Slutar man någonsin sakna dem?

Förra året vid den här tiden blev min högst älskade ponny utdömd. De visade sig att hon hade fått svår artros i sina bakknän, visst hade jag funderat på vad som störde henne men som veterinären sa till mig att hon har försökt dölja hur illa de var och ingen hade någon ens tänkt att de var så illa som de visade sig vara på röntgen om hon inte en dag i Juni inte kunde ta sig ur boxen pga av att ena bakbenet inte hängde med.
Jag visste att hon inte var helt hundra fräsch, men samtidigt tänkte jag mer på åldersrelaterade saker, som sagt hon var duktig på att dölja hur illa de var länge. Jag menar hon gick till mestadels och skrotade i hagen tillsammans med sin bästa vän.

Men slutar man någonsin sakna dem? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vakna mitt i natten och känna panik över att jag var tvungen att ta beslutet att hon skulle dö. Jag anklagar mig själv för att jag inte kunde rädda henne samtidigt som jag vet att sista morgonen så sa hennes blick släpp taget nu matte för jag behöver vila 12 fantastiska år fick vi tillsammans, 12 år av villkorslös kärlek, hon gick från avtrubbad till att leva upp och bli glad igen och de är väl vad jag får trösta mig med, hon hade ett bra liv helt enkelt.
Jag kommer alltid anklaga mig själv för att jag inte kunde göra mer och tiden läker inte alla sår.

 

[Tonto]

Nej, jag tror inte att man någonsin slutar sakna dom. Min älskade Stella fick vandra vidare 2012. Jag saknar henne fruktansvärt mycket, jag tror nog att jag kommer att ha ett trasigt hjärta så länge jag lever.

 

[mandalaki]

Jag har nyligen fått konstaterat höftledsartros. Och jag blev bestört när jag insåg hur ofta jag läser om hästar och hundar med artros för det gör så förbannat ONT! Smärtan vid artros ska inga djur behöva leva med. Du gjorde helt rätt.

 

[cambodia]

Nej, det blir lättare men saknaden försvinner aldrig helt. Nu kan jag, för det mesta, prata om min hjärtehäst utan att börja gråta och jag tänker på henne mer sällan men åh vad jag önskar att hon fortfarande fanns i livet... Hon gick bort 2009.

 

[Mabuse]

Förra året vid den här tiden blev min högst älskade ponny utdömd. De visade sig att hon hade fått svår artros i sina bakknän, visst hade jag funderat på vad som störde henne men som veterinären sa till mig att hon har försökt dölja hur illa de var och ingen hade någon ens tänkt att de var så illa som de visade sig vara på röntgen om hon inte en dag i Juni inte kunde ta sig ur boxen pga av att ena bakbenet inte hängde med.
Jag visste att hon inte var helt hundra fräsch, men samtidigt tänkte jag mer på åldersrelaterade saker, som sagt hon var duktig på att dölja hur illa de var länge. Jag menar hon gick till mestadels och skrotade i hagen tillsammans med sin bästa vän.

Men slutar man någonsin sakna dem? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att vakna mitt i natten och känna panik över att jag var tvungen att ta beslutet att hon skulle dö. Jag anklagar mig själv för att jag inte kunde rädda henne samtidigt som jag vet att sista morgonen så sa hennes blick släpp taget nu matte för jag behöver vila 12 fantastiska år fick vi tillsammans, 12 år av villkorslös kärlek, hon gick från avtrubbad till att leva upp och bli glad igen och de är väl vad jag får trösta mig med, hon hade ett bra liv helt enkelt.
Jag kommer alltid anklaga mig själv för att jag inte kunde göra mer och tiden läker inte alla sår.

Visa bifogad fil 31984

Jag håller med om att du inte ska anklaga dig själv för att du inte var gud och kunde ge henne nya ben. Jag skulle ha tänkt att man kanske blev ledsen på sig själv att man inte såg hur illa det var och tog bort hästen tidigare, men att du inte kunde göra henne frisk? Hur skulle det ha gått till? Det är ju som att anklaga sig själv för att du inte kunde ge ge henne vingar.

När det gäller saknad så blir det ju lite bättre med tiden. Fast saknaden finns kvar, såklart. Men smärtan trubbas lite.

Fast om du håller på och anklagar dig själv och mår dåligt för att du inte kunde göra henne frisk - det är ju att slå på sig själv för att man inte gjorde något helt omöjligt.

 

[Mia_R]

Jag tror att du gjorde allt för din vän, allt du kunde utifrån den vetskap du hade så anklaga dig inte för att du inte gjorde mer.

Sorgen och saknaden lär du dig leva med. Jag gråter än idag över min första häst som dog för 31 år sedan, mamma pratar än om barndomens djur med sorg och saknad. Det kommer nya att älska och glädjas över, smärtan mildras och du kommer kunna tänka det som var bra när du hade henne.

 

[MayGrace]

Jag svarar er alla att jag är nog mest arg för att de känns som jag borde ha förstått men som sagt hon var duktig på att dölja symptomen på hur sjuk hon var vilket också veterinären var förvånad över. Hon travade snällt i hältgången trots att hon inte borde ha kunnat trava ett steg. Hon var sådan en kämpe helt enkelt som gjorde allt för sin människa. De är väl därför jag saknar henne, hon var den mest ärliga häst jag jobbat med på gott och ont. Hon ville alltid vara till lags. Sista året gick hon lös med på promenader i skogen
Hon var fantastisk på alla sätt och vis. Och när jag för sista gången släppte ut henne i hagen på morgonen så vände hon sig om och tittade efter mig och gnäggade vilket hon sällan gjorde. De var precis som hon ville säga de är okej de här matte. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket.

 

[Korven]

Det tog 10 år innan jag kunde se en svart hund utan att börja gråta oavsett var jag befann mig. Nu har det gått 5 år sen jag tog bort hästen med ganska svår fång och ibland kan jag inte prata om det utan att börja bete mig konstigt. Med mitt barnbarn kan jag prata ganska naturligt för hon har en fin inställning och har döpt gunghästen efter min häst. När hon satt och sjöng för gunghästen och borstade den som det varit en riktig häst kunde jag inte hålla mig, nu sprutar tårarna också.
Så med det sagt , man får minnas och gråta för saknaden kommer alltid att finnas efter ett högt älskat djur.

 

[MayGrace]

Det tog 10 år innan jag kunde se en svart hund utan att börja gråta oavsett var jag befann mig. Nu har det gått 5 år sen jag tog bort hästen med ganska svår fång och ibland kan jag inte prata om det utan att börja bete mig konstigt. Med mitt barnbarn kan jag prata ganska naturligt för hon har en fin inställning och har döpt gunghästen efter min häst. När hon satt och sjöng för gunghästen och borstade den som det varit en riktig häst kunde jag inte hålla mig, nu sprutar tårarna också.
Så med det sagt , man får minnas och gråta för saknaden kommer alltid att finnas efter ett högt älskat djur.

Så är de, jag hade sådan ångest när vi skulle ringa och boka tid även om jag vet att hon slutade sina dagar på ett väldigt fint sätt. Hon fick en hink med päron som hon älskade, en husse som höll henne i grimskaftet ändå till slutet och hon fick somna in på vägen till ridbanan där hon älskade att arbeta så egentligen så fick hon ett väldigt fint avslut. Bara matte som saknar sina bästa vän något så fruktansvärt helt enkelt. Nu när jag ser hennes hage stå tom i år så känns de extra mycket. Där borde hon ha fått gå och äta och ha de bra helt enkelt efter lång trogen tjänst som både ridskoleponny och sedan hos mig.