Sluta vara hästmänniska?

[Ginne]

Exakt så!
Lite tabu att säga nästan, men längst där inne så har man redan erkänt för sig själv att man vill hinna göra något annat också, inte kanske för att man oroar sig för att dö - men att sjukdom kommer lättare och orken tryter (för många). Det är bra att sätta ord på det, för en själv

Du har ju en man som inte kommer att klara lika mycket längre och jag i min sits ville inte lasta över "min" hobby helt på min man, han har egna intressen även om han såklart varit delaktig i min hobby i.o.m hela gården - men just djuren har varit mina.

För mig har det tagit tid att acceptera min nya tillvaro, men idag saknar jag inte längre mitt förra liv som hästmänniska. Men det har varit som en sorgeprocess att gå igenom, det har gått upp och ner i tankarna.
Jag har t.o.m kommit så långt att jag inte ens är sugen att rida "någon annans häst". Jag har goda vänner som har erbjudit mig att låna deras hästar när jag blir ridsugen, men det är inte själva ridningen jag saknar har jag insett.

Jag tror att du har fattat det rätta beslutet, som du redan säkert har ältat i något år innan du "vågade" yppa tankarna (det gjorde jag!).
Nu är det bara att hoppa på det nya livet och ha med dig att det kommer att kännas konstigt i början, men jag tror inte att du kommer att ångra dig

Du sätter verkligen fingret ”spot on”! Jag kommer att kunna rida den ena när jag vill, men som du säger så är det inte ridningen i sig som är det viktiga. Saknaden handlar mer om individerna, just de hästarna, än om hästlivet och ridningen. Sorgeprocessen handlar dessutom om flera saker, sorgen över att inte vara nära just dessa individer, sorgen över att inte längre ha den där motivationen och drivet för ridningen, träningen, tävlandet. Sorgen över att inte längre vara den där hästtjejen som mockade, fixade, red och skötte hästar, hivade hö och satte stängsel. För på samma gång som jag vill slippa känner jag sorg över just det, att jag inte längre vill eller orkar… det är det som gör att tankarna går upp och ner just nu.

 

[farin]

Jag slutade med häst när jag fick ta bort min "once-in-a-lifetime" bästa vän efter 14 år tillsammans. Orkade inte med att börja om med allt vad det innebär i tid, energi, oro, planering, pengar, strul mm,mm.
Det tog ett tag (=år) men nu har jag skapat en ny bild av mig själv, där jag inte längre är hästtjej i första hand. Skaffade hund som jag tränar och tävlar. Hundvärlden har också gett mig många nya vänner ❤

Fortsatte med häst genom att ge lektioner ibland. Genom detta träffade jag killen som nu är min nya häst. Jag var inte, är egentligen fortfarande inte, beredd att ge upp min nya frihet. Men det var något extra med honom och han skulle säljas...

Lösningen för mig blev att köpa häst, ställa honom där min dotter har sina hästar och låta henne ta halva tiden och kostnaden och i stort sett hela planeringen och oron Funderar på att ge honom till dottern på heltid längre fram, men tycker fortfarande det är kul att rida, tömköra, pyssla så inte än.

Det jag fått bekräftat med denna häst är att jag inte längre är "hästtjej". Inte på det sätt som jag varit innan då jag andats och levt häst i stort sett 24/7. Jag har tid, råd, lust och ORK att göra annat i livet. Häst är absolut en del av min identitet, men det är inte hela min identitet. Och efter den här hästen blir det nog ingen mer.

Vad vill jag säga med denna roman då??
Haha, jag vet inte
Kanske att det tar tid, men också att var sak har sin tid?

 

[lytesout95]

Jag har haft egen/egna hästar i 30 år nu och står inför ett vägval.
Vi fick till midsommar ta bort dotterns shetlandsponny som blev sjuk efter bara ett år i vår ägo. Sedan kommer jag att behöva ta bort mitt pensionerade halvblod som börjar få problem med tänderna i kombination med slitna ben.

