Övr. hästmänniska Sorg

så sorgligt , kan de få stroke av PPID? Tänk vad man lärt sig massor de senaste åren och nu har man ingen häst. En del av mig, min livstil och identitet känns borta
Min fick anfall så han stöp som en trähäst mitt framför ögonen på mig, skitläskigt men veterinären trodde inte att det hörde ihop med PPIDn. Vad skulle det annars bero på? En häst som aldrig varit sjuk?
 
Jag fick ta bort min häst efter endast 4 år tillsammans, hon hade en skada som aldrig ville läka och jag märkte på henne att hon mådde inte bra, mitt sätt att sörja var dels att vara med vid själva avlivningen gjord av svensk lantbrukstjänst, för att verkligen vara säker på att hon inte behövde lida mer.
Sen efteråt ringde jag upp en kollega och vi pratade och grät lite ihop, sen ringde jag mamma. För mig var mest första dan jobbig, sen traskade livet på som vanligt.
Kändes bara lite konstigt att åka till stallet och det inte fanns någon häst där, för mig var sorgen inte så jobbig, får känslan att det hade varit värre om hon varit 100% frisk, jag hade ändå hållt på i 2 år och bearbetat det oundvikliga och levt på hoppet in i det längsta, så på ett sätt kanske jag redan hade sörjt långt innan själva dagen det skedde.
 
Här har inga saker kastats, en del har senare hästar fått ärva, annat har fått ny användning istället. En del ska väl sorteras bort varteftersom men det får ta den tid det tar. Graven var en jobbig plats men även det lugnar sig. För min del tror jag inte man ska vara rädd för att det är jobbigt, det går liksom inte att springa i cirklar runt utan man får ta i det i bitar när det kommer till slut blir det hanterbart på ett annt sätt.
 
Här har inga saker kastats, en del har senare hästar fått ärva, annat har fått ny användning istället. En del ska väl sorteras bort varteftersom men det får ta den tid det tar. Graven var en jobbig plats men även det lugnar sig. För min del tror jag inte man ska vara rädd för att det är jobbigt, det går liksom inte att springa i cirklar runt utan man får ta i det i bitar när det kommer till slut blir det hanterbart på ett annt sätt.
Samma här. Namnet på gamla hästen står t.o.m kvar på alla grejjer, efter ett år. Jag vill inte slösa pengar och har inte alltid samma knytning till saker sentimentalt som andra kan ha.

Dessutom är jag lat och orkar inte ta bort taggarna som sitter på hönät och krubbor och nya hästen kan inte läsa och känner sig inte kränkt, tack och lov. ;)
 
  • Like
Reactions: ptr
Jag har en avritad bild av gammelman inramad i bokhyllan
Och sedan 2 tagelarmband som hänger där. Dock inte av taglet från mina hästar.
En ängel med värmeljus framför. Tänder det på deras födelsedagar och den dagen de gick bort
 

Görel

Moderator
Här har inga saker kastats, en del har senare hästar fått ärva, annat har fått ny användning istället. En del ska väl sorteras bort varteftersom men det får ta den tid det tar. Graven var en jobbig plats men även det lugnar sig. För min del tror jag inte man ska vara rädd för att det är jobbigt, det går liksom inte att springa i cirklar runt utan man får ta i det i bitar när det kommer till slut blir det hanterbart på ett annt sätt.
Jag kastar inte heller. Jag levde hela tiden med att min älskade tant inte skulle leva för evigt och de sista åren såg jag till att det mesta jag köpte till henne även skulle passa den dottern jag skulle behålla.
Saker där de hade olika storlekar som bett och sadlar har jag sålt.

Sorgen går i vågor, men eftersom jag vet att det inte fanns någon annan utväg tvivlar jag inte på beslutet. Däremot känns det ibland fruktansvärt att hon aldrig mer ska komma springande när jag visar mig. Jag saknar hennes vänskap.
 
Jag lär aldrig mer rida och aldrig mer ha varken häst, hund eller katt. Avskeden tar sönder mig. Har lärt mig minnas mina drömmar sen jag var liten. Drömt flera ve
drömmar om henne och mig. Vaknat med ett ryck och kollat klockan så jag inte är sen för jag borde gå till stallet. ( skötte alla foderpass och in/ ut själv ) inser då att jag drömt 😟
Det kan faktiskt vara en liten lättnad att komma ut och rida andra hästar, umgås med andra hästar. När det gällde min hund så kom jag inte över honom fören jag hade köpt en ny, hade jag väntat på att det värsta skulle lägga sig hade jag nog fått vänta orimligt länge.

Det finns plats för andra individer också, även om det inte känns så, jag tror det är svårt dock att ens föreställa sig det fören man träffar dom.

Jag drömmer fortfarande om min häst och vaknar och får påminna mig om att han är borta, men en dröm som jag håller fast vid är en dröm jag hade att jag körde förbi honom bockande och hoppande som han brukade i en stor stor hage som var väldigt stenig och min första tanke var att skit också, nu kommer han säkert tappa en sko men direkt efter så sa jag till mig själv i drömmen att just ja, han har gått vidare och kan aldrig mer få en tappsko hur mycket han än härjar.

Han såg så glad ut och det bara strålade om honom och det kändes som om han hälsade på för att säga hejdå, och att hälsa att han mådde bra och gått vidare, nästan så jag fysiskt kunde känna av honom igen. Jag vaknade faktiskt med ett leende den morgonen, kändes så äkta. Som om han fått nog av mitt ältande och kom tillbaka för att visa att han gått vidare och mådde bra.

Efter den drömmen så insåg jag lite att han har gått vidare och mår bra och det är dags för mig att gå vidare. Lättare sagt än gjort dock. Sen får jag påminna mig också om att jag faktiskt gillade hästar långt innan jag skaffade honom, ett liv utan hästar är inget liv jag vill leva.
 

Erika Lundström

Trådstartare
Tack, snälla .Vad fint skrivet, är ledig den här veckan. Ska försöka ta en promenad ut på fälten iaf( undvikit omgivningarna och alltid lämnat huset i bil annars) . Borde hämta saker på stallvinden men kan inte. Det är nån slags skuldkänslor som jag plågar mig med, tror jag, att jag inte tog vara på de år hon fanns så mycket som jag kunnat.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Kläder.
  • Storkok
  • Sommarföräldrar 2019

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp