Snart tar jag livet av mig, jag klarar inte av livet längre

[athena_arabians]

Tack det värmer massor!

Skönt att ha bästa buke till stöd!

Buke är rätt bra ibland Vi är flera här som mår/mått dåligt och känt att enda vägen ut är att ta livet av sig men det är ju inte det. När man minst anar det kommer den där strimman av ljus som får en att orka en bit till och sedan en bit till.

Jag (JAG!) väljer att se det jävliga jag gått igenom som en tillgång. Det har format mig och gett mig kunskap som många andra inte har. Det samma gäller dig. Du behöver verktyg nu för att ta dig igenom det svarta men tro mig, du inte misslyckad eller värdelös. Du behöver bara få hjälp (medicin osv) att hitta din plats.

*styrkekram*

 

[Mela99]

Såhär skrev jag i en tråd om depression på ett annat forum den 28e juli:

"Jag är så djupt deprimerad så att det känns som att jag befinner mig i ett nattsvart avgrundshål men noll möjligheter att någonsin ta mig därifrån.

Orkar ingenting. Noll motivation, noll energi, noll entusiasm och vilja. ALLTING känns endast JOBBIGT. Jobbigt att gå upp på morgonen, jobbigt att äta, jobbigt att borsta tänderna, jobbigt att duscha, fan jobbigt bara att stå upp.. Jobbigt bara att vara vaken och andas!!

Sover så mkt jag bara kan. Trivs bättre i drömmarnas värld.

Inte varit ute på flera dagar. Tycker bara det är jobbigt att det är sol å varmt och man "bör" vara glad och sprallig. Orkar inte träffa folk, orkar inte lyssna på folk, orkar inte svara på frågor, orkar inte prata öht, vill helst inte svara i telefon, säger nej till nästan allt folk frågar om jag vill med på/göra. Orkar inte med andra människors problem för de känns fjuttiga jämfört med mina, men orkar heller inte med massa glada miner och lyckliga människor.

Går jag över en väg hoppas jag på att bli påkörd, går jag över järnvägen önskar jag att tåget kunde krossa mig, går jag på en bro funderar jag på att hoppa.

Vad är meningen med livet???

Allt är bara hopplöst."

Böt medicin och mår sååå mycket bättre! T.o.m så pass att jag vågar mig på att säga att jag från att ha varit i avgrundens svarta hål nu faktiskt är ute ur depressionen. Lider fortfarande av ångest till viss del, men det står jag ut med. Har fått livet tillbaka och det är underbart.

Vill bara säga det att det finns hopp! Du måste bara hitta vad som är rätt väg att gå för just dig. Du säger att du misstänkt borderline - har du blivit utredd för det? Om inte så ta upp det med din läkare och kräv utredning!

Vet att det känns förjävligt och som att det inte finns något slut på eländet. Att det känns hopplöst när folk säger "du kan/kommer må bättre!". Men snälla, försök stå ut!

Du kan alltid pm:a om du vill.

Tänker på dig och lycka till!

 

[Mela99]

Såhär skrev jag i en tråd om depression på ett annat forum den 28e juli:

"Jag är så djupt deprimerad så att det känns som att jag befinner mig i ett nattsvart avgrundshål med noll möjligheter att någonsin ta mig därifrån.

Orkar ingenting. Noll motivation, noll energi, noll entusiasm och vilja. ALLTING känns endast JOBBIGT. Jobbigt att gå upp på morgonen, jobbigt att äta, jobbigt att borsta tänderna, jobbigt att duscha, fan jobbigt bara att stå upp.. Jobbigt bara att vara vaken och andas!!

Sover så mkt jag bara kan. Trivs bättre i drömmarnas värld.

Inte varit ute på flera dagar. Tycker bara det är jobbigt att det är sol å varmt och man "bör" vara glad och sprallig. Orkar inte träffa folk, orkar inte lyssna på folk, orkar inte svara på frågor, orkar inte prata öht, vill helst inte svara i telefon, säger nej till nästan allt folk frågar om jag vill med på/göra. Orkar inte med andra människors problem för de känns fjuttiga jämfört med mina, men orkar heller inte med massa glada miner och lyckliga människor.

Går jag över en väg hoppas jag på att bli påkörd, går jag över järnvägen önskar jag att tåget kunde krossa mig, går jag på en bro funderar jag på att hoppa.

