Övr. hästmänniska Sorg

Sorg är personlig kan man säga och det kan skilja från gång till gång hur man känner och hanterar det. Viktigast är att låta det få ta den tid det kräver varje gång. Gör man inte det är det lätt att gammal sorg kommer tillbaka när något nytt inträffar och bygger på det hela ännu mer. Man måste låta ta den tid det tar och acceptera att det gör ont och man mår dåligt ett tag. Visst man ska inte heller gräva ner sig för mycket, vilket händer ibland då måst man ta hjälp av någon kunnig person.
För snart ett år sedan fick min gamle häst somna in han var precis 28 år och vi fick 10 år ihop. Hans liv hade inte varit helt lätt och det var en mycket personlig individ som kom väldigt nära. Min största oro låg faktiskt flera år innan. Vi pratade mycket om det i familjen om hur vi skulle klara det när det var dags. Han var väldigt smart och hade full koll på andra hästar som tagits bort och vad som hände dom. Hur skulle vi kunna avgöra när det var dags o s v.
När dagen kom var det inget att tveka på han hade fått en stor tumör i magen. Det tog fem dagar att få diagnosen och just den dagen det var dags mådde han så bra han kunde och fick ett väldigt fint avslut. Det syntes på hela hästen att han var redo att vandra vidare.
Visst saknar jag honom fortfarande och hans saker finns kvar. Men idag är det med glädje jag ser honom på gamla bilder eller att jag minns honom på hans favorit platser.
 
Vet precis hur det är. Tog bort min 27åring efter 18 år tillsammans i höstas. Grät senast igår över det (och nu lite när jag skriver detta). Det var ett jättejobbigt beslut eftersom jag säkert hade kunnat hållt liv i honom flera år till, men jag var tvungen att fråga mig själv till vilket pris. Han var gammal, ganska virrig, allmänt knackig och hade haft svårt att hålla hullet några vintrar. Såg och hörde dåligt och snubblade ofta. Bestämde mig när tandläkaren var ute och upptäckte att alla tänder var lösa och han hade förmodligen ont. Men fast det var jobbigt var det ändå enkelt, för jag avlivade honom innan han behövde lida alltför mycket. Det är väl allt en kan göra som djurägare. Finns så många som väntar till hästen är halvdöd bara för att det är så jobbigt att besluta om när. Det blir aldrig ett bra tillfälle.

Om en ska vara med eller inte är väl alldeles upp till en själv, finns verkligen inga rätt eller fel här. Jag var med och det var helt klart det värsta ögonblicket i mitt liv men jag ville ändå vara med min fina vän till slutet. Tittade inte men höll i grimskaftet tills han trillade, då gick vi. Hade jättefina stallvänner som tog hand om grimma, hink och skor efteråt så jag slapp.

Jag hade lyckligtvis köpt en annan häst några månader tidigare och jag var uppe i sadeln igen någon dag efteråt. Han hjälpte mig verkligen komma tillbaka snabbt så det är jag glad över. Ser ingen motsättning i det; de båda har helt egna platser i mitt hjärta och även om jag saknar den gamle så tycker jag inte mindre om den nya för det.

Försöker minnas alla härliga år vi hade och ta med mig det jag lärt mig av honom till nya hästar jag träffar. På så sätt lever han vidare litegrann.
 
Känslan efter en avlivning upplever jag är en blandning av sorg, tomhet, lättnad och befrielse. Jag har aldrig avlivat en häst akut utan två stycken planerade. En med en fång som tillslut blev kronisk och den andra med en skada i ett ben som aldrig blev bra.
Jag gjorde allt och lite till för dem, så jag har aldrig ältat att jag tagit fel beslut. Kanske att man skulle avlivat tidigare (hästen med fång), men man hoppas ju så att det ska bli bättre.

I och med att detta har varit långdragna saker har jag succesivt bearbetat beslutet länge och då har sorgen efteråt inte varit gränslös. Jag har haft fler hästar också vilket jag tycker har hjälp mig att gå vidare.
 
Känslan efter en avlivning upplever jag är en blandning av sorg, tomhet, lättnad och befrielse. Jag har aldrig avlivat en häst akut utan två stycken planerade. En med en fång som tillslut blev kronisk och den andra med en skada i ett ben som aldrig blev bra.
Jag gjorde allt och lite till för dem, så jag har aldrig ältat att jag tagit fel beslut. Kanske att man skulle avlivat tidigare (hästen med fång), men man hoppas ju så att det ska bli bättre.

