Söka nytt arbete under sjukskrivning?

[Thaliaste]

Dömt att misslyckas.

Sant, och det ser jag på ett helt annat sätt idag. Men det är svårt att komma in i en ny organisation, relativt ny på arbetsmarknaden, full av vilja att förändra och se det. I mitt fall var det ju inte heller så mitt arbete och förutsättningarna presenterades, och jag tror ärligt talat inte att cheferna själva riktigt vet vad de förväntar sig.

Vilken lättnad den dagen (vilket väl egentligen inte var en dag, utan snarare en insikt som växte fram över tid) att det är inte mig det är fel på.

Med den insikten kan jag glädjas mycket mer åt mitt jobb, som trots allt är väldigt intressant och utvecklande och precis vad jag vill jobba med. Jag kan då också styra mitt arbete på ett annat sätt. Men hur intressant och utvecklande det än är, hade det aldrig varit värt mitt liv.

 

[Squie]

Ja men jag är inte övertygad om att det är "övergående" och om livet ska fortsätta som det gjort hitintills så är jag inte helt säker på att jag vill ha det.

Jag fortsätter tråden men tar en liten annan vinkel.

Menar du att du har accepterat själva diagnosen, sjukdomen men inte accepterat det läge som du har hamnat i nu utan drömmer fortfarande om hur det var förut, när du var frisk och fungerande?

Angående den andra diskussionen om piller så tänker jag så här. Vill du inte ha, så käka inte. Inget säger att du måste. Ingen lag, ingen regel...öht.

 

[monster1]

Jag fortsätter tråden men tar en liten annan vinkel.

Menar du att du har accepterat själva diagnosen, sjukdomen men inte accepterat det läge som du har hamnat i nu utan drömmer fortfarande om hur det var förut, när du var frisk och fungerande?

Angående den andra diskussionen om piller så tänker jag så här. Vill du inte ha, så käka inte. Inget säger att du måste. Ingen lag, ingen regel...öht.

Svårt att säga, jag vet att jag är sjuk och försöker som terapeuterna säger lyssna på min kropp och mina känslor. men jag har också en depression som ibland gör att jag inte känner känslor mer än någon form av gnagande dysterhet/oro/irritation/desperation och dom känslorna behöver man ibland mota bort för de ger bara mer av samma sort. Sen har jag ibland panikångest (inte så mycket på senare tid dock) och panikångest gör man bäst i att bara inte agera på alls. Så jag tycker det är lite svårt att veta när jag ska använda mig av dessa olika metoder. Jag har ju tex länge tränat på att ignorera obehagskänslorna (panikångest) så då blir det lite svårt att plötslig är det ok att inte göra saker när man får obehagskänslor när jag jobbat precis tvärtom med ångesten. Jag har liksom alltid ignorerat den där känslan av att inte vilja eller att tycka att saker är jobbiga eller obehagliga och kört på ändå för om jag lät den styra så skulle jag inte göra någonting och så har det varit i nästan hela mitt liv av olika anledningar.

Så ja och nej, under våren skar jag ned på resande och sådant för att försöka acceptera att jag måste ta det lugnt. Men tillslut blir det väldigt ensamt eftersom större delen av mina nära vänner och familj bor 20-40 mil bort. Jag spenderade tex midsommar på orten eftersom jag inte orkade åka och samma med en massa födelsedagar som var under våren (större delen av min familj fyller år i mars). Jag har min medryttare som ska hjälpa mig, men hon är i sin tur sjuk en hel del, så det kan bli en del akututryckningar till stallet när hon ställer in med kort varsel.

 

[monster1]

*Uppdatering* Var hos läkaren idag blev sjukskriven på heltid september ut från torsdag (behöver avrunda och lämna över ett projekt först, bara lite... ). Läkaren skulle prata med psykologen på plats om han kände att han kunde ta mig eller om jag skulle remitteras vidare till psykiatrin. Vi diskuterade medicinering och bestämde avvakta (gemensamt). Jag pratade med facket igår men de hade inte så mycket att säga. Så nu är det bara FK kvar.
Det känns väldigt konstigt att vara heltidssjukskriven och jag känner mig lite mesig och fånig (hej skuld och skam helt enkelt).
Jag har fortfarande det där krånglet med FK angående att jag jobbade för mycket första två veckorna och då "visade" att jag kan jobba mer än 50%, vi skickade in ett intyg på att det inte var lämpligt att jag jobbade 75% men det tog inte skruv utan de beslutade ändå att bara ersätta 25% med sjukpenning för hela perioden feb-aug. Jag har inte bestämt om jag ska orka bestrida det. Men det beror på hur de reagerar nu då, för jag kan inte finansiera min heltidssjukskrivning med mina sparpengar.

 

[mandalaki]

Jag har inte bestämt om jag ska orka bestrida det. Men det beror på hur de reagerar nu då, för jag kan inte finansiera min heltidssjukskrivning med mina sparpengar.

Det ska du inte behöva, kan jag tycka. Din läkare borde ju kunna skriva intyget så att det framgår att du är sämre (dvs mer arbetsoförmögen) än du var i början.

Men det ser ut att ha varit ett bra läkarbesök, att ni kom fram till en bra lösning?

 

[Sleepy]

svårt att veta när jag ska använda mig av dessa olika metoder.

Du behöver någon som fintrimmar behandlingen just efter dina behov.

under våren skar jag ned på resande och sådant för att försöka acceptera att jag måste ta det lugnt.

Det gäller att skära ned på rätt saker. Det som bara stjäl din energi, ska du minska på. Det som ger dig energi, ska du öka.

 

[monster1]

Det ska du inte behöva, kan jag tycka. Din läkare borde ju kunna skriva intyget så att det framgår att du är sämre (dvs mer arbetsoförmögen) än du var i början.

Men det ser ut att ha varit ett bra läkarbesök, att ni kom fram till en bra lösning?

Ja, jag tror det. Psykologen ringde precis, så vi kom fram till att vi skulle prata efter stresshanteringskursen på torsdag. Jag kan inte låta bli att känna mig lite fånig, det blir så stort allting. Visst jag mår skit och ibland gråter jag bara och tänker på döden, men det är inte så farligt, ingen behöver jaga upp sig för det, typ ...

 

[fejko]

@monster1

Vad bra att du får hjälp med din sjukdom. Låt det ta den tid det tar så får du reda ut resten sedan. På sikt tror jag hela din situation måste förändras med ett trevligare jobb och kanske du skulle flytta närmare familj och vänner igen?

Lycka till!

 

[monster1]

Det gäller att skära ned på rätt saker. Det som bara stjäl din energi, ska du minska på. Det som ger dig energi, ska du öka.

Jo, jag förstår teorin, jag har lite problem med praktiken.

 

[mandalaki]

Ja, jag tror det. Psykologen ringde precis, så vi kom fram till att vi skulle prata efter stresshanteringskursen på torsdag. Jag kan inte låta bli att känna mig lite fånig, det blir så stort allting. Visst jag mår skit och ibland gråter jag bara och tänker på döden, men det är inte så farligt, ingen behöver jaga upp sig för det, typ ...

Men det är så lätt att släta över när man är "duktig". Var inte det nu. Släpp efter istället.

Jag har en ofrivillig men beprövad metod när jag t ex börjat i terapi (har gått två vändor under åren) eller behöver bli sjukskriven (en utbrändhet, migrän - flera ggr). Jag går in till terapeuten/doktorn och börjar illböla. Inte för att jag vill, utan för att det alltid bara brister just då. Och så får man ta det därifrån.

 

[Sleepy]

blev sjukskriven på heltid

Bra.

jag jobbade för mycket första två veckorna och då "visade" att jag kan jobba mer än 50%

Se till att de får ett bättre beslutsunderlag, bara.

 

[Sleepy]

Jo, jag förstår teorin, jag har lite problem med praktiken.

Jobb - minska. Träffa familjen o pussa på hästen - öka.

 

[monster1]

@monster1

Vad bra att du får hjälp med din sjukdom. Låt det ta den tid det tar så får du reda ut resten sedan. På sikt tror jag hela din situation måste förändras med ett trevligare jobb och kanske du skulle flytta närmare familj och vänner igen?

Lycka till!

Lättare sagt än gjort, vännerna är jämt spridda från norr till söder. Familjen bor centralt i sthlm och jag vet inte om jag orkar flytta tillbaka dit. Men jag har funderat på det, åldrande föräldrar och allt.

 

[monster1]

Bra.
Se till att de får ett bättre beslutsunderlag, bara.

Det skickades in ett nytt men det dög tydligen inte. Jag kan ju liksom inte skriva det själv, även om det är helt i linje med mitt dåliga beteende att försöka .

 

[Sleepy]

jag mår skit och ibland gråter jag bara och tänker på döden, men det är inte så farligt

 

[fejko]

Lättare sagt än gjort, vännerna är jämt spridda från norr till söder. Familjen bor centralt i sthlm och jag vet inte om jag orkar flytta tillbaka dit. Men jag har funderat på det, åldrande föräldrar och allt.

Hur länge har du bott där du bor nu? Jag flyttade mellan tre olika länder på tre år och just ensamheten var det värsta! Efter ett par månader lärde man känna folk och då blev allt mycket lättare.

 

[mandalaki]

Men jag har funderat på det, åldrande föräldrar och allt.

Liten varningsflagg bara: åldrande föräldrar lättar på intet vis bördan på den som gått i väggen ...

 

[monster1]

Hur länge har du bott där du bor nu? Jag flyttade mellan tre olika länder på tre år och just ensamheten var det värsta! Efter ett par månader lärde man känna folk och då blev allt mycket lättare.

Tre år nu, jag har ju vänner via jobbet och via stallet (och en mansperson som jag umgås med under relationsliknande förhållanden) men mina närmaste vänner bor på lite olika ställen i Sverige.

 

[fejko]

Tre år nu, jag har ju vänner via jobbet och via stallet (och en mansperson som jag umgås med under relationsliknande förhållanden) men mina närmaste vänner bor på lite olika ställen i Sverige.

Hmm, mår du bra av den relationen?

 

[monster1]

Liten varningsflagg bara: åldrande föräldrar lättar på intet vis bördan på den som gått i väggen ...

Nej, de är inte så åldrande än, pappa är 70 0ch mamma 65, de passar min systers 2 åring så jag hoppas de kan hålla reda på varandra ett tag till, men det finns ju inga garantier . Sen kan ju familjen hur mycket man än älskar den vara ganska påfrestande i all sin välmening.