Då har vi en kallblodstravare kvar, han gjorde sin senaste start förra hösten och jag orkar inte med att konstant banta honom och allt arbete som behövs för att hålla honom slank.
Han är efter alla år i vår ägo välutbildad för att vara travare, men det här med att hitta sitt inre lugn är svårt. Så att för mig behålla honom som dressyrhäst är inte riktigt my cup of tea.

Jag har en d-ponny ute på foder men han blir borta även över nästa säsong.
Så antingen behöver jag skaffa en till häst eller sälja kallblodet. Just nu känns inte hästar som något roligt så jag försöker sitta still i båten, det brukar lösa sig. Detta tillsammans med att jag sagt upp mig och inte har något nytt jobb på g gör att mitt liv känns osäkert för närvarande.

 

[Unafraid]

Jag har haft egen/egna hästar i 30 år nu och står inför ett vägval.
Vi fick till midsommar ta bort dotterns shetlandsponny som blev sjuk efter bara ett år i vår ägo. Sedan kommer jag att behöva ta bort mitt pensionerade halvblod som börjar få problem med tänderna i kombination med slitna ben.

Då har vi en kallblodstravare kvar, han gjorde sin senaste start förra hösten och jag orkar inte med att konstant banta honom och allt arbete som behövs för att hålla honom slank.
Han är efter alla år i vår ägo välutbildad för att vara travare, men det här med att hitta sitt inre lugn är svårt. Så att för mig behålla honom som dressyrhäst är inte riktigt my cup of tea.

Jag har en d-ponny ute på foder men han blir borta även över nästa säsong.
Så antingen behöver jag skaffa en till häst eller sälja kallblodet. Just nu känns inte hästar som något roligt så jag försöker sitta still i båten, det brukar lösa sig. Detta tillsammans med att jag sagt upp mig och inte har något nytt jobb på g gör att mitt liv känns osäkert för närvarande.

Jag vet en person som söker en trevlig kallblodstravare

 

[lytesout95]

Jag vet en person som söker en trevlig kallblodstravare

Jag hör av mig i sådana fall!

 

[_Taggis_]

Jo, jag har verkligen ett guldläge på det sättet! Samtidigt vet jag (tror jag) nånstans inom mig att det egentligen inte är på prov och det gör att det känns svårt ändå. Att vilja men ändå inte… Beslutsångest över ett beslut som liksom redan tagits på nåt sätt. Vilja hålla kvar en del av livet som liksom redan passerat. Jag tror att flera i min ålder nog kan relatera till det. Alltså att man vill klamra sig fast vid en bild av sig själv som inte kommer tillbaks eftersom tiden inte kan stoppas.
Usch vad det lät hopplöst! Jag ska ju inte dö än . Men ju äldre man blir desto mer inser man hur kort livet faktiskt är. Och jag har nog kommit fram till att jag vill kunna göra annat än att mocka, fodra och oroa mig. T ex åka och träffa barnbarnen!

Så känner jag fast jag är 37 och nästan frisk, bortsett från i skallen då

Inser att jag blir inte yngre och att mkt tid och pengar går åt till hästeriet. Jag är för gammal för att liksom bli duktig på den nivån jag vill för att tycka det är värt det. Och nu har det börjat poppa upp saker jag hellre gör än bara rättar in livet efter häst. Extra tydligt är det nu när jag är så semester och inte saknar stallet en enda sekund, bara käner att det ska bli jobbigt att återuppta när jag är hemma igen. Sen när jag är inne i vardagslunken går det på rutin igen och jag tänker inte jättemkt på det. Men det är långt ifrån den passion det varit.

 

[Ginne]

Jag slutade med häst när jag fick ta bort min "once-in-a-lifetime" bästa vän efter 14 år tillsammans. Orkade inte med att börja om med allt vad det innebär i tid, energi, oro, planering, pengar, strul mm,mm.
Det tog ett tag (=år) men nu har jag skapat en ny bild av mig själv, där jag inte längre är hästtjej i första hand. Skaffade hund som jag tränar och tävlar. Hundvärlden har också gett mig många nya vänner ❤

Fortsatte med häst genom att ge lektioner ibland. Genom detta träffade jag killen som nu är min nya häst. Jag var inte, är egentligen fortfarande inte, beredd att ge upp min nya frihet. Men det var något extra med honom och han skulle säljas...