I och med att detta har varit långdragna saker har jag succesivt bearbetat beslutet länge och då har sorgen efteråt inte varit gränslös. Jag har haft fler hästar också vilket jag tycker har hjälp mig att gå vidare.

Jag som hade en kolikhäst (fler gånger per år i 17 år med ett stort antal distrikt- och klinikbehandlingar, samt egen behandling när det gick) har känt extrem lättnad efter hans avlivning. Givetvis är det en stor saknad efter den egentligen perfekta hästen som jag själv kört och ridit in. Ett helt liv alltså, med samma häst.

Han var inte gammal i kroppen och annars helt frisk. Men i ”slutet” blev det för många koliker med påverkan på kropp och ork. Jag har ändå inte ångrat beslutet trots att sannolikheten var att det snart kunde vända och koliken vara borta en lite längre tid.

Det är ju helt ok att känna båda, de behöver ju inte vara i konflikten varandra.
 
Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt
Det låter ungefär dom det var för mig när min första häst gick bort. Han hittades skadad och jag åkte ut akut. Vet sa att prognosen var mkt dålig och väldigt snabbt bestämde vi att han skulle tas bort. Vi hade kämpat mkt med honom och hade just fått honom bra, tyckte inte att han skulle behöva kämpa mer. Han fick sprutan sen åkte jag hem, lät nödslakt hämta själva 2 dar senare, jag orkade inte åka dit.

Har klandrat mig så många ggr att jag inte gjorde mer. Nu är det över 10 år sen och jag vet att det var rätt beslut men ibland gråter man ff en skvätt för att det blev som det blev. Och för att man saknar honom.

Jag ville inte ha nån ny men övertalades att titta och då valde jag nåt som var totala mitsatsen. Det blev bra och honom har jag haft nu i 11 år.
 
Sorgen och saknaden kan du aldrig påverka men även om det låter hårt så gör det mindre ont även om det kan ta många år. Jag vet att du inte gillat det jag skrivit tidigare men jag vet även att du kämpat hårt för din älskade häst och jag vet tyvärr allt för väl själv hur ont det gör att förlora de man älskar.

Tro aldrig att du svek henne på något sätt, tro aldrig att du svek som inte var med när hon föll, tro alltid att hon visste hur mycket du älskade henne och var medveten om att du gjorde allt du kunde för henne och ingen hade kunnat göra mer.

Du gav henne din kärlek, du tog hand om henne efter bästa förmåga och du gav henne den finaste och sista gåvan du kunde ge, du lät henne få vandra vidare utan smärta och även om det var med ett krossat hjärta så släppte du taget för hennes skull. ❤ 💔
 

Erika Lundström

Trådstartare
Beklagar din förlust. Det är väldigt jobbigt när våra älskade djur inte kan finnas med oss längre.
Jag kunde inte hantera min sorg efter den första hästen jag fick ta bort. Avskydde och var "arg" på den nya hästen som stod i hans box och såg "dum" ut. Skämdes för mina känslor och insåg att när sorgen inte hade minskat eller lagt sig efter över 1 år var jag tvungen att ta itu med det. Precis som du så ältade jag det om och om igen men när jag fick lite perspektiv från det och tittade tillbaka på gamla bilder och filmer så såg jag att det var precis rätt beslut. Jag lät inte det gå för långt för denna hästen. Det var absolut inte dåligt av dig att lämna stallet, tvärtom så var det nog bra för dig att inte vara med. Ibland blir vissa hästar mkt påverkade av sina ledsna och oroliga ägare och det är bättre då att någon annan är med istället.
Jag tog bland annat hjälp av en djurkommunikatör. Man får tro och tycka vad man vill om dessa men det hjälpte mig med min sorg iaf. Djurkommunikatören "berättade" saker om hästen som denne omöjligt kunde veta så jag valde att tro på denne och fann tröst i orden. Pma om du vill ha mer info.
Jag vill gärna veta mer . Hur Par jag?
 
