch, ja. Och de barn som knappt har någon pappa, antingen för att de aldrig har träffat honom eller för att han försvunnit ur barnets liv lite senare.

När jag gick i skolan gjorde man till och med utflykter till byarna runtom, där barnen hade sina rötter. Utom jag, för jag har inga rötter på den bygden.

Jag upplevde verkligen att de där släktträden etc hamrade in att det är finast att komma "härifrån", och självklart att man ska vara biologiskt barn i en familj med två närvarande biologiska föräldrar.

Sen tycker ju jag att adopterade har samma förfäder som (adoptiv)föräldrarna, men jag förstår ju att frågan ändå riskerar att väckas på ett jobbigt vis.