Lösningen för mig blev att köpa häst, ställa honom där min dotter har sina hästar och låta henne ta halva tiden och kostnaden och i stort sett hela planeringen och oron Funderar på att ge honom till dottern på heltid längre fram, men tycker fortfarande det är kul att rida, tömköra, pyssla så inte än.

Det jag fått bekräftat med denna häst är att jag inte längre är "hästtjej". Inte på det sätt som jag varit innan då jag andats och levt häst i stort sett 24/7. Jag har tid, råd, lust och ORK att göra annat i livet. Häst är absolut en del av min identitet, men det är inte hela min identitet. Och efter den här hästen blir det nog ingen mer.

Vad vill jag säga med denna roman då??
Haha, jag vet inte
Kanske att det tar tid, men också att var sak har sin tid?

Ja, var sak har sin tid, det gäller bara att inse att det är så. Ibland är det svårt att släppa något som varit under lång tid.

Jag har haft hästuppehåll tidigare, och höll då på mycket md hundar istället. Nu funderar jag på att skaffa hund igen, efter 10 år som hundlös. Behöver bara övertala katten om att hundar kan bo under samma tak som katter

 

[Scata]

Hur går det för dig @Ginne ? Är du inte hästmänniska längre nu eller tvekar du än?

 

[Ginne]

Hur går det för dig @Ginne ? Är du inte hästmänniska längre nu eller tvekar du än?

Om två veckor åker de till sina nya hem. Den ena på foder till en början. Känns både bra och oändligt sorgligt fortfarande. Känslomässig bergådalbana är bara förnamnet. Ena stunden undrar jag vad jag håller på med, andra stunden vet jag.

 

[Lingon]

Måste hästmänniska innebära egen häst? Själv ser jag mig som en hästmänniska trots att jag aldrig haft egen häst. Jag rider på ett ställe där jag även kan hyra häst och rida fritt inom rimliga gränser såklart med hänsyn till hästen men det får man ju alltid göra oavsett vems hästen är. Nästa vecka är det hyrvecka och jag har hyrt två hästar och ska både rida och tömköra. Jag går roliga kurser och rider mycket men slipper oroa mig för oväntade kostnader och skador och har inte ansvar 24/7 . Det är en bra nivå för mig.

Precis. Jag är hästmänniska men har aldrig ägt en häst och kommer aldrig göra det. Det är helt enkelt för mycket jobb för mig. Jag är medryttare två dagar i veckan. Det passar mig bra! Jag får lära känna en häst riktigt väl. För mig är det viktigt att inte behöva byta häst ofta som man gör på ridskolor och jag är trött på att rida lektion i grupp. I framtiden kan jag absolut tänka mig (om jag inte hittar en ny medryttarhäst som passar mig) att rida privatlektioner förnågon duktig på en fin häst (smama häst varje gång helst, eller iaf växla mellan ett mindre antal likvärdiga hästar). Men äga häst lockar mig inte alls!

 

[Islandshästryttare]

Precis. Jag är hästmänniska men har aldrig ägt en häst och kommer aldrig göra det. Det är helt enkelt för mycket jobb för mig. Jag är medryttare två dagar i veckan. Det passar mig bra! Jag får lära känna en häst riktigt väl. För mig är det viktigt att inte behöva byta häst ofta som man gör på ridskolor och jag är trött på att rida lektion i grupp. I framtiden kan jag absolut tänka mig (om jag inte hittar en ny medryttarhäst som passar mig) att rida privatlektioner förnågon duktig på en fin häst (smama häst varje gång helst, eller iaf växla mellan ett mindre antal likvärdiga hästar). Men äga häst lockar mig inte alls!