Sorg är personlig kan man säga och det kan skilja från gång till gång hur man känner och hanterar det. Viktigast är att låta det få ta den tid det kräver varje gång. Gör man inte det är det lätt att gammal sorg kommer tillbaka när något nytt inträffar och bygger på det hela ännu mer. Man måste låta ta den tid det tar och acceptera att det gör ont och man mår dåligt ett tag. Visst man ska inte heller gräva ner sig för mycket, vilket händer ibland då måst man ta hjälp av någon kunnig person.
För snart ett år sedan fick min gamle häst somna in han var precis 28 år och vi fick 10 år ihop. Hans liv hade inte varit helt lätt och det var en mycket personlig individ som kom väldigt nära. Min största oro låg faktiskt flera år innan. Vi pratade mycket om det i familjen om hur vi skulle klara det när det var dags. Han var väldigt smart och hade full koll på andra hästar som tagits bort och vad som hände dom. Hur skulle vi kunna avgöra när det var dags o s v.
När dagen kom var det inget att tveka på han hade fått en stor tumör i magen. Det tog fem dagar att få diagnosen och just den dagen det var dags mådde han så bra han kunde och fick ett väldigt fint avslut. Det syntes på hela hästen att han var redo att vandra vidare.
Visst saknar jag honom fortfarande och hans saker finns kvar. Men idag är det med glädje jag ser honom på gamla bilder eller att jag minns honom på hans favorit platser.

Ni kommer säkert ihåg mig o min vackra vita... Fatima. Vi fick 12 fantastiska år tillsammans och växte ihop till ler och lerhalm... både bokstavligt och bildligt talat... :p... päls och lera i en salig blandning, blod, svett och tårar i ridningen och däremellan svävade vi på små rosa moln. De vackra minnena har överträffat de svåra minnena, även om de också svider emellanåt och jag har svårt att vara på de ställen där mina "vänner" som med tiden "försvann" som vänner, fanns och till viss del finns än idag.

Den plats vi stod på längst var ju i Eker, tillsammans med Rocky och Sorella... Rocky var ju ett antal år äldre än Fatima, så han lämnade in några år innan Fatima... Första åren efter att de lämnat, så kom minnen upp till ytan ofta... sedan mer och mer sällan. Numera är det bara en och annan ursöt bild som dyker upp i fb-minnena. Härom dagen stod Tima i lösdriftshagen i Kil på ett foto och tittade rakt ut i evigheten och då kände jag också andetagen från en av de gånger som Rocky kom till mig i hagen när jag ramlat omkull och då sänkte huvudet så jag kunde resa mig.

I går kom E och L, Rocky o Sorellas ägare till jobbet o hälsade på. Jag frågade som vanligt hur Sorella mådde... Vi tog bort henne nu i veckan... Så att Tima och Rocky hade "hälsat på" just den här veckan, var alltså bara för att de hade varit här och "hämtat Sorella till gröna ängarna". Så nu är flocken hel och cirkeln sluten. Sorella 1994 (eller 1995) -- 2019. Ha det så bra, fri från hältor, busa och lek med Timsan och Rocky.

:heart
 
Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt
Jag fick 20 år ihop med min första ponny. Jag växte upp med honom och visste knappt hur ett liv utan honom var. Han hade funnits där då jag mådde dåligt som ung under många år. Han var utdömd för lynnesfel och vi tog oss igenom mycket som band oss väldigt tight. Han blev 30 år. Han reds fortfarande och mådde bra.Jag kände att han skulle få sluta innan han blev dålig. Det ångrar jag inte.
Det var så fruktansvärt att behöva fatta beslutet. Jag klarade inte av att sköta det praktiska. Så min pappa hjälpte mig att ringa samtalet och var med mig och gjorde upp pappersbiten. Jag var med tills hästen var borta. Sen bröt jag ihop totalt. Min pappa körde hem mig till min bästa vän. Där låg jag och grinade halva natten. Jag tog några dagar utan stall och tillät mig sörja.
Sen hade jag kvar min andra häst. Och iom att jag jobbade med häst var jag också tvungen att åka till jobbet.
Det hjälpte mig att gå vidare. Jag hade min andra att fokusera på. Och träningshästar. De kunde ju inte ersätta ponnyn. Men de såg till att jag behövde vara här och nu i umgänget med dem. För mig hjälpte det väldigt att jag hade andra hästen kvar. Vi hade inte samma band. Men det var iaf mkt värt.
Support från vänner och familj hjälpte också.
Det gjorde fruktansvärt ont länge. Men idag minns jag mest de ljusa stunderna och ser tillbaks på det hela med värme och inte en känsla av att blivit snudd på amputerad.
 
