Småbarn och separation.

[SorgVind]

Jag och min sambo håller på att separera, det är packande och mycket ledsamhet just nu. Vi bråkar absolut ingenting utan är som vanligt mot varandra, men jag är jätte ledsen och tycker att det här är så jobbigt.Vår dotter är 1 1/2 år och jag ser att hon inte klarar av att hantera att jag är ledsen. Hon blir aggressiv, slår och biter, både mig och sig själv. Jag säger att mamma är lite ledsen, men hon är för liten för att förstå och för att uttrycka sina känslor. Tack och lov är det bara några veckor kvar tills jag och dottern är utflyttade och vi kan börja vårat nya liv.

Men det är så jobbigt att gå igenom det här och ännu värre är det att se att min älskade dotter lider av det.

 

[Björk]

Sv: Småbarn och separation.

Har du/ni stöd av någon annan person i er närhet? Dels för att du kanske kan behöva uttrycka din sorg till en annan vuxen (och då kanske orka/klara av att dölja det lite mer inför dottern). Dels om denna andra känner dottern? För då kanske den personen kan ställa upp och passa dottern när du mår som värst?

 

[SorgVind]

Sv: Småbarn och separation.

Tyvärr står jag väldigt ensam i det här just nu.
De få jag i vanliga fall har omkring mig har sen semester och har rest iväg.
Får kanske ringa BVC och fråga om råd.

 

[Björk]

Sv: Småbarn och separation.

Tyvärr står jag väldigt ensam i det här just nu.
De få jag i vanliga fall har omkring mig har sen semester och har rest iväg.
Får kanske ringa BVC och fråga om råd.

Ja, det brukar finnas kurator/psykolog kopplat dit som du kanske kan tala med. Mest för DIG egentligen; så att du får lite tips om hur du ska kunna hantera din ledsenhet utan att påverka lillan för mycket.
Lite påverkad tror jag hon "måste" bli. Hon kan ju inte skyddas från "livet" så att säga. Men när det tar sig uttryck som du skriver så kanske det är lite FÖR nära.

Önskar dig lycka till! (Och du; det KOMMER att bli bättre! Ledsenheten lägger sig mer och mer)

 

[vansinnet]

Sv: Småbarn och separation.

kl

Jag lider med dig. Kan inte vara lätt att både hantera sorgen från separationen och din dotters känslor samtidigt.
Jag vet hur det känns. Har under en tid mått väldigt dåligt och jag har märkt att min dotter påverkas väldigt mycket. Hon har börjat trotsa mig något oerhört. Ska inte sova, inte äta, inte leka, ingenting. Allt jag gör är fel och ingenting är bra. Inte alls likt henne.
Först fattade jag ingenting men nu börjar jag se sambandet mellan mitt mående och hennes beteende.

Imorgon ska jag till den psykiatriska mottagningen och jag tror att du kanske också borde söka någon slags hjälp. För det kan vara väldigt svårt att klara av något sådant på egen hand. Man vill så gärna vara stark och klara upp allt själv, speciellt när man är förälder. Men ibland får man svälja stoltheten och ta hjälp utifrån.

Jag hoppas att både du och din dotter snart mår bättre.
Kramar

 

[havreflinga]

Sv: Småbarn och separation.

Jag säger att mamma är lite ledsen

Vid dessa tillfällen, sitter du då själv, med ett kroppspråk som visar att du vill vara ifred? Eller tar du upp flickan i knäet och gråter samtidigt som du kramar henne?

Ju mer avskärmad och svårtillgänglig (rent mentalt) du är, desto mer kommer barnet att bita/slå/skrika för att återkalla dig till här och nu.

 

[TinyWiny]

Sv: Småbarn och separation.

Var ärlig mot din dotter och försök inte dölja att du är ledsen.
Hon ser och känner att du är ledsen och om du då försöker dölja det så blir det kaos i henne, du utstrålar något och säger något annat och det kan hon inte tolka.

Ta henne i ditt knä och stöt inte bort henne när du är ledsen.

Du är i en jättetuff situation och din dotter kan inte komma igenom den här tiden glad och lycklig lika lite som du kan det.

Jag menar inte att du ska skrika och vråla när hon är där men om tårarna rinner så ta med henne i din känsla och försök inte dölja det bakom ett falskt leende.

Tröstkramar i mängder