Sorg???

[mian1]

För 6 veckor sedan fick vi avliva vår ena hund. Min dotter har vuxit upp med hunden och de var bra kompisar. Dottern var väldigt ledsen när vi berättade att vi skulle åka till veterinären med hunden och att den inte skulle komma tillbaka. Och så var hon ju självklart orolig att se sin mamma och pappa grina. På kvällen var hon tröstlös och bad att vi skulle få hunden hem bara en enda kväll till.
Sedan dess har hon varit ledsen till och från. Har plötsligt börjat gråta, speciellt när hon ska lägga sig på kvällen. Hon säger att hon är ledsen för att hon saknar Ester. Ibland är hon arg på den hund vi har kvar, för att hon hellre skulle vilja ha Ester kvar.
Gör 4-åringar det? Sörjer en hund i flera veckor? Vad, förutom att prata om det, kan vi göra för att hon ska komma över det? Vi läser "Godnatt herr Muffin" och det hade vi börjat med långt innan hunden dog. Det är inte det första husdjuret som går bort, men det första hon sörjer.

 

[Tamzy]

Sv: Sorg???

Jag har inga barn själv, men jo, 4 åringar kan göra så. Jag gjorde det själv, jag sörjde min katt länge, och jag minns tiden som om det var igår.
Det gjorde så ont så ont, men jag förstod inte varför. Jag visste att katten var borta, jag grät över det, men då kunde jag inte koppla ihop det onda innuti med katten. Luddigt kanske, men jag vet inte hur jag ska förklara.
Iaf, mamma och pappa pratade med mej mkt. Vi tittade på kort, roliga kort på katten som fick mej att skratta. Vi hade också andra katter, men jag var "sur" på dom, de var bara besvärliga när de ville sova med mej, medans min katt alltid hade sovit hos mej.
Fortsätt som du gör, prata om hunden, prata roliga minnen. Jag har som sagt inga barn själv, och vet inte hur man ska göra med barn som sörjer, jag utgår bara från hur jag kände mej då.
Det tar tid innan det värsta släpper.

Jag hoppas eran lilla flicka blir gladare snart!

Många kramar till er

 

[Taefill]

Sv: Sorg???

Jag måste bara säga att jag lider med din flicka, fast jag är 15 år äldre än henne har jag känt precis samma sak. Jag tror att hon blir ledsen för att hon är "sur" på den andra hunden också, hon tycker säkert om den med men just nu saknar hon sin kompis så mycket att hon glömt bort att faktist den andra hunden också är fin och trevlig. Jag tänkte vid något tillfälle till och med att jag skulle gärna byta hunden som blev kvar och den som inte blev det, men nu när värsta sorgen är över så älskar jag förstås andra hunden och tycker den är urmysig den med och jag vill för allt i världen inte förlora den.
Jag tror att det ni kan göra för er flicka är bara att prata om hunden, krama henne om hon är ledsen, titta på bilder på hunden och förklara varför ni var tvugna att avliva hunden.
Det gjorde mina föräldrar när jag var liten och vår katt skulle avlivas, jag var jätteledsen men det blev lite bättre när de förklarade (gång på gång...) att katten var jättesjuk och att veterinären inte kunde hjälpa den mer. Vi kunde antingen låta den somna in och åka till katthimlen, eller vara kvar hos oss som vi ville men då skulle den inte må bra. Det ville jag ju inte, så jag minns att även om jag fortfarande saknade katten så var jag glad att vi inte "sparde" den fast den skulle ha så ont.

En 4-åring jag känner har också haft sina funderingar på döden och blivit ledsen när hundar och katter i närheten av barnet avlivats. Nu var ju det inte några jättenära djur som för din dotter men h*n har ändå varit ledsen ett tag. Jag tror att det är helt naturligt och sorgen blir nog lättare för henne att hantera med tiden. Kanske ni kan hitta på något roligt med flickan och hunden ni har kvar? Så hon får upp ögonen igen för den och kan ha kul med den också, menar jag. Hoppas iallafall det blir bättre snart!

 

[lovehorses]

Sv: Sorg???

Jag fick ta bort min gamla häst i somras min son på 3 år har ju varit med hästen och vet vilken det är.
Jag förklarade i för väg och sa att han åker till himlen och blir där. Fick också en massa roliga kommentarer tillbax men det är en annan sak.
Han har tagit upp det ibland och frågar och vi har svarat varenda gång att han är i himlen.