Själv går jag på en ridskola där jag har ridit samma häst i flera år. Jag har ridit honom sen han kom till ridskolan när han var 6 år, nu är han 11 år tror jag om jag inte räknat fel på något år. Det är islandshäst och då var han inte töltsatt så jag har fått vara med på hela resan från ganska grön unghäst till fin och välutbildad häst som verkligen kan gå kanonfint i gångarterna. . Hade honom på kurs i helgen och han gick helt fantastiskt bra. Det är också den hästen som jag hyr i första hand. Gillar verkligen att gå på en ridskola där jag inte behöver byta häst hela tiden, känner att jag utvecklas som ryttare på ett annat sätt än jag gjorde med byten var fjärde vecka även om det också lärde mig fantastiskt mycket såklart.

 

[Lingon]

Själv går jag på en ridskola där jag har ridit samma häst i flera år. Jag har ridit honom sen han kom till ridskolan när han var 6 år, nu är han 11 år tror jag om jag inte räknat fel på något år. Det är islandshäst och då var han inte töltsatt så jag har fått vara med på hela resan från ganska grön unghäst till fin och välutbildad häst som verkligen kan gå kanonfint i gångarterna. . Hade honom på kurs i helgen och han gick helt fantastiskt bra. Det är också den hästen som jag hyr i första hand. Gillar verkligen att gå på en ridskola där jag inte behöver byta häst hela tiden, känner att jag utvecklas som ryttare på ett annat sätt än jag gjorde med byten var fjärde vecka även om det också lärde mig fantastiskt mycket såklart.

Låter underbart! Tyvärr så finns det så få såna ridskolor. De flesta vill att man byter. Om inte annat för att andra också vill rida just den hästen man gillar bäst.

 

[Ginne]

Så, nu har båda kommit till sina nya hem, och det känns bra. Faktiskt nästan som de fortfarande är mina, bara att de bor nån annanstans. Logan får världens bästa människa och Hedda blir världens bästa för sin människa! Jag kommer att ha kvar kontakten med båda så länge jag vill och önskar då de kommit till vänner till mig. Men så konstigt att inte längre gå ut och släppa in dem på kvällen! Tomhet och lättnad samtidigt. 25 år av hästägande tar paus.

 

[Soffan74]

Min gammelman gick bort 2012 (16 år ihop), jag letade efter en efterträdare kanske första halvåret sedan.
Nu har jag inte ett så stort hästintresse längre. Hänger då och då (inte så ofta nu), med en kompis till hennes häst och pysslar där. Har ridit 2 gg sedan 2012. En gång på islandshäst (turridning), en gång på kompisens häst. Då bröt jag tyvärr knäet när jag klev av, för 7 år sedan nu. Har ff problem med det knäet...
Nu tycker jag det är mest skönt att inte ha häst. Slippa åka dit varje dag, flera timmar (har inget körkort, så mkt bussåkande). Slippa oroa sig för att hö, halm och kraftfoder räcker. Slippa alla konstiga stallägare/hästägare. Slippa alla stallpass. Slippa klafsa fram i leran/ snön. Slippa oroa sig för att gammelman blev dålig/ skadade sig / matvrägade mm. (Han var en olycksfågel med mkt skador och sjukdomar. Hade PPID, artroser, hosta, dåliga hovar
Ibland tycker jag att det skulle vara kul att ha/sköta en snäll häst som gillade mkt pyssel och promenader, precis som min gammelman gillade de sista 5 åren
Nu har jag en ny hobby - mina 7 akvarium och akvarieföreningen här i stan

 

[Ginne]

Min gammelman gick bort 2012 (16 år ihop), jag letade efter en efterträdare kanske första halvåret sedan.
Nu har jag inte ett så stort hästintresse längre. Hänger då och då (inte så ofta nu), med en kompis till hennes häst och pysslar där. Har ridit 2 gg sedan 2012. En gång på islandshäst (turridning), en gång på kompisens häst. Då bröt jag tyvärr knäet när jag klev av, för 7 år sedan nu. Har ff problem med det knäet...
Nu tycker jag det är mest skönt att inte ha häst. Slippa åka dit varje dag, flera timmar (har inget körkort, så mkt bussåkande). Slippa oroa sig för att hö, halm och kraftfoder räcker. Slippa alla konstiga stallägare/hästägare. Slippa alla stallpass. Slippa klafsa fram i leran/ snön. Slippa oroa sig för att gammelman blev dålig/ skadade sig / matvrägade mm. (Han var en olycksfågel med mkt skador och sjukdomar. Hade PPID, artroser, hosta, dåliga hovar
Ibland tycker jag att det skulle vara kul att ha/sköta en snäll häst som gillade mkt pyssel och promenader, precis som min gammelman gillade de sista 5 åren
Nu har jag en ny hobby - mina 7 akvarium och akvarieföreningen här i stan