Med min häst så fick jag inte ”välja” själv, utan han hittades tyvärr död i hagen, enbart 15 år gammal. Kropspulsådern som brast trodde veterinären. Det blev en chock, och chocken tog nästan över sorgen helt. Självklart grät jag, floder, men jag kunde verkligen inte förstå heller. Däremot så slapp jag ju älta om jag kunde ha gjort anorlunda, om/när det var dags osv.

Däremot så fick jag ”välja” när det var dags för hunden att somna in, och det kan jag tycka var värre, för där blev sorgen så utdragen. Först när man började tänka att det kanske är dags snart, till att ringa och boka tid, till att göra det. Det var ju veckor med velande och tårar.

Jag sörjer fortfarande bägge två än i dag. Hunden fick somna in 17/11-14 och hästen 17/10-15, och dom dagarna är fortfarande jobbiga för mig.

Först idag tex slängde jag hundens bädd. Började nästan gråta där på tippen, men insåg att den kan inte ligga ute i förrådet år efter år. Jag tror att det alltid kommer göra ont, för det kommer alltid vara en saknad. Däremot så blir det ju lättare med tiden och man kan se tillbaka på dom fina minnena utan att bryta ihop. Vi pratar ofta om hunden och skrattar över alla hans påhitt, och jag tänker på hästen med värme och trygghet i hjärtat. Han var min stöttepelare då jag gick igenom skiljsmässa just då också.

Det här är ju baksidan med att ha djur, tyvärr. Oftast så går dom vidare före oss, och man får försöka se och glädjas över alla fina stunder man fått tillsammans. Men lätt är det inte, och kommer aldrig bli heller.
 
Har tagit bort 2 hästar.
Först min gammeltant (blev 23½ år), hon hade svår fång. Vetten sa att vi skulle åka in till Ultuna och rtga eller ta bort henne direkt. Vi åkte in till Ultuna, som en sista utväg. Sedan visade rtg att det hade gått för långt. Och på den tiden kunde man inte så mkt om fång (1996). Så hon fick somna in där på kliniken. Fick säga hejdå när hon stod i Dagstallet. Så jag vet inte hur hon avlivades men troligen spruta? Sedan blev hon bränd i SVA´s stora ugn.
Jag tror att hon visste redan när vi lastade henne, att det var hennes sista dag. Hon gick raka vägen in i släpet, hon var annars svårlastad pga en olycka i hennes yngre dar. Och hon ville inte ha morötter hon fick som Hejdå på Ultuna
 
Tog bort gammelman 2012. Han blev 31 år
En morgon kom han inte upp i boxen när stallägaren skulle ge frukost. Så hen ringde mig. Han kom inte upp heller när jag kom dit, fast han försökte.
Så jag ringde Ambulanstoriska så de kom ut. Lyran ville inte att jag skulle lämna hans box, så jag satt med hans huvud i knät tills vetten kom. Han var lugn då
Vi försökte att få upp honom en gång, men det gick inte.
Så han fick sin spruta med sitt huvud i knät hela tiden. När han var borta fick han ligga kvar med huvudet i mitt knä ett tag. Sedan fick han sitt fleecetäcke över sig.
Blev hämtad morgon därpå. Då valde jag att inte vara med.
Han fick troligen en stroke av sin PPID. Vi fick 16½ år ihop
Har inte skaffat någon ny häst. Letade lite i början, men nu är jag nöjd med att borsta lite ibland på kompisens häst.
 
Hur hanterar ni sorgen efter att ha avlivat er häst. Även om hon hade en del bekymmer med tände, cushingmm så var hon pigg varannan dag. Med flunexin var hon explosiv. JAG älskade henne och blev som "en mamma" för henne det sista året. Så tajta. Nu r hon borta och jag saknar henne så, ältar om jag gjorde rätt och om jag kunde varit en bättre hästägare under våra 15 år tillsammans. Tror aldrig jag vågar skaffa djur igen ( haft hund o katt ) Det gör för ont att välja och planera tidpunkt för avlivning men nu hade hon 40.6 i temp och trampade otåligt på än det ena benet än det andra och var rastlös typ ångest i kroppen. Spänd hård mage med synliga ådror. Endast en liten hög avföring. Ringde vetr som sa att det kunde vara kolikkänning men att jag inte fick ge antiinflammatoriskt därför att de kan ge kolik. Jag promenerade henne och hon var deppig och hon hade plötsligt krympt från att vara stor och ståtlig där hon sakta gick bredvid mig. Jag ringde och en timme senare var hon borta. Jag sa ett snabbt hej då och smekte henne på halsen. Lämnade stallet och nödslakt och två stallägare tog hand om det. Dåligt av mig och mår så dåligt
Nästan samma historia med min , men när jag såg röntgenbilderna på hovarna :cry: så bestämde jag på en split second att nu får det vara nog med lidande. Det var det ena efter det andra och jag var helt förstörd men jag hade lovat mig själv att inte vara egoistisk . 16 år av glädje och kärlek ska inte sluta med flera år av smärta och lidande för oss båda. Han har det bra nu men sorgen går fan inte över för mig :cry:. Nån ny häst blev det inte så jag packade ihop allt i stallet och sa adjö till den miljön.
Till TS :heart
 