Jag tror att det är viktigt att barnen får fråga om det och prata om det.Vare sig om det är 5 ggr om dagen eller en gång i månaden.
Fick ett bra tips av en bekant att man kan välja ut en stjärna på himlen som djuret är då kan man titta på honom på kvällarna. Tyckte att det var fint.

 

[mimus]

Sv: Sorg???

Ja, barn kan sörja.

Men min fråga är, hur mycket sörjer du eran Ester?

Din dotter har säkert sin egen sorg, men speglar kanske din också?

Jag är hopplös, jag sörjer mina förluster hårt och intensivt, jag har det själv jobbigt en ganska lång tid efteråt.

Jag kan se på min son, hur han sörjer sin egen saknad, men samtidigt försöker matcha mig.

Det jag gör, är att ha kort framme, att prata mycket om den som fattas, och svara på frågor, tillåta sorgen även om det är smärtsamt för mig.

När vi tog bort våran älskade hund, var min son 3.5 år. Han fick en grav vi ofta går till och än idag, drygt 8 år senare så tänder vi ljus och pratar om "vårna fina Zippa".

Men, sonen fick även välja en stjärna på himlavalvet, polstjärnan, som vi kom att kalla Zippas stjärna. Hela den vintern gick vi ut och sa godnatt och tittade på stjärnorna innan läggdags, sedan tröttnade sonen, och var nöjd.

Jag tänker att vi alla hanterar sorg olika. Ni, i eran familj måste hitta erat sätt. Och lotsa dottern vidare.

 

[KING88]

Sv: Sorg???

Vi tog bort vår hund förra sommaren, då va dottern bara 2år. Hon pratar om honom nästan varje dag! Då sägs det ju att barn under 3år har dåligt när minne, minns bara saker som har hänt för ett par veckor sedan!

Hon säger att hon saknar honom och undrar varför han inte kommer tillbaka "för jag älskar ju honom mamma" brukar hon säga! Å då gör det ont i hela hjärtat. Denna hund va min bäbis i 7år innan dottern kom!

Visst tror jag barn sörjer, men på helt annat sätt än vi vuxna, vi vet ju varför det gör så ont och varför det känns så jobbigt!

 

[mian1]

Sv: Sorg???

Vi försökte det där med himlen och hundänglar, men eftersom vi inte är religiösa hade dottern inte hört talas om någon himmel förut och tyckte att vi var dumma. Klart att hundar inte kunde sväva runt i himlen, där fanns det bara fåglar och flygplan
Vi hade inte berättat för henne hur en avlivning går till, men det måste hon ha hört på dagis för hon frågade när hunden åkte om den skulle få en spruta så att den dog. Vill inte ljuga så vi förklarade hur avlivning gick till (fast utelämnade att Ester skrikit för att hon var rädd för att raka tassen och att hon haft mycket dödsrosslingar). Berättade att hunden fick en spruta så att hon blev lugn och sedan en till spruta med sömnmedel så att hon somnade, men inte vaknade mer. Att hunden var sjuk visste hon redan och vi har noga förklarat att hon hade väldigt ont osv. Lillan förstår, men saknar ändå. Och hon har varit rädd och ledsen när hennes pappa åkte till doktorn för en infektion. Hon trodde att han kanske också skulle avlivas. Vi har förklarat att bara sjuka djur avlivas, inte människor. Det litar hon inte helt på och jag är glad att hon inte ska ha några vaccinsprutor i år!

Vi sörjer faktiskt inte Ester längre. Det var så väntat. Klart att jag saknar min hund, men det finns ingen sorg. Jag tyckte att den andra hunden var jobbig förut, men nu har vi funnit varandra och jag trivs med henne. Det blir lite lugnare nu när det bara är en hund.
Lillan gillade at träna hundarna. Dressyr och spår. Hon ville själv bli jakthund när hon blev stor så att spåra korv och godispåsar i skogen var hur roligt som helst. En liten och lugn hund kan barn hantera själva. Lillan kunde gå med Ester i koppel både hemma och om vi var i någon park. Kerstin är jättesnäll, men hon är för stor. Vänder hon sig om så välter hon Lillan, rappar henne med svansen i ansiktet och på kommando "vinka" slår hon Lillan med tassen i huvudet. Redan innan Ester dog försökte Lillan byta bort Kerstin mot en mindre hund när vi var på hundkurs.

Vi har inga bilder framme nu, men Lillan har en gosehund som ser ut som Ester och den har hon i sängen när hon sover. Eftersom vi var förberedda på att Ester var sjuk och att varje dag kunde vara den sista så tänkte vi inte alls på att Lillan skulle reagera så.