Vad är meningen med livet???

Allt är bara hopplöst."

Böt medicin och mår sååå mycket bättre! T.o.m så pass att jag vågar mig på att säga att jag från att ha varit i avgrundens svarta hål nu faktiskt är ute ur depressionen. Lider fortfarande av ångest till viss del, men det står jag ut med. Har fått livet tillbaka och det är underbart.

Vill bara säga det att det finns hopp! Du måste bara hitta vad som är rätt väg att gå för just dig. Du säger att du misstänkt borderline - har du blivit utredd för det? Om inte så ta upp det med din läkare och kräv utredning!

Vet att det känns förjävligt och som att det inte finns något slut på eländet. Att det känns hopplöst när folk säger "du kan/kommer må bättre!". Men snälla, försök stå ut!

Du kan alltid pm:a om du vill.

Tänker på dig och lycka till!

 

[chaosgirl]

Tack allihopa för allt stöd

Jag har

Autismspektrumtillstånd
ADD hade jag men en hyrläkare plockade bort diagnosen efter att jag reagerade dåligt på ritalina
Paniksyndrom
Ångest
Medelsvår depressiv episod
Sömnstörning


Detta har jag fått diagnosticerat

Men pga mina problem med relationer, impulsivitet,tänker mig inte för,separationsångest,stora problem att vara ensam,inbillar mig varje gång jag är osams med någon att jag ska bli lämnad ensam.

Problem i vardagen är
Att ta instruktioner
Lyssna
Koncentrera mig
Igångsättningssvårigheter
Rastlöshet
Klarar inte av diska/tvätta/laga mat och komma ihåg att man måste äta..
Klarar inte av att bo ensam

Plus att jag ständigt pendlar mellan tomhet,ångest,självmordstankar till ren (älska livet) toppar men dessa humörpendlingar är oftast djupa dalar än dessa toppar

 

[Rosett]

Jag reagerade också dåligt på Ritalin (har ADD). Det är ingen orsak att ta bort diagnosen, tycker du eller nån du litar på ska ta upp det med din läkare.

 

[Manza]

Tack allihopa för allt stöd

Jag har

Autismspektrumtillstånd
ADD hade jag men en hyrläkare plockade bort diagnosen efter att jag reagerade dåligt på ritalina
Paniksyndrom
Ångest
Medelsvår depressiv episod
Sömnstörning


Detta har jag fått diagnosticerat

Men pga mina problem med relationer, impulsivitet,tänker mig inte för,separationsångest,stora problem att vara ensam,inbillar mig varje gång jag är osams med någon att jag ska bli lämnad ensam.

Problem i vardagen är
Att ta instruktioner
Lyssna
Koncentrera mig
Igångsättningssvårigheter
Rastlöshet
Klarar inte av diska/tvätta/laga mat och komma ihåg att man måste äta..
Klarar inte av att bo ensam

Plus att jag ständigt pendlar mellan tomhet,ångest,självmordstankar till ren (älska livet) toppar men dessa humörpendlingar är oftast djupa dalar än dessa toppar

Jag tänker att alla de problem du upplever i vardagen är direkt orsakade av de sjukdomar du har. Med andra ord innebär det att dina svårigheter inte är misslyckanden, utan en följd av diagnoserna. Jag menar, man skulle väl aldrig säga att en rullstolsburen person är misslyckad för att hen inte klarar av att gå i trappor?

Jag tycker verkligen att du ska försöka göra som jag skrev tidigare: var tydlig med soc (skriv ner saker och ta med om du behöver), de kan inte hjälpa om du inte ärligt beskriver situationen! Försök få till ett tidigare möte med din läkare, om det inte går och du upplever en akut försämring - kontakta psykakuten. Sedan får du undersöka hur det kan lösa sig med en psykologkontakt om din nuvarande är sjukskriven. Kanske har hen en kollega som kan ta över? Kanske kan din vanliga läkare hjälpa dig vidare?

Känns det görbart? Eller övermäktigt?

 

[chaosgirl]

Jag ska försöka ordna det med psykiatrin, och förklara för soc.

När man pratar med andra med samma diagnoser så verkar de tycka livet är så lätt :/

 

[Manza]

Jag ska försöka ordna det med psykiatrin, och förklara för soc.

När man pratar med andra med samma diagnoser så verkar de tycka livet är så lätt :/

Man ska inte fästa så stor vikt vid hur andra får sina liv att låta. Om det är något folk generellt sett är duktiga på så är det att hålla uppe en fasad. Det kan bero på många olika saker, kanske en ovilja att vara till besvär, skam över en tabubelagd sjukdom, "duktighetssyndromet" eller helt enkelt att alla andra verkar ju ha det så bra så då vill man inte verka misslyckad (och så är den onda spiralen igång).

Du har ditt liv och din situation att ta hand om, det spelar ingen roll hur andra hanterar sitt! De kanske inte har samma kombination av diagnoser, eller samma bakgrund, eller så har de bara hunnit olika långt i vårdkedjan. Oavsett, så är deras situation inte din och du kan (ska!) inte jämföra

 

[As_Vegas]

Jag har en vän som "sjönk väldigt djupt" och det fanns enligt henne inget jag själv kunde göra för att hjälpa henne men när jag förklarat att jag var orolig fick jag tillåtelse att söka efter hjälp.
Kontaktade sjukvårdsrådgivningen som gav mig numret till ett (lokalt) mobilt akutpsyk-team som var helt fantastiska. Efter att jag berättat vad jag visste och gett dem min väns nummer (hade hennes tillåtelse) hörde jag själv inte mer från dem annat än ett kort samtal där de sa att de pratat med henne och skulle hjälpa henne.
Min vän berättade att de ringt henne och först erbjudit sig att skicka dit en psykolog direkt men hon tackade nej. Då pratade de istället igenom situationen med henne och som jag förstod det så tog de över ansvaret och styrde de upp allt som min vän behövde för att bli bättre men var för "nere" för att orka ordna själv. En tid senare mådde hon bättre, och idag är allt bra, så hon fick ju rätt hjälp.
Kanske finns det något liknande där du bor?
Alltså någon typ av "hjälp att söka hjälp som man inte orkar söka själv" eller hur man ska uttrycka det?

 

[Manza]

Hur går det för dig, @chaosgirl ? Har du varit hos soc än?

 

[chaosgirl]

Har inte varit på soc mötet ännu

Måendet faller, panikattackerna är tbx
Psyk hjälper mig inte
Självmordstankarna är mörkare än förut och impulserna svåra att stå emot

Jag ser ingen ljusning

 

[monster1]

Har inte varit på soc mötet ännu

Måendet faller, panikattackerna är tbx
Psyk hjälper mig inte
Självmordstankarna är mörkare än förut och impulserna svåra att stå emot

Jag ser ingen ljusning

Har du berättat om dina självmordstankar och impulser för dina kontakter på psyk?
Är det öppenpsykiatrin du går till?

 

[chaosgirl]

Jag har berättat eftersom min psykolog fortfarande är sjuk..

Så de vet om att jag mår så här

 

[chaosgirl]

ja det är öppenvården

 

[chaosgirl]

Plus att det vet om att jag har massa mediciner hemma

 

[Manza]

Klarar du av att höra av dig till psykakuten? Har du någon som kan hjälpa dig att kontakta dem annars?

 

[monster1]

Plus att det vet om att jag har massa mediciner hemma

Du kanske ska prata med psykakuten? Man kan ringa dit bara för att prata och de brukar vara jättetrevliga sägs det.

 

[chaosgirl]

Psykakuten där jag bor är inte trevliga, dålig erfarenhet av dem..

 

[monster1]

• Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar 13.00-24.00.
• Jourhavande präst kommer du i kontakt med via 112, alla dagar 21.00-06.00.
• Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80, varje dag 21.00-06.00.
• SPES (Suicid prevention och efterlevandestöd), telefonjour varje dag 19:00-23:00: 08-345873

Här är några andra nummer man kan ringa och prata.
Ring någon, prata med någon!

 

[Manza]

@chaosgirl
Jag håller med @monster1 , ring ett av ovanstående nummer! Det verkar som att du har det riktigt jäkla asjobbigt, och att du har svårt att få den hjälp du behöver. Försök att inte lyssna på de mörka tankarna eller handla efter impulserna du får, vi är flera stycken här som tänker på dig och bryr oss om dig