Erika Lundström

Trådstartare
För min del sitter ärret kvar än, och kommer så vara.
Mitt med..
Nästan samma historia med min , men när jag såg röntgenbilderna på hovarna :cry: så bestämde jag på en split second att nu får det vara nog med lidande. Det var det ena efter det andra och jag var helt förstörd men jag hade lovat mig själv att inte vara egoistisk . 16 år av glädje och kärlek ska inte sluta med flera år av smärta och lidande för oss båda. Han har det bra nu men sorgen går fan inte över för mig :cry:. Nån ny häst blev det inte så jag packade ihop allt i stallet och sa adjö till den miljön.
Till TS :heart
jag klarade inte av att packa ihop sakerna . Det har andra gjort och allt ligger o Ikeakassar och hööks påsar bakom huset. Nu kan jag inte gå dit heller. Antar att det är lika bra kasta allt
 

Erika Lundström

Trådstartare
Mitt med..

jag klarade inte av att packa ihop sakerna . Det har andra gjort och allt ligger o Ikeakassar och hööks påsar bakom huset. Nu kan jag inte gå dit heller. Antar att det är lika bra kasta allt
Nästan samma historia med min , men när jag såg röntgenbilderna på hovarna :cry: så bestämde jag på en split second att nu får det vara nog med lidande. Det var det ena efter det andra och jag var helt förstörd men jag hade lovat mig själv att inte vara egoistisk . 16 år av glädje och kärlek ska inte sluta med flera år av smärta och lidande för oss båda. Han har det bra nu men sorgen går fan inte över för mig :cry:. Nån ny häst blev det inte så jag packade ihop allt i stallet och sa adjö till den miljön.
Till TS :heart
Jag lär aldrig mer rida och aldrig mer ha varken häst, hund eller katt. Avskeden tar sönder mig. Har lärt mig minnas mina drömmar sen jag var liten. Drömt flera ve
drömmar om henne och mig. Vaknat med ett ryck och kollat klockan så jag inte är sen för jag borde gå till stallet. ( skötte alla foderpass och in/ ut själv ) inser då att jag drömt 😟
 

Erika Lundström

Trådstartare
Tog bort gammelman 2012. Han blev 31 år
En morgon kom han inte upp i boxen när stallägaren skulle ge frukost. Så hen ringde mig. Han kom inte upp heller när jag kom dit, fast han försökte.
Så jag ringde Ambulanstoriska så de kom ut. Lyran ville inte att jag skulle lämna hans box, så jag satt med hans huvud i knät tills vetten kom. Han var lugn då
Vi försökte att få upp honom en gång, men det gick inte.
Så han fick sin spruta med sitt huvud i knät hela tiden. När han var borta fick han ligga kvar med huvudet i mitt knä ett tag. Sedan fick han sitt fleecetäcke över sig.
Blev hämtad morgon därpå. Då valde jag att inte vara med.
Han fick troligen en stroke av sin PPID. Vi fick 16½ år ihop
Har inte skaffat någon ny häst. Letade lite i början, men nu är jag nöjd med att borsta lite ibland på kompisens häst.
så sorgligt , kan de få stroke av PPID? Tänk vad man lärt sig massor de senaste åren och nu har man ingen häst. En del av mig, min livstil och identitet känns borta
 