Jo, jag känner igen lättnaden i att slippa oro/skador/införskaffande av foder, strö mm och slippa försöka hitta tid för att boka in hovslagare, veterinär, osv. Samtidigt saknar jag dem ju såklart. Speciellt när jag åker förbi stubbåkrarna. Men då får jag påminna mig om att stubben numera plöjs upp rätt snart.
Hörde att en person i närheten (5 km bort) sökte medryttare tre dagar i veckan och blev lite sugen, men inser att jag ju inte vill vara uppbunden så, inte än på ett tag i alla fall.

 

[skiesabove]

Jag har sänkt kraven undan för undan och tänker att det också är ok att ha hästar som rena ”sällskapsdjur”. Men en del saker finns ju liksom kvar oavsett om jag gör något med hästarna eller inte. För att kunna ha lösdrift skulle jag behöva bygga om något. Två lättfödda och fångbenägna hästar är inte heller optimalt att ha som betesdjur på bördig åkermark, det krävs rätt mycket planerande och staketflyttande för att kunna låta dem beta. Även om jag köper foder måste det hämtas och hanteras. Oron finns ju kvar även om jag minskar ned arbetsmängden. Jag har funderat lite på att skaffa nåt annat djurslag för att beta ned en hage, men tänkt att då måste jag ju ändå fixa foder och ha dem nånstans på vintern och insåg att jag ville slippa oron över att få in foder och att vara låst. Men vem vet, jag kanske saknar nåt i hagen med tiden? Eller så flyttar vi till ett hus utan hagar

Några lass med grus för en "torrdel" runt grind och ligghall, och sen korridorer.

Fångest suger men jag skulle personligen ha mer fångest med häst på box. Ut med dom så dom får röra sig .

Eller inackordera dom på en stor grusad lösdrift, det börjar finnas fler och fler fina berikade lösdrifter runtom i landet.

 

[prinsessfeminist]

Så känner jag fast jag är 37 och nästan frisk, bortsett från i skallen då

Inser att jag blir inte yngre och att mkt tid och pengar går åt till hästeriet. Jag är för gammal för att liksom bli duktig på den nivån jag vill för att tycka det är värt det. Och nu har det börjat poppa upp saker jag hellre gör än bara rättar in livet efter häst. Extra tydligt är det nu när jag är så semester och inte saknar stallet en enda sekund, bara käner att det ska bli jobbigt att återuppta när jag är hemma igen. Sen när jag är inne i vardagslunken går det på rutin igen och jag tänker inte jättemkt på det. Men det är långt ifrån den passion det varit.

Tänk så olika det är. Nu hoppar jag in i tråden och det kanske provocerar, men jag är på precis motsatt plats i livet!

Exakt det du skriver skulle kunna vara hur jag beskriver mitt jobb.

Jag har haft en relation till mitt jobb där det har tagit all plats i mitt liv, och ja, också varit en identitet.

Tack vare första ponnyn, efter 12 års uppehåll, så blev mitt jobb mindre betydelsefullt.

Jag saknade det inte på samma vis på semestern!

Så ironiskt för mig att läsa det genom din beskrivning.

Nu har mitt hästinnehav till och med ökat med min ålder. Helt galet egentligen och jag känner ibland att jag lever mitt liv bak och fram....

 

[_Taggis_]

Tänk så olika det är. Nu hoppar jag in i tråden och det kanske provocerar, men jag är på precis motsatt plats i livet!

Exakt det du skriver skulle kunna vara hur jag beskriver mitt jobb.

Jag har haft en relation till mitt jobb där det har tagit all plats i mitt liv, och ja, också varit en identitet.

Tack vare första ponnyn, efter 12 års uppehåll, så blev mitt jobb mindre betydelsefullt.

Jag saknade det inte på samma vis på semestern!

Så ironiskt för mig att läsa det genom din beskrivning.

Nu har mitt hästinnehav till och med ökat med min ålder. Helt galet egentligen och jag känner ibland att jag lever mitt liv bak och fram....

Tror den gemensamma nämnaren är "var sak har sin tid"
Nu har jag förvisso haft ett uppsving med hästeriet. Efter sommarsemestern har faktiskt ridningen varit rolig. Det är många år sedan det kändes så. Men samtidigt känner jag att hästlivet ger mig inte så mkt, det är bara ridningen och träningen. Och så har jag annat jag vill lägga tid och pengar på. Svår ekvation. Samtidigt som jag provat att vara hästlös och medryttare och det är inte min grej alls. Så antingen har jag egen häst eller så lägger jag ner det och jag är ambivalent eftersom det är en identitet, och som sagt är själva ridpassen roliga oftast. Men resten kunde jag vara utan, jag hade nöjt mig att rida 2 ggr/vecka men det är svårt med egen häst och medryttare är ej ett alternativ.

 

[prinsessfeminist]

Tror den gemensamma nämnaren är "var sak har sin tid"
Nu har jag förvisso haft ett uppsving med hästeriet. Efter sommarsemestern har faktiskt ridningen varit rolig. Det är många år sedan det kändes så. Men samtidigt känner jag att hästlivet ger mig inte så mkt, det är bara ridningen och träningen. Och så har jag annat jag vill lägga tid och pengar på. Svår ekvation. Samtidigt som jag provat att vara hästlös och medryttare och det är inte min grej alls. Så antingen har jag egen häst eller så lägger jag ner det och jag är ambivalent eftersom det är en identitet, och som sagt är själva ridpassen roliga oftast. Men resten kunde jag vara utan, jag hade nöjt mig att rida 2 ggr/vecka men det är svårt med egen häst och medryttare är ej ett alternativ.

Ja, du har klart ett dilemma!

Själv är jag nog inne i en fas med hästeriet i allt hull och hår. Bara ridning hade varit för tråkigt. Jag mår bra av sysslorna, att passa tider, ha koll på foderpåsar, träna på/fostra unghäst osv.

Jättejobbigt, tycker vissa... hur orkar du?

Men jag har fortfarande ett relativt krävande jobb, som det är lätt att gå upp i (och tappa annat fokus), så för mig är livsstilen med hästeriet avslappnande.

Men du har rätt. Visst är vi i olika faser.

Nu skall jag inte förstöra @Ginne s tråd mer!

 

[_Taggis_]

Ja, du har klart ett dilemma!

Själv är jag nog inne i en fas med hästeriet i allt hull och hår. Bara ridning hade varit för tråkigt. Jag mår bra av sysslorna, att passa tider, ha koll på foderpåsar, träna på/fostra unghäst osv.

Jättejobbigt, tycker vissa... hur orkar du?

Men jag har fortfarande ett relativt krävande jobb, som det är lätt att gå upp i (och tappa annat fokus), så för mig är livsstilen med hästeriet avslappnande.

Men du har rätt. Visst är vi i olika faser.

Nu skall jag inte förstöra @Ginne s tråd mer!

Så har det varit för mig alltid. Livsstilen har varit grejen, inte bara ridningen, så jag har levt häst mer eller mindre i säkert 20 år. Aldrig kunnat tänka mig helinackordering osv. Nu är det precis tvärtom Jag har en fantastisk ridbar häst och den är allt jag önskat mig ridmässigt i min gren (dressyr). Att rida den är som att dansa, när allt flyter är det som att vinna en miljon. Hade den varit trist att rida hade jag nog inte haft dilemmat alls. Men jag har inte så stort intresse för allt jag brunnit för innan, nörda ner mig i foder, hovslageri, hästhantering, problemlösning... allt det där går på rutin som ett nödvändigt ont. Lite som att borsta tänderna och dammsuga. Jag tycker det är skitdrygt de få ggr jag måste passa en hovslagartid, tvätta ett sår, putsa utrustning...