Erika Lundström

Trådstartare
Har tagit bort 2 hästar.
Först min gammeltant (blev 23½ år), hon hade svår fång. Vetten sa att vi skulle åka in till Ultuna och rtga eller ta bort henne direkt. Vi åkte in till Ultuna, som en sista utväg. Sedan visade rtg att det hade gått för långt. Och på den tiden kunde man inte så mkt om fång (1996). Så hon fick somna in där på kliniken. Fick säga hejdå när hon stod i Dagstallet. Så jag vet inte hur hon avlivades men troligen spruta? Sedan blev hon bränd i SVA´s stora ugn.
Jag tror att hon visste redan när vi lastade henne, att det var hennes sista dag. Hon gick raka vägen in i släpet, hon var annars svårlastad pga en olycka i hennes yngre dar. Och hon ville inte ha morötter hon fick som Hejdå på Ultuna
Åh så ledsamt .. just när de verkar ana .. så hemskt . De är så hjälplösa och beroende av oss ju och så måste man lämna dem😟
Med min häst så fick jag inte ”välja” själv, utan han hittades tyvärr död i hagen, enbart 15 år gammal. Kropspulsådern som brast trodde veterinären. Det blev en chock, och chocken tog nästan över sorgen helt. Självklart grät jag, floder, men jag kunde verkligen inte förstå heller. Däremot så slapp jag ju älta om jag kunde ha gjort anorlunda, om/när det var dags osv.

Däremot så fick jag ”välja” när det var dags för hunden att somna in, och det kan jag tycka var värre, för där blev sorgen så utdragen. Först när man började tänka att det kanske är dags snart, till att ringa och boka tid, till att göra det. Det var ju veckor med velande och tårar.

Jag sörjer fortfarande bägge två än i dag. Hunden fick somna in 17/11-14 och hästen 17/10-15, och dom dagarna är fortfarande jobbiga för mig.

Först idag tex slängde jag hundens bädd. Började nästan gråta där på tippen, men insåg att den kan inte ligga ute i förrådet år efter år. Jag tror att det alltid kommer göra ont, för det kommer alltid vara en saknad. Däremot så blir det ju lättare med tiden och man kan se tillbaka på dom fina minnena utan att bryta ihop. Vi pratar ofta om hunden och skrattar över alla hans påhitt, och jag tänker på hästen med värme och trygghet i hjärtat. Han var min stöttepelare då jag gick igenom skiljsmässa just då också.

Det här är ju baksidan med att ha djur, tyvärr. Oftast så går dom vidare före oss, och man får försöka se och glädjas över alla fina stunder man fått tillsammans. Men lätt är det inte, och kommer aldrig bli heller.
För tufft, tycker jag. Kommer aldrig utsätta mig för det och det ansvar att de ska ha det bäst längre. Jag är för petig och för mycket djurvän. Går under själv känslomässigt även om jag förnuftsmässigt förstår 😢
 

Erika Lundström

Trådstartare
Med min häst så fick jag inte ”välja” själv, utan han hittades tyvärr död i hagen, enbart 15 år gammal. Kropspulsådern som brast trodde veterinären. Det blev en chock, och chocken tog nästan över sorgen helt. Självklart grät jag, floder, men jag kunde verkligen inte förstå heller. Däremot så slapp jag ju älta om jag kunde ha gjort anorlunda, om/när det var dags osv.

Däremot så fick jag ”välja” när det var dags för hunden att somna in, och det kan jag tycka var värre, för där blev sorgen så utdragen. Först när man började tänka att det kanske är dags snart, till att ringa och boka tid, till att göra det. Det var ju veckor med velande och tårar.

Jag sörjer fortfarande bägge två än i dag. Hunden fick somna in 17/11-14 och hästen 17/10-15, och dom dagarna är fortfarande jobbiga för mig.

Först idag tex slängde jag hundens bädd. Började nästan gråta där på tippen, men insåg att den kan inte ligga ute i förrådet år efter år. Jag tror att det alltid kommer göra ont, för det kommer alltid vara en saknad. Däremot så blir det ju lättare med tiden och man kan se tillbaka på dom fina minnena utan att bryta ihop. Vi pratar ofta om hunden och skrattar över alla hans påhitt, och jag tänker på hästen med värme och trygghet i hjärtat. Han var min stöttepelare då jag gick igenom skiljsmässa just då också.

Det här är ju baksidan med att ha djur, tyvärr. Oftast så går dom vidare före oss, och man får försöka se och glädjas över alla fina stunder man fått tillsammans. Men lätt är det inte, och kommer aldrig bli heller.
Min son fick kasta alla saker och allt som påminde om hund när vi tog bort gamla hunden i aug -18. Inga foton är framme - ingenting. Packat ner alla stallkläder i kassar bakom huset. Lär kasta dem. Inga foton framme.
 

Hästdiskussioner nu

  • Böjprov
  • Nypon
  • Artros i kronleden - erfarenheter?

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Borde jag flytta?

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp